Frågor och svar

Jag gör ett religion slutarbete om barnarbete och unrar hur islam ser på barnarbete. Tycker de att det är rätt eller hur är det?
Matilda Hofström, Grankulla (Finland) (6 april 2021)
matilda.hofstrom[snabel-a]elev.grankulla.fi

Det är bra att ni säger är anti-rasister och låter ju bra. Men läser sen att ni är för enbart det kristna-judiska religionerna? Hur går det ihop? Är ni inte FÖR religionsfrihet ex. islam (Världens näst största religion, hinduism (3:e största), buddhismen (Världens 4:e största och 3:e största i Sverige), osv ner till folkreligioner i ex. Kina, Ryssland, Japan, Afrika och t o m Nordkoreas religion är större än judendomen som inte ens hamnar på 10:onde plats). Ok nu har religionens storlek absolut INGEN betydelse. Men är ni emot religionsfrihet och varför? Ta \"the land of the free\" (Jo harmoniska och underbara Thailand med världens vänligaste folk (vad jag har upplevt), underbart klimat, god mat, fina stränder, vackra tempel, fin monarki), detta land är starkt förknippar med Buddhismen, monarkin och en mycket kompetent regering samt uppskattat kungahus. Ett hån mot någon av dem är ett hån mot folket. Så att inte respektera Buddhismen ses som att ogilla människor p g a sin tro. Ogillar ni människor som har en annan tro än antingen judendomen eller kristendomen?
Magnus Fredberg, Karlskoga (2 juni 2017)
E-post: magnusfredberg[snabel-a]yahoo.se

Du har uppenbarligen missuppfattat Contras inställning i några avseenden.

Så här heter det i Contras plattform (finns på menyn under ”Om Contra” på vår hemsida):

"Contra verkar utifrån en idémässig grund formad av en värdetradition bestående av kristen etik och det västerländska politiska tänkandets konservativa och liberala ideal."

"Någon snävt trosmässig innebörd behöver inte läggas i begreppet kristen etik. Inte heller behöver det ligga någon partipolitisk innebörd i uttrycket västerländskt tänkande. Inom Contra finns olika trosriktningar företrädda, likväl som icke-religiösa uppfattningar. Inom Contra finns vidare sympatier för skilda politiska partier, medan andra saknar partipolitisk hemvist"

"religionsfrihet, som grunden för individens andliga välbefinnande och ett skydd mot andligt tvång”

"Contra ser fortsatt som sin viktigaste uppgift att motverka

–kommunistiskt och socialistiskt inflytande på politik och samhälle"

"Idag möter vi även andra paralleller till dessa motsättningar, och den kollektivistiska ideologin företräds av grupperingar som kan beskrivas som"...

"våldsbenägna religiösa grupper, som idag framförallt finns i muslimska rörelser, men även i Indien, inom delar av den ortodoxa judendomen och även grupper som säger sig vara kristna, men som inte väjt för mord i sin kamp mot fri abort. Det kan inte tolereras att grupper i religionens namn kränker andras rätt att fritt organisera sina liv."

Hoppas att detta klargör Contras inställning.

I artiklar i tidskriften Contra har det vid några tillfällen framhållits skillnaden mellan flertalet religioners andliga odling vid sidan av den politiska apparaten och islam där staten ska göras till en del av religionen. I den mån muslimer är anhängare av våld (militärt eller annat) för att sprida islam är vi motståndare till detta. Jesus och Buddha (Gautama Siddharta) gjorde i motsats till Muhammed aldrig anspråk på att vara världsliga härskare i samhället eller förespråkade att deras anhängare skulle ta makten med våld. ”Mitt rike är icke av denna världen” (Johannes 18:36) sa exempelvis Jesus. Och Buddha övergav själv ställningen som prins för att ägna sig åt andlig odling. Detta till skillnad från Muhammed som bland mycket annat var stråtrövare och som själv påbörjade det militära muslimska erövringskriget som fullföljdes av hans efterföljare.

Artiklar som finns fritt tillgängliga på nätet hittar du i bland annat nummer 5 2005 (sidan 6, Islams våldsamma rötter) och nummer 3 2007 (sidan 20, Islam har sedan begynnelsen spritts med våld), du hittar bägge tidningarna som pdf på Contras hemsida (under menyn Tidningen).

Hur kommer det sig att er eminenta tidning icke går att köpa där man vanligen köper tidningar?
Marcus Karlsson, Linköping marka043@knuten.liu.se

Tyvärr finns det ingen distributör som åtar sig att distribuera mindre tidskrifter till kiosker och liknande. Ett av de två företagen på marknaden kräver upplagor på 25 000 exemplar (och där är inte Contra än). Det andra företaget är så dyrt att Contra skulle tvingas betala för vartenda exemplar som såldes. För att inte tala om vad vi skulle få betala för de exemplar som inte såldes. Contra har direkta avtal med ett mindre antal försäljare från Skåne i söder till Västerbotten i norr. De försäljarna får tidningen direkt från Contra. Det är för handlaren mycket fördelaktiga avtal. Om Du har någon lämplig handlare på Din ort kan Du gärna tala med honom, eller vända Dig till Contra redax@contra.nu så tar vi kontakt. Om Du klickar här får Du en förteckning över de ställen där det går att köpa Contra.

Kan ni inte införa någon kontaktsida så att Contraläsare kan hålla kontakt med varandra, träffas och utbyta åsikter? Jag är en 35-årig högskolestuderande och har läst Contra i 17 år. Jag har tidigare arbetat på en industri. Där var det faktiskt många fler med ”Contraliknande” åsikter än på mitt universitet. Här är tillhör de flesta med politikintresse paradoxalt nog ”flumvänstern”.
Med vänlig hälsning,
Michael Morel, Linköping 5micmo@ITU.LiU.se

Det här är ett bra förslag. Både så att det borde ordnas lokala träffar för Contravänner och ett klotterplank på nätet. Den som vill ta initiativ till träffar IRL kan höra av sig till Contras redaktion, så ska vi se om vi kan hjälpa till. Vad beträffar klotterplanket hoppas vi att det ska kunna komma igång under våren. Den som vill hjälpa till med programmering (CGI) kan gärna höra av sig till webmaster.

Stämmer det att Contra är anti-nazister ? Trodde de var ett högerextremt, äckligt judeparti. Ps: Jävla pucko, brinn i din egen skärseld. 18

Robert Sommerborn sommarn@algonet.se

Utomstående kan säkert fråga sig om det finns människor som skriver sådana mejl. Men det har faktiskt kommit till Contras brevlåda. Och skäms gör avsändaren tydligen inte. Vi ska inte vara sämre än att vi svarar seriöst och avmätt. Contra betyder mot. Vilket skall uttolkas som mot socialism. Och även om antalet mördade gör nationalsocialismen bara till den näst värsta socialismen så är den ju tillräckligt kriminell till själva sin natur för att alla anständiga människor ska vara emot. Vi kanske ska understryka att anhängarna av den värsta sortens socialism (räknat i antal dödade) – den som faktiskt har ännu fler offer på sitt samvete än nationalsocialismen – inte rimligen kan accepteras som seriösa kritiker av nationalsocialismen. De – kommunisterna – är i alla väsentliga stycken samma andas barn som nationalsocialisterna – även om vissa media låter påskina att det skulle finnas skillnader. Kanske mest av det skälet att det finns alltför många kommunister som arbetar inom medias samhällsbevakning.

Contra är inget parti utan en stiftelse som sysslar med publicistisk verksamhet. Contra ställer inte upp i några val. Även om vi politiskt ligger mil till höger om all socialism, såväl kommunism som nationalsocialism. Och vad den religiösa uppfattningen anbelangar så är det fritt fram att stå för olika linjer inom ramen för Contra. Vi tillämpar i det avseendet fullt ut Paulus ord från Galaterbrevets 3 kapitel 28 versen: ”Här är icke jude eller grek” (i den nya lite avskalade Bibelöversättningen lyder orden ”Nu är ingen längre jude eller grek”). Alla är vi ett i vårt brinnande (sic!) intresse för demokrati och frihet.

Vilken parti/ideologisk beteckning har Contra?
Charlie.Weimers (29 november 1998)
Charlie.Weimers[snabel-a]kristdemokrat.se

Contra betyder mot. Och det är mot socialism vi är. För frhiet heter det också i vårt motto. Vi är en blandning av konservativa, nyliberaler och socialliberaler som är övertygade om det judisk-kristna kulturarvets betydelse samt kapitalismens och marknadsekonomins förtjänster. Med den gemensamma bakgrunden har vi sedan delade meningar i många frågor, men självklart är vi på den grunden utomordentligt kritiska till kollektivistiska åsikter, de må sedan vara socialistiska, rasisistiska eller vad de nu kan vara.

Contra är inte ansluten till någon organisation och de aktiva röstar med olika politiska partier i valen. I valet 1998 fördelade sig rösterna enligt följande bland sju tillfrågade Contra-aktivister:

Riksdagsvalet: 5 röster på kristdemokraterna och 2 på Det Nya Partiet
Landstingsvalet: 2 röster vardera på moderaterna, kristdemokraterna och partiet Avskaffa landstinget samt den sista rösten på folkpartiet
Kommunalvalet: 3 röster på moderaterna samt en vardera på kristdemokraterna, folkpartiet, centern och Ny Demokrati.

Hej, är ni nationalister eller tvärtom Anti-Svenskar? Vad jag menar är att ni vurmar mycket för att Sverige ska ha ett starkt försvar för att skydda sig mot Ivan osv. Men å andra sidan kastar ni skit på Sverige så ofta ni bara kan. Är det kanske tom så att ni helst vill se Sverige som stjärna nummer 51 i stjärnbaneret? Det torde ju stå ganska klart att ni älskar USA ungefär lika mycket som APK älskade Sovjet, eller? (med nationalist menar jag givetvis att man gillar sitt land och inte nån jävla rasist-smörja)
Erik Öberg (18 december 1998)
eriob311[snabel-a]student.liu.se

Jag tror att Du blandar ihop tre saker. Landet/nationen, det politiska systemet och de politiska ledarna. Om Du av vår kritik mot de svenska politiska ledarna – och deras politik – drar slutsatsen att vi skulle vara anti-svenska måste ju slutsatsen av våra kritiska synpunkter på Clinton vara att vi är anti-amerikanska. Bägge slutsatserna är fel.

Vi älskar vårt land så mycket att vi önskar det ett mycket bättre öde än att styras av Göran Persson, Gudrun Schyman och Birger Schlaug. Vi tvekar då inte inför att peka på allt som är fel och borde göras bättre. Och i många fall är saker och ting skötta bättre i andra länder. I de allra flesta frågor är det något land som lyckats bättre än Sverige. Det är ju inte märkvärdigt utan ganska naturligt. Lika naturligt borde det då vara att se det landet som en förebild i just den frågan. Det är så de internationella företagen arbetar. Det kallas benchmarking. De analyserar det egna företaget och konkurrenterna. De försöker att stärka sig på de punkter där de redan är bäst. Och de försöker ta efter konkurrenterna på de områden där de upptäcker att konkurrenterna är bättre.

Med Sveriges ekonomi på sjuttonde plats i världen finns det helt naturligt mycken inspiration att hämta i de sexton länder som ligger före. Dessvärre hamnar vi väl inte ens på sjuttonde plats om det skulle göras en lista över medborgerliga rättigheter, så även där har vi mycket att hämta från utlandet.

Kort sagt, vi älskar Sverige så mycket att vi vill göra det lika bra som andra länder, även på de områden där andra länder är bättre.

Hittar inte Contras tidskrift på biblioteket. Hur kan detta komma sig? Ni borde ha ett intresse av att komma ut och bli tillgängliga för en större läsekrets.
Micke Winther, Lund (23 januari 1999)
micke.winther[snabel-a]swipnet.se

Visst har vi från Contra det allra största intresse att komma ut på Biblioteken! Men det finns tre hakar.

Den första haken är ekonomisk. Vi måste få in tillräckligt med pengar för att tidskriften ska gå runt. Därför tar vi betalt av biblioteken, som dessvärre har dragit ner på tidskriftsprenumerationerna under senare år (och det gäller inte bara Contra). I de största städerna – med Malmö som skamligt undantag – finns Contra på åtminstone huvudbiblioteket. Tyvärr har det begränsade antalet mindre städer som haft Contra under senare år blivit ännu mindre. En bra lösning är då att någon prenumererar på Contra till sitt lokala bibliotek. Men innan det görs måste en överenskommelse träffas med bibliotekarien, annars riskerar tidskriften att hamna i papperskorgen när den kommer.

Den andra haken är att bibliotekarier i stor utsträckning är ett ”rött släkte”, som gärna prenumererar på en rad vänstertidningar, men inte anser att det är värt att satsa på den enda högertidningen värd namnet…

Den tredje haken är att Contra inte är tillräckligt känd. Vi har de senaste åren annonserat om Contra i det årliga tidskriftsnumret av ”Biblioteksbladet”. Möjligen har Contra blivit mer känt bland bibliotekarierna, men antalet prenumerande bibliotek har minskat…

Ett förslag till alla Contra-vänner är att besöka det lokala biblioteket och ”tala förstånd med bibliotekarien”.

Vilket politiskt parti bör man stödja min (våra?) åsikt. Tacksam för svar.
Göte Svensson (26 januari 1999)
G_te_svensson[snabel-a]hotmail.com

Det finns för Contras del inget politiskt parti som kan få vårt oreserverade stöd. En del av de borgerliga partierna är dock mindre dåliga än andra partier. Vi har tidigare redovisat hur några aktivister i Contra röstade i valen i höstyas och det var en blandning av moderaterna, kristdemokraterna, folkpartiet och nya partiet som fick rösterna (samt i kommunalvalen ytterligare något parti).

Hur förhåller sig Contra till den svenska monarkin?
Andreas, Täby (3 augusti 1999)
amoenus[snabel-a]hotmail.com

Contra är inget politiskt parti och ingen kampanjorganisation för vissa åsikter. Vi arbetar med att förmedla information för att de som tar del av informationen på ett seriöst sätt ska kunna bilda sig en mer genomtänkt uppfattning i de frågor som vi behandlar. Den informationsspridningen sker med utgångspunkt från vissa grundläggande värderingar, i korthet respekt för individen, för de mänskliga rättigheterna och de judisk-kristna etiska idealen. Vi arbetar för närvarande med en mer utvecklad plattform, som i utkastform kan läsas på Contras plattform. Plattformen är öppen för synpunkter och kommer att faststälals under september 1999.

Det sagda innebär att Contra inte har några synpunkter på monarkin. De flesta Contra-läsarna har säkert egna synpunkter på monarkin, men Contra avstår från att behandla den frågan. Vi ägnar oss åt informationsspridning inte opinionsbildning och vi nöjer oss med att ta ställning i de grundläggande frågor som vi resonerat om i utkastet till politisk plattform.

Hej jag undrar bara lite nyfiket vad ni hämtar allt material till alla svar ifrån??r ser de tre stora ideologierna socialismen, konservatismen och liberalism på marknaden och den politiska styrningen av marknadsmekanismen?
Amelie Åkenstam , Stockholm (27 oktober 1999)
aekenstam[snabel-a]hotmail.com

Contra har landets kanske finaste antikommunistiska bibliotek, med många svåråtkomliga böcker i politiska, ideologiska och historiska frågor. Vi har dessutom kläm på många intressanta källor på Internet, en hel del av dem finns redovisade som länkar på Länkar, men det finns naturligtvis mycket mer att hitta om man vet hur man ska söka.

Vi planerar att på prenumeranternas stängda del av Contras sajt lägga ut en komplett förteckning över Contras bibliotek, men det lär dröja ett tag innan allt är katalogiserat. För närvarande har vi bara börjat och har bara några få procent katalogiserade, så vi har inte ansett det meningsfullt att lägga ut något än.

Förlåt, men jag måste bara fråga vilken syn Contra har på invandring???
Erik Johansson (27 oktober1999)
oea447w[snabel-a]tninet.se

Contra är i första hand en informationsorganisation. Vi har inget ”partiprogram” och driver ingen politisk linje. Dock arbetar vi på grundvalen av en gemensam plattform, som Du kan hitta i utkast på Contras plattform.

I den plattformen finns inget ställningstagande om invandringspolitiken. En av anledningarna är att vi inte upplever frågan om inställningen till invandringspolitiken som en avgörande politisk fråga – man kan ha olika uppfattningar om invandringspolitiken och ändå stå för de ideal som Contras aktivister ställer upp för. Skilj noga på inställningen till invandringspolitiken och inställningen till invandrare. Respekt för invandrarna som personer och individer är självklar för Contras vänner (men självklart ingen respekt för de invandrare som ägnar sig åt brottslig verksamhet, de bör straffas och sedan utvisas om det rör sig om annat än bagatellbrott). Få Contra-vänner torde vara anhängare av den nuvarande invandringspolitiken och alla är därför kritiska mot de svenska politiker som står för den politiken. Kritiken är dock av två ganska skilda slag. Å ena sidan finns det de som anser att vi i princip bör ha fri arbetskraftsinvandring och att alla som vill ska få flytta till Sverige – om de kan göra rätt för sig. Medan det å andra sidan finns en del som anser att man bör behålla eller minska den nuvarande nivån på invandringen.

Varför betecknar sig Contra som konservativt när man i så hög grad förlitar sig på liberala tänkare som t ex Adam Smith? Själv är jag katolik och anser att Samtidsmagasinet S A L T:s analyser av liberalism och socialism är korrekt utifrån ett klassiskt kristet perspektiv.
F ö är jag engagerad i Schillerinstitutets Studentförening vid Lunds Universitet, som också arbetar för att föra vidare den platonsk-kristna civilisationens filosofi & tankegods.
Johan Oxenstierna, Lund (19 juli 2000)
oxenstierna[snabel-a]hotmail.com

Contra betecknar sig inte som konservativ. Däremot finns det personer i Contra som ansluter sig till konservativa eller liberala värderingar. Därmed sagt att vi respekterar tänkare som Adam Smith, Edmund Burke, Aristoteles, Thomas ab Aquino, John Locke, John Stuart Mill (den unge JSM, inte den gamle), Milton Friedman etc. Vi har dock svårt att tro att någon Contra-medarbetare sympatiserar med Platons tänkande. De flesta har nog tagit till sig Karl R. Poppers synpunkter på Platon.

Jag undrar ur ni kan propagera för USA? Det förekommer dödsstraff där, är bland de som släpper ut mest föroreningar och som funderar på att sätta igång rustningen, igen.
Daniel Tanse, Falun (20 juni 2001)
dtanse[snabel-a]hotmail.com

Du har missuppfattat Contras uppfattning. Contra propagerar inte för något annat land. Contra arbetar i första hand för ett bättre Sverige. I andra hand för att andra länder ska föra en politik som gynnar det egna landets medborgare och ekonomi.

Det är en god praxis inom näringslivet att söka ”best practice”, dvs att titta på konkurrenterna för att se vem som har bästa kvaliteten, bästa distributionen, fiffigaste reklamen, bästa serviceapparaten, lägsta priserna etc. Det är sällan ett företag som är bäst på alla områdena. Det egna företagets uppgift är att försöka bli bättre på alla de områden där man själv ligger efter, i det yttersta syftet att locka till sig fler nöjda kunder, så att vinsterna kan öka.

Vi ser de internationella utblickarna på samma sätt. Eftersom USA är ledande inom en rad viktiga områden, inte minst mänskliga fri- och rättigheter och ekonomi, så blir det naturligt att hämta inspiration från USA i många fall. Men det finns andra länder där man också kan hämta inspiration. Schweiz när det gäller direktdemokrati, Hongkong och Singapore när det gäller näringslivets frihet, Storbritannien när det gäller finansmarknadens reglering etc. Men USA är förvisso ett föredöme i fler avseenden än många andra länder. Därtill kommer att USA är den enda kvarvarande supermakten och som sådan den yttersta garanten för de demokratiska staternas förmåga att bevara sin frihet och sin demokrati. När Ronald W. Reagan satsade hårt på upprustning i det Kalla Kriget ledde det till Västs totala seger i det Kalla Kriget och i och med Sovjetunionens fall kunde militärutgifterna skäras ned över hela världen, till nytta för oss alla. Dessutom fick hundratals miljoner människor uppleva att de för första gången fick rösta i fria val och att de hade mänskliga rättigheter. Idag finns det ett litet antal stater (Nordkorea, Libyen, Irak) som hotar att bygga upp angreppsstyrkor som skulle kunna utnyttjas i terrorsyfte mot Väst, Europa och USA i första hand. Det är ytterst angeläget att förhindra att galna diktatorer använder kärnvapenrobotar för att idka utpressning mot demokratierna i Väst. Det robotförsvar som George W. Bush nu är beredd att satsa på har vi all anledning att vara tacksamma för och vår uppfattning är att Sverige borde vara med på ett hörn för att sedan komma i åtnjutande av det skydd som kan erbjudas.

Vad gäller miljutsläpp har USA (och särskilt Kalifornien) ständigt gått före resten av världen när det gäller begränsning av farliga utsläpp (blyfri bensin fanns i USA tio år innan den kom till Sverige, det är bara ett exempel). Också här är USA ett föredöme. När somliga hävdar att USA släpper ut mer per invånare än andra länder är det enbart koldioxid man talar om. Koldioxid i sig är en ofarlig gas, som Du andats ut åtskilligt av bara medan Du läste detta svar. Det råder däremot i hög grad delade meningar om koldioxiden påverkar klimatet eller ej. Men gasen som sådan är helt ofarlig för människan och en nödvändig förutsättning för alla växter på jorden.

Min kompis säger att monetarismen började på en nazist-klubb. Är det verkligen sanning? Patrik Lindgren, Stockholm (22 mars 2019)
E-post: p_lindgren77[snabel-a]hotmail.com


Naturligtvis är det inte sant. Nationalsocialister har veterligen aldrig tillfört något till nationalekonomisk teori. Och monetarismen är helt och hållet en ekonomisk skola från efterkrigstiden, när nationalsocialismen var död.

Monetarismen spreds i och med Milton Friedmans och Anna Schwartz bok Monetary History of the United States 1867-1960. Boken kom 1963 och behandlade bland annat penningmängdens betydelse för den amerikanska 1930-talsdepressionen. Den djupa depressionen förorsakades enligt Friedman och Scwartz av en kraftig minskning av penningmängden. Milton Friedman hade redan 1956 lanserat en teori om penningmängdens betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Friedman ville i och för sig inte ha någon riksbank (i USA Federal Reserve), men när det nu fanns en sådan borde dess huvuduppgift enligt honom vara att se till att penningmängden ökade i en stabil men försiktig takt. Friedman var, liksom flertalet monetarister, motståndare till guldmyntfoten.

I första hand är monetarismen ett alternativ till keynesianismen. Keynesianismen handlar om att expandera de offentliga utgifterna vid en konjunkturnedgång och vice versa. Teorin fick genomslag under 1930-talet i framförallt England, men också i Sverige. I Tyskland drev Hitler en keynesiansk politik med efterfrågeökning, utan att han eller andra politiker insåg det.

Men monetarismen är alltså en motpol till keynesianismen.

Jag undrar om ni kan förklara på ett vettigt sätt varför börsen kraschade 1929 i New York
Mats, Boden (12 oktober 2004)
E-post: Strillinho[snabel-a]hotmail.com

Bakgrunden till börskraschen 1929 i New York var den tilltagande tillväxten efter första världskriget 1918. 1920-talet kännetecknades av stor optimism. Företagen införde mer rationella produktionsprocesser och många nya uppfinningar såg dagens ljus. Tack vare masstillverkningen, som bäst exemplifieras av Henry Fords löpande bandprincip vid tillverkning av bilar, kunde priserna pressas så att många fler människor hade råd att köpa bilar, telefoner, hushållsapparater och mycket annat.

Företagen gjorde stora vinster och handeln med aktier ökade kraftigt. Men efter en viss period nådde marknaden en vändpunkt där tillväxten blev mer skenbar och baserades mer på spekulation än på substans och verklig industriell expansion. De stigande aktiekurserna skapade en pyramid av pappersvinster.

Under denna period hängde inte arbetarnas löner med i det ekonomiska uppsvinget och bönderna drabbades av ekonomiska problem då spannmålspriserna fallit kraftigt efter kriget. Spannmålspriserna föll ännu mer efter att bönderna för att försörja sig ökade sin produktion. Av denna anledning försvann två viktiga konsumentgrupper som kunde ta vid när medelklassen köpt dessa prylar. När företagen fortsatte att producera sina varor samtidigt som efterfrågan sjönk uppstod stora problem för företagen. Marknaden växte helt enkelt inte som företagen hade räknat med.

Plötsligt var byggverksamheten och industriproduktionen på nedgång och bilförsäljningen minskade. I september började aktiekurserna falla. En månad senare kom paniken och börskraschen. Vid elvatiden den 24 oktober (svarta torsdagen) 1929 hade fler säljorder än köporder registrerats på New York börsen. En ängslan började sprida sig och till slut kom paniken och depressionen som stundtals ledde till att telefon- och telegraflinjerna blockerades. Alla ville sälja och mäklarna skrek och knuffades i sin iver att lägga in säljorder.

Kursfallet dämpades dock något av att några bankirer gick samman och köpte upp aktier för att därmed hålla uppe priserna. Men lugnet inföll sig inte och förtroendet för börsen var slut. Veckan därpå fortsatte kurserna att sjunka. Den 29 oktober föll Dow Jones industriindex med 13 % på en enda dag. Från 3 september till 13 november föll börsen med hela 50 %. Många hade köpt upp aktier ”billigt” veckan före den stora kraschen och dessa aktier fick de slumpa bort till ett extremt lågt värde. Att kraschen kunde bli så stor hade också att göra med att många belånade sina aktier som de köpt för att kunna köpa fler aktier. När aktiekurserna började gå ned tvingades många av sina långivare att sälja sina aktier för att värdet gått under en viss nivå. Många ruinerades fullständigt av kraschen.

Sammanbrottet fick stora konsekvenser på 1930-talet då depressionen bredde ut sig i världen. USA:s problem smittade av sig på andra länder och främst drabbades Tyskland och Österrike som hade pålagts ett stort skadestånd i Versaillesfördraget 1919 och som samtidigt led av hög inflation. Tilltron till börsen och marknaden som helhet fick sig en rejäl törn och utnyttjades av extrema rörelser såsom kommunismen och nationalsocialismen.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Vad var det som gjorde att Den Stora Depressionen i USA på 20-talet inte upptäcktes direkt och vad gjordes fel när man försökte återställa balansen?
Sara Nordlund (26 mars 2000)
sara_norlund[snabel-a]hotmail.com

Det var ju faktist en del ekonomer som hade upptäckt problemen och förutspått krisen. Bland annat de österrikiska ekonomerna Ludwig von Mises och Friedrich A. von Hayek. Däremot så trodde de flesta andra ekonomer, däribland Irving Fischer och John Maynard Keynes aldrig att det skulle bli någon kris och försökte även efter börskraschen 1929 avfärda tanken på att det skulle bli någon depression.

Att den inte upptäcktes i tid av makthavarna berodde alltså på att ekonomerna var oeniga och att det fåtal som hade upptäckt problemen ignorerades av makthavarna. Än idag så tvistas det ju bland ekonomerna om krisens orsaker.

Anhängarna till Ludwig von Mises och Friedrich A. von Hayek, den så kallade Österrikiska skolan, menar ju att krisen berodde på att en alltför snabb ökning av penningmängden via banklån till investeringar skapade överinvesteringar i framförallt de sektorer som är mest räntekänsliga. När sedan man blev tvungen att avbryta kreditexpansionen då minskade efterfrågan i dessa brancher kraftigt och stora delar av produktionsapparaten blev oanvändar.

Monetarister som Irving Fischer och Milton Friedman menade å sin sida att expansionen på 1920-talet inte alls hade sått fröet till depressionen. De menar att depressionen var oförutsägbar och att krisen berodde på centralbanken Federal Reserves alltför strama penningpolitik under depressionen. De pekar på att penningmängden föll kraftigt under depressionen.

Keynesianer som John Maynard Keynes å sin sida håller delvis med monetaristerna om att depressionen var oförutsägbar och delvis berodde på en alltför stram penningpolitik. Men de menar att även andra faktorer än rent monetära bidrog. De menar att en alltför pessimistisk hållning från företag och hushåll skapade en självuppfyllande profetia om sämre tider.

Den förklaring som i dagsläget framstår som mest trovärdig är en kombination av de österrikiska och monetaristiska förklaringarna. Det vill säga, krisen hade sin grund i överinvesteringar framkallade av en kreditexpansion men att den blev klart värre än vad de behövde bli på grund av centralbankens politik under krisen. Kort sagt, penningpolitiken var för inflationistisk/expansiv före krisen och för stram efter krisen. Denna häftiga omsvängning var den helt avgörande orsaken till krisen.

Att man inte upptäckte krisen berodde alltså på att man inte lyssnade på de österrikiska ekonomernas varningar.

Det som sedan gjordes fel när krisen väl kom var framförallt det som redan diskuterats, det vill säga centralbankens alltför strama penningpolitik.

Dessutom så förvärrades läget ytterligare av den politik som den federala regeringen med president Herbert Hoover bedrev. Man höjde skatterna och importtullarna och motarbetade lönesänkningar ( vilket -speciellt givet den häftiga deflation som rådde- slog ut massvis med företag).

För mer information om den österrikiska synen på den stora depressionen så rekommenderas Murray N. Rothbards bok America's Great Depression. För den monetaristiska synen rekommenderas Milton Friedmans & Anna J. Schwartz bok A Monetary History of the United States 1867-1960.

Vad är de amerikanska antitrustlagarna för något?
Daniel Svärdskog, Göteborg (16 november 2004)
Dannesv91[snabel-a]hotmail.com

Antitrustlagar är lagar som förbjuder kartellbildningar och missbruk av marknadsdominerande ställning. I USA stiftades den första antitrustlagen "The Sherman Antitrust Act", eller Shermanlagen efter senator John Sherman, 1890. Lagen kom till efter att John D. Rockefellers livsverk Standard Oil fick en alltför stark marknadsposition i USA. The Sherman Antitrust act gick ut på att stycka isär företag som inskränker den fria handeln på marknaden genom samarbeten, dvs. kartellbildning. Målet med lagen var alltså att upprätthålla konkurrensen på marknaden

Standard Oil åtalades av delstaten Ohio 1892 och fälldes för att på ett olagligt sätt ha inskränkt den fria handeln och domstolen krävde att trusten skulle upplösas. Rockefeller kunde trots detta behålla makten över företaget genom ett holdingbolag i New Jersey. Men 1906 åtalade den amerikanska staten, med hjälp av en skärpt antitrustlag, Standard Oil för trustverksamhet och företaget dömdes 1911 till att delas upp i 33 olika företag. Många av dessa företag finns även idag, varav Exxon är det främsta. Lagen kom dock inte enbart till på grund av Standard Oil-trusten utan även andra truster såsom; sockertrusten, järntrusten, blytrusten och tågvirkestrusten hade betydelse.

Rockefellers metoder gick bland annat ut på att komma överens med andra aktörer om bestämda priser, oftast under tillverkningskostnader, för att därmed försvaga och därefter köpa upp sina konkurrenter. Han hade också hemliga avtal med exempelvis järnvägsbolagen som gjorde att hans konkurrenter hade svårt att transportera sina produkter. Det finns även indikationer på att Rockefeller ägnade sig åt mutor. (Inom parentes är det dock viktigt att balansera Rockefellers fula affärsmetoder med att han i hela sitt liv var en generös donator. Ända sedan sin 16-årsdag gav han bort 10 % av sina årliga inkomster till välgörenhet.)

Andra processer som förts mot företag i USA är IBM och Microsoft, som inte lett till uppstyckningar. Däremot blev telefonbolaget AT&T uppdelad i åtta delar. De amerikanska konkurrensmyndigheterna har också stoppat vissa företagsuppköp såsom Microsofts försök att köpa upp mjukvaruföretaget Intuit. Konkurrensmyndigheterna har också reagerat mot att Microsoft har inkluderat sin webläsare Internet Explorer i sitt operativsystem för att därmed överta Netscapes ledande position på marknaden.

Nyliberaler såsom Henry Lepage anser dock att antitrustlagar är onödiga då truster och karteller aldrig håller i längden. Det kommer alltid att finnas någon part som bryter mot samarbetsavtalen och därmed kommer marknaden att lösa dessa problem på egen hand.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Jag undrar, hur och varför blev det planekonomi i Ryssland och varför ersattes den senare av marknadsekonomin?
Helena Viklund, Luleå (22 november 1999)
mintolux[snabel-a]lovemail.com

Det är nog lite tveksamt om Ryssland har marknadsekonomi, eftersom en stor del av ekonomin fortfarande sköts på det gamla sättet. Eller på ett nytt sätt, av maffian med välbeväpnade gorillor i bakgrunden. Med marknadsekonomi förstår vi ett system där de viktiga ekonomiska besluten fattas genom frivilliga överenskommelser mellan självständiga parter. Ryssland är på väg dit, men har långtifrån kommit fram.

När planekonomin infördes, efter Lenins och bolsjevikernas statskupp 1917, var det den marxistiska ideologin som styrde. Samt Lenins makthunger. I ett system med marknadsekonomi, aldrig så centraliserat och auktoritärt, är det så länge marknadsekonomin fungerar inte möjligt att ta total kontroll över samhället. Även om kontrollen över staten är total, så finns det i en marknadsekonomi ett andningshål i ett fritt varuutbyte på en fri marknad. En marknadsekonomi kan aldrig bli totalitär, eftersom den centrala statliga myndigheten bara har kontroll över en del av samhället.

Sovjetunionen var en mycket ineffektiv konstruktion, främst på grund av att den saknade marknadsmekanismer. De centraliserade besluten gjorde att nytänkande och uppfinningar endast i mycket liten utsträckning kunde få fotfäste i landet. Sovjetunionen hamnade därmed allt längre efter de mer utvecklade marknadsekonomierna i Väst. Till en del kompenserades detta genom järnhård intern kontroll och en armé som var beredd att underkuva all opposition i det alltmer bångstyriga välde som kontrollerades av Sovjetunionen. Men det hot som den starka militärmakten utgjorde mot omvärlden blev allt mindre trovärdigt när ledare som Ronald Reagan och Margaret Thatcher satsade på att möta utmaningen och bygga upp Västs försvar, så att Väst inte skulle behöva böja sig inför Sovjetunionens hot. Detta ledde under slutet av 1980-talet att Sovjetunionen hamnade i en situation där man inte längre kunde delta i kapprustningen, just på grund av marknadsekonomins överlägsenhet. När Reagan och Thatcher skruvade upp militärutgifterna från 5-6 procent per år, insåg Gorbatjov att det inte fanns någon chans för Sovjetunionen att möta det, eftersom militärutgifterna redan tog 30-35 procent av landets produktion. Lösningen för Gorbatjov blev avspänningspolitiken och den kunde bara uppnås om han gjorde eftergifter vad gällde de mänskliga rättigheterna. När allt fler ryssar fick rätt att uttrycka sina egna åsikter utan att drabbas av repressalier föll regimen ihop som ett korthus och när den kommunistiska regimen fallit var planhushållningens avskaffande ett naturligt och självklart steg. Men, som sagt, än är det en bra bit kvar till en fungerande marknadsekonomi.

Hur kan man förklara Sovjets snabba omvandling från underutvecklat land till ledande I-land under mellankrigstiden?
Daniel Andersson, Falkenberg (23 maj 2002)
solros55[snabel-a]hotmail.com

Den här frågan utgår från en sovjetisk propagandalögn! Sovjetunionen var inte alls underutvecklat före Första Världskriget och utvecklades inte alls snabbt under Mellankrigstiden! Det var däremot en myt som spreds av den sovjetiska propagandan!

Under de första decennierna förra seklet genomgick Ryssland en mycket snabb ekonomisk utveckling. Den ryska ekonomin växte och tog in försprånget på Väst. Oljeindustrin i Baku-området (som då var en del av Ryssland, idag tillhör Baku Azerbajdzjan) stod inte Texas efter när det gällde snabba pengar. Bröderna Nobel (farbröder till Alfred) var väl så rika som familjen Rockefeller (som låg bakom Standard Oil, våras dagars Exxon). Den tunga verkstadsindustrin utvecklades också snabbt. Svenska företag hade större anläggningar i Sankt Petersburg än i Stockholm (gällde till exempel telefontillverkaren Ericsson).

All denna spirande ekonomiska utveckling krossades i och med revolutionen. Ericssons och Nobels tillgångar beslagtogs och sattes i händerna på kommunistiska partipampar. Resultatet blev ett successivt förfall och successivt sjunkande produktion. Det som kunde ha blivit en ekonomisk raket blev vägen till ekonomisk misär.

Kollektiviseringen av jordbruket hade samma följder för livsmedelsproduktionen. Först på 1970-talet lyckades Sovjet överträffa spannmålsproduktionen från Ryssland 1914.

Men visst, den sovjetiska regimen medförde vissa ekonomiska förbättringar. Men de var långsamma och långt mindre än motsvarande förbättringar i de länder som valde kapitalistisk marknadsekonomi. Ryssland låg efter Väst 1914. Men då var gapet på väg att krympa. Efter Ryska revolutionen växte gapet istället och det var först cirka tio år efter kommunismens fall som det började hända saker med den ryska ekonomin. Men det kommer att ta ytterligare decennier innan Ryssland är ifatt.

Trots att landet har mycket rika naturtillgångar och en teknisk utbildningsnivå som ligger väl i nivå med länderna i Väst.

Varför flyttar svenska företag utomlands? Om Volvo skulle flytta utomlands, varför skulle dom göra det?
Alexander Lindström, Härnösand (19 oktober 2006)
alexandrej4[snabel-a]hotmail.com

De flesta företag som har flyttat sina verksamheter utomlands är lågproduktiva och/eller standardiserade tillverkningsföretag som är hårt pressade av stora konkurrenter som i regel har haft lägre produktionskostnader än de svenska. I längden blir en sådan situation ohållbar och därför har vissa företag valt att lägga ut sina verksamheter i Kina, Thailand eller i andra länder där produktionskostnaderna är lägre. Det är alltså främst av konkurrensskäl och överlevnadsskäl som detta sker. Därmed har alltså de höga lönerna betydelse för att företagen flyttar utomlands. För att kunna bevara dessa lågproduktiva arbeten i Sverige måste vi sänka våra löner.

Ett alternativ är att höja vår kunskapsnivå och kunnande. Men även där börjar konkurrensen hårdna då länder som Kina och Indien spottar ut civilingenjörer och andra högt utbildade yrkeskategorier. Men samtidigt som detta sker kommer lönenivån att successivt stiga i dessa länder eftersom utbildningsnivån stiger och då kanske det i framtiden blir Sverige som får ta emot all lågproduktiv verksamhet eftersom våra löner inte har kunnat hänga med. En real löneutveckling följer nämligen produktions- och försäljningsutvecklingen.

Hittills har vi varit besparade från problemet att tjänsteföretag och kunskapsföretag flyttar ut ur Sverige. Men nu har vi börjat se en ökad outsourcing av kundtjänster och liknande verksamheter till Indien. Man kan dock dra slutsatsen att rena tjänsteföretag och småföretag är de företag som svårligen kan flytta utomlands. Därmed är alliansregeringens fokus på småföretag rätt, inte bara av ideologiska skäl, utan också av praktiska skäl.

Skattenivån är en ytterligare orsak till att företag tvingas flytta sin verksamhet utomlands. Det svenska skattetrycket ligger på 51,1 % vilket är högst i hela världen. Förvisso är den skatt som främst drabbar svenska företag bolagsskatten som är 28 % på företagens vinster vilket gör att Sverige placerar sig som en genomsnittlig nation. Men det höga skattetrycket påverkar företagen när det gäller att erbjuda svenskar en hygglig reallön.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Hur var det egentligen i Sverige efter börskraschen? Hur upplevde vi depressionen och hur påverkades ekonomin sedan av andra världskriget?
Kerstin Andersson, Arvika (22 augusti 2006)
ja_e_syko_[snabel-a]hotmail.com

Bakgrunden till börskraschen 1929 i New York var den tilltagande tillväxten efter första världskriget 1918. 1920-talet kännetecknades av stor optimism. Företagen införde mer rationella produktionsprocesser och många nya uppfinningar såg dagens ljus. Tack vare masstillverkningen, som bäst exemplifieras av Henry Fords löpande bandprincip vid tillverkning av bilar, kunde priserna pressas så att många fler människor hade råd att köpa bilar, telefoner, hushållsapparater och mycket annat.

Företagen gjorde stora vinster och handeln med aktier ökade kraftigt. Men efter en viss period nådde marknaden en vändpunkt där tillväxten blev mer skenbar och baserades mer på spekulation än på substans och verklig industriell expansion. De stigande aktiekurserna skapade en pyramid av pappersvinster.

Under denna period hängde inte arbetarnas löner med i det ekonomiska uppsvinget och bönderna drabbades av ekonomiska problem då spannmålspriserna fallit kraftigt efter kriget. Spannmålspriserna föll ännu mer efter att bönderna för att försörja sig ökade sin produktion. Av denna anledning försvann två viktiga konsumentgrupper som kunde ta vid när medelklassen köpt dessa prylar. När företagen fortsatte att producera sina varor samtidigt som efterfrågan sjönk uppstod stora problem för företagen. Marknaden växte helt enkelt inte som företagen hade räknat med.

Plötsligt var byggverksamheten och industriproduktionen på nedgång och bilförsäljningen minskade. I september 1929 började aktiekurserna falla. En månad senare kom paniken och börskraschen. Vid elvatiden den 24 oktober (svarta torsdagen) 1929 hade fler säljorder än köporder registrerats på New York börsen. En ängslan började sprida sig och till slut kom paniken och depressionen som stundtals ledde till att telefon- och telegraflinjerna blockerades. Alla ville sälja och mäklarna skrek och knuffades i sin iver att lägga in säljorder.

Kursfallet dämpades dock något av att några bankirer gick samman och köpte upp aktier för att därmed hålla uppe priserna. Men lugnet inföll sig inte och förtroendet för börsen var slut. Veckan därpå fortsatte kurserna att sjunka. Den 29 oktober föll Dow Jones industriindex med 13 % på en enda dag. Från 3 september till 13 november föll börsen med hela 50 %. Många hade köpt upp aktier ”billigt” veckan före den stora kraschen och dessa aktier fick de slumpa bort till ett extremt lågt värde. Att kraschen kunde bli så stor hade också att göra med att många belånade sina aktier som de köpt för att kunna köpa fler aktier. När aktiekurserna började gå ned tvingades många av sina långivare att sälja sina aktier för att värdet gått under en viss nivå. Många ruinerades fullständigt av kraschen.

Sammanbrottet fick stora konsekvenser på 1930-talet och fick stora efterverkningar i hela världen. USA:s problem smittade av sig på andra länder och främst drabbades Tyskland och Österrike som hade pålagts ett stort skadestånd i Versaillesfördraget 1919 och som samtidigt led av hög inflation. Tilltron till börsen och marknaden som helhet fick sig en rejäl törn och utnyttjades av extrema rörelser såsom kommunismen och nationalsocialismen.

Världsdepressionen nådde Sverige 1931, samma år som Ådalshändelserna ägde rum. Vad som då skedde var att en strejkande mobb hotade att lyncha de arbetare som trotsade strejken, varpå militären kallades in och ingrep på ett olyckligt sätt.

Exportindustrin hade drabbats hårt av den internationella lågkonjunkturen vilket medförde en inhemsk massarbetslöshet. Handelsbalansen försämrades och valutareserven eroderade. När Storbritannien lämnade guldmyntfoten tvingades även Sverige göra det. Regeringen som leddes av liberalen C G Ekman förde en traditionell hushållningspolitik, som gick ut på att försöka hålla tillbaka de offentliga utgifterna samtidigt som produktionskostnaderna för näringslivet skulle sänkas. Problemen i ekonomin ledde dock till ökade sociala spänningar och blev därmed upptakten till Ådalshändelserna.

Den ekonomiska krisen medförde att Ivar Kreugers tändsticksimperium föll samman. Kreugers affärsidé var att låna ut stora belopp till ett antal länder i utbyte mot att han fick monopol på tillverkning av tändstickor i dessa länder. När krisen kom kunde inte länderna betala tillbaka samtidigt som konsumtionen sjönk och Kreuger fick likviditetsproblem. 1932 tog han livet av sig i Paris.

Efter andra världskriget talades det om en skördetid. Den varade mellan 1945 och 1951. En andra skördetid uppstod 1960-1969. Den första skördetiden påbörjades efter att samlingsregeringen som bildades under andra världskriget upplöstes. Sverige hade stått utanför kriget och hade därför en fungerande industri medan de andra länderna i bland annat Europa var sönderbombade. Dessa länder hade ett stort behov av stål och andra produkter som Sverige hade möjlighet att exportera. Detta gjorde att Sverige fick ett ekonomiskt uppsving. De gemensamma intressen som fanns under andra världskriget, dvs. att hålla Sverige utanför kriget, försvann under fredstid. De ideologiska skillnaderna kunde därmed komma upp till ytan igen.

Socialdemokraterna gjorde samtidigt en kraftfull satsning 1945-1951 för att förverkliga sitt efterkrigsprogram. Folkpensionerna höjdes väsentligt för att det skulle bli möjligt att leva på dem. Man införde allmänna barnbidrag utan behovsprövning. En allmän sjukförsäkring infördes vilket gav alla ”fri” sjukvård, subventioner för läkemedel och ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom. Man införde även bostadsbidrag, en striktare arbetarskyddslag, lagstadgad semester och nioårig enhetsskola. Denna välfärdspolitik accepterades vid denna tidpunkt av de borgerliga partierna.

De motsättningar som fanns handlade om välfärdsstatens närmare utformning. De borgerliga partierna ville avskaffa hyresregleringen för att råda bot mot bostadsbristen. Högern ville också ha en kombination av barnbidrag och barnavdrag eftersom barnstödet i de högre inkomstlägren minskade.

Det som blev den stora stridsfrågan var den ekonomiska politiken där vissa socialiseringskrav fanns på arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Näringslivet satte igång en propagandakampanj, planhushållningsmotståndet, för att förhindra en planhushållning i form av en statsstyrd och centraliserad ekonomi i Sverige. Bertil Ohlin, Folkpartiets dåvarande ledare, föreslog ramhushållning. Detta innebar en fri ekonomi som reglerades av statsmakten genom ramlagar, dvs. gemensamma spelregler. Bertil Ohlin ville även ha en aktiv socialpolitik för att förhindra fattigdom och utslagning. En annan stridsfråga var skatterna och Socialdemokraternas ambitioner att omfördela samhällets resurser.

När de andra europeiska länderna efter återuppbyggnaden började komma ifatt Sverige tappade Sverige mer och mer styrka i den hårda konkurrensen. Höga skatter och bidrag, en stel arbetsmarknad med mer gjorde att Sverige tappade många placeringar på OECDs välståndsliga över BNP-utvecklingen.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Hej vi är tre gymnasieelever som är mycket intresserade av ekonomihistoria. Vi vill veta allt om David Ricardo.
Anna, Hanna och Björn, Staffanstorp (25 februari 2002)
karlsson_anna2000[snabel-a]hotmail.com

David Ricardo var en av det tidiga 1800-talets större nationalekonomier. Han kunde visserligen bygga sitt arbete på Adam Smiths grundläggande arbete "The Wealth of Nations" ("Nationernas Välstånd"), men han skrev sina egna arbeten långt före de marginalteorier om samband mellan utbud och efterfrågan som revolutionerade nationalekonomin under 1800-talets senare del.

David Ricardo föddes 1772 i London och började arbeta i sin pappas börsmäklarfirma. Så småningom startade han egen firma i samma bransch, men efter att han 1799 läst Adam Smiths bok blev det mindre börsaffärer och mer nationalekonomi. Sedan han genom framgångsrika börsaffärer gjort sig själv ekonomiskt oberoende blev det från 1814 enbart nationalekonomi. Han avled 1823.

Han utvecklade bland annat en värdelära, som senare svaldes av Karl Marx med hull och hår. Ricardo ansåg att en varas värde motsvarade vad som nedlagts i arbete på den och att priserna visserligen kunde svänga, men på lång sikt styrde i riktning mot detta "naturliga värde". Idag är detta en föråldrad beskrivning som inte har mycket med verkligheten att göra. En varas värde är lika med dess pris och priset fastställs till jämvikten mellan utbud och efterfrågan. Om värdet är högt blir det meningsfullt att satsa mer resurser på att framställa varan och vice versa. Om man sätter in mer resurser ökar priset och därmed värdet. Det finns inget "naturligt värde" utan alla värden (priser) beror på viljan att sätta in resurser på produktionen och viljan att använda resurser för att köpa varan. Detta hade alltså Ricardo inte insett, varför också en del av hans andra teorier blev missvisande.

På andra områden var han dock en föregångare. Han plockade sönder de gamla merkantilisternas tankar att det enda goda med utrikeshandeln var att man kunde exportera och samla på sig ädla metaller. Ricardo visade istället att det fanns komparativa fördelar i utrikeshandeln. Det vill säga alla tjänade på utrikeshandeln om den lades upp så att olika länder exporterade det som de hade de relativt sett (inte absolut sett!) bästa förutsättningarna att tillverka. Teorin om komparativa fördelar är fortfarande ett centralt inslag i modernt nationalekonomiskt tänkande.

David Ricardo utvecklade också en teori om jordräntan. Han utgick från att värdet av den minst bördiga mark som brukades var noll, medan det fanns en "jordränta", ett värde på all mark som var bördigare än den sämsta. Den jordräntan tillföll jordägaren. När befolkningen växte såg han hur mindre bördig mark skulle tas i bruk och jordräntan öka på den bättre marken. Eftersom värdet på produktionen var densamma skulle det leda till att både lönerna och avkastningen på kapital skulle sjunka. Han såg framför sig att befolkningen skulle växa tills lönerna var så låga att den nätt och jämnt kunde försörja sig. Detta i Robert Malthus anda. Han tänkte sig dock att tekniska framsteg och bättre jordbruksmetoder skulle kunna bryta loss mänskligheten från det stationära tillstånd som han såg framöver.

Vilken ekonomisk politik anser du/ni bör bedrivas för att bekämpa en lågkonjunktur?
Lilja, Växjö (27 februari 2007)
zagalilja[snabel-a]hotmail.com

Det finns i huvudsak tre sätt att bekämpa en lågkonjunktur. Det första sättet var vanligast i västvärlden ända till 1930-talet. Det angreppssättet kan kallas traditionell budgetdisciplin eller ekonomisk konservatism. När en lågkonjunktur uppstår ska staten hålla igen på sina utgifter för att undvika budgetunderskott i statens finanser. Vid en konjunkturnedgång minskar ju produktionen och sysselsättningen samtidigt som arbetslösheten stiger. Därmed minskar ju skatteintäkterna vilket medför att utgifterna måste sänkas, eller skatterna höjas för dem som fortfarande tjänar pengar, för att staten inte ska förvärra situationen med sitt underskott.

Detta tankesätt kritiserades av John Maynard Keynes som förespråkade statliga ingrepp i samhällsekonomin för att balansera hög- och lågkonjunkturer. Enligt Keynes förvärrade staten lågkonjunkturen genom att hålla nere de offentliga utgifterna eftersom den totala efterfrågan i samhället då sjönk än mer. Som exempel tog Keynes depressionen på 1930-talet. Då var det enligt Keynes bättre att staten stärkte den totala efterfrågan genom höjda offentliga utgifter och/eller sänkta skatter vilket i sin tur skapade stora budgetunderskott. Dessa budgetunderskott skulle sedan betalas genom att hålla igen vid högkonjunkturer. För att dämpa konjunktursvängningarna skulle alltså staten minska utgifterna och/eller höja skatterna vid högkonjunkturer för att sänka aktiviteten i ekonomin. Anledningen var att en hög aktivitet i ekonomin leder till en hög inflation och risk för överhettning vilket skulle vara orsaken till nästa lågkonjunktur.

Denna konjunkturpolitik kan också bedrivas via penningpolitiken. Vid en lågkonjunktur sänks räntan för att öka tillförseln av pengar i ekonomin bland annat genom att det blir billigare att låna pengar för att investera i hus eller produktionsmedel. Samtidigt blir det mindre lönsamt att spara pengar istället för att konsumera. Vid en högkonjunktur höjs räntan för att dra in pengar från marknaden bland annat genom att det blir dyrare att låna pengar till investeringar samt att det blir mer lönsamt att spara sina pengar istället för att konsumera.

Kritiken mot denna politik fördes främst fram av ekonomerna Friedrich Hayek och Milton Friedman. De menade att det främst var staten som skapade konjunktursvängningarna genom alltför stora penningmängdsökningar. Dessa ökningar av penningmängden skapade inflation och de menade att det inte gick att köpa mindre arbetslöshet genom högre inflation och tvärtom, vilket Keynes och hans bundsförvanter trodde. På 1970-talet visade det sig att Hayek och Friedman hade rätt. Det var då stagflationen, dvs. en utveckling där både hög inflation och hög arbetslöshet sker samtidigt, drabbade västvärlden.

Enkelt förklarat menade Hayek att en ökad penningmängd driver fram en ökad efterfrågan på kapital- och insatsvaror vilket leder till att vinstnivån och lönenivån ökar i samhället. När detta sker ökar också efterfrågan på konsumtionsvaror vilket leder till att relativpriserna förändras till nackdel för kapital- och insatsvaror som känner av en lägre efterfrågan. Då påbörjas en allmän ekonomisk nedgång som förvärras av att även efterfrågan på konsumtionsvaror börjar minska. Om staten då skulle försöka stimulera ekonomin genom att öka efterfrågan på kapitalvaror skulle samma problem med överexpansion uppstå återigen eftersom grunden till lågkonjunkturen beror på felallokering av resurser. Det enda sättet att få bukt på konjunktursvängningarna är att hålla nere penningmängdsnivån. De lågkonjunkturer som uppstår bör vi genomlida för att sedan kunna bygga upp en stabil grund för den framtida ekonomin.

Hayek menade också att Keynes intellektuellt uppmanade till ekonomisk oansvarighet när staten medvetet skulle skapa budgetunderskott under lågkonjunkturer. Ett annat problem var att politiker inte kan samla in all information som de behöver för att kunna dra i de rätta spakarna och trycka på de rätta knapparna i rätt tid. Oftast kommer politiker att reagera för sent samtidigt som effekterna av utgiftsökningar respektive utgiftsminskningar kommer långt efteråt. Det blir alltså väldigt svårt för politikerna att genomföra rätt förändringar i rätt tid.

Milton Friedman var en av de ekonomer som låg bakom kravet på självständiga riksbanker som oberoende av regeringens finanspolitik skulle sätta räntenivån för att hålla inflationen i schack. Detta har medfört en mer ansvarsfull finanspolitik eftersom politikerna vet att effekterna av ofinansierade löften och snabba reformer kommer att slå tillbaka mot dem själva när riksbankerna använder räntan för att hålla pristakten stabil. De negativa konsekvenserna av den ansvarslösa politiken blir då direkt synlig. Samma sak gäller fackförbundens lönekrav. Då fackförbunden vet att för höga löner bara leder till högre räntor undviker man att kräva alltför ansvarslösa löneökningar.

Räntevapnet är ett ganska trubbigt instrument som inte kan finjustera ekonomin på det sätt som Keynes tänkte sig att staten skulle göra. Men just därför kan nog ränteinstrumentet fungera eftersom alla aktörer är väl medvetna om att räntesänkningar och räntehöjningar får effekt efter ett halvår eller ännu längre tid. Det kräver att riksbankerna analyserar nuläget och gör prognoser över hur ekonomin kommer att utvecklas i framtiden utifrån den information som finns att tillgå idag. Det är heller inte många som tror att räntan helt kan undvika låg- och högkonjunkturer utan de flesta har en realistisk bild av vad räntevapnet kan åstadkomma.

Personligen anser jag att verkligheten har gett Friedrich Hayek och Milton Friedman rätt.

Det finns också teorier om att en guldmyntfot är det enda sättet att undvika konjunktursvängningar eftersom samhällsekonomin då följer den reala ekonomins tillväxt. Idag är ju systemet uppdelat i en monetär del och en real del vilket gör att samhällsekonomin kan manipuleras av penningsystemet och det är därigenom som svängningarna uppstår. Men det leder dock för långt att här ytterligare beskriva den teorin.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Ge tre orsaker till att den keynesianska skolan inte fungerar i dagens ekonomi!
Marja Liisa, Haninge (29 november 2006)
africkat[snabel-a]hotmail.com

John Maynard Keynes (1883-1946) är mest känd för sin konjunkturteori där staten får en större betydelse än vad den hade inom den tidigare nationalekonomin. För att få en bakgrund till Keynes teorier kommer jag att ge en historisk sammanfattning innan jag besvarar din egentliga frågeställning.

På 1500- och 1600-talet uppstod merkantilismen som kan betraktas som grunden till dagens nationalekonomi. Den gick ut på att ett land skulle maximera sin export av varor och maximera införseln av guld, ädelstenar och liknande skatter. Konkurrens utifrån betraktades som ett hot mot nationens existens samt ett hot mot nationens fulla sysselsättning.

När den moderna nationalekonomin med Adam Smith (1723-1790) som ledstjärna uppstod på 1700-talet sattes frihandeln och den perfekta marknaden i centrum för analysen. Smith talade om den osynliga handen som skulle samordna de enskilda individernas agerande till ett välfungerande samhälle eller till en allmän jämvikt. Utgångspunkten var att marknaden bestod av många små företag och att inget enskilt företag kunde påverka priset på egen hand. Informationen skulle också vara fri och tillgänglig för alla. Förvisso lade Smith in en brasklapp när han varnade för att kartellbildningar uppstår när företagsledare träffar varandra. Utifrån den analysen drogs slutsatsen att avvikelser från full sysselsättning enbart skulle uppstå undantagsvis eller bara när staten ingrep i marknadens funktionssätt.

På den tiden utgick man från Says lag (formulerad av den franske ekonomen Jean Baptiste Say (1767–1832)) som går ut på att utbudet skapar sin egen efterfrågan. Det totala utbudet kan aldrig överstiga den totala efterfrågan. När man enbart fokuserar på den realekonomiska sidan blir detta en självklar lag eftersom den som producerar ägg samtidigt efterfrågar något annat såsom skor och därmed är det helt enkelt ett nollsummespel. Men tar man in penningsidan och framförallt möjligheten till sparande blir inte lagen lika självklar. Ekonomen Thomas Malthus (1766-1834) menade att ett varuöverflöd skulle kunna uppstå om företagare och jordägare är för sparsamma och därmed investerar för mycket. Företagarna är alltså mer optimistiska än konsumenterna. David Ricardo (1772-1823) trodde helt och hållet på Says lag men gjorde ett undantag för teknologisk arbetslöshet. Maskiner skulle kunna komma att ersätta arbetskraft. Detta tog Karl Marx (1818-1883) till sig av och formulerade som en fundamental lag i teorin om avtagande avkastning. När maskiner frigör arbetskraft blir arbetarna proletariserade i takt med den ökande arbetslösheten. Då Marx utgick från att enbart det rörliga kapitalet, dvs. arbetskraften, kunde skapa värde (till skillnad från bytesvärdet som inte var ett äkta värde enligt Marx) skulle kapitalisten lida av en avtagande profitkvot eftersom det fasta kapitalet ökade i förhållande till det rörliga. Lösningen på detta var egendomsgemenskap och proletariatets diktatur som skulle eliminera spänningarna mellan proletariatet och kapitalisterna i samhället.

Knut Wicksell (1851-1926) hade klart för sig att sparande och investeringar inte är identiska utan beslutas i regel av två olika aktörer. I en uppåtgående konjunktur hände det ibland att sparandet inte utvecklades lika snabbt som investeringstakten. Detta blev en viktig grund i Keynes analyser.

Till skillnad från Adam Smith och hans efterföljare var Keynes mer fokuserad på makroekonomiska samband och aggregerade storheter såsom nationalinkomst, total arbetslöshet, inflation (allmän prisnivå), total efterfrågan och totalt utbud. En fundamental frågeställning för Keynes var om den totala efterfrågan och det totala utbudet var i balans. Full sysselsättning är bara möjligt när dessa två storheter balanserar varandra och det är statens uppgift att se till att de är i balans. Staten skulle vid lågkonjunkturer öka aktiviteten i ekonomin genom indirekt eller direkt inverkan på marknaden. Det indirekta sättet var att justera lågkonjunkturen med hjälp av sänkt ränta, sänkta skatter och ökade offentliga utgifter via bidrag mm. för att öka efterfrågan på marknaden. Den direkta metoden byggde på att staten aktivt skulle gå in på marknaden och öka efterfrågan genom att öka de offentliga investeringarna. Vid högkonjunktur ska staten göra tvärtom, dvs. dra in pengar från marknaden genom höjd ränta, höjda skatter och neddragna offentliga utgifter.

De främsta anledningarna till att marknadsekonomin, enligt Keynes, inte skulle kunna garantera en full sysselsättning var att lönenivåerna var fasta eller stela vilket skulle göra att arbetslöshet skulle uppstå när den totala efterfrågan försämrades. Lönerna anpassades inte efter lågkonjunkturer och därmed kunde inte full sysselsättning garanteras eftersom arbetsgivarna då blev tvungna att friställa folk. Men om lönerna å andra sidan vore så flexibla som tidigare nationalekonomer antog skulle det påverka efterfrågan så mycket att det skulle förvärra lågkonjunkturen. Den andra anledningen är att sparandet ibland överstiger investeringarna. Detta gör att konsumtionen, dvs. efterfrågan, inte är tillräcklig. Ett utbudsöverskott uppstår då och nationalinkomsten kommer då att anpassas till detta, därmed uppstår en lågkonjunktur. Detta utbudsöverskott kan staten råda bot på. En invändning mot detta resonemang är att räntan är för hög när sparandet är för högt och därför borde en räntesänkning kunna skapa balans mellan sparande och investeringar. Keynes svar är att om räntan understiger en viss nivå kommer människor hellre att behålla pengarna som likvida medel, dvs. att spara i madrassen. Keynes menar också att inkomsten avgör hur mycket pengar som konsumeras i ekonomin. Men även där har kritik framkommit då mycket tyder på att förmögenhet och den relativa inkomsten (alltså jämfört med andra) är faktorer som har betydelse. Milton Friedman(1912-2006) påpekade att inkomsten bör delas in i en permanent och en rörlig del och att det är den permanenta delen som avgör konsumtionsnivån.

Keynes idéer passade också väl in i hans samtid då börskraschen i USA 1929 blev startpunkten för depressionsåren på 1930-talet. Men allt var inte nytt med Keynes idéer. Några av Keynes förutsättningar var gemensamma med tidigare antaganden. Exempel på det är antagandet att företag och människor är vinstmaximerande, att marginalnytteteorin gäller och att ekonomin är statisk. Tillväxt, innovationer, entreprenörer och befolkningsutveckling fick inte plats i Keynes teorier. Joseph Schumpeter (1883-1950) var den första som på allvar tog hänsyn till dessa faktorer i sina analyser.

Så över till frågan varför Keynes teorier inte fungerar:

1. Keynes ignorerar frågan hur tillväxt skapas. Schumpeters entreprenörer, småföretag och innovatörer finns inte med i Keynes analyser eftersom Keynes är mer intresserad av aggregerade storheter.

2. Keynes har en för stark tilltro till statens förmåga att göra rätt saker vid rätt tillfälle. Friedrich A. Hayek (1899-1992) var den främsta kritikern på det området. Hayek menade att staten riskerar att förvärra lågkonjunkturer och högkonjunkturer dels på grund av att staten är en trögrörlig koloss som inte hinner reagera förrän det är för sent, dels för att ingen beslutsfattare sitter inne med all information som är utspridd i samhället, enbart en fri marknad kan hantera all information som finns via ett prissignalssystem, och dels på grund av att statens åtgärder får effekter långt efteråt.

3. Det är lätt för politiker att genomföra offensiva åtgärder på marknaden vid en lågkonjunktur, men det är mycket svårare för politiker att hålla igen vid en högkonjunktur.

4. Milton Friedman och Friedrich A. Hayek har påpekat att punkt två och punkt tre är inflationsdrivande, bland annat på grund av att det leder till en för stor penningmängd, och att inflation leder till en högre arbetslöshet på sikt. Under 1970-talet utsattes västvärlden för stagflation, dvs. både hög inflation och hög arbetslöshet. Det var då man började ifrågasätta Keynes på allvar. Till detta resonemang hör att dela upp arbetslösheten i en strukturell och en konjunkturell del. Keynes modell kan bara påverka den konjunkturella arbetslösheten.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Jag undrar om det finns några positiva saker med barnarbete? inte bara ur arbetsgivarnas synvinkel utan barnens också.
Thereze Persson, Sundsvall (19  juli 2006)
therezepersson[snabel-a]hotmail.com

När man talar om barnarbete handlar det inte om barn som hjälper till hemma med tvätten eller hjälper till i familjeföretaget. Utan det handlar om barn i främst U-länder som tvingas arbeta under urusla förhållanden 10-17 timmar per dag. Detta är givetvis orimligt och ovärdigt. Barn ska kunna gå i skolan och få en trygg barndom. Detta står också i FN:s barnkonvention. Men till skillnad från negativa rättigheter som innebär frihet från tvång och våld mm. är dessa rättigheter positiva rättigheter som ställer krav på att någon betalar för att rättigheterna efterlevs.

I ett land där fattigdomen är omfattande och äganderätten ur funktion kommer dessa rättigheter aldrig kunna efterlevas. Det är först när dessa länder har genomfört ekonomiska reformer, stärkt äganderätten, infört ett fungerande rättsväsende och polisväsende, infört demokrati och individuella rättigheter som länderna kan lyfta sig upp ur fattigdomen via handel och teknologisk utveckling. Det är först då, när landet har höjt sin levnadsstandard, som dessa länder kan garantera att barn inte tvingas arbeta under urusla omständigheter.

Utöver alternativet att inte bry sig överhuvudtaget finns det två grundläggande strategier, från I-ländernas sida, att bemöta barnarbete; 1. Bojkotta länder och företag som anlitar barnarbetskraft och 2. Plädera för ökad handel eftersom det är grunden till ett samhälles välfärd.

Problemet med att bojkotta länder och företag som anlitar barn som arbetskraft är att alternativen för dessa barn är sämre eftersom familjerna är beroende av den inkomst som barnen kan inbringa. Om de inte kan arbeta på ett multinationellt företag som i regel betalar högre löner än inhemska företag måste de arbeta för en lägre lön och oftast med ännu sämre arbetsmiljö. Alternativt måste de prostituera sig eller bli kriminella. I värsta fall kommer de att svälta. Så även om man vill göra gott och bojkotta företag såsom H&M som anlitat barn som arbetskraft så kan resultatet bli sämre.

Under 1800-talet och i början av 1900-talet (och givetvis tidigare än så) hade även Sverige barnarbete. Men idag har vi en lagstiftning från 1978 som förbjuder barnarbete innan avslutad skolgång. (Därmed inte sagt att barn inte får hjälpa till hemma, jobba i familjeföretag eller sommarjobba. Men det finns regler för hur detta får gå till.) En sådan lagstiftning skulle vara verkningslös eller katastrofal om den fanns under 1800-talet. Förvisso fanns det en minimigräns på 12 år från 1846 och en tidsgräns på sex timmar för barn från 1881. Nattarbete för barn var också förbjudet. Under 1700-talet pendlade minimigränsen för barnarbete inom skråväsendet mellan 10 och 12 år. Men dessa lagar överträddes rätt så ofta enligt tillgänglig statistik.

Barnarbete kan nämligen enbart förbjudas i länder som har en viss nivå av välfärd. Faktum är också att barnarbetet har minskat mellan 2000 och 2004 tack vare den ökade frihandeln och produktionen i världen. Enligt Internationella Arbetsorganisationen (ILO) har barnarbetet sjunkit från 246 miljoner 2000 till 218 miljoner 2004. Och tittar man på de mest farliga jobben så har minskningen varit ännu större. Snabbast har utvecklingen gått i Vietnam, Kina, Brasilien och Mexiko som samtidigt har ökat sin export kraftigt.

Efter att Kina under 1980-talet (med början 1978, två år efter att Mao Tse-Tung dog) genomfört ekonomiska reformer har ekonomin vuxit mycket starkt under 1990-talet och från 2000 till 2006. Denna utveckling är grunden för minskat barnarbete i Kina. Tyvärr leder det politiska förtrycket till att den ökade välfärden inte slår igenom lika snabbt för de barn som drabbas som det skulle ha gjort om friheten även rådde på andra områden än inom ekonomin.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Hur sätts priset på en fri marknad? Och varför lönar det sig med handel?
Ida Jakobsson, Åre (24 maj 2006)
idajakobsson[snabel-a]hotmail.com

På en fri marknad sätts priset efter utbud och efterfrågan. Dvs. priset beror på tillgången på en viss vara och konsumenternas vilja att köpa en viss vara. På en fri marknad kommer prissättningen, ibland med en viss fördröjning, att anpassas till en jämvikt. Låt oss anta att du färdigställer och säljer mjöl för en kostnad på 4 kr/kg. Låt oss för enkelhetens skull anta att du har 10 potentiella kunder. Två kunder kan vara beredda att betala 5 kr/kg, två kunder 6 kr/kg, en kund 7 kr/kg, två kunder 8 kr/kg, en kund 9 kr/kg och två kunder 10 kr/kg. Du får 1 kr/kg i vinst på att sälja för 5 kr/kg. Men då efterfrågan är högre än så är dina kunder beredda att betala mer. Om du istället sätter priset till 8 kr/kg får du en vinst på 4 kr/kg. När priset är fem kronor är alla tio kunder beredda att köpa ditt mjöl och då blir din totala vinst 1*10=10 kr. (vinst/kg * antalet kunder). Om du istället säljer ditt mjöl för 8 kr/kg är fem av dina kunder beredda att betala ditt pris och din vinst blir då 4*5=20 kr. Skulle du höja till 9 kr/kg skulle din vinst bli 5*3 = 15 kr. Om du höjer priset till 10 kr/kg blir din vinst 6*2=12 kr. Det är alltså inte lönsamt att sätta priset till 9 och 10 kr/kg. Skulle du sänka priset till 7 kronor och få fler kunder skulle din vinst bli 3*6= 18 kr. Du skulle alltså få en lägre vinst om du sänkte priset på ditt mjöl från 8 kr/kg till 7 kr/kg.

Vi har alltså fastslagit att marknadspriset är 8 kr/kg. Vad händer om dina kunder får löneförhöjning på grund av att företagen i landet lyckas bra med sin försäljning? Jo, vissa kunder kommer nu att anse att de har råd med, eller är villiga att lägga mer pengar på, mjöl eftersom deras plånbok har blivit större. (Det här är ett förenklat antagande, kunderna kan givetvis efterfråga bröd eller cyklar mer än mjöl och därmed förändras inte efterfrågan på mjöl trots högre inkomster.) Nu är två kunder beredda att betala 6 kr/kg, två kunder 7 kr/kg, en kund 8 kr/kg, två kunder 9 kr/kg, en kund 10 kr/kg och två kunder 11 kr/kg. Det förändrar din kalkyl något och därmed också marknadspriset. Din kostnad för att köpa upp spannmål och bereda mjölet är fortfarande 4 kr/kg. Om du sätter priset till 6 kr/kg. blir din vinst 2*10=20 kr., 7 kr/kg. ger en vinst på 3*8=24 kr., 8 kr/kg ger en vinst på 4*6=24 och 9 kr/kg ger en vinst på 5*5=25 kr. Om du sätter priset till 10 får du en avtagande vinst: 6*3=18 kr. Marknadspriset blir således 9 kr/kg. eftersom efterfrågan på mjöl har ökat i takt med ökad inkomst.

Låt oss nu anta att dina kostnader har sjunkit från 4 kr/kg till 3 kr/kg på grund av en bra skörd. Du har kunnat pressa ned inköpspriserna eftersom du har kunnat spela ut fem olika spannmålsproducenter mot varandra. Spannmålsproducenterna vill ju sälja av sin skörd och om efterfrågan hos dig är densamma kommer priserna att sjunka. Din vinst stiger då från 25 kr. till 6*5=30 kr. Detta gör att du kan sänka priset till 7 kr/kg och höja din vinst till 4*8=32. Men din granne ser hur mycket pengar du håvar in på att sälja mjöl och beslutar sig för att göra dig sällskap på marknaden som mjölproducent. Det leder till att tillgången på mjöl ökar tack vare att spannmålsskörden har varit så bra. Det betyder att din konkurrent kan sänka priset till 6 kr/kg och får därmed en vinst på 3*10=30 kr. (Vi antar att din konkurrent är lika kostnadseffektiv som du är och att även din konkurrent kan finna 10 potentiella kunder.) När din konkurrent har lägre pris än vad du har kommer alla de som är beredda att betala 6 kr/kg att söka sig till din konkurrent, även de som är beredda att betala 9 och 10 kr eftersom ingen kund är beredd att betala mer än nödvändigt. För att inte förlora dina kunder tvingas du därför sänka ditt mjölpris till 6 kr/kg och din vinst blir då 3*10=30 kr. Givetvis är detta en förenklad bild av hur priserna sätts på en fri marknad. I verkligheten finns tusentals variabler att ta hänsyn till. Men för att förstå den grundläggande logiken bakom prissättningen kan man göra en sådan här pedagogisk förenkling.

Anledningen till att handel lönar sig är att det möjliggör arbetsspecialisering. Ett mycket vanligt och pedagogiskt exempel är att jämföra två länders produktioner av två produkter. Om land A kan producera en dator på 1 timme och en bil på 4 timmar och om land B kan producera en dator på 10 timmar och en bil på 5 timmar bör land A specialisera sig på datorer och land B på bilar. Om land A producerar en dator och en bil tar det 5 timmar och om land B producerar en dator och en bil tar det 15 timmar. Tillsammans tar det alltså 20 timmar för båda länderna att producera var sin dator och bil.

Men vad händer om land A använder sina 5 timmar åt att enbart producera datorer, det land A är bäst på? Jo, då kan land A producera 5 datorer. Land B kan med sina 15 timmar producera 3 bilar. På dessa 20 timmar kan alltså land A och land B producera 5 datorer och 3 bilar istället för 2 datorer och 2 bilar. Land A kan alltså producera 5 datorer på 5 timmar istället för 1 dator och 1 bil medan Land B på 15 timmar kan producera 3 bilar istället för 1 dator och 1 bil. Och på 15 timmar kan Land A producera 15 datorer. Hade Land A envisats med att göra både och hade Land A bara kunnat göra 3 bilar och 3 datorer på dessa 15 timmar.

Land A kan alltså producera fler datorer och köpa bilar från land B som i sin tur kan köpa datorer av Land A genom att producera och sälja bilar. Man kan också uttrycka det som att länderna köper tid från det andra landet som de kan använda till att producera det som de är bäst på. Båda länder tjänar alltså på att handla med varandra och den totala produktionen och välståndet blir större.

Frihandeln leder som du sett ovan till ökat välstånd. Det finns många exempel på hur frihandel har förbättrat välståndet i ett antal länder. Japan och Tyskland efter andra världskriget och de asiatiska tigrarna och Östeuropa idag är några exempel på hur frihandel skapar välstånd.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Hur påverkade frihandeln respektive merkantilismen världsekonomin?
Nina, Södertälje (7 februari 2006)
nd_10[snabel-a]hotmail.com

De merkantilistiska tänkarna och ekonomerna under 1500- och 1600-talet kan betraktas som början till den moderna nationalekonomin. Merkantilisterna var långt ifrån eniga i alla sina teorier men det fanns tre punkter som förenade dem alla:

1. De ansåg att vissa statsingripanden var nödvändiga för att ekonomin skulle fungera väl. Den centrala planeringen var utbredd och många av dessa ingrepp var på detaljnivå.

2. De ansåg att pengar, ädla metaller, guld och skatter var viktigt för att skapa välstånd. Kritikerna av merkantilismen anser att de har förväxlat pengar och välstånd.

3. Av den anledningen kom merkantilisternas rekommendationer att handla om att maximera inflödet av guld i landet och att minimera utflödet av detsamma. Självförsörjning var av den anledningen viktig. Den enda vinst som ett land kan få av internationell handel är att skapa en positiv handelsbalans. Ett land ska med andra ord exportera mer än det importerar för att därmed få in mer guld och andra skatter in i landet.

De flesta merkantilister gjorde politiska överväganden när de utvecklade sina teorier. En vanlig syn på merkantilisterna är att de anpassade sina teorier efter den centrala staten som började växa fram ordentligt under den här perioden. Statsöverhuvuden behövde resurser för att styra sina länder och merkantilisterna kunde hjälpa dem med det.

På 1700-talet förde Adam Smith, som är att betrakta som nationekonomins fader, fram sina teorier om frihandel. Han hade en teori om absoluta fördelar som gick ut på att alla länder tjänar på att handla med andra länder så länge man har absoluta fördelar till skillnad från tidigare teorier (merkantilisterna) som utgick från att utrikeshandel enbart var ett sätt att få in så mycket ädelmetaller som möjligt till det egna landet. Smiths teori har senare reviderats av David Ricardo som istället talade om relativa (komparativa) fördelar som går ut på att alla länder, oavsett absoluta fördelar, tjänar på att handla med varandra.

Även länder som jämfört med andra länder är dåliga på att producera produkter tjänar alltså på frihandeln. Ett mycket vanligt och pedagogiskt exempel är att jämföra två länders produktion av två produkter. Om land A kan producera en dator på 1 timme och en bil på 4 timmar och om land B kan producera en dator på 10 timmar och en bil på 5 timmar bör land A specialisera sig på datorer och land B på bilar. Om land A producerar en dator och en bil tar det 5 timmar och om land B producerar en dator och en bil tar det 15 timmar. Tillsammans tar det alltså 20 timmar för båda länderna att producera en varsin dator och bil.

Men vad händer om land A använder sina 5 timmar åt att enbart producera datorer? Jo, då kan land A producera 5 datorer. Land B kan med sina 15 timmar producera 3 bilar. På dessa 20 timmar kan alltså land A och land B producera 5 datorer och 3 bilar istället för 2 datorer och 2 bilar. Land A kan alltså producera 5 datorer på 5 timmar istället för 1 dator och 1 bil medan Land B på 15 timmar kan producera 3 bilar istället för 1 dator och 1 bil. Och på 15 timmar kan Land A producera 15 datorer. Hade Land A envisats med att göra både och hade Land A bara kunnat göra 3 bilar och 3 datorer på dessa 15 timmar.

Land A kan alltså producera fler datorer och köpa bilar från land B som i sin tur kan köpa datorer av Land A genom att producera och sälja bilar. Man kan också uttrycka det som att länderna köper tid från det andra landet som de kan använda till att producera det som de är bäst på. Båda länder tjänar alltså på att handla med varandra och den totala produktionen och välståndet blir större.

Den stora fördelen med internationell handel är alltså inte att få in så mycket guld och andra skatter som möjligt till det egna landet utan att alla länder ska specialisera sig på det som de är bäst på.

Det merkantilistiska tänkandet har lett till protektionism, dvs. olika handelshinder i form av importkvoter, exportstöd och tullar mm, vilket i sin tur har minskat välståndet i världen. (Viktigt att notera är att merkantilistiska beslutsfattare på många håll försökte undanröja hinder för handeln, men detta gällde enbart inom landet och inte mellan länder.) Detta är extra märkbart i U-länder som inte har fått möjlighet att sälja sina produkter på den internationella marknaden på samma villkor som andra. (Det finns också andra anledningar till U-länders fattigdom som jag inte ska ta upp här).

Merkantilismen har också med sin fokusering på centralisering av den ekonomiska makten lett till att många idéer och innovationer aldrig förverkligats då konkurrensens drivkraft har hållits tillbaka till förmån för central planering. Vidare har merkantilismen, precis som all protektionism har en tendens att göra, skapat ett antal konflikter i världen, till och med krig. Ett exempel är krigen mellan Frankrike och Holland under 1600-talet. Studier av bland annat fredsforskaren Rudolph Rummel visar att risken för krig minskar när länder handlar med varandra, vilket inte är så konstigt då länder som handlar med varandra är så beroende av varandra.

Frihandeln leder som du sett ovan till ökat välstånd. Det finns många exempel på hur frihandel har förbättrat välståndet i ett antal länder. Japan och Tyskland efter andra världskriget och de asiatiska tigrarna och Östeuropa idag är några exempel på hur frihandel skapar välstånd.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Euron förutspås få en viktig roll i världsekonomin enligt många experter. Kritikerna hävdar dock att euron är en osäker valuta. Vilka är argumenten för och emot eurons betydelse.
Ulrika Holst, Skillingaryd (13 september 2005)
ulrikaholst[snabel-a]telia.com

Det som talar för att euron kan bli en betydelsefull valuta är att 300 miljoner idag använder denna valuta och att 400 miljoner eller ännu fler kan komma att handla med denna valuta när de östeuropeiska länderna inför euron, vilket det mesta tyder på. En annan faktor som talar för att euron kan bli en viktig del av världsmarknaden, till viss del är den redan det på grund av sin storlek, är att Tyskland nyligen har gått om USA som världens största varuhandelsnation. Tyskland har därmed återhämtat en del av det landet under flera år har tappat i konkurrenskraft. Detta har uppnåtts främst tack vare socialdemokraten Schröders avregleringar. Men enligt många bedömare skulle Tyskland behöva gå ännu längre och därmed kunna uppnå ännu bättre resultat.
Innan euron infördes var den tyska D-marken den viktigaste valutan i Europa eftersom Tyskland var Europas ekonomiska motor. Den tyska ekonomin har dock stagnerat under flera år och tillväxten är fortfarande förhållandevis låg och arbetslösheten hög. Detta beror till stor del på den kostsamma återföreningen med Östtyskland 1989. Europa var väldigt beroende av den tyska Bundesbanks räntesättningar och detta beroende finns fortfarande kvar även då ECB - Europeiska Centralbanken - har övertagit den tyska centralbankens roll. Med andra ord beror eurons framgång mycket på Tysklands utveckling. Men det beror också på de andra ländernas utveckling och om Europa vågar gå ifrån sin så kallade sociala modell som går ut på att reglera och stabilisera marknaden samt slå vakt om välfärdsstaten till skillnad från USA som mer satsar på marknadens dynamiska effekter.

En fördel som talar för euron är att handeln kan öka inom euroområdet på grund av slopade valutarisker och eliminerade kostnader för valutaförsäkringar vilket stärker eurons betydelse på sikt. Även förenklingar i prisjämförelser mellan olika länder kan förstärka konkurrensen och därmed också förstärka eurozonen. Det kan även tänkas finnas möjligheter att stärka eurozonen genom att alltfler internationella institutioner måste investera i eurozonen när euron är så omfattande som den är. Vissa ekonomer anser dock att dessa fördelar är marginella i förhållande till de risker projektet medför såsom assymetriska chocker och dåligt samarbete (återkommer om det). En ytterligare faktor att ta hänsyn till är att länder som har gemensamma valutor inte kan gömma sig bakom devalveringar, deprecieringar (sänkning av en valutas värde som har rörlig växelkurs) och räntekorrigeringar. Sådana åtgärder kan liknas vid att dopa en ekonomi för att slippa vidta de nödvändiga åtgärder som krävs, till exempel skattesänkningar, avregleringar, neddragningar i de offentliga förmånerna och reallönesänkningar.

Något som talar emot euron som en viktig valuta är just det att de europeiska länderna håller kvar vid den protektionistiska politiken (till och med inom unionen, se bara på övergångsreglerna för Östeuropa), vid sina regleringar och vid sina höga skatter med tillhörande välfärdsstat. Det beror också mycket på om länderna utvecklar sig någorlunda likvärdigt. Före euroomröstningen i Sverige trodde de flesta att tillväxt- och stabilitetspakten (begränsade budgetunderskott, begränsad statsskuld med mera) skulle respekteras någorlunda väl, men efter Frankrikes och Tysklands vägran att följa reglerna är det inte säkert att länderna kommer att gå i takt. Om länderna hamnar i otakt kan det uppstå så kallade asymmetriska chocker, vilket betyder att ett land som Irland som har hög tillväxt (på grund av låga skatter och färre regleringar) skulle behöva höja räntan för att dämpa inflationstendenserna medan Tyskland som har en låg tillväxt och en hög arbetslöshet (på grund av höga skatter och regleringar) skulle behöva sänka räntan för att få igång ekonomin. De assymetriska chockerna kan också uppstå på grund av geografiskt begränsade ekonomiska och politiska kriser orsakade av naturkatastrofer med mera. Sådana konflikter kan komma att bli hinder för eurons framgång. Den stelbenta arbetsmarknaden och svårigheterna att genomföra avregleringar såsom tjänstedirektivet försämrar förutsättningarna för en fungerande eurozon.

Michael Bordo som skrivit "Does the Euro have a future" på Cato Institute förklarar att det tar tid att bygga upp institutioner för gemensamma valutor. För amerikanarna tog det 150 år att uppnå en fungerande monetär union. Så det krävs politisk drivkraft för att en gemensam valuta ska fungera. Denna drivkraft byggdes upp successivt och mer underifrån till skillnad från euron och de institutioner som byggts upp sedan den självständiga centralbanken i Frankfurt upprättades 1999. Att euron inte har folkligt stöd fick ett tydligt uttryck i folkomröstningarna om EU-konstitutionen i Frankrike och Nederländerna. Det finns också en tydlig skillnad mellan euron och dollarn när det gäller det internationella förtroendet då dollarn av många länder betraktas som en stabil värdemätare.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Jag vill minnas att jag någonstans har läst att medelnegern (i USA) tjänar mer än medelsvensson. Kanske i något tidigare Contra. Vet ni något om det?
Joakim Gröhn, Malmö (24 augusti 2005)
Svarmorsdrom[snabel-a]hotmail.com

Enligt Fredrik Bergström och Robert Gidehag som 2002 publicerade studien ”Tänk om Sverige varit en amerikansk delstat” utgiven av Handelns utredningsinstitut, HUI, har det amerikanska normalhushållet en årsinkomst före skatt som är 50 % högre än det svenska normalhushållet. Skillnaden i BNP per capita var 1999 40 %. De svarta som har de lägsta inkomsterna i USA har på grund av Sveriges dåliga tillväxt och den höga tillväxten för alla grupper i USA en högre inkomst än vad svenskar har. Om Sverige hade varit en delstat i USA skulle Sverige ha varit den fattigaste delstaten.

Utredarna utgår från bruttoinkomsterna för att undgå de jämförelseproblem som finns inbyggda i det faktum att Sverige och USA har två olika välfärdssystem. Med bruttoinkomster menas i Sverige inkomst före skatt och i USA inkomst före skatt och avgifter. I skatt ingår också arbetsgivaravgifter. Utredarna har även tagit hänsyn till köpkraften.

Här kan du läsa om deras resultat: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=14968

Lena Lundström anser att debattartikeln är missvisande då levnadsomkostnaderna är högre i USA. Medianinkomsten tar inte någon hänsyn till arbetsvillkor och bostadsvillkor och andra kvalitetsfaktorer. Hon menar också att minimilönen är mycket lägre i USA än de lägsta inkomsterna i Sverige. Hon påpekar att det för vissa behövs två jobb för att försörja sig i USA. Detta stämmer. Men hon glömmer nämna att den sociala rörligheten är större i USA och att arbetslösheten är högre i Sverige än i USA.

Läs Lena Lundströms artikel här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=17544

Tre LO-utredare anser att HUI-utredarna jämför äpplen med päron. De menar att siffrorna från USA och Sverige inte är jämförbara och att HUI-utredarna inte tagit hänsyn till alla jämförelseproblem. De invänder också att det amerikanska hushållet i genomsnitt är större än det svenska hushållet.

Läs LO:s rapport ”Lyfter floden alla båtar”:
http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/0/74515157EDF9DDBFC1256E83002E25C6/$file/Visbyrapporten2002.pdf

I rapporten ”Sverige versus USA”, utgiven på Timbro, har Fredrik Bergström och Robert Gidehag tagit hänsyn till kritiken men ändå kommit fram till att Sverige, om Sverige vore en delstat i USA, skulle vara den fjärde fattigaste. Medianinkomsterna för amerikanska hushåll är drygt 400 000 kronor medan de i Sverige är drygt 280 000 kronor. Skillnaden är därmed cirka 120 000 kronor per hushåll. Någon direkt jämförelse mellan svenskar och svarta amerikaner görs inte, men författarna drar slutsatsen att den svenska medianinkomsten ligger i paritet med de grupper i USA som vi brukar betrakta som låginkomsttagare. Med andra ord har utredarna gjort vissa nyanseringar av sina tidigare slutsatser.

Läs rapporten här: http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/75665379.pdf

På Amerikabrev kan du läsa om hur fattigdomsbegreppet förvirrar debatten i Sverige. Om Sverige använde samma definition som används i USA skulle fler svenskar vara fattiga än i USA. Med den amerikanska definitionen var 11,9 % fattiga i USA och 38 % i Sverige 1999.

Läs om fattigdomsbegreppet här: http://www.amerikabrev.nu/index.asp?page=saknade&artikel=1

Det här blev ett omfattande svar som inte enbart besvarade din fråga om svenskar är fattigare än svarta amerikaner, men jag ansåg det viktigt att redovisa den diskussion som har förts kring inkomstjämförelser mellan USA och Sverige.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Vilka är de fyra socialförsäkringsmodeller som lanserats av Joakim Palme. Hur kan man relatera dem till Esping-Andersens tre kategoreier av välfärdsstater. Vilka är fördelarna och vilka är nackdelarna till denna form av modell-tänkande.
Ulrika Holst, Skillingaryd (21 september 2005)
ulrikaholst[snabel-a]telia.com

En första grov indelning av socialförsäkringsmodeller är grundtrygghetsmodellen och den bismarckska traditionen som bygger på inkomstbortfallsprincipen. Som jag har förstått det har Joakim Palme tillsammans med Walter Korpi, Sten-Åke Stenberg och Klas Åmark i rapporten "Välfärdsstat i brytningstid" som utgavs 2004 utarbetat fem idealtyper av socialförsäkringsmodeller. Dessa idealtyper bygger på de tre kriterierna 1. rätten till ersättning, 2. principerna för ersättningsnivåer och 3. formerna för att styra programmen. Rättighetskriterierna handlar om vilka som kan kräva ersättning, ersättningsnivåerna kan utgå från minimibelopp, enhetsbelopp eller återspegling av tidigare inkomster och styrningsformerna handlar om det är arbetsmarknadens parter som styr eller inte. De fem modellerna är 1. den behovsprövade modellen som ger minimibelopp eller enhetsbelopp efter behovsprövning, 2. den frivilliga statsunderstödda modellen såsom a-kassan i Sverige, 3. den statskorporativa modellen som utvecklades via Bismarcks initiativ och som bygger på inkomstbortfallsprincipen där i princip enbart förvärvsarbetande grupper ingår, 4. grundskyddsmodellen som riktar sig till hela befolkningen men som oftast ger låga belopp och 5. den generella modellen som råder i Sverige sedan 1950-talet och som ger ett grundskydd till alla samtidigt som förvärvsarbetande får ersättning efter tidigare inkomst.

Esping-Andersen delade i boken "The three worlds of welfare capitalism" som kom ut 1990 in 18 i-länder i tre kategorier av välfärdsstater med hjälp av en kvantitativ jämförande metod. Välfärdsstaterna eller välfärdsregimerna är idealtyper som representerar olika sätt att organisera välfärden på. De tre idealtyperna var den liberala välfärdsregimen, den konservativa välfärdsregimen och den socialdemokratiska välfärdsregimen.

Kategoriseringen bygger på att utvärdera kvaliteten på de sociala rättigheterna, välfärdens sociala stratifiering samt förhållandet mellan stat, familj och marknad. De sociala rättigheterna handlar främst om att se hur marknadsberoende medborgarna är i ett land. Kan medborgarna upprätthålla en hög välfärd utan att delta på arbetsmarknaden? För att avgöra hur beroende medborgaren är av marknaden undersökte Esping-Andersen pensionsförsäkringssystemet, sjukförsäkringssystemet samt systemet för arbetslöshetsersättningar.

Stratifieringen handlar om hur mycket staten omfördelar resurser i samhället och hur stora inkomst- och förmögenhetsskillnaderna är, eller om man så vill hur utpräglad klassamhället är. Här undersöks främst utbildningssystemet och organisationen av sociala tjänster.

Konservatismen mäts genom antalet yrkesspecifika pensionsförsäkringar (korporatism) och hur stor andel av BNP som går till de statsanställdas pensioner (etatism). Liberalismen mäts genom att undersöka hur stor de behovsprövade bidragens andel är av de totala offentliga sociala utgifterna, hur stor andel den privata sektorn står för i förhållande till det totala pensionsbesparandet och hur stor den privata sektorns andel är av de totala sjukvårdskostnaderna. Socialismen mäts i sin tur av hur stor andel av befolkningen som har rätt till pensionsförsäkring, sjukförsäkring och arbetslöshetsersättningar (universalism) samt hur jämlik strukturen av förmånerna är.

Den liberala välfärdsregimen erbjuder enligt Esping-Andersens teori låga ersättningar, för sociala rättigheter och medborgaren är i det samhället väldigt beroende av marknaden. Staten uppmuntrar marknaden att lösa medborgarnas problem och uppfylla medborgarnas behov och önskningar. Staten kan också aktivt sponsra privata projekt. Detta leder enligt författaren till en uppdelning av befolkningen i en rik grupp som använder marknadsdifferentierad välfärd och en fattigare grupp som använder statlig välfärd. Ett sorts grundtrygghetssystem. Den liberala staten tillåter skillnader men strävar inte efter att bevara dem såsom den konservativa välfärdsregimen. Exempel på liberala välfärdsregimer är enligt författaren USA, Kanada och Australien.

Den konservativa välfärdsregimen bygger ofta ut staten inom de områden där familjen inte kan lösa problemen. Staten bygger oftast på en religiös grund och staten försöker påverka mödrar att vara hemma med sina barn. Staten är klasskonservativ och sociala rättigheter är ofta kopplat till klass och status. Exempel på sådana länder är enligt författaren Österrike, Frankrike, Tyskland och Italien.

Den socialdemokratiska välfärdsregimen karakteriseras av att den har en hög statlig välfärdsnivå lika för alla. Staten vill förstatliga de kostnader som uppstår i familjebildningar och staten ser till individernas behov. En sådan stat konkurrerar ofta ut marknaden inom många områden vilket leder till att full sysselsättning är nödvändigt för att finansiera verksamheten. Exempel på socialdemokratiska välfärdsregimer är enligt författaren de skandinaviska länderna.

Joakim Palmes behovsprövade modell och grundskyddsmodell kan betraktas som en del av Esping-Andersens liberala välfärdsregim där marknaden får styra och där staten enbart ingriper vid absolut nöd.

Joakim Palmes statskorporativa modell och frivilliga statsunderstödda modell sammanfaller mycket med Esping-Andersens konservativa välfärdsregim där olika yrkesgruppers trygghet och stabilitet står i fokus för att bevara den existerande samhällsstrukturen. Sociala rättigheter är delvis bundna till status och klass då inkomstutjämningssystemet ger mer till de som tidigare har haft en högre inkomst. På så sätt leder inte arbetslöshet till att en människa direkt förlorar sin tidigare status och levnadsstandard.

Joakim Palmes generella modell sammanfaller i sin tur mycket med Esping-Andersens socialdemokratiska välfärdsregim där staten tar på sig en stor del av medborgarnas kostnader och strävar efter en hög välfärdsnivå lika för alla.
Fördelen med detta modelltänkande är att mönstren blir tydligare och att ideologiska diskussioner får ett bättre underlag. Nackdelarna är att ideologiska premisser byggs in i modellerna vilket märks rätt så tydligt i Joakim Palmes beskrivning av den generella modellen. Det syns också tydligt i Esping-Andersens beskrivning av den socialdemokratiska välfärdsregimen. Båda forskarna sätter likhetstecken mellan stat och välfärd även då jag har försökt neutralisera forskarnas ursprungliga vinklingar. Andra nackdelar är att, precis som alla modeller, riskerar att förenkla verkligheten alltför mycket och missar väsentliga skillnader som inte finns med i modellens premisser.

Med vänliga hälsningar
Fredrik Runebert

Sedan 1970- talet har den svenska ekonomiska utvecklingen präglats av konflikter mellan tillväxt ,stabilitet , och fördelningspolitiska målen. Hur förklarar ni kortfattat vad som menas med dessa mål? Hur har dessa konflikter uppstått? Vilka lösningar förslagits för att undanröja dessa målkonflikter.
Mona Izadzadeh, Malmö 10 augusti 2005
a123456[snabel-a]malmo2.net

Tillväxt definieras som den årliga ökningen av landets produktion, dvs. BruttoNationalProdukten (BNP). För att produktionen i ett land ska växa måste antingen fler människor arbeta, varje arbetare arbeta mer eller nya teknologier, nya maskiner eller nya idéer m m tillföras ekonomin. För att uppnå detta måste det dels finnas en arbetsmoral och dels en dynamik på marknaden. Nya idéer och arbetsmetoder måste testas och någon/några måste uppfinna nya maskiner eller annan teknologi. Då det är omöjligt att på förhand veta vem eller vilka som sitter inne med en bra affärsidé, en innovation, bra kompetens, nya idéer mm. är det viktigt att ha så få etableringshinder och så lite centralstyrning som möjligt. Exempel på etableringshinder är skatter, regleringar, tillståndsgivning och tullar. Dessa faktorer minskar också motivationen hos människor att starta något eget eller på något annat sätt förverkliga sina idéer.

I viss mån är stabilitet viktigt på en dynamisk marknad och det gäller tydliga och gemensamma spelregler såsom äganderätt, avtalsfrihet och kontraktsrätt, näringsfrihet samt en stabil konstitution som slår vakt om individens rättigheter och som inte går att ändra med ett enkelt majoritetsbeslut. Det är viktigt för alla aktörer att reglerna är förutsebara och att konsekvenserna av ens handlingar är tydliga. Det är vidare viktigt att reglerna garanteras av ett stabilt och okorrupt rättssystem.

Den stabilitet som kan komma att skada tillväxten är statliga interventioner som syftar till att bevara en viss samhällsstruktur. Ett exempel på det är Sveriges regionalpolitik, EUs jordbrukspolitik och de misslyckade försöken att bevara den svenska varvs- och stålindustrin på 1970-talet. Alltför många och alltför rigida regleringar kan tolkas som stabilitet av politiker och andra grupperingar men leder i själva verket till stagnation. Alltför mycket byråkrati och alltför mycket centralstyrning och centralplanering leder också till att dynamiken och därmed tillväxten hotas. Alltför starka fackföreningar och alltför generösa kollektivavtal med alltför höga löner likaså.

De fördelningspolitiska målen handlar främst om att minimera (eller helt överbrygga) klyftorna i samhället för att därmed uppnå målet jämlikhet. Tanken är att de rika ska ge pengar till de fattiga. Det handlar också om att fördela resurser över tiden. När du ligger i vaggan ska du få stöd via föräldraförsäkringen, subventioner till förskolor mm. och tiden inför graven ska staten garantera din pension mm. Och däremellan ska du tjäna pengar och bidra med resurser till staten och samhället för att försörja dem som inte kan arbeta av olika orsaker. Problemet med detta mål är att människor inte får behålla frukterna av sitt arbete och att alltför många blir alltför beroende av staten för sin försörjning. Motivation till att arbeta och starta eget och förverkliga nya idéer kan påverkas av detta. Vissa entreprenörer som lyckas med sina satsningar, högutbildade och förmögna flyttar ut ur landet för att undgå hög beskattning och andra obehagligheter vilket gör att kompetens (s.k. brain-drain) och kapital försvinner ut ur landet. Enligt siffror från Statistiska Centralbyrån fördes förra året 83 miljarder kronor av svenska hushålls sparande ut ur Sverige. Hur mycket kompetens som försvinner varje år är omöjligt att räkna på. Men tänk bara på Ingvar Kamprad så förstår du vad det hela kan betyda.

Många vänsterdebattörer förespråkar högre beskattningsprocent för högre inkomster, ett s k progressivt skattesystem. I Sverige har vi ett sådant system och de skatter som gör systemet progressivt är statsskatten och den s k värnskatten. Det antas felaktigt att man kan få in mer pengar till statskassan genom att höja skatterna för de rika. Att detta inte går beror dels på att många förmögna tar ut sitt kapital ur landet (vilket påverkar landets välstånd och framförallt de fattigas välstånd) och dels därför att de rika är för få för att man ska kunna få ut tillräckligt för att staten ska kunna göra det som önskas. Därför har det blivit så att låg- och medelinkomsttagare är en av de högst beskattade i världen (detta gäller i och för sig även höginkomsttagare).

En utväg ur det hela är att satsa på mer privata försäkringar och att rulla tillbaka staten som antingen enbart ska garantera kärnverksamheter såsom försvar, polis och rättsväsendet eller också erbjuder staten förutom kärnverksamheter också en grundtrygghet lika för alla. Med tanke på att 80 % av all skatt som den genomsnittliga skattebetalaren betalar in till staten går till en själv borde inte detta vara något problem. Omfördelningen skulle till och med kunna bli större genom rejäla skattesänkningar vilket medför att målkonflikten mellan tillväxt och fördelningspolitik upphör att gälla. Andra nödvändiga reformer är som jag nämnt tidigare avregleringar, en stabil konstitution och mindre byråkrati.

En annan lösning är att blunda för målkonflikterna vilket är dagens svenska lösning. En ytterligare lösning är att först tillåta att marknadens dynamik får spelrum och att globaliseringens effekter får slå igenom fullt ut och sedan försöka kompensera den oro som detta medför och dämpa effekterna av dito genom stabila familjer, en levande kultur och ett starkt civilt samhälle där människor frivilligt hjälper varandra.

Det är också tänkbart att försöka finna en pay-off eller en sorts jämvikt mellan de tre konfliktmålen. Exakt hur denna jämvikt skulle kunna se ut har jag svårt att i detalj svara på.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Hur ska Adam Smith frälsa oss från våra ekonomiska problem som vi har idag?
Renethe Billingors, Nyköping (26 april 2005)
TN_RB[snabel-a]hotmail.com

Jag vet inte om Adam Smith kan frälsa oss, men vi kan lära oss mycket av hans läror, främst de som presenteras i hans huvudverk ”The wealth of nations”. Många marknadsorienterade och nyliberala ekonomer såsom Friedrich A. Hayek, Milton Friedman och Robert Nozick hade mycket att tacka Adam Smith för, som kan sägas vara nationalekonomins grundare. Även då delar av Smiths lära inte fullständigt höll streck har Adam Smiths teori om den osynliga handen fått en stor betydelse. Hayeks teori om den spontana ordningen och Robert Nozicks teori om omönstrad rättviseteori har influerats av nämnda teori.

Smith hade också en teori om absoluta fördelar som gick ut på att man tjänar på att handla med andra länder så länge man har absoluta fördelar till skillnad från tidigare teorier (merkantilisterna) som utgick från att utrikeshandel enbart var ett sätt att få in så mycket ädelmetaller som möjligt till det egna landet. Smiths teori har reviderats av David Ricardo, som istället talade om relativa (komparativa) fördelar som går ut på att alla länder oavsett absoluta fördelar tjänar på att handla med varandra.

En tredje teori från Adam Smith är specialiseringen eller arbetsuppdelningen. Om man delar upp arbetet i flera moment kan var och en specialisera sig på det moment som de är bäst på. Därmed kan man förbättra produktiviteten, dvs produktionen per arbetad timme, jämfört med om en arbetare själv ska genomgå alla momenten. Egoismen och den fria konkurrensen driver människor till att prestera det bästa och att satsa sina resurser där de gör bäst nytta. Vinstintresset och konkurrensen kan med andra ord vara det allmännas bästa tjänare. Adam Smith förespråkade därför en laissez-faire-politik, dvs en-låt-gå-politik, för att inte inskränka konkurrensen. Men trots detta förespråkade Adam Smith vissa gemensamma spelregler för att minska risken för att karteller, där kapitalister kommer överens om priserna, uppstår. Därmed skulle staten garantera en fortsatt konkurrens.

Den främsta lärdomen från Adam Smith är specialiseringen och den osynliga handen. Det är allmänt vedertaget att tullar och andra handelshinder förhindrar specialisering mellan länder och att den totala välfärden blir sämre än om fri konkurrens råder. Det finns dock fortfarande ett omfattande protektionistiskt tänkande inom vänsterrörelsen, vilket inte är så förvånande. Mer oroväckande är att även EU och USA gör sig skyldiga till protektionistiskt tänkande.

Som jag nämnt tidigare är det ändå allmänt vedertaget att frihandel är bättre än protektionism. Men det är inte allmänt vedertaget att samma resonemang gäller för skatter, som i princip fungerar på samma sätt. Skatter leder till att människor jobbar mer svart och ägnar mer tid åt att göra sådant som andra gör bättre. Istället för att anlita en städare vitt anlitar man en städare svart. Istället för att en rörmokare anlitar en snickare gör h*n arbetet själv eftersom skatten gör det för dyrt att anlita en yrkesutövare. Möjligtvis gör rörmokaren och snickaren ett bytesjobb utan att meddela skattemyndigheten om saken. På grund av dessa skattekilar kommer människor att ägna sig åt skatteplanering, skattefusk och mer eget arbete. Givetvis vore det bättre om snickaren bygger och rörmokaren installerar pannor och toaletter vitt.

Adam Smiths lära om den osynliga handen som samordnar marknaden så att resurserna fördelas till rätt områden via utbud och efterfrågan är aktuell ännu idag. Politiken är utbredd på många områden och ännu finns inga tecken på att staten är på väg att dra sig tillbaka. Skatter, regleringar, statliga bolag och andra inskränkningar av den fria marknaden försämrar samhällsekonomins funktion.

Om du är intresserad av vad som antagligen kommer att hända om inte staten drar sig tillbaka rekommenderar jag dig att läsa Johnny Munkhammars bok ”Sagan om välfärdens återkomst – Den stora statens fall” utgiven av Hjalmarson & Högberg. Ett tydligt exempel på en bok som går i Adam Smiths fotspår.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Vi har som uppgift i skolan att beskriva hur man industrialiserar ett u-land. Mitt land är Zimbabwe. Kan ni hjälpa mig, vad är det som behöver göras för att landet ska kunna industrialiseras.
Emma (2 november 2003)
Livelygirl66[snabel-a]hotmail.com

Det finns inget exakt facit på den frågan. Det har funnits och finns många teorier om hur man industrialiserar ett U-land. Det mesta pekar dock på att frihandel och kapitalism är den avgjort överlägsna metoden då landet i fråga har möjlighet att sälja sina produkter i andra länder. När handeln med andra länder ökar, stiger också inkomsterna i landet vilket gör att de kan importera produkter från andra länder samt investera i bättre teknologier och andra projekt som kan leda till en bättre välfärd. För U-länder finns mycket teknologi att tillgå tack vare att I-länderna redan har tagit kostnaderna för framtagandet av teknologin. Alla tjänar på att vissa länder ligger före alla andra. Vissa debattörer, främst på vänsterkanten, anser att globaliseringen, frihandeln och kapitalismen är boven i dramat som hindrar länder från att industrialiseras. Men då vi inte har frihandel och renodlad marknadsekonomi i många U-länder är det inte så konstigt att U-länderna halkar efter I-länderna. I-länderna har inte blivit rika genom planekonomi och tullmurar utan genom handel och en fri marknadsekonomi där nya innovationer kan skapas. Det går inte att planera och kommendera fram slagkraftiga affärsidéer utan de måste växa fram i en ständig process där konkurrensen hela tiden tvingar aktörerna på marknaden att göra sitt bästa.

När det gäller frihandel har I-länder såsom USA och EU ett stort ansvar då de inte avskaffar alla handelshinder såsom tullar, bidrag och exportstöd. På kort sikt kan USA och EU förlora på ett avskaffande av handelshinder, men i det långa loppet kommer alla att tjäna på en renodlad frihandel. Skuldavskrivning och hjälp till självhjälp kan också vara viktigt för att skapa förutsättningar för industrialisering.

Frihandel och marknadsekonomi är dock inte tillräckligt. Det behövs även inhemska reformer såsom ett starkt skydd för äganderätten och avtalsrätten så att människor vågar starta företag samt ingå avtal med varandra. Det behövs också ett starkt rättssamhälle som garanterar lag och ordning så att människor kan känna sig trygga. Det är också viktigt med en stark och tillförlitlig konstitution som ger förutsättningar för förutseende och planering. Politiker ska inte lättvindigt kunna ändra förutsättningarna för människors planer genom godtyckliga beslut. Rättstrygghet, beskydd från polis m m. behövs för att hålla brottsligheten borta. Många U-länder lider också av korruption och av en svällande byråkrati som försvårar för nyföretagande i landet. En viss konkurrenslagstiftning kan också vara viktigt för att undvika centraliseringstendenser och stelbenta monopol.

Bättre utbildning och hjälp av experter från andra länder är också viktigt för att ett U-land ska kunna fatta rationella beslut. Det är också viktigt med en demokratisering för att skapa en öppenhet i samhället så att människor kan träffas och diskutera fritt och därmed finna lösningar på samhälleliga problem. Det finns också teorier om att medelklassen är den viktigaste gruppen när ett land ska industrialiseras eftersom medelklassen är den största klassen i de flesta samhällen. När medelklassen får det bättre följer de andra grupperna efter.

Som du ser är det många reformer som krävs för att land ska kunna industrialiseras. För att industrialisera ett land måste landet ha arbetsro och klara spelregler vilket försvåras väsentligt vid inbördeskrig och andra oroligheter. Med tanke på att Zimbabwe är en före detta brittisk koloni kan det finnas konflikter mellan vita och svarta vilket kan försvåra en industrialisering. President Mugabe har ju inte varit alltför snäll mot de vita jordägarna. Demokrati, korruption och ett säkert rättssystem är flera frågetecken vad gäller Zimbabwe.
Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

I Sverige betalar vi väldigt mycket skatt, skatten ska sedan fördelas på olika saker i samhället, bidrag stöd med mera. Tycker att det verkar vara mycket byråkrati och krångliga regelverk. Det måste vara stora kostnader att administrera hela detta skattesystem så jag undrar därför hur mycket av våra skattepengar som försvinner i själva administreringen och fördelningen av pengarna?
Tomas, Trollhättan (25 maj 2003)
QHHHOKOVXIEO[snabel-a]spammotel.com

De olika skatterna är olika krångliga att administrera - och ger mycket varierande intäkter. Den sammanställning som Ekonomistyrningsverket gjort för 2002 redovisar sammanlagda skatteintäkter på 659 miljarder kronor. Därav svarar momsen för 198 miljarder, sociala avgifter för 250 miljarder, skatt på företag för 77 miljarder, varuskatter (på alkohol, bensin, elektricitet med mera 92 miljarder och "skatt på egendom" (bland annat fastighetsskatt och förmögenhetsskatt) 40 miljarder kronor. Staten tar också in intäkter på de statliga företagen, försäljning av egendom med mera. Det förtjänar särskilt att noteras att inkomstskatt på fysiska personer gått med minus. Staten har inte ens tagit in så mycket att det räckt till de summor som skattemyndigheterna skickat vidare till kommuner och landsting...

Ändå är det inkomstskatten som skapar de största problemen för skattebetalarna, som är den som har de krångligaste reglerna och som förorsakar de flesta skatteprocesserna. Visst, inkomstskatten ger kommunerna 383 miljarder kronor, men den går egentligen med minus för staten.

I motsats till den krångliga inkomstskatten, där det finns hyllmeter med facklitteratur och skattekonsulter som kan hjälpa den som har problem, kan momsen hanteras med en ganska kort bruksanvisning och det är egentligen ganska sällan som skattekonsulter kan trixa med summorna. Visst sker det tvister om momsen, men då är det ofta fråga om fiffel och båg, i motsats till när det gäller inkomstskatten där det mest är de krångliga reglerna som förorsakar tvister. Också företagsbeskattningen är mycket krånglig, medan de sociala avgifterna är förhållandevis enkla att hantera. Också skatten på egendom är ganska enkel, men där finns det massor med enkla tips för den som vill slippa att betala skatt, eftersom regelverket avsiktligt är försett med massor av undantag. På det området kan skattekonsulterna verkligen ge valuta för pengarna.

Hur mycket kostar det då att administrera hela skatteapparaten? I statens redovisning står det att skatt, tull och exekution kostade 8,1 miljarder kronor år 2002. Men då ingår inte det faktum att till exempel en stor del av riksdagens och regeringens arbete handlar om skatter. Man bör också ha klart för sig att de privata kostnaderna för skatteadministrationen kan uppskattas vara fyra gånger så stora som de statliga. Varje deklaration granskas några minuter (om den inte specialgranskas), men varje deklaration ägnas mycket mer uppmärksamhet av deklaranten själv. Företagen har betydligt bättre avlönade skatteexperter än de som arbetar på skattemyndigheten etc. Uppskattningsvis kostar alltså administrationen av skatterna 40 miljarder kronor. Sätt det i relation på intäkter på 1042 miljarder kronor (659 till staten och 383 till kommunerna) och det blir en hanteringskostnad på cirka 4 procent. En vanlig mataffär skulle inte klara mer än 2 procents administrativ kostnad, men i andra branscher är det möjligt att ha så stor andel. Men då är det fråga om betydligt mindre volymer, med de stora volymer som skatten omfattar vore det rimligt att kunna pressa ner kostnaderna högst avsevärt.

Jag får ständigt, av lärare, höra att krig och trafikolyckor är bra för ett land då det höjer BNP. Är det inte en väldigt begränsad syn på ett lands tillväxt? Men kan ni förklara exakt hur det på lång sikt påverkar ett land? För är det inte så att de pengarna som går att till att återuppbygga, hade kunnat användas till t ex en skola?
Alex, Malmö (26 januari 2003)
ahl.alex[snabel-a]swipnet.se

Sorgligt att Du har sådana lärare. Tyvärr finns det en del exemplar från den så kallade 68-vänstern som ännu inte är pensionerade. Men det är bara en tidsfråga. Men det hjälper naturligtvis inte Dig och Dina skolkamrater.
Den produktion som används för att återuppbygga efter krig räknas till BNP. Likaså räknas sjukvården av trafikskadade till BNP. Men det innebär ju inte att krig och trafikskador höjer BNP. Inte det minsta.

BNP minskas eftersom en del människor som kunde ha producerat mer stupar i krig eller omkommer i trafikolyckor. Andra tas ur produktionsapparaten under konvalecenstid på sjukhus och andra inrättningar.

Hade de här personerna varit friska och krya hade de bidragit till BNP. När de är döda eller sängliggande ger de inget som helst bidrag till BNP.

En helt annan sak är att en del av det som produceras av andra människor används för att bygga upp sådant som skadas av krig eller för att vårda skadade i krig eller olyckor. Den produktion som används för detta ändamål är emellertid ingen "ny" produktion. Det är produktion som skulle ha kunnat användas för något annat ändamål. Och visst är det, som Du påpekar, bättre att de resurser som vi har används för att driva en skola än för att bygga upp sådant som förstörts av fienden. Vi lever alltså bättre utan krig och olyckor. Och det syns även i BNP, även om inte hela bättringen syns. För BNP visar produktionen, inte konsumtionen. Och det är konsumtionen som är det vi har nytta av.

Kan ni inte göra en undersökning vart skattepengarna egentligen går? Eller är myten om att "skatten går till stackars barn, samt gamla och sjuka" korrekt? Söker man efter information om detta finner man bara departementens budgetar vilket är ganska intetsägande. Jag efterlyser en undersökning där utgifterna istället sorterats upp enligt en lite mer konkret lista, nånting i denna stilen ungefär: Nödvändiga bidrag, Äldrevård, Barn som far illa, Missbrukarvård... Onödiga bidrag, Allmän omfördelningspolitik... (Detta är bara ett exempel - listan är på inget sätt komplett) Om man visade folk en sådan lista, skulle det slå hål på myten om att skatt bara går till såna det är synd om, och visa hur stor del som också går till onödiga saker.
Glenn, Göteborg (24 januari 2003)
glenn[snabel-a]unikteknik.com

Det går att skära de statliga utgifterna på många sätt. En är att skära den efter departementsindelningen, vilket är vad regeringen gör i samband med budgetpropositionen. Men det finns också andra sammanställningar som görs direkt på regeringens uppdrag. En källa är Ekonomistyrningsverkets sammanställningar som man kan hitta på Ekonomistyrningsverket

Där delas statens utgifter upp efter olika användningsområden. Det finns två hakar. Dels att kommunernas och landstingens utgifter inte är med i sammanställningen, dels att det är svårt att skilja på angelägna basuppgifter och extravagant administration. Om man köper sjukvård av en privatpraktiserande läkare är det i stort sett bara läkar- och sjukskötersketid man betalar för, om man köper sjukvård från ett landsting finansierar man dessutom en gigantisk byråkratisk apparat. Ett annat exempel. I ESVs sammanställning står det att invandrare och flyktingar beräknas kosta 6,8 miljarder 2002. Men till de kostnaderna räknas bara byråkratin i form av Migrations- och Integrationsverken samt kostnaderna för att driva förläggningar. Däremot finns inte polisens kostnader för att hantera invandrare vid gränserna (eller ta hand om utvisning av dem som inte får stanna), sjukvård för dem som inte bor på flyktingförläggningar etc. Seriösa bedömningar av kostnaderna för invandrare och flyktingar slutar på minst 20 miljarder, men oftast på många gånger detta belopp. Det har förekommit uppskattningar på flera hundra miljarder, men sådana uppskattningar är lika felaktiga som den "officiella" siffran 6,8 miljarder - fast åt andra hållet. Detta sagt för att belysa att det inte är lätt att dela upp statens och kommunernas kostnader på olika områden och få rätt antal kronor att trilla ned i rätt ruta i sammanställningen.

De stora utgifterna för staten avser transfereringar, dvs att man skickar pengar från en person (skattebetalaren) till en annan (till exempel en som får bostadsbidrag). Direkta kostnader för statens verksamhet är ganska begränsad. De stora utgifterna används för att omfördela inkomsterna i samhället. Eftersom de allra flesta är både skattebetalare och bidragstagare är också de flesta både givare och mottagare i den här karusellen och det finns som alltid de som skär i emellan, i det här fallet skattmasar och biståndsbyråkrater.

Det förtjänar också att noteras att många av bidragen går ut lika till fattiga och rika. Även en miljardär får barnbidrag!

Om vi använder oss av Ekonomistyrningsverkets sammanställning och tittar på de senaste prognoserna för statens budget år 2002 visar den följande:

Bidrag (inklusive sjukpenning, barnbidrag, studiestöd etc) 218 miljarder
Bidrag till kommunerna 103 miljarder
Försvar och rättsväsende 69 miljarder
Räntor på statsskulden 67 miljarder
Arbetsmarknadspolitik 62 miljarder
Utbildning 41 miljarder
Sjukvård 31 miljarder (men här betalar landstingen det mesta)
Kommunikationer 25 miljarder
Statens administration 24 miljarder
EU-avgift 17 miljarder
U-hjälp 17 miljarder
Jordbruket 14 miljarder
Näringslivsstöd 3 miljarder
Flyktingar och invandrare 7 miljarder (se dock kommentaren ovan)
Övrigt 25 miljarder
Summa 723 miljarder
Kommuner och landsting spenderade sammanlagt 620 miljarder (varav dock 103 miljarder var bidrag från staten)

EU:s jordbrukstullar får ofta kritik både från höger och vänster. Men de finns ju förmodligen av en anledning. Är det inte så att vi måste ha ett eget jordbruk för att i tex krig vara självförsörjande. Kan ni ge ett vettigt svar?
Robert Ekström, Stockholm (16 januari 2003)
Robert_ekstrom[snabel-a]home.se

Svensk jordbrukspolitik byggde länge på självförsörjning. Tidvis gick kraven mycket lång och under stora delar av perioden 1756-1822 var kaffe förbjudet - Sverige skulle inte slösa bort valuta på att köpa utländska drycker när det fanns så mycket som kunde produceras i Sverige.

Under bägge världskrigen var försörjningsläget kritiskt och myndigheterna tvingades införa livsmedelsransonering. Under tiden efter Andra världskriget fastställdes därför en politik för att garantera Sveriges försörjning med livsmedel även i en avspärrningssituation. Det innebar att de svenska livsmedelspriserna med hjälp av tullar och prisregleringar drevs upp till höga nivåer, vilket stimulerade bönderna att producera mer. Överskottsproduktion köptes upp av staten och såldes med gigantiska förluster på världsmarknaden. Skattebetalarna fick stå för mellanskillnaden. Motsvarande regleringar genomfördes för en rad produkter med anknytning till jordbruksproduktionen, till exempel produktionen av konstgödsel.

Den svenska jordbruksregleringen innebar att vi hade bland Europas högsta livsmedelspriser och att vi samtidigt stängde ut import från fattiga länder som var på gång att sätta fart på sin ekonomi (livsmedel är oftast den första betydelsefulla exportprodukten). Att uppnå den situationen kostade dess
utom skattebetalarna miljarder varje år.

Systemet försvarades intensivt av jordbrukarnas organisationer och en stor kår av regleringsbyråkrater inom olika myndigheter. Men 1990 hade Riksdagen fått nog och beslöt att avveckla hela reglerings- och stödsystemet. Kvar blev stöd till jordbrukare som minskade produktionen, ett stöd som skulle finnas endast under en övergångstid till 1995. Sverige blev från 1991 ett av de liberalaste länderna i Europa när det gäller jordbrukspolitiken.
Men den 1 januari 1995 blev Sverige med i EU och därmed inordnades vi i EUs jordbrukspolitik. Regleringarna blev minst lika långtgående som de före liberaliseringen varit i Sverige. Priserna reglerades dock på en lägre nivå, så den allmänna prissänkning som avregleringen bidragit till kunde fortsätta under de första åren av medlemskap i EU.

EUs jordbruksreglering är i huvudsak tillkommen för att försvara de ekonomiska intressena hos lantbrukarna i unionen. Kanske särskilt då i södra Europa, eftersom produktion av vin och oliver på många sätt är särskilt gynnade. Men även svenska jordbrukare kan lyfta omfattande stöd från EU.
Regleringen som den ser ut idag har inte det minsta med försvaret att göra. Om Sverige skulle bli avspärrat eller råka i krig skulle vi omgående drabbas av livsmedelsbrist. Och den europeiska jordbruksregleringen har i praktiken inga sådana syften. De syftar enbart till att hålla liv i en stor jordbrukssektor och metoden att göra det är att stänga ute produkter från andra delar av världen genom höga tullar.

Eftersom det inte finns några interna jordbrukstullar blir knappast något land inom EU självförsörjande.

Hur ställer ni er till skuldavskrivningen för u-länderna? Jag menar vad har de för skuld till oss? Jag tycker att det är vår plikt att se till att de blir avskrivna för det är ju västvärlden som var där och sabbade i början när vi tog all deras naturfyndigheter och deras folk som slavar...
Anna, Umeå (3 februari 2002)
supermuppe[snabel-a]hotmail.com

Vi tror att Du har missuppfattat en hel del. Och vi börjar därför med att bena upp Din fråga bakifrån.

Slaveriet, som inte nog kan fördömas, var i huvudsak en fråga som avsåg Afrika. I östra Afrika, där den största mängden slavar togs, var det arabiska köpmän som tog slavar till Mellersta Östern. I västra Afrika fördes slavarna i stor utsträckning till USA och öarna i Västindien. I bägge fallen utnyttjade slavhandlarna lokala makthavare och slavhandlare för att få fram offer till den smutsiga trafiken. I den största delen av den så kallade u-världen (Syd- och Ostasien och Latinamerika) har slaveri inte förekommit under överskådlig tid bakåt. För länge sedan (tusen år sedan) förekom för övrigt slaveri också i Sverige. Nästan alla svenskar har säkert ett antal slavar som förfäder cirka 40-50 generationer bakåt.

Vi vet inte om Du är 200 år gammal, ingen på Contras redaktion är det i alla fall och VI har därför inget som helst med slavhandel att göra. Det hade inte heller våra förfäder (i den mån de var svenskar) de senaste tusen åren. Sverige var i praktiken inte alls inblandat i slavhandeln på 1700- och 1800-talen.

U-ländernas naturresurser finns i huvudsak kvar och har utvecklats till tillgångar med hjälp av kapital (ofta lån) från Väst. I det mest resursrika området utanför "Västvärlden", Mellersta Östern, fanns inga naturresurser alls för så sent som 70 år sedan. Det var först när olja upptäcktes och gjordes utvinningsbar med hjälp av västerländsk teknik och västerländskt kapital, som Mellersta Östern ekonomiskt omvandlades från ett område på medeltidsnivå till ett av jordens ekonomiskt mest välmående områden, med en levnadsstandard som i flera länder ligger långt över den svenska. Att området kulturellt fortfarande befinner sig på vad som kan beskrivas som medeltidsnivå är bara att beklaga, men har inget med den tekniska och ekonomiska insatsen från Västvärlden att göra.

I andra delar av världen har basen för den nutida ekonomin skapats genom den globalisering som kolonialismen medförde. Gummiplantan spreds över världen (från Sydamerika) och blev en viktig gröda i Sydostasien. Kaffebusken spreds från Afrika och blev en bas i ekonomin i många länder i Sydamerika. Argentina och Uruguay byggdes med hjälp av lån från Storbritannien med flera länder upp till två av världens tio rikaste länder på 1930-talet. Sedan valde folket att genom en oansvarigt generös välfärdspolitik att åter köra ner ekonomierna i ett bottenläge. Men den skuldsättning som förekom på 1920- och 1930-talen svarade verkligen för en massiv ekonomisk uppbyggnad av landet.

För övrigt skapades även Sveriges ekonomiska utveckling under åren 1870-1970 till stor del av brittiskt kapital som finansierade uppobyggnad av järnvägar, skogs- och gruvindustri.

Idag har många uländer korrupta regimer som använder det kapital som flyter in till landet till ytterst tveksamma ändamål. En del av de länder som fått extra stort bistånd (Tanzania och Mozambique för att ta två¨exempel) har använt det för att driva socialistiska experiment som omvandlat länderna från bördiga och välmående oaser till några av jordens fattigaste länder. Här kan verkligen Västvärlden göra en insats för de fattiga folken genom att ställa krav på mottagarländerna, både när det gäller bistånd och lån. Stopp för korruptionen och stopp för socialismen!

När det gäller länder som råkat ut för naturkatastrofer brukar stödet från den utvecklade världen vara generöst och utan några krav på återbetalning. Men det är då viktigt att skilja på riktiga naturkatastrofer och sådana som skapats av lokala politiker. Svält i Etiopien och Somalia förekom inte innan de nuvarande regimernas makttillträde till exempel. I sådana fall är faktiskt den bästa insats Väst skulle kunna göra att medverka till regimernas fall, men det är av andra skäl inte en populär politik, eftersom det med rätta uppfattas som en inblandning i andra länders angelägenheter. Det tråkiga är då att inte ens befolkningen själva får en chans att blanda sig i de här ländernas angelägenheter - det är en diktator eller en junta som styr och ställer - om det inte härskar rena anarkin.

En bra princip är att endast göra de investeringar som lönar sig. Det gäller självklart även u-länderna. Därför ska inte pengar lånas ut till projekt som inte kan ge tillräcklig avkastning för att klara av räntor och amorteringar, Om man skulle ändra på de principerna skulle det självklart snart bli slut på flödet av pengar från Väst, annat än rent bistånd. Och privata investeringar leder oftast till mer utveckling än rent bistånd. Om skulderna skulle efterskänkas så är det naturligtvis någon som får se sina tillgångar försvinna eller tappa i värde. Och det skulle vara pensionärerna i Väst som skulle bli utan pension. En stor del av det kapital som investerats i eller lånats ut till u-länderna kommer nämligen från pensionsfonder och pensionsförsäkringsbolag i Väst (inklusive Sverige). Att göra pensionärer i Sverige meddellösa för att korrupta diktatorer i u-länder ska slippa betala tillbaka skulder som finansierat deras lyxkonsumtion förefaller inte vara en rättvis politik.

Därmed inte sagt att det inte i vissa fall kan vara motiverat att ge ökat bistånd till länder med fattiga människor, och särskilt då länder som har konstruktiva vägar att lösa sina problem. Det ställer vi gärna upp på. Men det är ansvarslöst att utan vidare ge efter på återbetalningskrav för pengar som tillhör andra som kommer att behöva dem.

Varför är Sverige inte med i EMU??
Adnan Ali Malahi, Haninge (10 mars 2002)
adnan83[snabel-a]spray.se

Sverige har genom sin anslutning till EU förbundit sig att införa euron som valuta så snart de ekonomiska förutsättningarna finns. Detta till skillnad från de två andra icke-euro-medlemmarna i EU, Storbritannien och Danmark. Bägge har i sina anslutningsavtal med EU gjort undantag från den gemensamma valutan.

Euron ska införas när ett land uppfyller de så kallade konvergensreglerna. Det innebär att budgetunderskottet inte får vara större än 3 procent, att inflation och ränta inte får vara alltför höga i förhållande till andra länder samt att landets valuta under en längre tid inte varierat utanför en ganska snäv ram kring euron. Det sistnämnda uppnås genom anslutning till växelkursmekanismen ERM, som minskar svängningarna i växelkursen.

Sverige uppfyller sedan länge kraven på budgetbalans, inflation och räntenivå. Men genom att avstå från att ansluta Sverige till ERM varierar vår valuta utanför de gränser som EU ställt upp för inträde i euro-zonen. Formellt har alltså Sverige kunnat undvika att ansluta sig till euron, men i praktiken har det skett genom ett ganska genomskinligt formellt knep. EU visade sig mycket generöst när det gällde att godkänna Italien och Grekland som medlemmar i eurozonen (då var det budgetunderskott och inflation det handlade om). Och skulle naturligtvis också ha behandlat Sverige lika generöst om det funnes någon svensk vilja att ansluta sig till euron. Men den viljan har saknats.

Anledningen till att viljan saknats har i huvudsak varit att EMU betraktats som ett "högerprojekt" av olika vänsterorganisationer (till exempel LO och stora delar av det socialdemokratiska partiet). Inom övriga EU uppfattas dock EMU knappast som ett "högerprojekt", de mest konsekventa motståndarna till en anslutning till EMU är det konservativa partiet i Storbritannien!

En färsk opinionsundersökning som gjordes bland de svenska affärsbankernas tradingavdelningar och ekonomiska sekretariat visade att motståndet mot EMU är större i den gruppen än bland allmänheten. Undersökningen publicerades i Dagens Industri den 19 mars 2002 och visade att 41 procent av experterna skulle rösta nej i en folkomröstning om EMU, medan motsvarande siffra hos allmänheten var 28 procent (av experterna skulle 48 procent rösta ja, medan 51 procent av allmänheten skulle rösta ja). De experter som skulle rösta ja ser EMU enbart som en politisk fråga, en vilja att ansluta sig till Europa, medan anslutningen i sig skulle innebära begränsningar för vårt lands ekonomiska handlingsfrihet.

Det huvudsakliga skälet till att Sverige ännu inte är med i EMU är alltså att inflytelserika grupper på vänsterkanten är allmänt skeptiska till en integration med övriga Europa. Och den opinionen vill gärna Göran Persson få med sig innan han vågar föreslå en svensk anslutning till EMU. Han tror sig dock kunna nå dithän efter höstens val.

Jag skulle vilja veta hur EU fungerar som handelsorganisation mellan medlemsländerna. Det är väll så att medlemsländerna inte få ta ut tullavgift på varorna som dom handlar med mellan medlemmarna? Men hur gör EU med handel mellan medlemsland och icke medlemsland?
Lena, Värmland (2 april 2002)
lena_superbra[snabel-a]hotmail.com

Det är riktigt att EU-länderna inte har några tullar vid handel mellan länderna. Det innebär inte alltid att det är fritt fram att transportera varor över gränserna. Trots att säkerhetsbestämmelser och liknande i mycket har harmoniserats (gjorts enhetliga) finns det fortfarande åtskilliga skillnader. Det gäller också skilda skattesatser, både moms och specialskatter (alkohol, bilar med mera). Många av reglerna gäller dock bara vid kommersiell import och privatpersoner kan i större utsträckning ta varor över gränserna. Successivt håller EUs öppna gränser på att underminera de kvarvarande skillnaderna. I Danmark tvingas man sänka momsen på vitvaror (kylskåp med mera), eftersom alla sådana varor köptes i Tyskland. Man har redan tidigare sänkt ölskatten och är nu på gång att sänka spritskatten. Sverige fick i sin tur sänka ölskatten eftersom skåningar inte längre köpte öl i Sverige, och när den danska spritskatten sänks kan man ju ana vad som händer med den svenska.

När det gäller bilar är det dock fortfarande möjligt att ha skilda regler och skattesatser, eftersom bilar kräver registrering i den lokala motsvarigheten till Vägverket. Finland och Danmark har också kunnat behålla märkbart högre priser på bilar än resten av EU (dubbelt upp för konsumenten, samtidigt som bilfabrikanternas priser är lägst i just Danmark, med de högsta bilskatterna).
Vad gäller handel med tredje land har EU gemensamma tullsatser. De tullinkomster som tas in hamnar direkt i EUs budget och svenska Tullverket levererar dem till Bryssel, inte Stockholm.

Hejsan! jag håller på med ett arbete där man ska jämföra ett u och ett i-land. Jag ska jämföra Zambia och Danmark och jag undrar dels vilka skillnader som har gjort Zambia till ett u-land och så undrar jag även hur hög arbetslösheten är i Zambia och vad det kan bero på.
Frida, Uppsala (11 april 2002)
softis_sweden[snabel-a]hotmail.com

Det är inte så att länder "blir" u-länder (annat än undantagsvis). Det som idag beskrivs som "u-landstillstånd" är det som länge har setts som det normala tillståndet. Situationen för de breda folklagren vad gäller hälsa, mat och bostäder var till exempel i Sverige för 150 år sedan långt under det som är u-landsstandard idag. Dock hade Sverige redan 1842 infört folkskolan, vilket var ett viktigt redskap på vägen för att ta Sverige ur situationen som ett u-land.

Andra viktiga redskap var näringsfrihetsreformerna, då skråväsendet avskaffades 1846 och näringsfrihetsförordningen antogs 1864. Dessa förändringar innebar att den tidigare hårt reglerade svenska ekonomin blev en kapitalistisk marknadsekonomi. De två viktiga politiska reformerna följdes av stora utländska (främst brittiska) investeringar i Sverige under senare delen av 1800-talet. Genom dessa skapades järnvägsnätet och exportindustrin kunde byggas upp.

De ändrade jordbruksmetoderna var ett mycket viktigt bidrag till industrialiseringen. För 150 år sedan var 80 procent av Sveriges befolkning sysselsatta i jordbruket, och deras arbetsinsatser räckte nätt och jämt till att hålla svälten från landet (vissa år med missväxt bredde svälten ut sig i landet). Idag räcker 3-4 procent av befolkningen till för att skapa ett inte obetydligt livsmedelsöverskott.

Omvandlingen av Sverige från ett u-land till ett i-land tog mer än en mansålder - de som levde i Sverige innan omvandlingen påbörjades var alla döda då Sverige kunde betraktas som ett industriland. I dagens mer globaliserade värld kan omvandlingen genomföras snabbare. Men den tar helt visst tid, flera decennier, för det är mycket som ska förändras i ett samhälle innan det har moderniserats.

Den här jämförelsen gjordes med Sverige istället för Danmark, eftersom vi tror att den är mer lättillgänglig för den som vill förstå mekanismerna bakom omvandlingen. Nycklarna till omvandlingen är utbildning, långsiktighet och näringsfrihet. Tyvärr har många u-länder valt att falla in på socialism och planhushållning, vilket gjort att de fastnat i u-världen. Ett sådant exempel är just Zambia, som genom sina rika naturtillgångar har bättre förutsättningar än många andra att bygga upp en stark ekonomi. Landets politiker har dock valt att inte ta tillvara de möjligheter som landet har

Vilka är för- respektive nackdelarna med att ha sin valuta knuten till en annan t ex dollarn? Det har ju inte gått så bra for Argentina!
Daniel Tilly, Nelson (17 april 2002)
d_tilly[snabel-a]hotmail.com

Man löser inte alla ekonomiska problem genom att "anknyta" en valuta till en annan. En anknytning av en valuta till en annan sker genom någon form av mekanism eller regel och då är det viktigt att studera hur den mekanismen eller regeln är uppbyggd. Är den konstruerad på fel sätt riskerar kopplingen att bli instabil. Sverige har under tiden av låsta växelkurser (fram till 1992) ett flertal gånger fått uppleva vad som kan hända om knytningen till en annan valuta rasar ihop. Det finns länder som tagit ett radikalt grepp på problemen med en instabil valuta. Ett exempel är Panama, där det inte finns någon egen valuta. Man använder amerikanska dollar som betalningsmedel och landet har därför - i motsats till flertalet andra länder i Latinamerika - ingen inflation att tala om.

I många länder på Balkan har den egna valutan under senare år blivit en skuggvaluta, som används i liten utsträckning. Bristande förtroende för den egna valutan och en rasande inflation har lett till att den tyska marken (och nu euron) blivit det i praktiken mest använda betalningsmedlet. Men det är en utveckling som skett utanför den egna regeringens kontroll. Den inhemska valutan har successivt underminerats i värde, men det har knappast spelat någon roll eftersom löner betalats ut i D-mark och man har kunnat handla mat på marknaden för D-mark.

De här angivna exemplen handlar om när den egna valutan antingen inte finns alls, eller bara används som en andrahandsvaluta. Det är alltså ingen knytning av en valuta till en annan som Du frågar efter.

Det finns dock flera modeller där en valuta kopplas till en annan. Den svenska kronan var till exempel inom ramen för det så kallade Bretton Woods-systemet (1950-1973) kopplad till den amerikanska dollarn - som i sin tur var kopplad till guldet. Alla valutor som var kopplade till Bretton Woods var kopplade till guldet via dollar. Problemet med Bretton Woods-systemet var att kopplingen mellan valutorna inte var förenad med enhetlighet vad gällde inflationspolitik, finanspolitik osv. Inflationstakten blev därför olika i olika länder och därmed byggdes obalanser upp som till slut resulterade i att skillnaderna mellan de officiella valutakurserna inte motsvarade skillnaderna i realvärden. När skillnaderna blivit alltför stor rasade systemet ihop. Men under decennier kunde växelkurserna ligga i princip stilla, med bara några promilles svängningar upp och ner.

Med tiden skapades andra system för att koppla valutor. Ofta då i form av "valutakorgar", dvs ett urval av utländska valutor för att eliminera beroendet av en enda valuta. Korgarna byggdes ofta upp på ett lands utrikeshandel. I Sverige fick korgen därför en stor del tyska mark, men också mycket av våra grannländers kronor, finska mark och brittiska pund. Samt naturligtvis dollar, som fick dubbelt så stor vikt som USAs andel av utrikeshandeln, med motiveringen att mycket av utrikeshandeln sköttes i
dollar, även när USA inte var inblandat.

Men alla system som inte samordnar valutapolitiken leder förr eller senare till obalanser och i slutänden systemets sammanbrott. Det svenska systemet med kopplade valutakurser havererade 1992, sedan Riksbanken på slutet försökt försvara kurserna med räntehöjningar (till 500 procent den 16 september 1992). Men inget fanns egentligen att sätta emot när den svenska valutan i grunden var övervärderad. Devalveringen kom som ett brev på Posten och den fasta växelkurspolitikens fiasko var så stort att vi alltsedan 1992 haft ett system med rörliga växelkurser.

Det finns några länder som har prövat på en mer stabil koppling till en annan valuta än vad som uppnås genom politiska uttalanden, valutareserver och räntehöjningar. Det är de länder som byggt upp en "sedelfond". Systemet går ut på att landets Riksbank inte ger ut mer valuta än motvärde mot den valutareserv som finns. Länder som tillämpat detta system är Estland (tyska mark, senare euro), Hongkong (brittiska pund) och Argentina (amerikanska dollar). Det har fungerat bra för två av de tre och lett till katastrof i Argentina.

Men i Argentina urholkades systemets principer genom ett galopperande underskott i statsfinanserna. När pengarna inte räckte för att betala statstjänstemännens löner, sociala bidrag etc fylldes hålen igen med "låtsaspengar", vilket var skuldsedlar utgivna av olika regeringsorgan. De fungerade naturligtvis penningpolitiskt som sedlar, men de ansvariga myndigheterna låtsades inte om dem när de höll valutamängden (i peso) på mattan.

Argentinas system var alltså inte en sedelfond, utan fungerade som valutasystemen i många andra latinamerikanska länder. När pengarna var slut tryckte Riksbankens argentinska motsvarighet nya pengar i form av skuldebrev och obligationer. Argentina fick därmed det sämsta ur två världar - en skenbart fast växelkurs, men i realiteten en gigantisk inflation som urholkade realvärdet på landets valuta.

Euron är ett gigantiskt experiment med låsta valutor. Genom att helt avskaffa de gamla valutorna har ett system utan snabb återvändo och reträtt skapats. Genom att sätta upp regler för medlemsländernas finanspolitik och genom att införa en enhetlig europeisk centralbank har man försökt åtgärda de saker som fått alla tidigare system med låsta valutakurser att haverera.

Avslutningsvis kanske ska tilläggas att Sverige länge var med i den Skandinaviska Myntunionen (1873-1924). Där kopplades de tre deltagande ländernas valutor (danska, norska och svenska kronor) till varandra efter kursen 1:1. Mynten var till och med av samma storlek, innehöll lika mycket silver och var gångbara i alla tre länderna (i Finland gällde vid den här tiden ryska rubel som valuta). Skandinaviska myntunionen höll till efter Första världskriget. Första världskrigets omvälvningar ledde till att förutsättningarna för kopplingen inte längre fanns och skandinaviska myntunionen bröt ihop.

Sammanfattningsvis är det alltså möjligt att koppla olika länders valuta till varandra. Men det är svårt att skapa de institutionella ramar som gör
att kopplingen kan överleva under någon längre tid.

Vad är kollektiva varor? Varför är det problem att uppnå samhällsekonomisk effektivitet på en fri marknad där kollektiva varor finns?
Mattias Wallström, Viskafors (14 maj 2002)
fjos_83[snabel-a]hotmail.com

"Kollektiva nyttigheter" är en bättre term än kollektiva varor, för de kollektiva nyttigheterna är mycket sällan produkter man kan ta på.

De kollektiva nyttigheterna är sådana som alla i ett samhälle har nytta av, vilket innebär att de svårligen kan köpas på en marknad. Ett av de klassiska exemplen är fyrarna. Alla fartyg kan se fyrens ljus, även de som inte varit med och betalat uppbyggnaden av ett fyrväsende. Ett annat och viktigare exempel är försvaret. Alla skyddas av det svenska försvaret, oavsett om de är totalpacifister eller helst skulle vilja gå fiendens ärenden...

Problemet med kollektiva nyttigheter, sådant som det särskilt behandlas i den nationalekonomiska teorin, är att alla är med och betalar genom sina skatter, trots att en del anser att vi har för lite av nyttigheten och är beredda att betala mer och andra att vi har för mycket och vill dra ner på kostnaden.
En vanlig nyttighet som handlas på marknaden köps i olika mängd av olika konsumenter. Varje konsument är beredd att köpa så många stycken så att han har minst lika mycket nytta av det sista exemplaret som det kostar honom.

En kollektiv nyttighet handlas däremot som "allt eller inget" och alla beslut måste fattas den politiska vägen med majoritetsbeslut. Det är dessutom ytterst sällan det ordnas en folkomröstning som avser en viss kollektiv nyttighet, i nästan alla fall måste därför väljarna fatta sitt beslut för ett helt paket av åtgärder som erbjuds av ett visst politiskt parti. Det som ett visst parti erbjuder i frågorna A, B, C och D är kanske bra, men i fråga E passar partiets linje inte alls med väljarens åsikt. Men partiet är ändå det bästa, eftersom väljaren har fyra frågor gemensamma. Det är då stor risk att beslutet i fråga E inte blir i enlighet med väljarmajoritetens önskemål...

Mängden nyttigheter på marknaden styrs av marginalnyttan. Dvs varje enskild konsument är beredd att köpa så mycket som han/hon har nytta av för det rådande marknadspriset. Och varje enskild producent är beredd att leverera så mycket som han/hon kan tillverka för det rådande marknadspriset. Det går att visa att detta är en optimal produktionsmix för samhället, som dessutom leder till att konsumenterna slipper betala så mycket de skulle vara beredda att betala för de första exemplaren av en vara ("Konsumentöverskott", consumers' surplus).

När det gäller kollektiva nyttigheter kan marknadsmekanismen tyvärr inte användas för att fastställa mängden nyttigheter, varför det med största sannolikhet inte kommer att produceras nyttigheter på en för samhället optimal nivå. Troligen blir det för mycket eller för litet...

Hur kan det komma sig att Liechtenstein, Luxemburg, Schweiz, Nauru och Bermuda toppar listan över BNP per capita?
Jenny, Malmö (30 maj 2002)
nattalex[snabel-a]hotmail.com

Som Du märker är det många små länder som finns med på listan. Ett litet land har generellt bättre möjligheter att komma med på en lista som denna, eftersom det kanske inte finns något svagt område som drar ned genomsnittet.

Nauru är ett specialfall, eftersom landets hela ekonomi bygger på utvinning och export av fosfat. Med stora investeringar från utländska företag och mindre än 10.000 invånare blir det ett högt BNP-tal.

Liechtenstein, Luxemburg och Bermuda lever alla på att ge stor frihet åt sina länders bankväsen. Bankväsendet har i största allmänhet ett högt förädlingsvärde per anställd och därför kan länderna som internationella finanscentra surfa på mängden av internationella finansiella transaktioner. Luxemburg avviker i det här fallet lite från de andra länderna eftersom landet under de senaste tjugo åren sadlat om från en ekonomi baserad på stålindustri till en ekonomi baserad på finansindustri. Landet lyckades möta nedgången i stålindustrin på rätt sätt och vid rätt tidpunkt.

Schweiz skiljer sig från de andra nämnda länderna genom att det är ett förhållandevis stort land, men det har en likhet genom finansindustrins betydelse och betydelsen av öppna gränser och frihet för finansiella företag. Men i Schweiz finns också annan sofistikerad industri, främst läkemedelsindustri och finmekanik (basen var en gång klockindustrin, som faktiskt överlevt omvandlingen från finmekanik till elektronik i Schweiz, men som lämnat efter sig finmekaniska kunskaper till andra produktionsgrenar).
BNP/capita år 2000 uppgick enligt våra källor (en sammanställning av Finlands Statistiska Centralbyrå) till 40.443 dollar på Bermuda, 39.157 i Luxemburg, 37.486 i Japan, 36.517 i USA, 36.497 i Brunei (oljeland), 35.527 i Norge, 33.967 på Cayman-öarna, 33.793 i Schweiz, 30.889 i Liecchtenstein, 30.393 i Danmark och 30.302 på Island. Det var samtliga länder med BNP/capita över 30.000 dollar. Nauru saknar vi aktuella uppgifter om. Sverige hade 25.641 dollar/capita.

Vad kan det finnas för för- och nackdelar med att en kommunistisk diktatur som Kina dras in i världshandeln och accepteras av de demokratiska staterna som en jämbördig handelspartner, trots att man bryter mot de mänskliga rättigheterna?
Yvonne Astor, Borlänge (10 oktober 2002)
yvonne[snabel-a]astor.nu

Handel är alltid välståndsskapande och det välstånd som skapas tillfaller bägge parterna. När det gäller efterblivna kommunistiska ekonomier innebär en öppning för internationell handel att landet öppnas för marknadsekonomiska influenser. Sådana leder i förlängningen till att också de politiska begränsningarna luckras upp. Frihetens bacill sprider sig i diktaturens kropp, genom att man öppnar upp för internationell handel. Handeln i sig innebär att en rad personer kommer i direkt kontakt med köpare och säljare i andra länder, de får därmed direkt inblick i kapitalistiskt och demokratiskt tänkande. Ekonomisk tillväxt leder också erfarenhetsmässigt till att en auktoritär regim får svårt att behålla den totala kontrollen över landet. Invånarna kan, när de har säkrat livets nödtorft, få kapacitet över för att även kräva mänskliga rättigheter. I ett mycket fattigt land ägnas all energi åt att producera mat och livets absoluta nödtorft för de närmsta dagarna, i ett sådant land kan det politiska förtrycket vara djupt och svårövervinneligt. Chile är däremot ett typexempel på ett land där de ekonomiska framstegen under 1970-talets senare del och 1980-talet ledde till att den auktoritära regimen fick ge upp och demokrati infördes.

Än vacklar inte den kommunistiska diktaturen i Kina, den är nämligen inte bara auktoritär som diktaturen i Chile, utan totalitär. Den har kontroll över allt, inklusive de flesta företagens ekonomi. Men eftergifterna för marknadsekonomiskt tänkande kommer i längden innebära att totalitarismen eroderar, och därmed skapas förutsättningarna för diktaturens fall.

Mot de i grunden mycket positiva effekterna av att en diktatur öppnas upp mot omvärlden genom internationell handel står förhållandet att regimen i den interna propagandan kan framställa handeln i sig som ett erkännande av regimens internationella ställning, och det välstånd som förorsakas av ökad handel kan regimen tillskriva sina egna prestationer. Så är det naturligtvis inte. Men i ett land där regimen har total kontroll över massmedia kan det framställas på det sättet.

Valet av Peking som stad för OS 2008 kan uppfattas på samma sätt. Det innebär en typ av erkännande av regimens ställning som en internationellt respekterad aktör. Ett erkännande av att brotten mot de mänskliga rättigheterna trots allt inte spelar någon roll. Mot de negativa effekterna av valet av OS-stad står de influenser som landet får när mängder av internationella idrottsmän, journalister och åskådare kommer till landet.

Kommer det verkligen att behövas så mycket invandring när 40-talister gått i pension eller ser det annorlunda ut?
J. Szurpita (4 december 2002)
j.szurpita[snabel-a]swipnet.se

Det har talats om behov av en arbetskraftsinvandring på 75.000 personer per år (Svenskt Näringsliv) för att kompensera för fyrtiotalisternas pensioneringar och för att upprätthålla kvoten mellan arbetande och "försörjda". Idag går det två arbetande på en pensionär, med nuvarande trender skulle vi år 2030 hamna på 1,4. För att "återgå" till nuvarande kvot skulle det då behövas 75.000 nytillkommande arbetande per år - förutsatt att de inte tar med sig några anhöriga alls till Sverige.

Men det finns en rad faktorer som gör att en arbetskraftsinvandring på 75.000 är en siffra tagen ur det blå.

Andelen arbetande av hela befolkningen är naturligtvis en viktig faktor när man bedömer försörjningsbörda och skattebelastning för ett lands invånare. Men man ska inte bara se till antalet pensionärer, utan till antalet som inte arbetar av andra skäl. Barn, studerande, hemmafruar, arbetslösa osv.

Och man ska inte nöja sig med att titta på dagens befolkningstal och göra enkla framskrivningar. De framskrivningarna förutsätter till exempel att åldern då ungdomar kommer ut i arbete ökar och åldern då folk går i pension minskar. Det finns ingen anledning att tro att nuvarande trender kommer att fortsätta för lång tid framöver. Då skulle vi inom hundra år gå i pension innan vi avslutat våra studier...

Tvärtom, det finns goda skäl att utgå från att åldern då folk kommer in i arbetslivet kommer att minska och att pensionsåldern kommer att öka. Om vi ser till utbildningsnivån så är andelen med lång akademisk utbildning högst just hos de fyrtiotalister, som nu kommer att gå i pension (från 2005 om den "traditionella" pensionsåldern, 65 behålls). Senare generationer har klarat sig med kortare utbildning, och det går säkert bra att göra det i framtiden också. Det är deto viktigare att det blir RÄTT utbildning - fyrtiotalisternas akademiska betyg i filmvetenskap och sociologi klarar vi som samhälle oss ganska gott utan. Pensionsåldern påstås ha sjunkit (fast ingen riktigt vet), men i lagstiftningen är pensionsåldern redan höjd från 65 till 67 - även om nästan alla kollektivavtal håller sig till 65 - än så länge. När folk i höga ålder successivt blir allt friskare, samtididigt som medellivslängden ökar, finns det all anledning att tro på en ÖKAD inte en sänkt pensionsålder i framtiden.
Redan här har vi alltså två utvecklingstrender som sannolikt kommer att vända och kraftigt reducera behovet av arbetskraftsinvandring enligt de kalkyler som gjorts i debatten.

Det är också så att antalet fyrtiotalister inte alls är så stort som man ibland försöker göra gällande i debatten. Fyrtiotalisterna är visserligen många fler än trettiotalisterna. Men den största årsklassen bland fyrtiotalisterna - 56-åringarna (födda 1946) var senaste årsskiftet 132 578 stycken, vilket slås av både 36-, 37- och 38-åringar (födda 1964, 1965 och 1966). Även omkring 1990 finns det årskullar i storleksordningen 130.000. Den demografiska utvecklingen är alltså inte alls så katastrofal som man vill göra gällande. Om man jämför årskullar med 45 års mellanrum (från 20 till 65 år) blir det faktiskt plustal det första året fyrtiiotalister går i pension enligt 65-årstraditionen... De kommande åren (2006 och senare) blir det minustal på ett par tusen fram till dess att de små årskullarna från 1990-talets senare del ska sättas in i arbetskraften (2025-2030), då kan det bli kärvt, då fattas det 25.000-30.000 personer per år, men inte fler. Och år 2002 är födelsetalen på väg tillbaka till mer normala nivåer igen. Sverige har ett demografiskt problem med få födda åren 1996-2001. Det problemet skulle kunna lösa med arbetskraftsinvandring i storleksordningen 25.000 personer årligen år 2015-2020... Helt andra siffror än de som framförts i debatten.

Observera att det här bara är ett resonemang som utgår från de demografiska variablerna. Det kan ju finnas helt andra skäl till arbetskraftsinvandring, till exempel önskan att ekonomin ska bli större (men också delas av fler), men ser vi alltså till de rent demografiska aspekterna är inte behovet av arbetskraftsinvandring särskilt stort de kommande 15 åren och därefter rör det sig om 25.000-30.000 personer under några år, varefter behovet återigen kan bli ganska litet.

Fick en fråga av min studerande dotter om skillnaden på en tullunion och ett frihandelsområde. Kände att jag bara hade en svävande förklaring och undrar om ni har någon bra definition samt ett par exempel på några idag väl fungerande dylika?
Lars Linde, Täby (12 december 2002)
lars.linde[snabel-a]acando.com

EU (redan gamla EG) är en tullunion där unionen har en gemensam tull gentemot de länder som inte är med i unionen. I EUs fall är det dessutom så att alla tullintäkter inom EU (alltså även de tullar som den svenska tullen tar ut) går till den gemensamma EU-budgeten. Men det är i och för sig möjligt att ordna en tullunion där tullintäkterna används på något annat sätt.
NAFTA (North American Free Trade Area) som består av USA, Kanada och Mexiko är ett frihandelsområde. Ett frihandelsområde avskaffar tullarna mellan medlemsländerna, men låter länderna var för sig hålla den tullnivå de önskar mot tredje land. Det kan bli tekniskt sett ganska komplicerat om till exempel Mexiko har höga tullar och USA låga tullar på en viss vara. Alla mexikanska importörer försöker då importera via USA för att få lägre tullar, men hindras av krångliga regler som ska förhindra just ett sådant kringgående. Importörerna försöker då gå runt reglerna på ett mer sofistikerat sätt, genom att ordna med en lättare bearbetning av varorna i USA, så att de ändå ska betraktas som amerikanska i Mexiko. Detta leder till att bestämmelserna för vad som ska anses vara en amerikansk vara blir alltmer komplicerade... I praktiken leder därför även ett frihandelsområde till att tullnivåerna mot tredje land utjämnas, men de blir inte, som i en tullunion, exakt lika.

Vad innebär "den osynliga handen", hur fungerar den och vilka effekter ger den?
Johanna Jungevall, Malmö (10 oktober 2002)
johannajungevall[snabel-a]hotmail.com

Uttrycket "den osynliga handen" lanserades av "nationalekonomiens fader", den skotske liberalen Adam Smith. Adam Smiths bok "Nationernas välstånd" (1776) var ett angrepp på den tidens regleringstänkande inom ekonomin. Smith ville avskaffa tullar och privilegier och ansåg att fria marknader var den bästa vägen att skapa en effektiv ekonomi. Dåtidens merkantilistiska ekonomi var ett regleringssystem där staten styrde den ekonomiska aktiviteten. Den tidens ekonomiska tänkande byggde på regleringar och det som diskuterades var hur och av vem ekonomin skulle regleras. Smith bröt radikalt mot detta genom att säga att om var och en arbetade för sitt egenintresse skulle det bli till den samlade helhetens bästa. Han beskrev det systemet som styrt av "den osynliga handen" Adam Smith skrev i "Nationernas Välstånd": "Det är inte från slaktarens och bryggarens godhet vi väntar oss vårt middagsmål utan från deras insikt om sitt egenintresse". Genom att var och en arbetade i eget intresse för att få nöjda kunder kunde allmänheten få tillgång till det den behövde.

Adam Smith utvecklade i sin bok grunderna för vad som idag blivit den nationalekonomiska vetenskapen. Men det var först en bit in på 1800-talet som hans idéer fick en mer omfattande praktisk betydelse, med därav följande välståndstillväxt för de länder som anammade hans teorier. Och ett viktigt inslag i hans tänkande var "den osynliga handen".

Hur kunde merkantilisterna få det till att nettoimport av ädelmetaller var önskvärt för ett land?
Niclas Claesson, Stockholm (30 maj 2001)
maysan:ncc69[snabel-a]hotmail.com

Det kan man onekligen fråga sig. Ädelmetaller går ju inte att äta och det är först i våra dagar som guld och platina fått viktiga tekniska tillämpningar (i elektronik respekive bilkatalysatorer).

Men merkantilisternas utgångspunkt var att ett lands rikedom kunde mätas i hur mycket "pengar" landet - staten - hade i kassan. Och pengar var detsamma som ädelmetaller, ansåg merkantilisterna. Man hade alltså i princip samma uppfattning om pengar som man kan tillgodogöra sig när man läser om Joakim von Anka, som älskar att bada i sina guldpengar.
Här ska sägas till Carl Barks - Joakim von Ankas skapare - försvar att han själv insåg att världen skulle drabbas av stagnerande ekonomier och fattigdom om alla gjorde som Joakim von Anka, lade pengarna på hög. Carl Barks, vars politiska uppfattning snarast måste betecknas som nyliberal, menade att det var bara genom att sätta pengar i omlopp som välstånd skapas. Han hade alltså en mycket modern syn på de finansiella marknadernas roll i den realekonomiska utvecklingen.

Men det hade inte merkantilisterna. Deras uppfattning var att pengar skulle samlas på hög, för att det visade välstånd. Och välstånd var en regerings viktigaste uppgift. Merkantilisterna insåg aldrig att pengars funktion är att vara ett transaktionsmedel, inte en värdemätare. Det är bara förtroendet för valutan som gör den till en värdemätare och det är bara konsumtion som är välståndsskapande, inte tillgångar på ett bankkonto eller i ett lands valutareserv. Den riktiga värdemätaren är vad Du kan byta Dig till för det Du själv kan producera (till exempel arbetstimmar på fabriken...)

Det är svårt för oss att sätta oss in i hur merkantilisterna resonerade eftersom deras tänkande verkar så helt främmande för ett modernt synsätt på ekonomi. Men än idag finns det de som hämtat stora delar av sitt tänkande från merkantilismen: de statliga företagen, den statliga kontrollen av ekonomin och betydelsen av tung industri. Allt detta är vad vi sett drivas av kommunistiska partier, både som makthavare och som opposition. Tankarna fungerar lika dåligt idag som på 1700-talet.

Vem är "antikommunistiskast" i världen? Paraguays framlidne diktator Alfredo Stroessner stämplade självaste Ronald Reagan som kommunist. Är inte en yrkesmilitär mer trovärdig än en klent begåvad, gammal B-skådis?
Håkan Westrin, Stockholm
Håkan.Westrin[snabel-a]ebox.tninet.se

Det finns många som hävdat sig motarbeta kommunismen, men i själva verket berett vägen för kommunistiska rörelser. En av dessa var Alfredo Stroessner, andra i Latinamerika har varit Fulgencio Batista (Kuba) eller Anastasio Somoza (Nicaragua). Genom att föra en orättfärdig politik, genom att underkuva marknadsekonomins potential att ge människor välstånd och genom att påskina sig vara antikommunister har de i själva verket främjat kommunismen och därmed ytterligare försämrat situationen för det egna folket.

Riktiga antikommunister är sådana som i handling skapar välstånd och visar den fria marknadsekonomins och demokratins styrka och välståndsbringande effekter. Den som inte ger efter för kommunistiska påtryckningar. Därmed skulle av nu levande personer Ronald Reagan och Margaret Thatcher nog sägas vara de främsta antikommunisterna. Men Winston Churchill och Richard Nixon var andra stora politiska personligheter under efterkrigstiden. Alla fyra har högst avsevärt bidragit till kommunismens fall.

Men också framstående personer inom ekonomins fält bidrar aktivt till att underminera kommunismen. Till exempel entreprenörer som Michael Dell (datorer), Ray Kroc (McDonalds) eller Ingvar Kamprad (Ikea). De bidrar på ett högst påtagligt sätt till att bevisa kapitalismens förtjänster och kommunismens ondska.

Vad finns det för olika organisationer samt föreningar som motarbetar den ökade klyftan mellan i- och u-länder? Vilka är åtgärderna?
Anna Sjölund Vaxholm (10 maj 2001)
annapanna52[snabe-a]hotmail.com

Lyckligtvis är Din fråga alldeles felställd. Klyftorna mellan i- och u-länder minskar kontinuerligt. Till en del genom att u-länder blir så kallade nic-länder (newly industrialized countries) - och sedan i-länder. De rika ländernas ekonomiska samarbetsorganisation har under de senaste åren utvidgats med flera före detta u-länder. Mexiko och Sydkorea är de största. Samtidigt sker en mycket snabb utveckling i länder som Thailand, Malaysia, Chile, Indien med flera. De tre förstnämnda lär lämna u-ländernas krets inom några år. Det skall dock sägas att det finns ett visst antal u-länder där utvecklingen helt stannat upp eller till och med gått bakåt. De flesta av de länderna är (Kuba, Nordkorea, Burma) eller har varit (Tanzania, Mozambique) styrda av socialistiska/kommunistiska ideologier. Några av religiösa extremister (Afghanistan).

De organisationer som i första hand gör insatser för att ytterligare krympa klyftan mellan i-länder och u-länder är de stora multinationella företagen som bygger upp ekonoisk verksamhet i u-länderna eller lägger ut legoproduktion. För att nämna några med svensk anknytning Ikea, H&M, Lindex och Ericsson. De stora multinationella företagens insatser kompletteras med insatser från Världsbanken som med industriländernas hjälp bistår u-länderna med finansiellt stöd för ekonomisk utveckling. FN har också en rad organ som arbetar för utveckling i u-länderna.

Det finns också organisationer som arbetar för att lindra nöd i de fattiga länderna - dit hör i första hand kyrkornas missionsorganisationer, men även andra ideella organisationer. Att lindra nöd är visserligen en ytterst angelägen och behjärtansvärd åtgärd, men det är något helt annat än de insatser som görs för att långsiktigt minska klyftorna, som görs av Världsbanken med flera organisationer.

I dessa Attac-tider är det säkert många med mig som funderar över vad en Tobinskatt är och vad det skulle få för konsekvenser om den infördes?
Claes Danielsson, Västerås (15 januari 2001)
claesdan[snabel-a]hotmail.com

Tobin-skatten är uppkallad efter Nobelpristagaren i ekonomi 1981 James Tobin. Tobin arbetade på sin tid för Kennedy-regeringen och får väl därmed anses ha en fast förankring i den amerikanska vänstern. Hans vetenskapliga gärning har främst handlat om finansiell teori och hur hushållen reagerar på finansiella marknader.

Tobin-skatten är ett tankeexperiment och han uttalar nu gång på gång att den som praktisk företeelse är helt orealistisk och ogenomförbar. Vilket inte hindrar Attac att försöka driva en kampanj för den.

Tobin-skatten är tänkt som en skatt på en eller en halv promille på alla internationella valutatransaktioner. Skatten skulle sedan kunna användas för utveckling i till exempel fattiga länder. Utgångspunkten är att den internationella valutahandeln är många gånger större än de reala transaktionerna i form av internationell handel med varor och tjänster. Många valutatransaktioner sker enbart som ett led i riskhantering (vilket med ett negativt ord kan kallas för spekulation). Tobin menar att den stora handeln med valutor riskerar att isolera valutamarknadernas utveckling från de reala handelsflödena, vilket kan öka svängningarna på valutamarknaderna, leda till valutakriser och i slutänden till realekonomiskt negativa följder.

En skatt av det slag som Tobin har förespråkat (eller åtminstone talat om som tankeexperiment) skulle kunna reducera den internationella valutahandeln och eventuellt leda till att någon eller några valutakriser undveks.

Tobin är själv medveten om att genomförandet av en sådan skatt kräver total uppslutning av samtliga länder i hela världen. Annars skulle all valutahandel i hela världen flytta till det lilla hållet utan Tobin-skatt - Andorra eller Hongkong eller var det nu skulle vara. Det är därför som en Tobinskatt är orealistisk enligt Tobin själv. Och oönskad enligt hans kritiker - en total uppslutning kring Tobinskatten skulle kräva en övernationell makt med enorma befogenheter - en maktkoncentration som skulle vara den nuvarande världsordningen helt främmande.

Det finns också sakliga ekonomiska skäl att ifrågasätta skatten.

Att valutatransaktionerna är många gånger större än transaktionerna för varor och tjänster visar egentligen bara att den internationella handeln för risker fungerar effektivt. Om ett företag - till exempel Volvo - vill sälja bilar i USA, bilar som tillverkas i Sverige med insatsvaror som köps från stålverk och verkstäder i svenska kronor och med löner som betalas i svenska kronor tar man ju en stor risk när man vet att bilen måste säljas i dollar. Därför ger sig Volvo ut på den internationella valutamarknaden för att i förväg sälja de dollar som man tänker sig att tjäna i framtiden för det som tillverkas idag. Det finns säkert andra företag, till exempel Compaq Computer, som har motsatt intresse. De tillverkar varor i USA som säljs för svenska kronor. Genom den internationella valutahandeln kan bägge företagen reducera sin risk. Alla tjänar på affären, även bankerna som tar betalt för att matcha utbud och efterfrågan. När Volvo efter ett halvår upptäcker att de inte sålde de tänkta 50 000 bilarna utan bara 45 000 så står man där med en skyldighet att sälja mer dollar än de tjänat och det är dags för en ny vända till valutamarknaden - nu åt andra hållet - för att justera resultatet av den första affären.

I viss utsträckning finns det också personer och företag som tror att de vet bättre hur valutakurserna utvecklas och som är beredda att handla enbart med kursrisker. För att ge sig på något sådant måste man naturligtvis ha stora kapitaltillgångar - det typiska exemplet är väl ungraren George Soros. Han påstås ha tjänat miljarder på att "knäcka" det brittiska pundet 1992. Anledningen till att han kunde tjäna dessa miljarder var dock att Storbritannien försökte försvara en orealistisk pundkurs. Genom att införa rörliga valutakurser har länder som Storbritannien och Sverige numer helt eliminerat möjligheten för Soros och hans motsvarigheter att tjäna pengar på valutakriser. Sådant är bara möjligt när politiker tar sig rätten att plundra en nation för att hålla orealistiska valutakurser. Bengt Dennis (och hans medbrottslingar Carl Bildt och Ingvar Carlsson) kostade det svenska folkhushållet 200 miljarder kronor 1992! Mer än alla vad alla bankrån i Sverige genom alla tider har inbringat!

Ett praktiskt exempel på vad en liten skatt kan leda till för konsekvenser fick vi i den så kallade "valpskatten", en omsättningsskatt på 0,5 procent på alla aktiehandel i Sverige. Inom kort skedde två tredjedelar av handeln i stora svenska aktier som Ericsson, Volvo, Stora, Saab-Scania etc i London! När skatten avskaffades flyttade handeln hem till Sverige igen.

Den internationella valutahandeln sker med ytterst små marginaler och den skulle störas av även låga skatter. Den fyller en viktig funktion för att utjämna risker och den är ett i huvudsak effektivt instrument att göra det. En Tobin-skatt skulle kasta grus i maskineriet och medverka till att den viktiga uppgiften som den internationella valutahandeln försvårades.

Vad finns det för nackdelar och fördelar med en stor offentlig? sektor (som i Sverige)
John, Fårösund (6 januari 2001)
earni23[snabel-a]hotmail.com

Viktigt för att bedöma värdet av den offentliga sektorn är naturligtvis vad den sysslar med. Men alldeles oavsett det finns det ett antal generella aspekter som reducerar värdet av den offentliga sektorn jämfört med motsvarande värden satsade i den privata sektorn:

viktiga beslut fattas långt från användaren, riksdagen eller regeringen fattar beslut fast den bästa informationen om konsekvenserna finns hos den slutliga brukaren
majoritetens mening avgör viktiga frågor istället för att låta individuella lösningar anpassas till var och en
skatter, som är den huvudsakliga metoden att finansiera den offentliga sektorn, är alltid utformade på ett sätt som snedvrider de ekonomiska incitamenten och styrmekanismerrna
makt fördelas genom personliga kontakter, svågerpolitik, mutor eller partiväsende, allt irrationella grunder öppna för manipulationer, i motsats till i den privata sektorn där makt enbart kan nås genom att tillgodose önskemål från enskilda konsumenter (kunder)
Det finns framförallt två förtjänster med den offentliga sektorn:

den gör det möjligt att tillgodose behovet av kollektiva nyttigheter och på ett rimligt sätt fördela den ekonomiska bördan, dvs eliminera snyltgäster på de kollektiva nyttigheterna i ett helt privatiserat system
det är möjligt att genomföra visa sociala mål, som en folkmajoritet möjligen kan uppställa som en önskad förbättring av samhället

Vad finns det för nackdelar och fördelar med marknadsekonomi resp. planekonomi?
John, Fårösund (6 januari 2001)
earni23[snabel-a]hotmail.com

Det finns i världen tre sätt att organisera det ekonomiska livet. Den traditionella ekonomin, planekonomin och marknadsekonomin.

Den traditionella ekonomin är vad man hittar i de mest primitiva samhällen, den innebär att "man gör som man alltid gjort". Att sonen tar över fars sysslor, att dottern tar över mors sysslor. Ingen handel, inga pengar, men kanske ett visst utbyta av varor och tjänster inom stammens ram. En familj kanske traditionellt svarar för att ordna med timmer, en annan för att tillverka jordbruksredskap osv. Allt går i gamla hjulspår.

Den traditionella ekonomin ersattes av marknadsekonomi redan för flera tusen år sedan. Först i form av byteshandel, senare i form av penningekonomi. Var och en specialiserar sig på en viss uppgift i samhället och handelsmän svarar för uppgiften att förena utbud och efterfrågan. Saltet som bröts i Centraleuropa skickades norrut och i utbyte levererade nordbor pälsverk, bärnsten och annat som efterfrågades i söder.

Med tiden har vi fått en alltmer specialiserad ekonomi, vilket har lett till ökad effektivitet och högre levnadsstandard.

Den viktiga informationen, som är avgörande för vad som ska tillverkas av vem, sprids i en marknadsekonomi genom prissystemet. Vi har i vårt samhälle idag miljontals priser. Ingen har en fullständig överblick över priserna, men vi påverkas alla av dem. Det kanske i och för sig inte är skoj att äta kalvfilé varje dag, men det faktum att kalvfilé är dyrare än blodpudding styr konsumtionen. Och när vi efterfrågar olika varor talar vi om för producenterna vad de ska satsa på. Producentens uppgift är i sin tur att tillhandahålla det som marknaden efterfrågar till så låg kostnad som möjligt. Om efterfrågan stiger på en vara så flyttas blixtsnabbt resurser till tillverkning av den varan. Folk röstar varje dag med sina pengar. Varje dag Du handlar så talar Du om för ICA-handlaren att han är bättre än Vivo-handlaren, så Vivo-handlaren får skärpa sig, eller i värsta fall lägga ner. Information via priser är ett överlägset system eftersom informationen sprids blixtsnabbt, anpassningen till ändrade vanor och önskemål sker automatiskt genom prisförändringar och allt detta sker utan tvång eller politiska beslut. Dessutom sker besluten helt decentraliserat, det vill säga om Du är missnöjd med ICA-affären i X-köping kan Du i princip ta saken i egna händer och göra något bättre. Har Du rätt i Din förmodan att köpman Andersson är en usel handlare tar Du snabbt över kundkretsen och får Din belöning i form av en bra inkomst. Har Du fel får Du betala genom att förlora de pengar Du satsat. För hela samhället är det en enorm vinst att det går bra för dem som satsat rätt, eftersom det är till de "riktiga idéerna", de som har bärkraft på marknaden som kapitalet flödar, medan de som har fel och gör sådant som inte bär sig snabbt tvingas lämna marknaden och syssla med något annat.

Planekonomin skiljer sig på avgörande punkter från det marknadsekonomiska systemet. Och på nästan alla punkter till det sämre. Systemet är en teoretisk konstruktion som genomförts i samband med marxistiska experiment och kommunistisk diktatur. Det bygger på att en central myndighet vet bäst vad som ska produceras. I Sovjetunionen kallades den myndigheten Gosplan. Gosplan hade en enorm administration och försökte styra hela den komplicerade ekonomin med miljontals priser och miljontals produkter. Det gick inte. Sovjets ekonomi var usel och hamnade allt längre efter Väst, ända till kommunismens fall.

Framförallt misslyckades man med att producera konsumtionsvaror, eftersom systemet aldrig brydde sig om att ta hänsyn till vad folk önskade. Det var planmyndigheten som bestämde vad som skulle tillverkas. Företagen fick order från myndigheten vad som skulle tillverkas och de fick sig tilldelade vissa råvaror och vissa maskiner. Den som var dagligt verksam i företaget hade bara begränsat inflytande på vad som skulle göras och hur det skulle göras. Planmyndigheten kunde till exempel sätta upp ett mål att företaget skulle tillverka så mycket spik som möjligt. Om måttet sattes i kilo blev resultatet ett enorm överskott på stora spikar och brist på småspik. Om målet istället sattes i antal spik blev det överskott på småspik och underskott på stora spikar. Det spelade ingen roll för företaget, för om planen uppfylldes fick de ut sin betalning.

Det sovjetiska planekonomiska systemet hade dessutom den egenheten att man i enlighet med marxistisk teori inte tillmätte knappheten på kapital någon kostnad. I ett marknadsekonomiskt system är även kapital en "vara" som har ett pris. Företagen försöker använda så lite kapital som möjligt, eftersom kapital kostar, antingen i form av ränta på lånade pengar eller i form av utdelning eller företagarlön till den som satsar aktiekapital. I Sovjet tilldelades företaget en maskin och den enda kostnaden för maskinen var förslitningskostnaden. Maskinen kunde stå outnyttjad veckor eller månader i sträck och det kostade inte företaget ett öre. Först när den började användas kostade den något lite. Det här innebar ett enormt slöseri med ekonomiska resurser, eftersom knappa resurser (ekonomi handlar om att använda knappa resurser så effektivt som möjligt) förslösades utan att komma till nytta.

En annan nackdel med planekonomin är centraliseringen av besluten. Man tror att man ska kunna fatta rationella beslut genom att ha överblick över allt. Men ingen kan ha överblick över allt och den som har överblicken över allt missar insikten om detaljerna. Inte ens med superdatorer är det möjligt att skapa modeller som styr ekonomin lika effektivt som marknadsekonomin, eftersom man inte kan skapa modeller utan tillgång till information och den informationen måste samlas in, analyseras och bearbetas och under den processen har marknaden ändrats. Markandsekonomin anpassar sig snabbare och mer effektivt till ändrade förhållanden.

Ytterligare en avgörande nackdel med planekonomin är maktkoncentrationen och politiseringen av besluten. Med en planmyndighet samlas enorm makt på en hand. Utnyttjas den makten fel blir det förödande för ekonomin och kan dessutom drabba oskyldiga individer hårt. I ett decentraliserat system med konkurrens finns det alltid utrymme för alternativ lösningar och alternativa företag. Hela landet behöver inte rusa rakt mot avgrunden om fel beslut fattas. Visserligen rusar ett företag i avgrunden om besluten är felaktiga även i en marknadsekonomi, men det är bara ett företag av många. Dessutom tenderar de ekonomiska besluten i en planekonomi att helt styras på politiska grunder och då skapar man ytterligare ett mellanskikt som gör besluten sämre och beslutsapparaten mer tungrodd.

Finns det nya idéer finns det alltid motståndare som säger nej. I planekonomin gör man inte karriär genom att satsa på svåra idéer. För svåra idéer är oftast omöjliga att genomföra. I marknadsekonomin finns det alltid personer som satsar på omöjliga idéer, som ingen annan tror på. De som satsar på de mest omöjliga idéerna är de som ger mänskligheten de största förbättringarna.

Ta till exempel Chester Carlson, mannen som uppfann kopieringsapparaten. Han försökte sälja sin idé till IBM, som sade nej, eftersom de varken trodde på en marknad eller på Chester Carlsons tekniska lösning. Men Chester Carlson trodde på sin idé och startade hemma i källaren Xerox Corporation, som under decennier var synonymt med kopieringsapparter. Till och med IBM kopierade senare Xerox tekniska lösningar och sålde själva kopieringsapparater för miljarder dollar, fast bolaget inte alls trott på dem bara några decennier tidigare. I planekonomin hade idén sågats redan av någon underchef på Gosplan och det hade inte funnits någon möjlighet för Chester Carlson att bevisa att Gosplan hade fel.

Vad kan orsakerna ha varit till attde kommunistiska planekonomierna i Sovjet och Östeuropa kollapsade vid slutet av 80-talet och början av 90-talet?Hur har den ekonomiska och samhälleliga utveckling gått sedan dess?Vilka problem har uppstått?
Pia Sjöblom, Ockelbo (30 december 2000)
pia.obo[snabel-a]spray.se

Det finns fyra grundläggande orsaker till de kommunistiska diktaturernas fall omkring 1990:

Planekonomin är sämre som ekonomiskt system - alldeles bortsett från att den med nödvändighet leder till diktatur. I planekonomin saknas de signaler som snabbt leder till anpassning till marknadens (befolkningens) förändrade villkor och önskemål. Vidare saknas de effektiva signaler som belönar dem som hittar på nya saker till människornas fromma (i kapitalismen miljarder till fiffiga uppfinnare som gjort mänskligheten nytta, i planekonomin istället fängelse för den som uttrycker synpunkter avvikande från dem planmyndigheten bestämt). De ekonomiska skillnaderna mellan Väst och Öst växte som en följd av detta. Kommunistledarnas löften om att de skulle gå ikapp och om Väst blev alltmer ihåligt.
Nya kommunikationsvägar underminerade regimens informationsmonopol. När amerikanerna landade på månen 1969 var det en hemlighet i Kina. Regimen hade total kontroll över alla media och kunde se till att bara "rätt" nyheter spreds. Visserligen fanns möjlighet att ta emot radiosändningar från Voice of America och BBC, men i de hårdaste länderna - till exempel Nordkorea - fanns bara radioapparater med förinställda radiostationer. I andra mer "liberala" länder - som Sovjetunionen - nöjde man sig med störningssändningar (till exempel dånet från en dieselmotor sänt på samma frekvens som Voice of America), samt natutligtvis straff för dem som avslöjades med att lyssna på otillåtna stationer. I några få delar av kommunistblocket fanns tillgång till fri information, Berlin och Tallinn är två exempel där det gick att få fria nyheter från Väst-Berlin respektive Helsingfors på TV (esterna förstår än idag finska bra, medan finnarna har mycket svårt att förstå estniska, språken är något mer olika än danska och svenska). I slutet av 1980-talet växte nya kommunikationsvägar fram. Faxen var en viktig sådan väg, som inte helt kontrollerades av myndigheterna. Rätt för en del länders medborgare att resa till Väst och se själva blev till ytterligare en del i den lilla rännil som till slut knäckte hela dammen.
Minskad beredvillighet att utnyttja hela förtrycksapparaten hos de politiska ledarna i Öst. Här kan framförallt Michail Gorbatjov nämnas. Hans företrädare hade inte tvekat att kasta oliktänkande i fängelse eller spärra in dem på mentalsjukhus. Och enligt den så kallade Brezjnev-doktrinen var det helt i sin ordning att med vapenmakt krossa folkligt motstånd i andra kommunistiska stater (invasioner i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968, sovjetinspirerad militärkupp i Polen 1981). Gorbatjov dödade Brezjnev-doktrinen och införde istället "Sinatra-doktrinen", uppkallad efter Frank Sinatras hitlåt "My Way", innebärande att var och en skulle kunna bygga upp landet på sitt eget sätt.
Ronald Reagans och Margaret Thatchers konsekventa politik, som gjorde rent hus med den tidigare västerländska eftergiftspolitik som inspirerat Sovjetunionen till nya ideologiska och militära framstötar. När Ronald Reagan genomdrev en kraftig ökning av försvarsanslagen och satsningen på Strategic Defense Initiative ("Star Wars") blev det början till slutet för Sovjetunionens ställning som supermakt, ja början till slutet för hela opinionen. USA, med en försvarsbudget på 5-6 procent av BNP kunde kosta på sig en ökning med några procent, medan Sovjet som hade en försvarsbudget på 35-40 procent av BNP helt enkelt inte kunde svara. Ronald Reagans försvarssatsning ledde till Sovjetunionens fall och idag kan USA upprätthålla sin ledande ställning med en försvarsbudget på betydligt lägre nivåer än från dem vilka Ronald Reagan ökade!
Efter kommunismens fall stod ett antal ålderstigna ekonomier inför utmaningen att ta igen femtio års missad utveckling så snabbt som möjligt. Under fyrtio år (i Sovjetunionen sjuttio år) hade utbildningsväsendet varit inriktat på att skapa lydiga kommunister. Självklart var det svårt att utifrån en sådan utgångspunkt bygga upp en modern marknadsekonomi. Dessutom innebar själva anpassningen att en mängd olönsamma företag måste läggas ner, samtidigt som det inte fanns några egentliga "kapitalister" som var beredda att satsa på det nya som behövdes i det gamlas ställe.

Följden blev alltså flera års sjunkande produktion och levnadsstandard, under vilken basen för det nya samhället byggdes upp. Till att börja med var det Ungern och Tjeckien (som bägge tjuvstartat med marknadsekonomi i begränsad omfattning redan tidigt på 1980-talet) som tog täten. Men idag är såväl Estland som Polen nog så avancerade. Alla de fyra länderna har övervunnit svackan efter kommunismens fall och ligger nu på en betydligt högre nivå och har fortsatt snabb tillväxt.

För andra länder har det gått långsammare. Inte minst Rumänien där förändringen i mångt och mycket var skenbar och där nya kommunister tog över efter Ceasescus fall 1989.

De forna kommunistdikatturerna har än idag betydande problem med att bygga upp de institutioner som behövs för en fungerande marknadsekonomi. I Ryssland finns det till exempel inga ordentligt fungerande markregister, vilket gör det mycket svårt att upprätthålla den privata äganderätten till mark. I Ryssland saknas också en fungerande konkurslagstiftning, som är nog så viktigt för att rensa ut misslyckade projekt i en marknadsekonomi. Nu finns det i alltför många fall möjligheter att knycka statens pengar för att driva olönsamma affärsprojekt. Innan sådana möjligheter stoppats kommer länderna inte att få sitt fulla utbyte av marknadsekonomin.

Jag skulle vilja veta så mycket det bara går om utilitetsteorin och värdeteorin!
Andreas Malik (20 december 2000)
andreas_malik[snabel-a]hotmail.com

Vi utgår från att Du med utilitetsteorin avser det nationalekonomiska resonemang som fördes av italienaren Vilfredo Pareto och som innebar att det var möjligt att styra ekonomin mot ett så kallat Pareto-optimum, en punkt där det inte var möjligt att förbättra för någon utan att försämra för någon annan. Detta optimum är naturligtvis en teoretisk punkt och utgångspunkt för resonemang om ekonomins möjligheter att tillgodose människans behov, ingen utgångspunkt för praktisk politik eller praktisk företagsekonomi.

Värdeteorin spelade en central roll för Karl Marx i uppbyggnaden av den klassiska marxismens ekonomiska modell. Han menade att värde bara skapades genom arbete och att ett föremål kunde öka i värde genom att mer arbete lades ned på det. Han insåg dock att ineffektiva arbetsmetoder i sig inte skapade ytterligare värde, utan värdet enligt Marx var det arbete som med effektivast kända arbetsmetoder tillfördes produkten. Värdeteorin var själva fundamentet för Marx ekonomiska teorier, men han hade inte uppfunnit den själv. Den byggde vidare på tankar från ekonomer som David Ricardo och John Stuart Mill.

Den som har försökt praktisera Marx tänkande hamnar snabbt i en omöjlig återvändsgränd. Redan på 1800-talet, ja faktiskt innan Marx själv formulerat teorin i Zur kritik der politischen Ökonomie (1859) hade ekonomin Herman Heinrich Gossen 1854 formulerat det som idag kallas marginalnytteteorin. Gossens slutsatser slog dock aldrig igenom och det var först på 1870-talet som samma tankar blev allmänt accepterade genom insatser av Carl Menger, Léon Walras, William Stanely Hevon och Alfred Marshall. I och med marginalnytteteorins genombrott kan man säga att hela det marxistiska teoribygget föll ihop som ett korthus. Tyvärr var det ju dårar som inte insåg detta och utsatte mänskligheten för plågsamma ekonomiska experiment under 1900-talet.

Marginalnytteteorin innebär att man tar hänsyn till både utbud och efterfrågan, den gamla värdeteorin utgår ju enbart från utbudssidan: En varas gränsnytta (värde) är det tillskott till den totala nyttan eller tillfredsställelsen som framkallas av den sist förvärvarde enheten av varan ifråga.

Marginallnytteteorin löser det mesta av den gamla värdeteorins svårigheter. Till exempel att livsviktiga ting som vatten och luft är mycket billiga (ja luften är till och med gratis), medan diamanter kan vara mycket dyra. I den gamla teorin styrdes ju dessutom diamantens värde av om den hittades alldeles i markytan eller om man måste gräva ner sig 1000 meter i underjorden...

Vilka ekonomiska kriser fanns det under mellankrigstiden och vad orsakades de av?
Hanna (15 november 2000)
hanna81[snabel-a]telia.com

Den allt dominerande krisen under Mellankrigstiden var den så kallade "Stora Depressionen", som fick sin startpunkt i och med börskraschen på Wall Street den 29 oktober 1929. Då hade priserna på råvaror redan sjunkit några månader och prisfallen fortsatte till 1933. Nedgången i priserna mellan februari 1929 och januari 1933 var cirka 30 procent. Produktionen sjönk under samma tid med 50 procent. Arbetslösheten steg till över 20 procent.

USA drabbades först av krisen, men den spred sig snabbt till Europa. För Sveriges vidkommande kulminerade den med den så kallade Kreuger-kraschen 1932.

Krisen förorsakades skenbart av en aktiebubbla, där aktiekurserna steg över rimlighetens gräns. När insikten om företagens rätta värde blev uppenbar sjönk hela bubblan ihop och detta fick realekonomiska verkningar genom att personer som trodde sig vara rika ena dagen nästa dag knappt hade till bröd för dagen. Konsumtionen sjönk och alltfler företag drogs in i den ekonomiska krisen, gjorde konkurs och ökade på arbetslösheten i en ond cirkel.

Mer bakomliggande krisorsak var en felaktig penningpolitik under hela 1920-talet. Mellan 1921 och 1929 och dollarvolymen 63 procent mer än guldreserven i USA. Efter att de korta lågkonjunkturen 1920-1921 mötts med lönesänkningar satte den nye presidenten från 1929, Herbert Hoover, stopp för det framöver. När spekulationsbubblan kollapsade 1929 sjönk priserna som nämnts med 30 procent, men lönerna följde inte med ner, vilket istället ledde till konkurser och en tidigare aldrig skådad arbetslöshet. Krisen fördjupades av räntehöjningar som gjordes när räntesänkningar borde ha varit rätt medicin.

Den enda andra krisen från mellankrigstiden som förtjänar att nämnas var 1923-1924 års valutakris i Tyskland. Krigsskadestånden som belastade Tyskland drev upp inflationen till tidigare aldrig skådade tal. Ett frimärke kunde kosta miljarder mark och priserna ökade från morgonen till eftermiddagen, under 1924 med 200 procent i månaden (en tredubbling av priserna på en månad)... Till slut var samhället nära kollaps och ett nytt valutasystem infördes, samtidigt som segrarmakterna i Första världskriget gick med på eftergifter i sina skadeståndskrav. Dock i inte tillräckligt för att inte Hitler skulle kunna komma till makten nio år senare...

Jag vill veta allt om handeln mellan U- och i-länderna!
Josefin Brännström, Piteå (26 november 2000)
josefin_444[snabel-a]hotmail.com

Allt får Du inte veta av oss. Men kanske något som kan vara av intresse.

Först: Handel är en väg till välstånd, ekonomisk tillväxt och avskaffad fattigdom. Det var genom en öppen handel och utländska investeringar som Sverige tog sig från att vara ett av Europas fattigaste länder i mitten av 1800-talet till att bli ett av Europas rikaste i mitten av 1900-talet. Det är de länder - i till exempel Ostasien (Sydkorea, Taiwan, Malyasia) - som satsat på frihandel som tagit sig ur den fattigdom som länderna med statskontrollerad handel (många länder i Afrika) fallit allt djupare i.

Handelsströmmarna går huvudsakligen med avancerade industriprodukter till u-länderna och med råvaror och enkla industriprodukter till i-länderna. Tyvärr har länderna i Väst, inte minst på jordbruksområdet, en mycket protektionistisk politik, där det är svårt för u-länderna att exportera de enda exportvaror de har - jordbruksprodukter - till EU-länderna. De länder som tidigare lyckats bygga upp en sådan export har senare kunnat komma in på enkla konsumtionsvaror, först textil och konfektion, så småningom enkla hushållsprodukter och med tiden hushållselektronik. När man nått den senaste nivån så är landet snart redo att ta steget över i industriländernas krets.

Just nu hör man från en hel del källor att "Sveriges ekonomi är på väg upp, företagen och statens finanser går bättre" etc. Trots det jag har hört i media så känner jag inte på något sätt att Svergiges och min egen ekonomi håller på att utvecklas till det bättre. Jag känner inte att jag har mer pengar över och skatterna verkar mer utökas än sänkas!
Kristian Ericsson (30 november 2000)
znixnac[snabel-a]hotmail.com

Tråkigt att det inte går lika bra för Dig som för resten av Sverige... Nåja, toppen på den svenska utvecklingskurvan förefaller nu vara passerad. De flesta ekonomiska indiktaorerna pekar på en kraftig inbromsning av ekonomins tillväxttakt. När det gäller en så viktig sak som bilförsäljningen sjönk volymen i november 2000 med 15 procent jämfört med november 1999. Men på flertalet marknader är det fråga om fortsatt tillväxt, om än mindre snabb än tidigare.

En viktig del av tillväxten hamnar hos dem som tidigare varit arbetslösa. Om ekonomin växer med 4 procent och antalet arbetslösa minskar med 2 procentenheter blir det inget kvar för dem som varit i arbete hela tiden (eftersom ungefär halva befolkningen är i arbete producerar de som arbetar ungefär dubbla sin andel av BNP per capita).

Skatterna ska sänkas nästa år, men det gäller ju bara för dem som inte är fastighetsägare eller bara bor någonstans, eftersom fastighetsskatten höjs rejält på de flesta ställen. Men för den som har fasta inkomster och bor i en ihålig trädstam är det strålande tider med sänkta skatter!

Hur fungerar kapitalism? Är kapitalism samma sak som marknadsekonomi?
Johannes (19 november 2000)
johannes_98[snabel-a]hotmail.com

"Kapitalism" är en beteckning på ett system där kapitalresurserna ägs decentraliserat och privat. Den kan i praktiken bara fungera med marknadsekonomi, det vill säga alla beslut i ekonomin fattas genom transaktioner på marknaden (handel). Bara genom att tillhandahålla något som en köpare vill ha går det att få intäkter. Det innebär att bara genom att göra folk nöjda går det att överleva som kapitalist.

I ett icke-kapitalistiskt system kan kapitalresurserna ägas av staten eller ett kooperativ. Då koncentreras beslutsfattandet och det blir möjligt att på politisk väg fatta belsut som innebär att resurser slösas bort och att man låter majoriteten förtrycka minoriteten.

Sådant är otänkbart i ett kapitalistiskt system där det slutliga ekonomiska ansvaret ligger fördelat på många individer och där den som fattar felaktiga beslut får ta de fulla konsekvenserna.

Det är teoretiskt tänkbart att kombinera marknadsmekanismer med ett icke-kapitalistiskt ägande, men sådana system leder med nödvändighet till hög inflation och hög arbetslöshet. Jugoslavien under Titos tid på 1950- till 1970-talen är det enda nämnvärda exemplet på ett sådant system.

Vad är NIC länder?
Marlen Wolf (13 november 2000)
marlen_w[snabel-a]hotmail.com

NIC-länder är en benämning på "Newly Industrialized Countries", dvs länder som under de senaste åren tagit steget från u-land till industriland. Det finns ingen klar definition som innebär att det ena eller andra landet räknas till kategorin, men oftast talar man om flera av länderna i Sydostasien som NIC-länder - Malaysia och Thailand till exempel. Men också Sydkorea och Taiwan hör till NIC-länderna.

Är plantagejordbruken till nytta eller skada i det land där de finns? Vad talar för? Vad talar emot?
Maria Hilding, Norrköping (25 september 2000)
Maria_hilding[snabel-a]hotmail.com

Din fråga är alldeles för generell. Det finns för- och nackdelar med plantagejordbruk och det är svårt att avgöra vad som är den bästa lösningen.

Definitiva fördelar med plantager är att de brukar ha möjlighet till rationell odling med tillgång till kvalificerad agronomisk kunskap och tillräckliga kapitalresurser för att investera i en effektiv maskinpark. De som är anställda på plantagerna brukar dessutom ha goda inkomster efter landets förhållanden (jämfört med småbrukare till exempel) och dessutom ha tillgång till sociala förmåner (sjukvård etc) som tillhandahålls av plantagen.

Nackdelar är att plantagejordbruket på flera ställen blivit ensidigt och därmed inte tar tillvara växelbrukets möjligheter att ge bättre avkastning. Dessutom finns det alltid risker med storjordbruk genom att anställd arbetskraft inte brukar vara lika angelägen om att vårda mark och utrustning som den som själv har det yttersta ekonomiska ansvaret. Detta kan vägas mot att de anställda ofta har bättre möjligheter att få tillgång till kunskap om rationell jordbruksdrift via plantagen.

Man missar också med plantagejordbruket den viktiga välståndsspridande faktor som ett personligt ägande är. Självägande jordbrukare är i alla länder (också i Sverige) en mycket viktig rekryteringsbas för den entreprenörsklass som skapar industriell utveckling. I plantagerika länder har därför industrin sällan utvecklat sin fulla potential. Alltför många goda krafter har varit inriktade på att driva den gamla jordbruksekonomin.

I en del länder förekommer det naturligtvis också att lantarbetarna är dåligt betalda och har dåliga arbetsförhållanden. Särskilt har det varit så i Sydamerika där plantagerna dessutom varit underutnyttjade rent odlingsmässigt.

Vilka orsaker finns det till svält och var i världen svälter människor?
Therese Gustavsson, Norrköping (25 september 2000)
tesssan_g[snabel-a]hotmail.com

Svält förekommer i första hand i länder som inte har ett modernt (kapitalistiskt) ekonomiskt system. Den allra svåraste svälten råder i länder där staten lagt under sig jordbruksbefolkningens produktion. I många socialistiska länder har detta lett till svältkatastrofer som i Ukraina på 1930-talet, Kina på 1950-talet eller Etiopien och Mozambqiue på 1980-talet. I våra dagar är Nordkorea det tydligaste exemplet. Man uppskattar att 2 miljoner av landets cirka 20 miljoner invånare har avlidit av svält under de senaste åren.

I många u-länder har den politiska eliten i sina ansträngningar att vinna popularitet hos stadsbefolkningen (som är den som kan organisera demonstrationer, statskupper och annat otrevligt för makthavarna) infört hårda regleringar för jordbruksproduktionen. Priserna har sänkts och då anstränger sig naturligtvis inte jordbrukarna för att producera mer - de får inte tillräckligt för besväret. I bästa fall producerar de till sig själva och sina närmaste släktingar. Det här är en säker metod att föra ett land in i svält och den harb praktiserats i många länder i Afrika under 1960-, 1970- och 1980-talen. Professor Sven Rydenfelt har skrivit boken "Bönder, mat och socialism" som belyser just den frågan. Boken kan köpas från Contra (http://www.contra.nu).

Tyvärr kan man konstatera att svält i de flesta fallen är något som skapats av människan och då i första hand av maktfullkomliga politiska ledare. Ukraina var till exempel i århundraden Europas kornbod, som försörjde resten av världsdelen med rika skördar. Stalin gjorde om landet till en enda svältkatastrof. Kina var också utomordentligt rikt och i hundratals år jordens rikaste land. Utförsbacken började visserligen under kejsartiden, men de regelrätta svältkatastroferna kom först i samband med kommunismens planhushållning då familjejordbruken gjordes om till "folkkommuner" - med jorbdbruksföretag som hade 50.000 anställda arbetare. Svälten blev oundviklig. Idag har familjejordbruket återinförts i Kina (trots att kommunistisk diktatur råder) och genomsnittsjordbruket sysselsätter 1,4 personer. I Kina sävlter man inte längre.

Undantagsvis kan svält också förorsakas av naturkatstrofer, men sådana är normalt isolerade företeelser, som de drabbade kan överleva med internationell hjälp.

Jag har en fråga här som jag vill ha er hjälp till och den handlar om EMU.

Vad står svenska folket i frågan (för eller emot) motivera
Dina egna tankar gärna!
Vilka partier står på samma sida?
Vilka val har vi att välja mellan och kan vi verkligen säga nej?
Varför är så många mot EMU?
Joakin Andersson, Stockholm (26 september 2000)
Joakim[snabel-a]lakarprulfandersson.se

Svenska folket förefaller enligt de opinionsundersökningar som görs vara kritiska mot EMU-projektet. Majoriteten mot varierar visserligen, men under de senaste åren har det bara vid något enstaka tillfälle varit majoritet för. Med majoritet menas då relativ majoritet - fler är emot än för, men ganska många svarar "vet ej". Så gott som aldrig har mer än 50 procent varit vare sig för eller emot EMU.

Contra har ingen egen linje i EMU-frågan. Synpunkterna från de aktiva varierar. Anhängarna av EMU-projektet ser det dels som en viktig del i Sveriges integration i det gemensamma europeiska projektet, dels som en viktig kostnadsbesparande och riskreducerande faktor för exportindustri, importföretag och den resande allmänheten. Motståndarna till EMU-projektet medger visserligen kostnadsbesparingen, men pekar gärna på teorin om optimala valutaområden, som Robert A. Mundell fick Nobelpriset för 1999. Enligt den är det möjligt att förena områden med likartad ekonomisk struktur till ett gemensamt valutaområde. Så skulle till exempel Sverige och Finland passa bra ihop på grund av våra ekonomiers gemensamma beroende av skogsindustrin. Vid ökade internationella priser på skogsindustrins produkter skulle en stärkt valuta balansera tendenser till överhettning och vice versa. Men det finns enligt teorin om optimala valutaområden ingen anledning att samverka med ekonomier som har en helt annan struktur. En sådan samverkan riskerar tvärtom att helt eliminera de fördelar som ligger i anpassning av valutakurserna. En ekonomi med fria valutakurser innebär att det finns en automatisk korrektionsmekanism som löser många ekonomiska problem som annars skulle resultera i betalningskriser.

I Sverige är av någon märklig anledning främst vänsterpartierna motståndare till EMU (men socialdemokraterna är för, med en betydande opinion inom partiet mot). De borgerliga partierna är för EMU, moderaterna har till och med uteslutit en riksdagsman, Björn von der Esch, för att han var motståndare till EMU (han är numera riksdagsman för kristdemokraterna). I resten av Europa ser vänstern den socialistiska potentialen i EMU-projektet och den mest principfasta motståndaren mot EMU är det brittiska konservativa partiet.

Hej! Vad innebär den nya pensionsfonden? Hur mycket skiljer den sig från den förra? Varför ändrades pensionsfonden? Blir ATP ett minneblott?
Klara, Smedjebacken (18 september 2000)
klaracurri[snabel-a]hotmail.com

Det nya pensionssystemet är utvecklat för att det gamla ATP-systemet inte klarade av utvecklingen framöver. ATP innebar att folk med ganska ringa arbetsinsatser (i år räknat) kunde tjäna in ganska stora pensioner. Det gick bra så länge det var en liten andel av den gamla befolkningen som tjänat in maximala ATP-rättigheter, medan en stor del hade inga eller små rättigheter och en ännu större del av befolkningen arbetade för fullt.

Idag har de flesta nytillkomna pensionärerna tjänat in hög ATP, samtidigt som förhållandet mellan antalet arbetande och antalet pensionärer hela tiden försämras. För att ge ersättningar enligt de gamla reglerna skulle avgifterna ha behövt höjas till orimliga nivåer, från nuvarande cirka 15 procent av lönerna till trettio procent eller mer.

För att lösa detta problem har ett nytt system utvecklats. Det innebär att folk måste jobba fler år för att få full pension. I det gamla ATP-systemet tjänade man inte in ett öre extra pension sedan man jobbat i trettio år (från tjugo till femtio år till exempel, de sista femton åren i arbete gav inte ett öre i pension...). Det nya systemet ger ökad pension för den som jobbar mer. Hela tiden. Även om man jobbar efter 65... Det gamla systemet byggde helt på att den unga generationen skulle betala de gamlas pensioner. Det var ju utmärkt för den generation som införde systemet (omröstningen i Riksdagen var 1958, systemet trädde ikraft 1960). De betalade inga avgifter före 1960 (och låga avgifter under en infasningsperiod på över tio år), men de fick förmåner långt över vad de betalt för. På yngre generationers bekostnad. Idag har befolkningen hunnit ikapp. De som pensioneras har tjänat in full ATP (som började tjänas in 1960) och den unga generationen har helt enkelt inte råd att betala vad den gamla generationen lovade sig själv på de ännu oföddas bekostnad 1958...

Tacka för att systemet behövde reformeras.

En övergångsperiod innebär att alla födda 1937 eller tidigare (pension 2002) faktiskt ska få vad ATP lovat dem - bortsett från ett flertal fula manipulationer med indexberäkningarna till pensionärernas nackdel. Folk födda 1938 eller senare blir blåsta på ännu mer av vad politikerna lovat dem. Men de får vissa möjligheter att kompensera detta genom den så kallade premiepensionen. Den kan dock ge rejäla tillskott bara för dem som är födda på senare delen av 1960-talet eller därefter. Personer födda på 1940-, 1950- och början av 1960-talet kan på goda grunder känna sig blåsta i grunden. De har betalt höga avgifter för att personer födda på 1920- och 1930-talen skulle få bra pensioner, men själva får de pensioner enligt ett betydligt tuffare system. De som är yngre kan kompensera sig genom lång förräntningstid på premiepensionen, men det kan inte de här årgångarna.

Ansvariga för ett privat pensionsförsäkringsbolag som hade burit sig åt på det här sättet hade naturligtvis sedan länge suttit i fängelse och alla deras tillgångar hade tagits i beslag för att fördelas bland fordringsägarna i bolagets konkurs...

Jag skulle vilja ha så mycket information som möjligt om WTO (World trade organization) då jag läser internationell ekonomi.
Martina Larsson, Halmstad (7 juni 2000)
Martina_lar[snabel-a]hotmail.com

WTO, World Trade Organization, har ett mål som ligger Contra varmt om hjärtat, att undanröja hinder för den internationella handeln. Inte oväntat är WTO därmed också en måltavla för den inskränkta vänsterisolationismens vrede.

WTO bildades så sent som 1995, då den gamla frihandelsorganisationen GATT lades ned. GATT bildades redan 1948. GATT arbetade under sina första decennier mest med att sänka tullnivåerna, men arbetet utvecklades så småningom till att mer ta upp andra handelshinder. GATTs så kallade Uruguay-runda höll på i hela åtta år (1986-1994) och ledde till skapandet av WTO.

WTO är ett forum för internationella handelssförhandlingar och administrerar även de överenskommelser som träffas. Organisationen har över 130 medlemmar (länder), som tillsammans svarar för mer än 90 procent av världshandeln. På gng är att släppa in både Kommunist-Kina och den fria Republiken Kina (Taiwan).

WTOs huvudkontor ligger i Génève i Schweiz, där också WTOs råd brukar sammanträda. Det består vanligen av ambassadörer från medlemsländerna, men ibland ordnas ministerkonferenser för medlemsländernas handelsministrar. Chef (generaldirektör) för WTO är förre nyzeeländske handelsministern Mike Moore, som tillträdde den 1 september 1999. Valet av Mike Moore var en mycket utdragen process med motsättningar kring valet. Resultatet blev en kompromiss. Mike Moore valdes för bara en halv mandatperiod.

Utöver varuhandeln intresserar sig WTO också för att bryta ner handelshindren när det gäller finansiella tjänster och andra tjänster. En viktig sak är också att organisationen engagerat sig för immateriella rättigheter (copyright), engagemanget där har inte minst haft betydelse för att WTO kräver insatser mot "piratkopiering" för att medge medlemskap i organisationen.

Vad är marknadsekonomi???
Alma (15 april 2000)
bosna_84[snabel-a]hotmail.com

Marknadsekonomi är ett ekonomiskt system som baserar sig på privat äganderätt och frivilliga byten från självständiga aktörer.

Priserna i en marknadsekonomi avgörs genom samspelet mellan utbud och efterfrågan på marknaden.

Nödvändig institutionell ram för en marknadsekonomi är ett fungerande rättsväsende som skyddar den privata äganderätten.

Någon renodlad marknadsekonomi har aldrig funnits . Det närmaste som funnits var 1800-talets USA, men även då var det vissa avsteg från marknadsekonomiska principer. Bland annat var USA:s handelspolitik väldigt protektionistisk och banksystemet, även om det saknades centralbank, var rätt så suspekt ur marknadsekonomisk synvinkel enligt många.Dessutom så var det i praktiken så att rättsväsendet ofta var korrupt vilket gjorde att ägande- och kontraktsrätten sattes ur spel.

Det land som idag ligger närmast idealet om en renodlad marknadsekonomi är HongKong.

Det tvistas bland libertarianska teoretiker om exakt hur en renodlad marknadsekonomi ska se ut. Är statens existens förenlig med marknadsprinciper? Är så kallad fractional reserve banking (där både spararen och låntagaren samtidigt har förfoganderätt över samma standardpengar - kontanter - förenlig med marknadsprinciper? Hur viktig är kontraktsrätten?

Innebär den globaliserade kapitalismen några problem för människorna (fattigdom, överexploatering, materialism, moraliskt och kuturellt förfall, miljöförstöring osv)?
Ulric Johansson (19 maj 2000)
ulric.johansson[snabel-a]eca.ericsson.se

En globalisering av kapitalismen innebär att fattigdomen i u-länderna reduceras och att de får bättre möjligheter att vårda sin miljö. De får också bättre möjligheter att tillämpa moderna resurssnåla tekniker inom jordbruk och boskapsskötsel, vilket minskar problemen med överexploatering. Materialism är ju knappast något problem i länder där svält och fattigdom tillhör ordningen för dagen, det kan bli ett problem först när den "globala kapitalismen" löst fattigdomens problem, vilket lär ta ytterligare några decennier. Vad gäller västerlandets kulturella värden är det tyvärr så att det inte är de mest framstående kulturyttringarna som följer med kapitalismens frontlinje. Så där finns det definitivt ett problem, till dess att det kapitalistiska systemet fått ett djupare fotfäste som skapar utrymme också för en högre kultur. Vad etik och moral anbelangar är detta i mycket en personlig angelägenhet, som i hög grad styrs av de kulturvärden som förmedlas ungdomen i familj och skola. Att bibringa bredare folklager i Latinamerika det kapitalistiska grundvärdet äganderättens helgd skulle säkert vara ett lyft. Att förmedla hederliga kapitalistiska principer till maffiastyrda länder som Ryssland eller åtskilliga av de korrumperade och av svågerpolitik styrda u-länderna skulle helt säkert också vara ett moraliskt lyft. Förvisso finns andra aspekter på det västerländska samhället som vi helst skulle avstå från att exportera. Men det är snarare aspekter som har med socialistiskt tänkande i Väst att göra. Sådant kan slinka med kapitalismens segertåg i världen, men förhoppningsvis i minskande omfattning.

Jag behöver några informationer om den ekonomiska krisens förlopp 1992 i Sverige. Jag behöver information om orsaker till krisen och om riksbanken eller regeringen kunde ha handlat annorlunda.
Violetta Krasowski, Umeå (28 april 2000)
violah[snabel-a]hem.passagen.se

Sverige hade en mycket gynnsam ekonomisk utveckling under slutet av 1980-talet. Den förstärktes av en snabb kreditexpansion, som blev möjlig genom att de tidigare hårda regleringarna både för utlandstransaktioner och för bankernas utlåning till hushållen avvecklades. På några få år skaffade hushållen och framförallt fastighetsspekulanter de lån som normalt borde ha fördelats under tio-femton år. Konjunkturen var god och tiderna föreföll goda. Bankväsendet hade varit hårt reglerat, vilket innebar att det i hela näringen saknades erfarenhet och kompetens för att sköta utlåning på en fri marknad (bara Handelsbanken hade vad som skulle visa sig vara en rimlig kreditprövning). Banker och finansbolag lånade ut till osäkra betalare till låga räntor.

När den internationella marknaden började skaka, första gången i samband med Saddam Husseins invasion av Kuwait hösten 1990, förstärktes chockvågorna i Sverige. Stora låntagare blev oförmögna att betala räntor och amorteringar. Och säkerheternas värde sjönk drastiskt eftersom det inte längre fanns någon som ville eller kunde köpa fastigheter till de höga priser som betalats under de sista åren av högkonjunkturen. Stora finansbolag kraschade och med tiden (1992) blev två av landets största banker (Götabanken och Nordbanken) helt beroende av statligt stöd.

Regeringen försökte inledningsvis lösa de ekonomiska problemen på traditionellt keynesianskt sätt - eller man kanske kan säga att den offentliga sektorns uppbyggnad tvingade regeringen att vidta åtgärder som automatiskt fick en finansiellt expansiv effekt på ekonomin. Men situationen skilde sig markant från tidigare. För första gången rådde någorlunda frihet för finansiella transaktioner och regeringen kunde inte skruva åt penningpolitiken på det sätt som man tidigare gjort med regleringar. Regleringarna var avskaffade och kunde inte återinföras.

Men trots att flertalet regleringar var avskaffade kontrollerades fortfarande valutakursen av Riksbanken. Riksbankens huvuduppgift var att försvara kronans värde. Den internationella marknaden såg däremot hur de svenska statsutgifterna sköt i höjden (med automatik på grund av de ekonomiska bakslagen, höjd arbetslöshet osv), samtidigt som statsinkomsterna krympte ihop (inga reavinstskatter - alltfler tvingades istället göra avdragsgilla realisationsförluster - och inga skatteintäkter från arbetslösa som saknade inkomster). De internationella betalningarna kunde - med bibehållen växelkurs - bara klaras med en allt högre ränta. Vilket ytterligare ökade budgetunderskottet eftersom räntan på statsskulden var den enskilt största utgiftsposten i statens budget. Först när räntan över en helg hållits på den bisarra nivån 500 procent insåg regering och opposition att situationen var ohållbar. Kronan släpptes fri och marknadsekonomins självläkande krafter kunde skapa basen för den högkonjunktur som vi har idag. Men det tog flera års hård ekonomisk politik med hög arbetslöshet innan vi var tillbaka på den tidigare utvecklingslinjen.

Grunden till att krisen blev så allvarlig var de fasta växelkurserna. De som var ansvariga för den politiken är också ansvariga för att folkhushållet har förlorat 100-200 miljarder kronor i samband med krisen.

Regeringen är medansvarig, oppositionen är medansvarig och Riksbanken är medansvarig. Alla kunde och skulle ha agerat annorlunda om de haft svenska folkets välfärd som mål.

Regeringen försökte på olika sätt strama åt när underskottet ökade. Inledningsvis förde oppositionen en överbudspolitik och skyllde problemen på regeringen och när åtstramningarna kom menade man att dessa var onödiga. Regeringen insåg då att den måste få med den socialdemokratiska oppositionen på åtstramningarna om dessa skulle få någon internationell trovärdighet, vilket var nödvändigt om ränteuppgången skulle kunna begränsas.

Socialdemokraterna ställde upp på flera krispaket föreslagna av regeringen. Men i grund och botten var inte problemet underskottet i statsfinanserna utan den orealistiskt värderade valutan. Det var helt enkelt omöjligt att föra en så stram politik att den skulle kunna kompensera för den övervärderade svenska kronan.

Vad är det för skillnader mellan:
Merkantilism-liberalism?
Liberalism-monetarism?
Merkantilism-Monetarism?
Hannah (29 januari 2000)
Kryptonictwin[snabel-a]usa.net

Det handlar ju om rätt så olika saker. Liberalismen är en politisk ideologi. Merkantilismen är en skolbildning vad gäller ekonomisk politik medan monetarismen är en makroekonomisk skolbildning.Det handlar alltså om 3 distinkta ämnesområden. Men till viss del så överlappar de ändå varandra och därför kan vissa jämförelser trots allt göras.

Den ekonomiska politik som merkantilismen förespråkar är en aktiv industripolitik. Deras viktigaste krav är att staten bör verka för en så positiv handelsbalans som möjligt genom att i möjligaste mån uppmuntra export och samtidigt motverka import. Merkantilisterna menade nämligen att mängden guld var det som utgjorde ett lands rikedom och ett överskott i handelsbalansen innebar ett inflöde av guld.

Senare ekonomer, inte minst då de liberala, har dock avfärdat merkantilismens syn på rikedom. Adam Smith påpekade att det inte är mängden guld som utgör ett lands rikedom. Guld som då användes som pengar var ju bara ett bytesmedel och en ökad mängd guld ledde till att guldets värde föll genom att priserna på varor och tjänster steg.I stället är det mängden varor och tjänster som utgör ett lands välstånd.

Detta ledde till en förndrad syn på ekonomisk politik. Nu var en stark handelsbalans långt mindre viktigare. Det som är viktigt nu är produktionen av varor och tjänster. Då frihandel befrämjar en ökad produktion ledde det förändrade synsättet på vad som är välstånd till en rörelse från protektionism till frihandel. Liberaler var drivande i agitationen mot merkantilistisk politik, alltså protektionism och industripolitik.

Monetarismen, som alltså är en makroekonomisk teori har huvudtanken att inflation beror på ökningar av penningmängden. Den menar att den så kallade cirkulationen (alltså hur ofta pengarna i snitt används) är i regel stabil och betyder väldigt lite för prisförändringar.

Monetarister menar också att ökad penningmängd på lång sikt inte spelar någon roll för den reala tillväxten men på kort sikt så kan penningmängden ha stor inverkan på konjunkturens svängningar.

En teori om den ekonomiska verkligheten innehåller ju i sig inga policyråd men de flesta drar rätt så liberala slutsatser av monetarismens teorier. Då det främst är monetära faktorer som påverkar ekonomin så anses konjunkturstabiliseringspolitik via budgeten vara meningslös. Och för att tillförsäkra sig om en stabil utveckling utan konjunktursvängningar så bör man ha en stabil penningmängdstillväxt. Monetarismens främsta företrädare , Milton Friedman (som för vrigt är engagerad förkmpe för ekonomisk liberalism) angav att 3-5% penningmängdstillväxt var lämpligt

Till skillnad från merkantilismen så tenderar alltså monetaristerna att ha liberala politiska uppfattningar. Monetarismen skiljer sig också i att man till skillnad från merkantilisterna inte ser pengar som värde i sig även om man i likhet med merkantilisterna ser det som en betydelsefull faktor.

Måste några i-länder bli u-länder för att de nuvarande u-länderna ska kunna bli i-länder? Är det då möjligt att det inte finns några u-länder någon dag utan bara i-länder, eller måste någon vara fattig och någon annan rik?
Daniel Wiklund, Robertsfors (9 februari 2000)
Daniel.Wiklund[snabel-a]robertsfors.se

En del människor har en stenåldersmässig syn på ekonomi. De ser ekonomin som ett parti poker. Det som den ene vinner har någon annan förlorat. Men världsekonomin är inte ett parti poker. Tvärtom är själva grunden för all ekonomisk aktivitet att skapa mer resurser och att utnyttja de resurser som finns bättre. Vi kan se hur det är i vårt eget land. Idag har en socialbidragstagare i flera avseenden en högre levnadsstandard än de allra rikaste skikten på 1700-talet. Inga socialbidragstagare behöver nöja sig med ett ouppvärmt utedass eller stearinljus idag. Samtidigt som det var en ekonomisk nödvändighet så sent som för 150 år sedan. Även för de "rika". Så är det också med länders ekonomier. Det går alldeles utmärkt att skapa bättre ekonomiska förutsättningar i ett land utan att något annat land ska behöva drabbas. Se bara på hur många länder som under de senaste decennierna flyttat in i industriländernas krets: Sydkorea, Taiwan, Mexiko, Singapore, Thailand, Malaysia... Hongkong är idag per capita rikare än Sverige. Så sent som för 40 år sedan var Hongkong upptaget på listan över mottagare av svenskt bistånd (från Lutherhjälpen). Att de här nämnda länderna tagit sig ur fattigdomen innebär inte att vi i Sverige (som har utvecklats mest negativt av industriländerna) har det sämre än för 40 år sedan. Tvärtom, även i Sverige är levnadsstandarden högre än den var för 40 år sedan, samtidigt som vi fallit tillbaka från världens tredje rikaste till världens nittonde rikaste nation.

Vad kommer EMU att betyda för Sveriges ekonomi?
Daniel Wiklund, Robertsfors (9 februari 2000)
Daniel.Wiklund[snabel-a]robertsfors.se

Om vi förutsätter att Sverige blir medlem i EMU kommer det att innebära att vi får samma valuta som de 11 länder som idag är med i EMU. Det kommer också att innebära att räntenivåerna kommer att utjämnas. Vi får samma räntor som i euroländerna (just nu är skillnaden nästan obefintlig, men Sverige har tidigare haft något högre räntor än i Euro-området). Införandet av en gemensam valuta har en avgörande fördel: transaktionskostnaderna för internationell handel minskar drastiskt. Tiotusentals (hundratusentals?) välavlönade valutahandlare får leta efter en vettigare sysselsättning. Att avskaffa hela denna extremt välavlönade yrkeskår innebär naturligtvis en betydande välfärdsvinst för samhället. För den vanlige svensken skulle det märkas praktiskt genom att han/hon inte behövde växla några pengar för semesterresan till Kanarieöarna (som redan har infört euron, även om det ytterligare ett år står "pesetas" på "euro-sedlarna"). Det skulle bli enklare att jämföra priser i andra länder och importen av till exempel begagnade tyska bilar skulle underlättas högst avsevärt.

Men det finns också nackdelar. 1999 års Nobelpris i ekonomi utdelades för teorin om optimala valutaområden. EMU-området är inget optimalt valutaområde. Genom att ha tillgång till ett antal ekonomisk-politiska handlingsmöjligheter kan man anpassa ett land till de förändringar som sker i omvärlden och minska de skadeverkningar som uppstår på grund av "externa chocker". Om till exempel papperspriserna på världsmarknaden skulle falla drastiskt skulle Sverige råka illa ut. I ett EMU-Sverige skulle ett stort antal pappers- och massafabriker kanske behöva stängas för gott. I ett Sverige med kronor som valuta skulle kronan automatiskt anpassas nedåt i värde om papperspriserna föll. Därmed skulle en långsiktigt livskraftig industri inte försvinna på grund av en tillfällig prischock. Teorin om optimala valutaområden säger att länder med samma struktur på sin ekonomi tjänar på att ha en gemensam valuta. Sverige och Finland skulle till exempel utgöra ett optimalt valutaområde, eftersom våra länders ekonomi är så starkt beroende av de internationella priserna på skogsindustrins produkter. EMU är däremot inget optimalt valutaområde, eftersom skogsländerna i norr (Sverige och Finland) har föga gemensamt med vin- och olivländerna i söder (Spanien, Italien och Grekland).

Belys, redovisa fakta samt argumentera för eller emot påståendet "införandet av västerländsk teknologi i ett u-land är mer skadligt än utvecklingsfrämjande"
Anna-Maria Spaniol, Uddevalla (21 februari 2000)
annmariaspaniol[snabel-a]hotmail.com

Västerländsk teknologi är inget absolut begrepp. Den västerländska teknologin måste ses i sitt ekonomiska sammanhang. Det är till exempel direkt olönsamt och ett resursslöseri att införa de senaste automatiseringsprocesserna i en industri där det går att driva produktionen manuellt med hjälp av lågavlönad arbetskraft. Mycket av det som kallas "västerländsk teknologi" är tekniker som är ekonomiskt försvarbara bara om löneläget är högt. Man kan i dessa fall utgå från att det finns andra tekniska lösningar som är mer avpassad till de relativa priserna mellan kapital och arbetskraft i det aktuella u-landet. Kanske är det den teknik som användes i Västerlandet för några decennier sedan.

När det gäller uppfinningar som är ekonomiskt försvarbara även i ett låglönesamhälle är situationen en helt annan. Sådan teknologi ska användas även i u-länderna. Det är - och får inte vara - ett självändamål att sysselsätta folk. Folk ska bara sysselsättas med produktivt arbete, som tillför samhället något. Ett dåligt exempel på hur man stoppat modern teknologi är att de gamla indiska socialistiska planmyndigheterna förbjöd modern tändstickstillverkning av sysselsättningsskäl. Visserligen hade Svenska Tändsticks AB ett antal fabriker som tillverkade tändstickor med moderna metoder, men de var förhindrade från att utöka kapaciteten. Istället fanns det hundratusentals indier som ägnade sig åt manuell framställning av tändstickor. Resultate av ett sådant stopp för modern teknologi var dels att tändstickor blev dyrare än de annars skulle ha varit, till nackdel för de indiska kunderna (och laga mat måste man göra på öppen låga i Indien, så tändstickor är verkligen var mans nödvändighetsvara). Dels förhindrades hundratusentals människors inmarsch i den moderna ekonomin. Istället arbetade de år ut och år in med en urmodig teknologi, som inte kunde försvaras ekonomiskt. Indiens roll som ett fattigt och underutvecklat samhälle förstärktes genom att regeringen förhindrade uppbyggnaden av en modern tändsticksindustri.

Jag håller på att skriva en magisteruppsats om värdeteori. Jag undrar om det finns något/några objektiva värden som kan ligga till grund för "värden" utifrån ett företagsekonomiskt perspektiv. Vari ligger skillnaden mellan ett pris och ett värde. Jag anser att dessa två begrepp felaktigt används som synonymer. Vad anser Ni. Tacksam för svar och förslag till litteratur.
Jimmy Wahlberg, Stockholm (24 januari 2000)
jimmywahlberg[snabel-a]hotmail.com

Du har naturligtvis helt rätt i att pris och värde är två helt skilda saker. Värde är annars en central variabel i företagsekonomin, särskilt inom redovisningsteorin. Enligt gällande bokföringslag ska ju ett värde åsättas tillgångar - både lager och maskiner - enligt lägsta värdets princip (försiktighetsvärdering), vilket innebär att de ska värderas till den lägsta av anskaffningskostnad och marknadspris. Detta innebär alltså att värdet i bokföringslagens mening kan understiga marknadspriset, men aldrig överstiga det.

Ofta görs i många sammanhang inte korrekt åtskillnad mellan värde och pris. Inte minst i marxistisk ekonomisk teori får detta bisarra konsekvenser, som har kostat de kommunistiska ländernas befolkning oerhörda välfärdsförluster. Enligt marxistisk teori var ju till exempel maskiner lika mycket värda som kostnaden att prdoucera dem. Och maskinerna var bara en kostnad i takt med att de slets ned. Följden blev att många industrier investerade i maskiner som med ett marknadsekonomiskt synsätt var olönsamma. De användes knappast alls och fick rosta sönder. Begränsade resurser utnyttjades oekonomiskt, slöseriet blev helt enkelt enormt.

Modern värdeteori i nationalekonomisk mening bygger på neoklassisk pristeori, som den utvecklats av Herman Gossen, Alfred Marshall, Stanley Jevons, Carl Menger, Léon Walras med flera. Litteratur om detta kan vara till exempel kapitel 4 i Richard T. Gills bok "Den moderna nationalekonomin". Teorin bygger helt på gränsnytteresonemang, som torde vara det enda sättet att i modern nationalekonomi fastställa ett värde. I företagsekonomi kan det naturligtvis se annorlunda ut.

Det finns tydligen ett samband mellan överbryggningspolitiken och löntagarfonderna. Kan Ni förklara detta samband?
Carl Rutgerson, Göteborg (19 januari 2000)
carl.rutgerson[snabel-a]swipnet.se

Vi tvivlar på att det finns något sådant samband. Möjligen kan ett sådant påstått samband ha dragits fram som argument när riktiga argument tröt. Dock finns det ett klart tidsmässigt samband.

LOs beställning på en utredning om löntagarfonder gjordes 1973, samtidigt som världen kastades in i oljekrisen, som Sverige försökte möta genom den så kallade överbryggningspolitiken. Genom överbryggningspolitiken stimulerades den inhemska efterfrågan, bland annat genom generösa lagerstöd till företagen. Sverige följde därmed inte med ned i den djupa ekonomiska kris som drabbade resten av världen. Men eftersom Sverige inte gjorde några strukturella förändringar fanns ju obalanserna kvar och krisen blev desto djupare när den inte längre kunde överbryggas. Följden blev flera devalveringar och nedläggningar i de industrier som hållits mest under armarna, med betydande arbetslöshet som följd.

Under löntagarfondsdebatten framfördes tanken på att så kallade "övervinster" skulle frysas och inte tillfalla kapitalägarna. Tron var att kapitalägarna skulle nöja sig med "normal" avkastning under toppåren, stå ut med förlusterna i bottenåren och likaså vara nöjd under normalår. Men varför ta riskerna och förlusterna om man inte får njuta frukterna de goda åren?

Nåväl, de år då konjunktur och/eller konjunkturpolitik ledde till goda vinster var socialdemokraterna beredda att "dra in" övervinsterna: De fick tidvis stöd av folkpartiet och framförallt centerpartiet för sådana indragningar om de gjordes i form av "fonder", till exempel investeringsfonder (en 50-talshistoria, skattefria insättningar under goda år, subventionerade uttag under dåliga år) eller fonder som till exempel kunde användas för "utveckling". Det fanns ett program som gick ut på avsättningar till företagsindividuella fonder under ett högkonjunkturår, medel som skulle frigöras för investeringar i personalutveckling och personalfrämjande åtgärder under kommande lågkonjunkturår.

Tekniken som användes kan synas snarlik löntagarfonderna, eftersom facket tilldelades en viss vetorätt mot användningen av fondmedlen, men syfte och användning skilde sig markant från löntagarfonderna. Syftet var helt och hållet konjunkturutjämnande och pengarna skulle användas för investeringar i det egna företaget ett senare lågkonjunkturår. Inga pengar skulle transfereras till andra ägare och inte heller skulle något ägande tas över av fonder. Ordet fonder i "investeringsfonder" och liknande program har en helt annan innebörd än ordet fonder i "löntagarfonder". I investeringsfonderna är "fond" en bokföringsteknisk term att jämföra med ett aktiebolags "reservfond", medan "fond" i löntagarfond är en juridisk person som investerar i aktier, en användning av ordet som påminner om dagens aktiefonder.

Vi ska skriva ett arbete om Riksbanken, Penningspolitiken och dess historia samt om guldmyntfoten. Hur skulle det påverka Sverige om vi införde det igen?
Anna Qviberg, Lidingö (13 januari 2000)
annaqviberg[snabel-a]hotmail.com

Senast Sverige införde guldmyntfot var 1873. I början på en tillväxtperiod utan like. Historien talar alltså för guldmyntfot...

Guldmyntfoten övergavs sedan 1931, när ekonomin råkat i djup kris efter börskraschen på Wall Street i slutet av 1929.

Guldmyntfoten är ett sätt att eliminera klåfingriga politikers inflytande på finanspolitiken. Med en fast värdemätare på valutan finns det inte så stora möjligheter att bedriva en inflationsdrivande politik för att främja statens intressen på medborgarnas bekostnad.

I indirekt mening hade vi en guldmyntfot under en stor del av efterkrigstiden genom det så kallade Bretton Woods-systemet. Ett antal valutor (bland annat den svenska kronan) var genom Bretton Woods-systemet knutna till dollarn, som i sin tur var knutet till guldet. Haken var här att de individuella valutorna var knutna till dollarn och att olika inflationstakt med tiden gjorde växelkurserna orealistiska. Det uppstod obalanser som ledde till att Bretton Woods-systemet havererade. Systemet saknade de mekanismer som genom prissänkningar ledde till anpassningar av priserna när efterfrågan inte utvecklades i takt med guldtillgången på marknaden.

Många libertarianer är anhängare av guldmyntfoten just för att den eliminerar politikernas möjlighet att manipulera valutan. Å andra sidan måste man konstatera att guldet idag inte alls spelar samma centrala roll för världsekonomin som det en gång gjorde. Guldet har alltmer reducerats till en råvara bland andra. Därmed tappar man lite av grundidén med guldmyntfoten, den oberoende värdemätaren. Ibland har man istället diskuterat möjligheten att ersätta guldet med en "råvarukorg", där värdet på valutan skulle sättas efter en korg av olika råvaror. Men då lämnar man naturligtvis grundkonceptet med guldmyntfot att utgivna sedlar i sin helhet ska backas upp av guldbaserade tillgångar. Världens samlade guld kan kanske förvaras i Fort Knox, men världens samlade vetetillgångar måste omsättas, annars förlorar de i värde.

Det känns knappast som en realistisk möjlighet att införa en guldmyntfot i Sverige idag. Skulle vi göra det - och starta med en realistisk kurs utan obalanser i flödena - skulle vi kraftigt påverkas av marknadsprisutvecklingen på guld. Vid högre guldpriser skulle svenska varor öka i pris, guldmyntfotens teori skulle tvinga fram prissänkningar. Men det är tveksamt om dagens institutionella förhållanden på arbetsmarknaden verkligen skulle möjliggöra de prissänkningarna och de lönesänkningar som skulle bli följden. Det skulle bli lättare att hantera en guldprissänkning, men den skulle driva fram en allmän inflation.

Jag skall skriva ett arbete om varför svenska företag flyttar utomlands & därmed lyder frågan Varför?
Amelie, Stockholm (13 januari 2000)
aekenstam[snabel-a]hotmail.com

Skälen till att svenska företag flyttar utomlands varierar. Vi kan ge några exempel på motiv som anförts (eller varit underförstådda):

När Pharmacia slogs samman med det amerikanska läkemedelsbolaget Upjohn hamnade huvudkontoret först i London. Det var snarast en ansträngning att finna en neutral plats. London uppfattades då som kommunikationsmässigt lämpligt, samtidigt som det är ett av tre centra för världens aktiehandel (de andra är New York och Tokyo). Idag har huvudkontoret flyttats till New Jersey.

När Asea slogs samman med schweiziska Brown Boveri till ABB hamnade huvudkontoret i Schweiz. Officiellt hänvisades till att Schweiz låg mer centralt än Sverige, men de facto torde nog skälet ha varit att Sverige hade en lagstiftning som hade tvingat bolaget att ge upp sin verksamhet i Sydafrika. Nu kunde verksamheten behållas, eftersom den svenska sydafrikalagen naturligtvis inte kunde tillämpas på ett schweiziskt företag. Både ABB och sydafrikanerna tjänade ju på detta.

När svetsutrustningsföretaget ESAB blev uppköpt flyttades huvudkontoret till Storbritannien. ESAB hade redan innan uppköpet 97 procent av sin försäljning utanför Sverige. Det kan mot den bakgrunden förefalla naturligt att lägga huvudkontoret närmare marknaden.

När Stora i Falun slogs samman med det finska företaget EnsoGutzeit till StoraEnso hamnade huvudkontoret i Helsingfors. Anledningen var främst en för utländskt aktieägande ofördelaktig finsk skattelagstiftning. Finska aktieinvesteringar i utlandet missgynnas jämfört med investeringar i Finland, medan svenskars investeringar i utlandet inte är diskriminerade på samma sätt.

Bakgrunden var densamma till att MeritNordbanken la sitt legala huvudkontor i Helsingfors. Nu har man emellertid kommit på att Stockholm är så pass mycket viktigare som finansiellt centrum jämfört med Helsingfors att man trots nackdelarna flyttar huvudkontoret från Helsingfors till Stockholm.

När Astra och Zeneca slogs samman hamnade huvudkontoret i London. Man behöver nog inte tvivla på att bidragande till att företaget hamnade i London var den politiska kritiken - främst från Margareta Winberg - mot lönesättningen för Astras chefer. På goda grunder tycker sig företagsledningen i Astra ha gjort stora insatser för Sverige och gillar inte att politiker - som förvisso inte gjort stora insatser för Sverige - tar sig ton mot lönesättningen, som borde vara en fråga mellan aktieägarna och cheferna.

När Ikea flyttade huvudkontoret till Danmark, Schweiz och Nederländerna så hänvisade ägaren, Ingvar Kamprad, till de ofördelaktiga svenska skattelagarna för familjeägda företag. Samma var fallet när Tetra Pak (nu Tetra Laval) flyttade från Lund till Lausanne i Schweiz.

Företag i finansbranschen placerar företrädesvis sina huvudkontor i länder som Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Irland. Då är det skatteskäl som är avgörande. I några fall hamnar huvudkontoret i Storbritannien och då är det tillgången till den stora finansmarknaden som avgör.

Några nystartade IT-företag, bland annat Johan Staël von Holsteins omtalade Icon, har flyttat huvudkontoren till Amsterdam eftersom de räknar med att det går lättare att få tag på kompetent arbetskraft där. Staêl von Holstein är dessutom utomordentligt missnöjd med det svenska företagsklimatet. Detta i motsats till Framtidsfabrikens Jonas Birgersson som gett sig ikast med att lura skattebetalarna att satsa 60 miljarder kronor på ett "bredbandsnät" som marknaden skulle ordna för en bråkdel av kostnaden om staten höll fingrarna borta. Vi hoppas att Birgersson flyttar snart han också, till Yttre Mongoliet eller så. Om han flyttar på grund av att förutsättningarna för socialistiska jätteprojekt blir dåliga kanske nämligen alla de andra företagen flyttar tillbaka...

Jag ska skriva ett arbete och berätta om IMF och världsbanken, och jämföra dessa. Skulle bli tacksam för info!
Annika (13 januari 2000)
annika29[snabel-a]hotmail.com

IMF och Världsbanken är två viktiga institutioner för världens ekonomiska utveckling. De samarbetar men har i grund och botten skilda uppgifter. Även om uppgifterna ibland kan se snarlika ut.

IMF, International Monetary Fund, arbetar i första hand med det internationella betalningssystemet. IMF bidrar ibland till länder med skakig ekonomi. De kan få finansiell uppbackning av IMF i form av lån. IMF förenar ofta sådana lån med krav på ändringar i den inhemska politiken. IMF är en utväg för botfärdiga syndare. Den som inte är beredda att rätta munnen efter matsäcken kan inte räkna med pengar från IMF. IMF ger alltså överbryggningslån för länder som har en chans att klara ut sin ekonomi, om de vidtar åtgärderna. Åtgärderna kan ibland upplevas som tuffa av de länder som ställs inför kraven. Det kan till exempelvis handla om att dra ner på livsmedelssubventioner som utgör centrala inslag i en regerings politik för att vinna popularitet. Men har landet hamnat i en situation så att det måste vända sig till IMF för att få stöd så har det redan misskött sig. IMF finansieras av medlemsländerna, som ställer krediter till IMFs förfogande. Enligt traditionen ska en europé vara chef för IMF och två av cheferna har varit svenskar, Ivar Roth (1951-1956) och Per jacobsson (1956-1963). Nu är fransmannen Michel Camdessus chef för IMF.

Världsbanken (World Bank) ligger liksom IMF i Washington. Inmstitutionerna är för övrigt grannar. I motsats till hur det är för IMF säger traditionen att chefen för Världsbanken ska vara amerikan, och nuvarande ordförande heter James D. Wolfensohn. Världsbanken är mer än IMF en institution som inriktar sig på att hjälpa den fattiga världen till ekonomisk utveckling. Världsbanken finansierar genom International Development Association och International Bank for Reconstruction and Development den ekonomiska uppbyggnaden i världens fattigaste länder. Världsbanken lånar ut pengar till projekt som vanliga banker inte skulle ställa upp och finansiera, till exempel på grund av risknivån, politiska faktorer eller annat. Totalt har Världsbanken en utlåning 2500 miljarder kronor, vilket är ungefär lika mycket som hela den svenska bruttonationalprodukten. Norden har en gemensam ledamot i Världsbankens styrelse och för närvarande är det finländaren Ilkka Niemi. Svensk suppleant för honom är Anna M. Brandt.

Vad gör G8? Vilka effekter har deras beslut på övriga världen?
Elias Wästberg (13 januari 2000)
elias.wastberg[snabel-a]liberal.se

G8, till vilket hör G7 - världens största industriländer - samt Ryssland, samlas emellanåt för att dra upp riktlinjer för internationell ekonomisk politik. De beslut som fattas av G8 - vanligen ländernas finansministrar eller statsministrar/presidenter - är på inget sätt bindande. Men de blir tongivande i andra internationella organ som kan fatta bindande beslut, typ FN, EU, OECD, Världsbanken osv. Därför får besluten mycket långtgående konsekvenser i hela den industrialiserade världen.

Gruppen G8 var tidigare något större och gick under namnet G10. Då fick även Sverige, Belgien och Nederländerna (och tidvis Schweiz) vara med. Men Sverige och de andra länderna på marginalen tillförde inget, varefter gruppen skars ner till G7 (USA, Japan, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Kanada och Italien). När en av de viktigaste diskussionspunkterna under 1990-talet blev den ekonomiska krisen i Ryssland och Västs finansiella bistånd till Ryssland blev det naturligt att utvidga gruppen också med Ryssland.

Jag undrar om privatiseringen av fängelser, både i USA, Europa och i Sverige. Vad händer inom det området?
Lotta, Lund (6 januari 2000)
Lotta45[snabel-a]hotmail.com

När man talar om privatisering av fängelser är det viktigt att skilja på straff som utmäts av domstolar och verkställighet av straffen, som kan ske på fängelser. Det är svårt att tänka sig att någon annan än staten (eller ett annat offentligt organ) skulle vara ansvarig för den straffutmätande funktionen. Hur straffet verkställs är sedan en helt annan sak.

Sedan lång tid tillbaka har fängelserna varit en offentlig angelägenhet, antagligen främst för att man sett det som en funktion som ligger så nära straffutmätningen så att den bara följt med automatiskt.

Under senare år har det dock utvecklats en annan syn på hanteringen av fängelserna. Början var i USA där kommuner (counties) och delstater ofta inte kan finansiera offentliga investeringar utan godkännande i folkomröstningar - folkomröstningar för att ta upp lån till exempel. Det visade sig vara svårt, nästan omöjligt, att få väljarnas godkännande för att ta upp lån för att bygga nya fängelser. Fängelserna blev alltmer överbelastade och snart höll hela rättskipningen på att falla samman av detta skäl. Lösningen blev att låta privata entreprenörer bygga fängelsebyggnaderna som sedan hyrdes ut till den myndighet som verkställde straffen. Därifrån var det inte långt till att också låta andra funktioner i straffsystemet skötas av privata företag. Idag är det i flera delstater i USA allmänt att entreprenörer tar ansvar för hela fängelset, inklusive byggnader, bevakning, livsmedelsförsörjning och den produktion som kan förekomma i fängelset.

Systemet har visat sig framgångsrikt i den meningen att effektiviteten har ökat. Ett vinstinriktat företag är naturligtvis mycket mer än staten mån om att skära bort onödigt dödkött i organisationen. Privata fängelser är därför en snabbt växande bransch i USA och det finns till och med ett börsnoterat företag som specialiserat sig på att driva fängelser i de delstater där detta är möjligt. Prison Realty Trust Inc är listat på New York Stock Exchange och äger 50 fängelser i 17 delstater, i District of Columbia och i England. Prison Realty Trust samarbetar nära med Corrections Corporation of America, som driver ett antal fängelser. Bolaget grundades 1983 och öppnade sitt första fängelse i Houston i Texas 1984. Idag driver man 80 fängelser (många ägda av Prison Realty Trust, andra av delstater eller kommuner) med sammanlagt 73.000 platser. CCA driver både öppna anstalter, normala fängelser och "maximum sexurity prisons". Det är världens största privatägda fängelseföretag. Av USA sammanlagt 112.000 privata fängelseplatser har CCA cirka 60 procent. Totalt finns det 1,8 miljoner fängelseplatser i USA, så bara 6 procent är i privat regi, men andelen växer snabbt.

Fristående debattörer menar att privata fängelser minskar kostnaderna. Reason Magazine har drivit forskning kring privata fängelser och kommit fram till att det går att sänka kostnaderna med 10-15 procent. Genomsnittskostnaden för en fängelseplats i USA är 56 dollar per fånge och dag. I CCAs fängelser kostar varje fånge 43 dollar per dag. CCA berömmer sig dels av att ha ett målinriktat utbildningsprogram, eftersom man vet att ex-fångar som skaffat sig "high school diploma" (studentexamen) har låg återfallsfrekvens. Man har också få rymningar, bara 8 stycken under hela 1998, då bolaget hade i genomsnitt 44.000 intagna. "CCAs uppgift är att tillhandahålla kvalitetsstraff till lägre kostnad för skattebetalarna i samarbete med de ansvariga myndigheterna" heter det i företagets affärsidé.

CCA är verksamt i 26 delstater, i Puerto Rico, i England och Australien. Man samarbetar också med det franska företaget Sodexho Alliance S.A. som driver fängelser i Frankrike.

Återigen är det viktigt att understryka att privata fängelser inte har något med straffutmätningen att göra. Ersättning för driften kommer från staten (eller den myndighet som kan tänkas vara ansvarig). I stort sett innebär det att företaget får betalt efter hur många fångar som finns på anstalten och hur sträng bevakningen ska vara. Mer betalt för slutna anstalter för tunga förbrytare och mindre betalt för öppna anstalter avsedda för förstagångsförbrytare. Det går också att kombinera ersättningen med olika bonussystem som ger bättre ersättning för färre rymningar, bättre utbildningsresultat osv. De flesta fängelser har ju någon form av produktion och i den delen är det ju alldeles uppenbart att det privata näringslivets syn på saken har en viktig roll att fylla.

En genomgång av de privata fängelserna finns på Reasons hemsida på nätet.

I Sverige finns det inga privata fängelser. Men tanken har diskuterats i någorlunda positiv anda i riksdagen. Den första motionen i ärendet väcktes av en centerpartist redan i slutet av 1980-talet. Man kanske inte helt ska utesluta möjligheten att motionären fick visst bistånd med underlag till motionen från Contras redaktion.

På ett närliggande område finns det sedan gammalt etablerad privat verksamhet också i Sverige. Det är "utackordering" av värstingar som ofta sker till privatfamiljer. Också en del vårdhem för "värstingar" har drivits i privat regi. Därtill finns ideella organisationers rehabiliteringshem för narkomaner, alkoholister med flera.

Antag att Du anlitar en hantverkare för att utföra ett arbete hemma hos Dig. Hantverkaren vill få ut 1.000 kronor netto, dvs efter skatt, alltså vad han själv kan handla för. Hur stor egen lön måste Du då arbeta ihop, inklusive de sociala avgifter som den verksamheten där Du är anställd måste betala, för att kunna betala hantverkaren? Utgå från att marginalskatten, alltså skatten på den sist intjänade 100-lappen, är 32% för att ni bor båda i samma kommun som har 32 procents marginalskatt.

Hur mycket måste Du jobba ihop för att hantverkaren skall få ut 1.000 kronor efter skatt? Om ni båda ligger över den s.k. brytpunkten (alltså en lön på 17.500 per månad eller mer) hur mycket måste Du då jobba in för att hantverkaren skall få 1.000 spänn i fickan?
Hans Lennros (28 december 1999)
hans.lennros[snabel-a]swipnet.se

För att hantverkaren ska få ut netto 1.000 kronor måste han med 32 procent marginalskatt få 1470 kronor i lön. Men för att kunna betala 1.470 kronor i lön måste man även betala sociala avgifter på 485 kronor. Summa kostnader för den som anlitar hantverkaren 1.955 kronor. För att tjäna in 1.955 kronor netto måste Du ha en lön på 2.875 kronor, vilket kostar Din arbetsgivare 3.824 kronor inklusive sociala avgifter...

Om Du och hantverkaren ligger över den första brytpunkten betalar Du istället 52 procent skatt och över den andra brytpunkten (30.000 kronor) betalar Du 57 procent.

För att hantverkaren ska få 1.000 kronor måste han då vid 52-procentsalternativet få 2.083 kronor i lön, vilket med sociala avgifter kostar Dig 2.771 kronor. För att få detta netto behöver Du tjäna 5.773 kronor, vilket kostar Din arbetsgivare 7.678 kronor.

För att hantverkaren ska få 1.000 kronor vid 57-procentsalternativet måste han få 2.326 kronor i lön, vilket med sociala avgifter kostar Dig 3.093 kronor. För att få detta netto behöver Du tjäna 7.193 kronor, vilket kostar Din arbetsgivare 9,567 kronor.

Summan av skatt och arbetsgivaravgifter brukar kallas för skattekil, dvs den kil som slås in mellan köpare och säljare. I det sista exemplet är skattekilen 2.093 kronor (3.093-1-000 kronor)

Jag har fått i uppgift att studera och analysera den pågående strukturomvandlingen (övergången från industri- till elektroniksamhälle med globalt näringsliv) i belysning av följande kontroversiella frågor:

Ramavtalsprincipen mellan SAF och LO enl. Saltsjöbadsavtalet
Arbetstidslagen med 8 h arbetsdag och överreglering
Lagen om anställningsSkydd
Fackets ställning och betydelse i framtiden
Det vore tacksamt om ni kunde berätta eller skicka information angående dessa punkter.
Björn Nilsson, Nacka (16 december 1999)
wallnalle[snabel-a]hotmail.com

Strukturomvandlingen innebär bland annat att de företagsstrukturer som var vanliga när den gamla tidens arbetslagstiftning och relationer mellan fackförbund och arbetsgivare byggdes upp förändras i grunden.

Ta arbetstidslagstiftningen till exempel. Idag har de flesta arbetstider som avviker från de lagstiftade 40 maximala timmarna. 38-39 timmar är ganska vanligt på arbetsmarknaden. Någon extra semesterdag likaså. Men många arbetar också långt mer - och mer än den tid som ryms inom maximal övertid. I till exempel många moderna elektronikföretag skulle en strikt tillämpning av arbetstidslagstiftningen uppfattas som en otillbörlig inblandning i förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare. Fackets ställning blir också allt svagare. Facket är ju en organisation som passar utmärkt för att tillvarata intressena hos människor som har identiska arbetsuppgifter och arbetsförhållanden vid ett löpande band. Men det finns ju knappt några löpande band kvar (några få inom bilindustrin bara). Arbetsgivarna kräver istället i moderna och expansiva företag indviduell tankeförmåga, självständigt ansvar och tekniska kunskaper. Sådant kan man inte hantera inom de traditionella fackförbunds-arbetsgivar-relationerna. Tvärtom är det ytterst individuella förhållanden som inte kan kollektiviseras. Inom de moderna högteknologiska företagen har facket följdriktigt en mycket svag ställning, medan det ännu håller sin ställning inom de traditionella näringarna - för att inte tala om den offentliga sektorn, där arbetsgivarna är oförmögna att ge det individuella erkännande för bra prestationer som är själva motorn inom det privata näringslivet. Genom detta strukturella fenomen kan facket faktiskt till och med få ökad roll inom den offentliga sektorn, där urvalet av arbetande blir alltmer negativt och där det gammaldags facket därmed faktiskt kan rädda en del av sin "marknad".

Lagen om anställningsskydd håller av liknande skäl på att bli föråldrad och oanvändbar. Ett företag kan inte - vid driftsinskränkningar - säga upp de tekniker som är de enda som kan det som är företagets själ. Då blir det total nedläggning istället för driftsinskränkning. Facker är medvetet om detta och godkänner därför regelmässigt alla möjliga avvikelser från turordninsreglerna. Men de här godkännande, som är helt i överensstämmelse med den gällande lagstiftningen, blir aldrig aktuella i riktiga småföretag med några få anställda. Där finns det ingen fackförening och det finns därmed ingen som kan bevilja undantag. I det avseendet måste det självklart komma en ändring till stånd, så att man inte slår ihjäl företag med livskraft på grund av stelbenta anställningsskyddsregler.

En annan utvecklingstrend som gör lagen om anställningsskydd obsolet är att mycket av det som för skedde i jättelika storföretag idag sker i samarbete mellan nätverk av företag. Städare, bevakningspersonal och lunchserveringspersonal är idag nästan aldrig anställda av storföretagen utan av specialiserade företag som erbjuder just de yjänsterna. I till exempel den grafiska branschen finns det inte stora heltäckande tryckerier som gör allt utan sättningsföretag, reproföretag, layoutföretag, tryckerier, binderier, distributörer etc, företag som var för sig svarar för en liten del av kedjan. Om man vill göra sig av med en person i den kedjan säger man inte upp någon anställd, man säger upp avtalet med ett företag. Lagen om anställningsskydd blir helt enkelt otillämpbar eftersom den förutsätter att företagen är stora.

Vilka problem är gemensamma för många u-länder och vilka är sambanden mellan dem. Vad görs för att hjälpa u-länderna idag? Några exempel?
Jessika (19 november 1999)
yezziqa24[snabel-a]hotmail.com

Skilj på uttryck för underutvecklingen och underutvecklingens orsaker. Uttryck för underutveckling är till exempel låg bruttonationalprodukt, hög barnadödlighet, brist på enregi, transporter etc. Detta är gemensamt för u-länderna. Orsak till underutveckling är i första hand låg utbildningsnivå och brist på kapital att investera i industrin.

Den effektivaste vägen att bryta underutvecklingen är att avskaffa de socialistiska regleringarna - som är vanligt förekommande i många u-länder - samt att öppna gränserna för utländska investeringar. Många internationella storföretag gör mycket stora insatser för u-ländernas utveckling genom att etablera tillverkningsenheter där, enheter som bygger på att de arbetare som anställs har mycket låga löner. Men det är första steget i en trappa som leder vidare till status som i-land.

Varför slog 70-tals krisen så hårt mot just Sverige?
Carl Rutgerson, Göteborg (7 november1999)
carl.rutgerson[snabel-a]swipnet.se

Vi antar att Du syftar på det som hände 1976 - alltså över tjugo år sedan. Då hamnade Sverige i en ganska djup ekonomisk kris, eftersom den så kallade överbryggningspolitiken inte hade lyckats med just överbryggningen. Hela Västvärlden drabbades av de kraftigt höjda oljepriserna 1973. En rad industrigrenar drabbades hårt av sjunkande efterfrågan. Eftersom oljekonsumtionen gick ner drastiskt upphörde all efterfrågan på oljetankers och Sverige var vid den tiden världens näst största varvsnation. Sverige lyckades undvika krisen 1973 genom ett omfattande genrellt statligt stöd till lageruppbyggnad inom industrin samt direkt finansiellt stöd till industribranscher som drabbades av kraftiga fall i efterfrågan. Det gällde till exempel skeppsvarven och stålindustrin.

Genom stödet till dessa industrier kunde sysselsättningen upprätthållas, men kostnaderna var ohållbara i längden, eftersom inget vettigt producerades. Fartygen som byggdes vid varven visade sig till slut vara mindre värda än det stål som användes för att bygga dem...

Självklart kunde man inte fortsätta med denna lageruppbyggnad och förlustverksamhet särskilt länge. De privatägda företag som var inblandade gick i konkurs eller togs över av staten - det gällde alla stora skeppsbyggnadsvarv och både Domnarvets och Oxelösunds järnverk, som togs över av nybildade Svenskt Stål AB, som finansierades med statliga pengar. Regeringarna försökte länge hålla skenet uppe.

En försvårande omständighet var att krisen blev akut just i samband med regeringsskiftet 1976. Just som den första borgerliga regeringen på 34 år skulle tillträda höll en rad hörnstenar i svensk verkstadsindustri med tiotusentals anställda på att gå i konkurs. Den nya borgerliga regeringen hoppades i det längsta att det skulle gå att rädda situationen genom att ösa in mer pengar via industriministern Nils G. Åslings så kallade akutmottagning. Man ville inte gå till eftervärlden som den regering som fick se arbetslösheten öka okontrollerat. Det lyckades naturligtvis inte att hålla företag som gjorde jätteförluster vid liv, vilket ledde till att krisen när den väl kom blev värre i Sverige än i andra länder. Den stora betydelsen som varvs- och stålindustrierna hade i Sverige spädde på problemen, liksom det förhållandet att Sverige var mer oljeberoende än de flesta andra länder som drabbades av oljekrisen - vi hade i Sverige nämligen i stor utsträckning avvecklat kolet som energikälla, och kol som inte alls berördes av oljekrisen var fortfarande en viktig energikälla i de flesta andra industriländerna.

Krisen blev värre i Sverige, men den kom å andra sidan flera år senare, det vill säga lagom till att de andra länderna börjat hämta sig.

Ni pratar hela tiden om antalet människoliv som kommunismen och nationalsocialismen har på sina samveten. Jag skulle vilja fråga, hur många människoliv kapitalismen har på sitt samvete? Då menar jag också allt som skett i kapitalismens namn.
Ida & Sophia (25 oktober 1999)
wimbax[snabel-a]hotmail.com

Frågan kan istället ställas hur mycket lidande kapitalismen räddat mänskligheten från. Läkemedelsindustrin är ett av de tydligaste uttrycken för de enorma värden som det kapitalistiska systemet tillför mänskligheten. Arbetsbesparande maskiner har också bidragit till att människor idag inte slits ut i förtid och den medellivslängd som före kapitalismens genombrott låg kring 40 år är idag i flertalet kapitalistiska länder en bra bit över 70 år. Livsmedelsindustrin och den moderna jordbrukstekniken har gjort att vi idag får pengar över till annat än att slita för den dagliga brödfödan. Hur många miljoner människoliv som förlängts genom detta är svårt att beräkna.

Förklara era teorier om marknadsekonomi och demokrati. Är det inte väldigt svårt att förena demokrati med en helt fri marknad? Vad ska då politikerna göra?
Ida & Sophia (25 oktober 1999)
wimbax[snabel-a]hotmail.com

Varför ska det finnas politiker? De är ju ett mellanled mellan individen och beslutsfattandet. I en marknadsekonomi är det individen som fattar alla viktiga beslut direkt och utan mellanhänder. Tyvärr är en del typer av beslut svåra att fatta enskilt eller inom företag. Det är beslut om kollektiva nyttigheter som polis, försvar och liknande. Mycket kan i och för sig privatiseras, men det är ofta praktiskt med en statsapparat som står för "våldsmonopolet" i samhället. Alla andra belsut fattas bättre direkt av de berörda.

Se det så här. I ett marknadsekonomiskt samhälle väljer var och en själv om han eller hon ska dricka Coca Cola eller Pommac. I ett demokratiskt samhälle som inskränker på medborgarnas frihet ska det istället fattas ett politiskt beslut som är i överensstämmelse med majoritetens uppfattning. 40 procent kommer att vara missnöjda med beslutet. Helt klart är att det på marknadsekonomins principer grundade beslutet är överlägset och mer i överensstämmelse med individernas önskemål än några beslut som kan fattas enligt politiska principer.

Hur ser de tre stora ideologierna socialismen, konservatismen och liberalism på marknaden och den politiska styrningen av marknadsmekanismen?
Catrin Karlsson (21 oktober 1999)
catrin[snabel-a]lla.nu

Enklast att besvara är liberalismen, vars framväxt är nära förbunden med framväxten av den moderna synen på marknadsekonomin och den nationalekonomiska vetenskapen. Skotten Adam Smith betraktas allmänt som den nationalekonomiska vetenskapens fader, marknadsekonomins ideologiska fanbärare och den moderna liberalismens skapare. Smiths berömda bok Wealth of Nations/Nationernas Välstånd utkom 1776. Där förespråkade han en oreglerad ekonomi, i skarp kontrast mot dåtidens så kallade merkantilistiska system. Smith ville göra rent hus med alla regleringar och tillståndskrav samt med de för den internationella handeln så skadliga tullarna (Smith arbetade själv en tid som generalkommissarie vid tullverket i Skottland). Han menade att "den osynliga handen" (marknadsmekanismen) styrde den ekonomiska utvecklingen framåt - om den fick möjlighet att verka utan regleringar.

Smiths tänkande fick ett starkt politiskt genomslag under 1800-talet, inte minst i Storbritannien. Men segern var inte lättvunnen. I de flesta länderna fördes under seklet en kamp mellan frihandelsvänner och tullanhängare, så även i Sverige. Tullvännerna, som var för en statligt styrd satsning på inhemsk ekonomisk utveckling, var nära lierade med de konservativa krafterna i samhället. Inte minst gällde detta inom jordbruksnäringen. Den framväxande industrins företrädare kännetecknades allmänt av ett mer liberalt och internationellt synsätt. De konservativa krafterna på 1800-talet arbetade alltså för en reglerad ekonomi, där det skulle krävas tillstånd för att driva näringar och där staten skulle ha ett stort inflytande. I Sverige förlorade de två avgörande "slag", 1846 när skråväsendet avskaffades och 1864 när näringsfrihet infördes - vem som ville fick starta ett företag, utan att begära statens tillstånd. Under senare delen av 1800-talet begränsades även tullnivåerna och Sverige blev ett alltmer ekonomiskt liberaliserat land. Detta ledde till en snabb ekonomisk tillväxt och under perioden 1870-1970 hade Sverige världens näst Japan snabbaste ekonomiska tillväxt. I och med de liberala tankegångarnas totala seger började konservatismens företrädare ändra uppfattning och idag är de som kallar sig konservativa i allmänhet starka anhängare av ett liberalt ekonomiskt system med marknadsmekanismen som grundbult i systemet.

Det förtjänar att nämnas att den man som mer än andra personifierat det som kallas den "konservativa ideologin", irländaren Edmund Burke var anhängare av en fri marknadsekonomi. Han satt i brittiska parlamentet för whig-partiet som arbetade både för lägre tullar och för koloniernas frigörelse. Burke engagerade sig således både för USAs och Indiens frigörelse från Storbritannien. USAs frigörelse fick han själv uppleva, Indiens kom ungefär 150 år efter hansd död. Dåp var landets ekonomi förstört av brittisk regleringssocialism och där behövdes genomgripande marknadsekonomiska reformer, något som inte blev möjligt förrän under 1990-talet.

Om liberalismen genom historien entydigt varit för marknadsekonomin och konservatismen svängt från motstånd till förespråkande av marknadsekonomi har socialismen genom tiderna varit en konsekvent motståndare till marknadsekonomin, även om de partier som kallat sig socialdemokratiska ofta haft en mer pragmatisk syn på frågan.

Karl Marx teorier för hur ekonomin fungerar tar till sina grundläggande idéer inte ställning till marknadsmekanismen som sådan. Men den så kallade värdeläran tar avstånd från marknadens mest grundläggande mekanism: att priset på en vara grundas på samspelet mellan utbud och efterfrågan. Marx menade att värdet på en vara berodde på hur mycket arbete som lades ner på tillverkningen. Om man arbetade mycket för att framställa något som ingen var intresserad var det likafullt något värdefullt, eftersom det gått åt så mycket arbete. I marknadsekonomiskt tänkande saknar en sådan produkt helt värde. Marknadsmekanismen bnygger ju på den frivilliga överenskommelsen mellan säljare och köpare. Och en frivillig överenskommelse kan bara bygga på just samspelet mellan utbud och efterfrågan. Därför måste den som vill genomdriva den marxistiska synen på produktionen hitta på något annat system än marknadsmekanismen för att styra ekonomin. Det har i praktiken blivit planhushållningen, där staten eller någon annan central makthavare med plandirektiv fastställer vad som ska tillverkas och vilka resurser som ska tilldelas för den tillverkningen. Följden av ett sådant system blir svår misshushållning med samhällets begränsade resurser och stora svårigheter för nytänkande och innovationer att växa fram. En rent socialistisk ideologi på marxistisk grund är alltså omöjlig att förena med marknadsekonomi.

Dock finns det icke-marxistiska socialister, där man vill ge stort utrymme för offentligt ägda företag utan att för den skull köpa Marx felaktiga värdelära. I sådana samhällen kan man försöka förena marknadsekonomiskt tänkande med statliga regleringar, som dock inte är så omfattande som i ett rent marxistiskt system. Det är väl snarast den typen av mjukare socialism, dvs socialism med betydnade inslag av marknadstänkande, som tyill exempel den nuvarande svenska regeringen står för. Men de renläriga partimedlemmarna vill gärna att staten ska lägga under sig mer av styrmöjligheter. Och när det gäller områden som av tradition styrts av den offentliga sektorn, som skolor och sjukvård, kan tänkandet kortslutas helt när socialdemokrater ska uttala sig om en utveckling mot marknadsekonomi på dessa områden. Det kan till exempel heta att det inte är acceptabelt att tjäna pengar på sjuka människor, medan det märkligt nog är helt OK att betala lön till läkare och sjuksköterskor. Däremot skulle det inte vara OK att betala någon för att organisera sjukvården mer effektivt än vad som är fallet idag. Dessutom är det väl inte på sjuka människor en effektiv sjukvård tjänar pengar, utan på att göra sjuka människor friska. En viktig funktion i samhället, som det inte borde vara rimligt att överlåta åt en förstenad och slösaktig offentlig sektor att sköta. Det finns ju ännu viktigare samhällsfunktioner, som produktionen av mat, som är i stort sett helt och hållet marknadsstyrda. Och det är sälklan någon som klagar på matproduktionen, medan det ofta finns klagomål på sjukvården.

Jag skulle vilja ha en översikt över brister i Keynes teorier
Maria Lindgren (15 oktober 1999)
marriz99[snabel-a]hotmail.com

Kriteriet på en bra teori är att den beskriver verkligheten. Helst ska också åtgärder som vidtas med anledning av hur modellen fungerar visa sig ge det resultat som önskas.

Keynes teorier fungerade någorlunda i den ekonomiska situation som rådde på 1930-talet. Också under den tidiga efterkrigstiden kunde Keynes grundläggande teorier om finanspolitisk expansion som ett sätt att motverka en ogynnsam ekonomisk utveckling användas framgångsrikt. Idag fungerar inte ekonomin på samma sätt och en tillämpning av Keynes modeller ger helt enkelt inte det förväntade resultatet.

Det finns flera orsaker till att ekonomin idag fungerar annorlunda. En av Keynes grundläggande tankar var att den offentliga sektorn skulle kunna användas för att skapa tillväxt, detta genom att tillfälligt acceptera underskott i budgeten. Men med en offentlig sektor som tar hand om 60 procent av BNP går det inte att på samma sätt arbeta med underskott. Det är en alldeles för stor del av ekonomin som styrs av den offentliga sektorn och underskotten blir inte bara en statsfinansiell utan en realekonomisk börda. Dessutom har den praktiska tillämpningen av Keynes teorier - åtminstone i socialdemokratisk version - varit att höja skatterna i högkonjunktur och öka statsutgifterna i lågkonjunktur. En mer balanserad tillämpning av Keynes teorier skulle innebära inte bara höjda skatter utan också sänkat statsutgifter i en högkonjunktur och inte bara ökade statsutgifter utan också sänkta skatter i en lågkonjuntkuren. Genom den obalanserade tillämpningenav Keynes teorier har ekonomin fått en tendens till en ständigt ökande offentlig sektor, vilket när expansionen gått tillräckligt långt innebär att teorin blivit omöjlig att använda.

Människors förmåga att i förväg anpassa sig till den förväntade politiken minskar också dess effektivitet. Om folk vet att en åtstramning kommer och i förväg kan anpassa sig till den förlorar den sin skärpa när den väl sätts in. Ökad insikt om det keynesianska mönstret har i isg gjort modellen svårtillämpbar.

Vad vill ni göra mot arbetslösheten? Vad ska en som är arbetslös göra? Vilka krav kan man ställa på en arbetslös?
David Hellgren, Karlstad (14 oktober 1999)
david.hellgren[snabel-a]telia.com

Contra är inget politiskt parti och vi har därför inga politiska program. Däremot delar vi gärna med oss av synpunkter på olika aktuella politiska frågor.

Arbetslöshet uppstår om det vid rådande lönenivå finns fler som vill ha arbete än antalet personer som efterfrågas av företagen. Är det meningsfullt att göra något åt den obalansen - och vad kan göras?

Låt oss börja med den del som det inte är någon mening att göra något åt. Det behöver alltid finnas människor utan arbete i en ekonomi, annars skulle det vara omöjligt att få tag på folk snabbt om det händer något stort - kanske något katastrofalt. Det är också naturligt att det tar en viss tid att hitta arbete åt alla i samband med förändringar i näringslivet som leder till nedläggning. Om det vore så att alla skulle få arbete dagen därpå skulle efterfrågan på arbetskraft vara så stor att vi skulle ha en fruktansvärd inflation. Hur stor är då denna minsta arbetslöshet som behövs för att ekonomin ska fungera? Det tål naturligtvis att diskutera och olika argument kan framföras rörande nivån. Låt oss säga att siffran ligger någonstans mellan 1 och 3 procent, utan att precisera oss mer.

Om man accepterar en arbetslöshet på 1-3 procent innebär det naturligtvis inte att det hela tiden är samma personer som är arbetslösa. Nej, den här siffran kom fram genom att det fanns ett visst behov av "lediga resurser" i samband med förändringar. Och när en person går från en arbetsplats till en annan. Det kan då vara naturligt med en arbetslöshetsperiod på kanske två-tre månader, inte mycket mer.

Men arbetslösheten ligger ju över även den övre nivån - 3 procent - som vi satte upp som minimum för en fungerande arbetsmarknad. Vad kan man göra åt resten av de arbetslösa? Eftersom problemet är att söka i bristande överensstämmelse mellan utbud och efterfrågan till rådande lönenivå finns det tre faktorer som kan påverkas: Utbud, efterfrågan och lönenivån. Utbudet av arbetskraft kan anpassas bättre till vad företagen kräver genom utbildningsinsatser, dvs anpassning av tillgänglig arbetskraft till vad företagen efterfrågar. I förekommande fall kan man naturligtvis också vidta andra åtgärder som att hjälpa handikappade att finna lösningar på som möjliggör arbete trots handikappet etc. Den del där man har störst möjlighet att göra insatser gäller efterfrågan. För det första sjunker arbetslösheten om den allmänna efterfrågan i ekonomin ökar. Det gör den när tiderna är goda och tillväxten hög. Det går också att bidra till ökad efterfrågan genom att se till att vi får fler företagare. En nyföretagare skapar sin egen efterfrågan och plussar i bästa fall på med att anställa ytterligare personer. Nyföretagandet innebär att vi tar tillvara möjligheter som inte fanns tidigare. Vi behöver nyföretagande och entreprenörskap för att få fart på ekonomin. Ibland vidtar också staten särskilda riktade stödåtgärder för att styra efterfrågan i riktning mot vissa grupper. Så har man till exempel gett stöd till företag som anställer långtidsarbetslösa, för att öka efterfrågan på just denna typ av arbetskraft. Riktade stödåtgärder är dock alltid tveksamma, eftersom de riskerar att skapa en konstlad arbetsmarknad.

Slutligen har vi lönesidan. Fackföreningar är i ekonomiskt hänseende en kartell som genom sina försök att skapa monopol på utbud av arbetskraft inom sin sektor försöker driva upp priset på arbetskraft (lönen) över jämviktsnivån. Därmed minskar efterfrågan automatiskt på arbetskraft, eftersom priserna är högre än vad de annars skulle vara. En inskränkt ställning för fackföreningarna skulle därför leda till lägre arbetslöshet. Det märks ju för övrigt ofta att fackföreningarna i sina allmänna politiska uttalanden strävar efter att slå vakt om dem som har arbete, ofta på de arbetslösas bekostnad. Det förekommer också att fackföreningarna slår vakt om de fast anställda på de tillfälligt anställdas bekostnad. En annan aspekt på lönesidan är att den i Sverige är mer sammanpressad än i andra länder. Dvs löneskillnaderna är inte lika stora som skillnaderna i produktivitet mellan olika ansställda. Det här är faktiskt ett mycket allvarligt problem för de allra sämst ställda, som inte alls får den position i samhället de skulle ha om de ekonomiska mekanismerna fungerade på mer marknadsmässiga sätt också när det gäller lönebildningen. Ett av de största arbetslöshetsproblemen vi haft är att sysselsätta personer som vi skulle kunna kalla lågproduktiva. Att hitta arbeten åt personer som av olika skäl inte kan ta ingenjörsjobben, specialisttjänsterna eller kundkontakten. Det är en stor utmaning för hela samhället att finna en lösning som ser till att den här gruppen - som idag i stor utsträckning går arbetslös - får en meningsfull och avlönad sysselsättning. För samhällsekonomin är det ju bättre att en person jobbar produktivt för 40 kronor i timmen än att vederbörande inte gör något alls. Kostnaderna för olika sociala stödåtgärder, arbetslöshetsersättning och liknande kommer ju sökerligen att överstiga den summan även om inget produktivt arbete utförs. Här finns möjlighet för den samlade samhällsekonomin att vinna en produktivitetsökning på 4-5 procent bara genom en bättre fungerande lönebildning för de minst produktiva grupperna i samhället.

Skulle ni vilja hjälpa mig med ett problem. Jag diskuterar miljöpolitik med en vänsteranhängare och fick följande mall: "Att Barsebäck är välfungerande är fel. Att producera el där gick förra budgetåret på 18,2 öre/kWh, samtidigt var marknadspriset 14,8 öre/kWh. Det är också så att denna Barsebäcksreaktor står still ungefär sex månader per år p g a reparationer. Om vi följer Ung Vänsters linje och minskar vår elproduktion så fungerar avvecklingen. Det räcker med att alla svenskar bytte duschmunstycke för att spara in den energin.
Carl Rutgerson, Göteborg (13 oktober 1999)
carl.rutgerson[snabel-a]swipnet.se

Utan att ha grävt fram Barsebäcks bokslut förefaller det rimligt att produktionskostnaden kan ha överstigit genomsnittskostnaden för el på spotmarknaden. Alltså skulle man lätt kunna tro att Barsebäck (och andra kärnkraftverk) går med förlust. Men det gör de inte. Varför?

För det första ingår stora fasta kostnader när man räknar fram totalkostnaden för att producera el i ett kärnkraftverk. Idag står anläggningen där och den kostar lika mycket i fasta kostnader oavsett om den producerar eller inte producerar energi. Kostnaden för att verkligen producera energi i ett kärnkraftverk är låg, några få öre per kWh, när anläggningen väl är på plats. Dagens skenbart negativa utbyte skulle möjligen kunna påverka ett beslut om att bygga nya kärnkraftverk, men inte frågan om man ska driva de som redan finns.

Men det finns en annan viktig hake med det resonemang som leder till förlust. Det är att elpriset varit sjunkande och att det under de senaste åren varit lägre på spotmarknaden än vid fasta långtidskontrakt. Den som köper el på spotmarknaden räknar med en betydande risk att priset mångdubblas (vilket sker exempelvis kalla vinterdagar), medan storförbrukare vill täcka in större delen av sin förbrukning till fasta priser och är beredda att betala extra för det. De som säljer stora kvantiteter el kan därför räkna med priser som ligger betydligt över spotmarknadspriserna.

Det här gör tillsammans att kärnkraftverken ger överskott, trots att elpriserna idag ligger långt under vad man kalkylerade med när beslut fattades om att bygga dem.

Men det finns ytterligare några aspekter som är relevanta. Vi har haft ett elsystem i Sverige där staten har svarat för kostnaderna för extrakraftverk som kunnat tas i drift vid toppbelastning. De här kraftverken har mycket höga driftskostnader. Kanske 40-50 öre/kWh och de tas därför bara i drift när elsystemet är utsatt för toppbelastning. De här kraftverken försvinner successivt, eftersom det i dagens marknad inte finns någon som är beredd att ta kostnaderna för att producera elkraft i dem. Det finns därför en betydligt mindre marginal för toppbelastning än vad som tidigare varit fallet. En del av behovet täcks idag genom import, främst från danska och tyska koleldade kraftverk, i viss utsträckning från norska vattenkraftverk. När kabeln till Polen är färdig kan vi dessutom få den extremt smutsiga brunkolsenergin från Polen och dessutom kärnkraft från Ignalina i Litauen, som är av samma konstruktion som Tjornobyl.

Slutligen är det naturligtvis inte så att kärnkraftverken står stilla halva året. Däremot brukar hälften av kärnkraftverken stå stilla under juli, detta för att klara av ordinarie underhållsarbeten. Under juli är energiförbrukningen mycket låg eftersom industrin i stor utsträckning är stängd för semester, all eluppvärmning är avstängd och många tillbringar sin tid på landet där elkonsumtionen är betydligt lägre än i sta'n.

Att det skulle räcka med att byta duschmunstycke för att spara in energin från ett kärnkraftverk är naturligtvis nonsens. Mer än hälften av landets energiförbrukning går till industrin och där är energikostnaden naturligtvis minimerad av ekonomiska skäl. Det finns inte mycket mer att spara in på. Av hushållens elförbrukning går en stor del till uppvärmning, men det är uppvärmning av luften i bostäderna som är den helt dominerande delposten. Försök att spara genom bättre isolering och liknande har snabbt resulterat i behov av ökad ventilation (vilket kräver mer energi) och fler sjukdomar på grund av dålig luft i bostäder och på arebtsplatser. Det är inte lätt att styra ett komplext system med regleringar. För att det ska fungera bra måste marknadsmekanismerna fungera. Och då ska folk naturligtvis själva få fatta beslut om vilka maskiner och vilken utrustning de vill ha i sina hem. Allmänheten tycks vara mycket mån om att begränsa energiförbrukningen och tillverkare har framgångsrikt sålt ny utrustning som har lägre nergiförbrukning, ja en del har sålt den så framgångsrikt att det blir ett negativt resultat för kunden om man tar hänsyn till vad den nya apparaten kostar. Vi kan vara övertygade om att armaturindustrin (F M Mattsson, Vårgårda, Gustafsberg, Mora Armatur etc) skulle sälja duschmunstycken i miljontals exemplar om det verkligen fanns några pengar att tjäna i form av minskad energiförbrukning.

Vad talar för och emot en fristående riksbank?
Catrin Karlsson (21 oktober 1999)
catrin[snabel-a]lla.nu

De politisk-ekonomiska medel som statsmakterna har till sitt förfogande kan förenklat delas in i penningpolitiska och finanspolitiska. Penningpolitiken avser räntan och tillgången till pengar. En låg ränta är expansiv, en hög ränta kontraktiv. Finanspolitiken innebär att staten antingen driver en expansiv politik (större utgifter än inkomster) eller en kontraktiv politik (större intäkter än kostnader>.

Penningpolitiken har nära samband med inflationen. Släpper man efter på tillgången till pengar blir det automatiskt inflation. Drar man åt tillgången på pengar (högre ränta) begränsar man tillväxten i penningmängden och ekonomin.

Diskussionen om en självständig eller politiskt kontrollerad riksbank gäller frågan vem som skall kontrollera penningmängden och om man vågar anförtro den frågan till politikerna. Enkelt uttryckt innebär politisk kontroll av penningmängden och räntepolitiken en möjlighet för politikerna att lösa sina finansieringsproblem genom att trycka nya sedlar. De nya sedlarna leder dock automatiskt till högre inflation.

Som alternativ gäller då politiken att låta riksbanken få ett enda mål, att hålla stabilitet i prisnivån. Om riksbanken får det målet måste statens ekonomiska politik begränsas till det finanspolitiska området.

Efter avskaffandet av den fasta kronkursen 1992 (sedan de desperata försvararna av kronan drivit upp räntan till 500 procent) har Sverige i stort sett drivit en linje där riksbanken haft till uppgift att försvara penningvärdet och inget annat. Resultatet har varit mycket gott. Inflationen har i stort sett försvunnit och med tiden har den ekonomiska tillväxten tagit fart.

Framgångar för en fristående riksbank kan bara vinnas med ansvariga riksbankspolitiker med en klart uppsatt målsättning, till exempel försvaret av penningvärdet.

Motståndarna mot en självständig riksbank brukar hävda att politikerna (som är demokratiskt valda) ska ha full kontroll över alla ekonomisk-politiska handlingsmöjligheter. Hittills har dock knappast någon politiskt vald församling visat sig mogen det ansvaret, dvs politiska hänsyn har lett till en sämre penningpolitik än den som drivits av en självständig riksbank, som fått ett ensidigt mål, att försvara värdet på landets valuta.

Vad menas med "det tyska undret"???
Caroline (18 oktober 1999)
caroline_tilda[snabel-a]hotmail.com

Det tyska undret ägde rum på 1950-talet. Vid Andra världskrigets slut var Tyskland sönderbombat. Fabrikernas utrustning var i stort sett förstörd och befolkningen saknade bostäder. Dessutom kom på kort tid över 10 miljoner helt utblottade flyktingar från Östeuropa, till exempel Ostpreussen, Schlesien och Sudetlandet, gamla tyska områden som efter kriget övertogs av Polen, Ryssland och Tjeckoslovakien. De tyskar som bodde i de områdena drevs iväg från sina hem.

I östra Tyskland monterade Sovjet ner den lilla industri som klarat sig under kriget och skickade maskinerna österut.

I västra Tyskland var politiken en helt annan. Under de första åren administrerades visserligen landet av ockupationsmakterna (USA, Storbritannien och Frankrike), men den amerikanske utrikesministern George C. Marshall framlade sommaren 1947 en plan som gick ut på ett massivt ekonomiskt stöd till Europas uppbyggnad. Det stödet skulle omfatta även Tyskland, som fick frikostiga lån och gåvor från USA. Bland annat skapades bankinstitutioner med stödpenagrna från USA, till exempel Bank für Wiederaufbau, som under sina första år finaniserade återuppbyggnaden av förstörda hus och anläggningar, men som senare blev ett viktigt inslag i finansieringen av tysk industri.

Under Marshallplanen satsade USA sammanlagt 13 miljarder dollar i Europa, vilket var en enorm summa på den tiden. Planen blev mycket framgångsrik.

1948 genomfördes en valutareform. Den gamla valutan upphörde att gälla och D-marken infördes. Den nya valutan kombinerades med institutioner som skulle förhindra inflation. Ludwig Erhard (CDU) blev landets ekonomiminister, när ockupationsregimen upphörde och Förbundsrepubliken Tyskland upprättades 1949. Erhard var ekonomiminister 1949-1963 och blev sedan förbundskansler fram till 1966. Kombinationen av Marshall-hjälpen, valutareformen och Erhards skickliga ekonomiska politik ledde till en mycket snabb ekonomisk tillväxt under 1950-talet och 1960-talet. Det av kriget förstörda Tyskland var Mellaneuropas fattigaste område under åren närmast efter kriget. Men mot slutet av 1950-talet var den tyska ekonomin i topptrim och levnadsstandarden i Västtyskland låg över den som fanns i segrarmakterna Storbritannien och Frankrike. Den tyska ekonomin fortsatte att utvecklas till Europas i särklass starkaste ekonomi, ända till dess att Tysklands östra och västra delar återförenades 1991.

Vad är "pomperipossaskatt"? Innebär den att ett företag kan få betala 109% skatt i månaden? Vad kan man göra åt den?
David Hellgren, Karlstad (14 oktober 1999)
david.hellgren[snabel-a]telia.com

Begreppet "Pomperipossaskatt" skapades av Astrid Lindgren under valrörelsen 1976. Hon hade av sin skatterådgivare fått veta att staten tog ut 103 procent av hennes marginalinkomst i skatt genom en kombination av inkomstskatt och sociala avgifter. Då skrev hon sin berömda saga "Pomperipossa i Monismanien" i Expressen. Häxan Pomperipossa (som skapats av Falstaff Fakir redan på 1800-talet) fick veta att skattesatsen var 103 procent och utbrast att "så många procent finns inte". Artikeln fick stort genomslag i valrörelsen och de borgerliga vann valet och fick regeringsmakten för första gången på 36 år. Bidragande var också att Ingmar Bergman samma år arresterades under repetition på Dramaten av nitiska skattefogdar. Fogdar som var ute i ogjort väder. Bergman flyttade i vredsemod till München och återvände till Sverige först efter nära tio år.

Finansminister Gunnar Sträng var så oklok att han i riksdagen försvarade skattesystemet också i detta avseende och hävdade att Astrid Lindgren hade fel i sina påståenden om 103 procent marginalskatt. Det var ett korrekt påpekande, eftersom Astrid Lindgren som folkpensionär hade lägre sociala avgifter, så hennes marginalskatt hamnade straxt under 100 procent. Men alla som var under 65 och hade hennes inkomster drabbades av en marginalskatt på 103 procent, vilket hon åskådliggjorde i sina saga och en bred allmänhet blev varse om förhållandet.

Efter några år infördes avdragsrätt för sociala avgifter så att marginalskatten aldrig skulle överstiga 100 procent.

Men i andra sammanhang kan företagare drabbas av skattebelastningar på över 100 procent. Det finns vissa så kallade "stoppregler" som innebär att om ett företag köper vissa tillgångar som utnyttjas av ägaren privat skall ägaren belastas med full förmånsskatt på hela värdet av tillgången, samtidigt som företaget ska betala sociala avgifter utan att få avdragsrätt för kostnaden för tillgången. Det innebär i praktiken att skatt ska betalas på dubbla värdet, vilket lätt överstiger 100 procent. De reglerna har dock - efter mer än tjugo år - föreslagits bli avskaffade i den nyss framlagda budgeten (de var temporärt avskaffade under Carl Bildts tid som statsminister, men återinfördes sedan socialdemokraterna återkommit till makten).

När de här reglerna avskaffas kan företag troligen inte drabbas av mer än 100 procent skatt.

Däremot talar man om en Pomperipossa-effekt för kommuner. Kommuner med en välbeställd befolkning kan råka ut för att de får betala mer än hela skatteinkomsten om de medverkar till att öka de egna invånarnas totalinkomst. Om en sådan kommun gör insatser för att minska arbetslösheten blir det mindre pengar i kommunkassan, eftersom mer än hela skatteinkomsten från den person som får arbete försvinner till det kommunala skatteutjämningssystemet. Samma händer om kommunen bygger bostäder och lockar till sig nya invånare. De nya invånarnas bidrag till kommunkassan blir negativt eftersom mer än hela skatteinkomsten från dem försvinner in i utjämningssystemet. Regeringen har under hösten försvarat det rådande systemet och hävdat att det bara under vissa förutsättningar kan få den effekten. Men förutsättningarna finns i flera kommuner i Stockholmstrakten (Nacka, Täby med flera).

Jag vill veta allt om 90-talets ekonomiska kris i Sverige. Kunde den ha förhindrats?
Marcus, Hofors (7 oktober 1999)
smacson[snabel-a]hotmail.com

Större delen av 1980-talet kännetecknades av en mycket stark ekonomisk tillväxt, ökande sysselsättning och ständigt allt bättre tider. Den kris som kom i början av 1990-talet innebar ett kraftigt brott mot den utvecklingen.

Bakgrunden till krisen är att söka i ett antal viktiga ekonomiska reformer, som verksamt bidrog till den ekonomiska tillväxten under 1980-talet, men vars begränsningar inte stod klara för de ekonomiska aktörerna. Avreglering och privatisering var två viktiga faktorer. Genom avregleringarna blev det möjligt att bättre ta tillvara entreprenörskap. Det blev möjligt att utmana gamla tänkesätt och gamla monopolföretag. Den här utvecklingen ägde rum i flertalet länder i Västeuropa. Unikt för Sverige var att vi tidigare på en del områden hade haft ännu hårdare regleringar än andra länder. Valutaregleringen var en sådan reglering. Det var faktiskt underkastat massor av byråkratiska restriktioner att till och med betala fakturor. Vid utlandsresor var det inte tillåtet att ta med sig mer än 6.000 kronor! Det var förbjudet att investera i utländska värdepapper och det var förbjudet för utlänningar att investera i svenska värdepapper. Det här var regler som gällde in på andra halvan av 1980-talet!

När regelringarna avskaffades tog investeringarna fart. Alla ville utnyttja de nya möjligheterna. Svenska investerare betalade för mycket för framförallt fastigheter i utlandet.

Kort tid efter den avskaffade valutaregleringen avskaffades regleringarna på kreditmarknaden. Fram till de sista åren på 1980-talet var det förbjudet för bankerna att låna ut pengar annat än inom de ramar som fastställdes av Riksbanken. De ramarna var så snäva att det bara var de bästa gamla kunderna som fick låna pengar. Tusentals goda affärsid´ér föll på bristande finansiering.

När restriktionerna släpptes blev det en enorm och snabb expansion av upplåningen. Folk konsumerade mer och investerade mer. Priserna steg kraftigt och i och med det strävade det fria investeringskapitalet mot ionvesteringar i realvärden - fastigheter. Fastighetspriserna steg mer än andra priser och detta finansierades med ökad upplåning. Den nytillkomna likviditeten drev upp fastighetspriserna ytterligare och den osannolikt goda avkastningen på fastighetsinvesteringarna gjorde att priserna drogs upp ytterligare ett steg.

I bankvärlden satt bankdirektörer som var uppfostrade i regleringssamhället. De hade tidigare aldrig fått låna ut pengar annat än till dem som egentligen inte behövde låna pengar och låneförluster var något som knappast ingick i företsällningsvärden. För övrigt var räntorna fastställda av Riksbanken och det fanns alltså inga möjligheter att tjäna mer genom att låna ut till högre ränta där riskerna var större. Plötsligt vändes också detta upp och ner. Det blev möjligt att tjäna mer genom att satsa på mer riskfyllda projekt. Till en början gick det bra. Men statstjänstemän förklädda till bankdirektörer var inte de som kunde göra förnuftiga affärer. Därmed blåstes den stora spekulationsbubblan upp och när den sprack 1992 skedde en anpassning till mer realistiska värden. Eftersom många var högbelånade blev det många kännbara konkurser. Bankerna sade upp lån på löpande band och drev därmed en rad företag i konkurs alldeles i onödan.

Visst, krisen hade kunnat undvikas genom en genomtänkt avreglering som tog rätt avregleringar i rätt ordning i rätt hastighet. Men efter krisen har vi ett betydligt mer robust och utvecklingsbart system än vad vi hade innan krisen.

Jag skulle vilja veta vad den keynesianska skolan går ut på och fördelar och nackdelar med den?
Maria Lindgren (8 oktober 1999)
marriz99[snabel-a]hotmail.com

John Maynard Keynes var brittisk ekonom. Han skrev 1936 en berömd bok, The General Theory of Employment, Interest and Money, som i nationalekonomiska termer förklarade den dittills oförklarade 30-tals-depressionen. Keynes gav också förslag till lösning av de svåra ekonomiska problemen. Och lösningen hette mer statsingripanden, något som glatt anammades av alla socialister. Från Per Albin Hansson till Adolf Hitler.

Keynes grundtes var att arbetslösheten förorsakades av för låg efterfrågan. Detta skulle staten motverka genom att öka efterfrågan, vilket kunde ske genom ofinansiserade statliga utgifter eller sänkta skatter. De statliga utgifterna gav hushållen och företagen inkomster och satte fart på ekonomin. Motsatsen var att staten skulle sänka utgifterna och höja skatterna när efterfrågan (och därmed inflationen) var för hög. Eftersom en ny inkomst konsumeras (till största delen) blir den till inkomster i ytterligare ett led osv. En ökad statlig utgift kan därmed skapa mångdubbelt större sluteffekter genom den så kallade multiplikatoreffekten. Bara genom sparandet rinner en del ut ur denna evighetsmaskin.

Samma tankar som Keynes förespråkades ungefär samtidigt av den så kallade Stockholms-skolan med Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin i spetsen. Myrdal blev socialdemokratisk handelsminister och Bertil Ohlin blev folkpartiledare och även Nobelpristagare i ekonomi.

Ökade statliga insatser för att lösa de ekonomiska problemen i samhället utnyttjades av socialdemokraterna i bland annat Sverige för att ständigt flytta upp skattenivåerna. Socialdemokraterna använde sig av Keynes teorier bara åt ena hållet. I lågkonjunktur tillämpade man teorins expansiva inslag (ökade statsutgifter), men i högkonjunktur gjorde man inte motsvarande nedskärningar. Samtidigt pressades skattenivåerna ständigt uppåt för att nå budgetbalans.

Keynes teorier motsvarade någorlunda väl verkligheten under 1950- och 1960-talen, men förändringar i ekonomins funktion har gjort att teorin idag inte alls har samma träffsäkerhet. Därför har många länder övergett det keynesianska tänkandet. Men för svenska socialdemokrater är det fortfarande något som tas fram ur garderoben emellanåt för att motivera nya statsutgifter.

Dock är det alldeles fel enligt Keynes att i dagsläget sänka skatterna. Göran Persson och Bosse Ringholm är alltså dåliga lärjungar till Keynes. Bertil Ohlins dotter, förra finansministern Anne Wibble, numera chefsekonom på Industriförbundet, har däremot uttalat viss skepsis mot att skattesänkningarna görs nu. Hon menar, liksom flera andra keynesianer, att tidpunkten är fel vald. Det gör också Erik Åsbrink, tidigare socialdemokratisk finansminister och son till Riksbankschefen under Keynes-eran i Sverige under efterkrigstiden, Per Åsbrink.

Varför inträffade den industriella revolutionen i England? När? Var? Hur? Vilka följder fick den?
Johan Bunnstedt, Halmstad (6 oktober 1999)
grodanboll[snabel-a]innocent.com

Omvandlingar som den industriella revolutionen sker när omständigheterna gör dem möjliga. Bakgrunden var vetenskapliga och tekniska framsteg som möjliggjorde mer rationell produktion, kombinerat med nya former för organisation av det ekonomiska livet.

Ångmaskinen möjliggjorde produktion i större skala och på platser som inte var beroende av till exempel vattenfall. Nya transportmetoder (järnvägar och kanaler) möjliggjorde integrerad produktion och specialisering. Textilindustrin mekanisering blev genombrottet för massproduktion av standardiserade produkter.

Godsägare drev industriverksamhet vid sidan av jordbruksverksamheten. Ofta organiserades produktionen genom att man la ut tillverkningsmoment i byarna och gårdarna. De som drev den verksamheten utvecklade tekniken på egen hand och producerade ofta på lediga stunder sådant som kunde säljas direkt utan att först levereras till "patron". Det blev basen för många industrier när den tekniska utvecklingen tog fart.

Genom den industriella revolutionen, som tog sin början i Storbritannien i slutet av 1800-talet, mångdubblades produktionen på några decennier. Det kunde tidvis förefalla vara ett hårt liv för industriarbetarna i städerna, men inflyttningen till städerna fortsatte i ökande takt, eftersom förhållandena på landsbygden var ännu svårare, och hade varit det i hundratals år. Den industriella revolutionen är den mest positiva omvälvningen i mänsklighetens historia, med i förhållande till den stora betydelsen osannolikt små och obetydliga negativa sidoeffekter. På bara några decennier blev det möjligt för en bred allmänhet att få tillgång till de varor som tidigare varit förbehållna en mycket liten och mycket rik grupp.

Jag ska i min gymnasieskola göra ett projektarbete om den rika och den fattiga världen, alternativt I-länder respektive U-länder. Arbetet skall vara problemorienterat och två gemensamma frågeställningar lyder som följer: 1) Varför är länderna på södra halvklotet så relativt fattiga jämfört med de på norra halvklotet? 2) Vad kan man göra för att komma till rätta med ovan beskrivna förhållande?
Tova (5 oktober 1999)
tofa[snabel-a]hotmail.com

Förutsättningen för frågan är alldeles felaktiga. Södra halvklotet är inte alls fattigare än det norra. Längst i söder finns en räcka relativt välmående länder, åtminstone jämfört med hur det är längre norrut, kring ekvatorn: Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, Argentina och Chile. Australien och Nya Zeeland har en levnadsstandard på en nivå som är högre än Europas, medan de fattigare länderna norr om dem (Filippinerna, Malaysia och delar av Indonesien) ligger på norra halvklotet. I Sydamerika finns det visserligen en del fattiga länder på södra halvklotet, men de rikaste länderna i området (Argentina och Chile) ligger längst söderut och de som kommer därnäst i välstånd (Brasilien och Uruguay) ligger också långt söderut. Och i Afrika är den enda egentliga industrilandet det som ligger allra längst söderut, Sydafrika.

Om man ställer frågan som Du gör blir det alltså en alldeles felaktig utgångspunkt. Man kan dock omformulera frågan och påpeka att det finns u-länder som är fattiga - i olika delar av världen, de allra flesta på norra halvklotet, men också i Afrika söder om ekvatorn och i Sydamerika söder om ekvatorn.

Gemensamt för de fattiga länderna är att de inte från början varit med om den industriella revolutionen. De har saknat europeisk eller kinesisk/japansk bildningstradition, vilket har inneburit att det inte funnits inhemska företagare och administratörer som har förmått utnyttja de tekniska landvinningar som gjordes under 1700- och 1800-talen på ett kommersiellt riktigt sätt. Kolonialmakterna var visserligen i princip intresserade av att införa den nya tekniken i de här länderna, men det fanns ingen lokal bas att förankra det nya hos. När länderna sedan blev självständiga valde tyvärr många en socialistisk väg. Och socialism leder inte bara till politisk ofrihet utan också till ekonomisk misär. Lösningen på u-ländernas ekonomiska problem är därför i princip enkel: kapitalism och marknadsekonomi. I praktiken är inte detta alltid så lätt att uppnå. Marknadsekonomi är inte bara att sälja T-shirts och tuggummi vid gatorna i u-ländernas storstäder, utan en långsiktig satsning av kapital på produktion av varor. Det finns alltför få människor i u-länderna som har den entreprenörs- och utbildningsbakgrund som krävs för att kunna genomföra sådana projekt. Och de få som trots allt ger sig ikast med det fastnar ofta på att det saknas den bredd av utbildade tekniker och erfarna yrkesmän som bygger upp industristrukturen i Väst. Indien har till exempel lika stor andel akademiskt utbildade som i många europeiska länder. Men man saknar den stora kadern av erfarna verkmästare, verktygsmakare och annat som utgör basen för det moderna industrisamhället. Dessutom är Indien sedan länge genomsyrat av ett socialistiskt regleringstänkande, som har kraftigt fördröjt den ekonomiska utvecklingen.

Varför sänks inte bensinskatten? Vi har ett verkligt bensinpris på 2,20 kr/liter och ovanpå det 6,50 i skatt! När ska detta missförhållande ställas till rätta?
David Hellgren, Karlstad (29 september 1999)
david.hellgren[snabel-a]telia.com

Så länge det lilla miljöpartiet kan diktera politiken lär vi få dras med en hög bensinskatt. Det partiet vill till och med höja skatten ytterligare! Rekryteringsbasen för partiet består i stor utsträckning av personer i storstädernas inre delar, där det går bättre att ta sig fram med cykel eller tunnelbana/spårvagn än med bil. Få röstar på miljöpartiet i glesbygden där bil är ett måste för överlevnad... Socialdemokraterna ställer naturligtvis gärna upp för ett parti som vill höja skatterna. Socialdemokraterna vill utnyttja så många skattekällor som möjligt, med så stora uttag som möjligt, för att få upp statens inkomster och därmed stärka statens kontroll över medborgarna. Dock har man normalt ett problem med just bensinskatten, eftersom partiet har ett mycket starkt väljarunderlag i Norrlandslänen.

Contra vill gärna se en radikal nedskärning av skatteuttaget generellt och därmed naturligtvis även skatteuttaget på bilismen. Dock är det fullt rimligt att ha ett ganska högt skatteuttag på bensin (kanske hälften av dagens nivå), som en metod att finansiera vägnätet. Bilister ska naturligtvis betala för att de utnyttjar vägarna och det är ganska krångligt - och inte minst dyrt - att ha bommar och avgifter i varenda buske i landet. Då är det bättre att ta betalt på ett sätt som approximerar den enskilde bilistens kostnader för vägar och det gör man genom att ta ut bensinskatt. Den som kör mer (och sliter mer på vägarna) betalar mer. Den som har tyngre bil (och sliter mer på vägarna) betalar mer. Men i dagens läge har staten ett enormt överskott på tiotals miljarder på bilismen. Det är en misshushållning med samhällets resurser, eftersom det leder till att vi åker mindre bil än vad vi borde göra ur rent samhällsekonomisk synpunkt sett. Och att åka bil är ju ett så "mjukt" värde som att öka de sociala kontakterna, att ta hand om mamma i Skåne eller besöka kusinerna i Jämtland, eller de gamla klasskompisarna i nästa by.

Vad tittar "man" på när ett land klassas som U-land. Är det bara BNP eller spelar andra faktorer också in? Vilket inflytande har tredje världen på västs beslut som rör länderna i tredje världen?
Anna Larsson, Linköping (29 september 1999)
annla781[snabel-a]student.liu .se

När FN och andra internationella organ "klassar" länder är det BNP per capita som gäller och inget annat. Men det finns ju alltid ett gränsskikt, länder som är på väg att ta sig ur ställningen som u-land. En del före detta u-länder har ju till och med kunnat bli medlemmar i industriländernas egen organisation OECD, nämligen Mexiko och Sydkorea!

Din andra fråga är ärligt talat lite märklig. Västs beslut som rör länder i tredje världen är ju som själva ordet säger Västs beslut. Liksom Sveriges beslut om förbindelserna med USA är Sveriges beslut. Men i bägge fallen fattas de besluten naturligtvis mot bakgrund av samtal med den andra parten.

George Soros, som tjänat över 40 miljarder kr på att spekulera i aktier och valutor, efterlyser internationella övervakningsorgan och regleringar av finansmarknaderna. Hur ser ni på det?
Mats Höglund, Göteborg (14 september 1999)
matsamigos[snabel-a]hotmail.com

George Soros politiska uttalanden under senare år kontrasterar ganska markant mot den teoretiska bakgrunden för hans framgångsrika spekulationer under 1980-talet och början av 1990-talet. Då satsade Soros djärvt på att det internationella valutasystemets regleringsmekanismer var ohållbara i en marknadsekonomi. Han spekulerade mot valutor vars värde hölls uppe med konstlade medel av riksbanker och regeringar i medvetande om att dessa trots möjligheterna att plundra skattebetalarna inte i längden kunde stå emot marknadskrafterna. Soros insatser påskyndade förändringar som ändå tvingats fram förr eller senare. Under senare år har de internationella växelkurserna i huvudsak varit fria och Soros har inte längre fyllt den uppgift han gjorde tidigare. Hans aktiefonder har inte heller varit särskilt framgångsrika under senare år och han har därför förlorat lite av strålglansen som kapitalistiskt orakel.

Som artikelförfattare och debattör har Soros vid flera tillfällen uttryckt sitt stöd för nya regleringar och kritiserat den nuvarande ekonomin i Väst. Uppenbarligen behöver inte en superkapitalist vara anhängare av det kapitalistiska systemet. Han kan nöja sig med att tjäna pengar på det. I Soros fall är det dessutom så att han tjänat pengar på att spekulera i att marknadsfientliga regleringar inte kan hålla i längden. Naturligtvis skulle han kunna tjäna mer pengar om staterna var tillmötesgående nog att införa nya ohållbara regleringar, som Soros kunde spekulera emot.

Jag behöver hjälp med en fråga och det är dessutom bråttom. Jag vill veta hur Max Weber förklarade kapitalismens uppkomst.
Soia (8 november 1999)
f_soia[snabel-a]hotmail.com

Max Weber såg bakgrunden till kapitalismens utveckling i vad han kallade "den protestantiska arbetsetiken" (om Du ska ha en riktig litteraturhänvisning heter hans bok Die protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus, utgiven av Archiv für Sozialwissenschaft und Sozialpolitik i Tübingen 1904-05). Webers teorier byggde mest på observationer av calvinister och puritaner och kanske inte så mycket lutheraner. Utgångspunkten var emellertid att flit och sparande var viktiga normer i det protestantiska samhället och att just dessa egenskaper hade dynamiska effekter för ekonomin. Calvinisterna såg ekonomisk framgång som ett belägg för ett dygdigt och framgångsrikt leverne. Fliten påverkade ekonomin genom att arbetsinsatserna blev stora, sparandet genom att det blev basen för tillgången till kapital som kunde satsas i industriell utveckling. Weber kontrasterade de "dygdiga" protestanterna mot den gamla jordägande aristokratin, som inte alls hade haft samma positiva inflytande på den ekonomiska utvecklingen, trots att de hade större inkomster och större möjligheter att spara än vad "protestanterna" hade. Han jämförde också protestanters och katolikers benägenhet att skicka sina barn till teknisk utbildning och konstaterade att det var stora skillnader till protestanternas fördel.

Exakt vad menas med "det judisk-kristna kulturarvet", som ni uppenbarligen är varma anhängare av?
Jerry Palmkvist, Stockholm (16 maj 1999)
cybercave[snabel-a]hotmail.com

"Det judeo-kristna kulturarvet" är den grundläggande etiska normen för hela den västerländska civilisationen såsom den ter sig idag. Den som omfattar exempelvis Tio Guds Bud, Kristi Bergspredikan och Kärlekens Lov, vilka fortfarande erkänns som värdenormer av de flesta västerlännningar.

Detta kan kontrasteras mot det muslimska "jihad", det heliga kriget, där en god muslim genom krigshandlingar når paradiset. Ett sådant tänkande är främmande för det judeo-kristna kulturarvet, där fredsbudskapet är mer grundläggande än krigsbudskapet.

1: Varför är en del människor emot homosexuella? 2: Hur kom just homosexualiteten? 3: Hur många homosexuella finns det ?
Tilda (17 oktober 2000)
tilda23[snabel-a]hotmail.com

1. Det är nog fler som är emot homosexualitet än homosexuella. Charles Darwins utvecklingslära om "survival of the fittest" innebär ju till exempel att enbart heterosexuella anlag i längden har livskraft. Homosexualitet är därför mot naturens ordning. Det är en rent vetenskaplig teori, snarast något som förespråkas av ateister.

Men tanken har också uppbackning i de flesta religionerna, som mer eller mindre principfast tar avstånd från homosexualitet. Kristendomen tar kraftfullt avstånd från homosexualitet (läs till exempel Chrys C Caragounis bok Bibelns syn på homosexualitet, Normans förlag Stockholm 1998), men det innebär ju inte alls att kristendomen tar avstånd från homosexuella. Mer specifikt kan Du läsa 1 Mosebok 19 kapitlet, 3 Mosebok 18 och 20 kapitlet, Romarbrevet 1 kapitlet 26-27, 1 Korinterbrevet 6 kapitlet 9-10 etc. Men avståndstagandet från homosexualitet innebär inte avståndstagande från de homosexuella. Jesus tog ju till sig syndare för att de skulle bättra sig. Muslimer intar en ännu mer strikt hållning mot homosexualitet, i många länder har man med hänvisning till Koranen avrättat homosexuella.

Också kommunister i till exempel Sovjetunionen har kraftigt tagit avstånd från homosexualitet och där har homosexuella kastats i läger.

Skilj mellan Darwins och kristendomens avståndstagande från den homosexuella handlingen - men respekt för de homosexuella personerna - och islams och kommunismens avståndstagande både från den homosexuella handlingen och de homosexuella personerna.

2. Contra är en politisk organisation och Din fråga är snarast biologisk, psykologisk eller sociologisk, varför vi avstår från att svara på den.

3. Andelen homosexuella i Västerlandet uppskattas till mellan 1 och 2 procent. Den siffran bygger på olika sociologiska studier som gjorts. Homosexuella aktivistgrupper har gjort gällande att upp till 10 procent skulle vara homosexuella, men sådana siffror har inget som helst med verkligheten att göra.

Min fråga är hur det parlamentariska styrsystemet skiljer sig från det svenska.
Med vänlig hälsning, Natalie Ancevska
12 november 2019

 

Hej,

Det svenska systemet är parlamentariskt, så det finns ingen skillnad.

I den demokratiska världen skiljer man mellan parlamentariska system och presidentsystem. I så gott om hela Europa (Frankrike undantaget, Frankrike har någon mellanform) är det parlamentarismen som gäller, det vill säga regeringen representerar samma åsikt som majoriteten av parlamentet. Blir regeringen inbördes oense kan det ibland finnas förutsättningar att få underlag för en ny regering inom det sittande parlamentet, men ofta utlyses nyval och ett nytt parlament får lösa konflikterna.

I Amerika (USA, Mexiko, Brasilien med fler länder) gäller däremot presidentsystemet. Folket väljer en president och presidenten utser en regering, som inte nödvändigtvis (men ofta) har majoritet i parlamentet bakom sig. Vill folket byta regering får de vänta till nästa presidentval...

Vad är Magna Charta och tillhör skriften någon ideologi, vilken isåfall??
Ameli Norberg, Härnösand (6 januari 2001)
ameli.norberg[snabel-a]spray.se

Magna Charta utfärdades 1215 av kung Johan (John) av England - den John som var prins John i sägnen om Robin Hood. Magna Charta är ett åtagande från kungen att respektera befolkningens rättigheter och är det närmaste Storbritannien har en författning. När Magna Charta utfärdades var det i första hand en eftergift mot adeln, men den har också tolkats som ett erkännande av de breda folklagrens rättigheter till skydd mot förtryck från kungamakten.

Principen i Magna Charta, att begränsa kungens maktbefogenheter, har varit en förebild för senare författningar i till exempel USA 1789. Principerna har gjort intryck på filosofer genom seklen och har på det sättet influerat både liberalt och konservativt tänkande, kanske främst den franske maktdelningsfilosofen Montesquieu. Det är dock knappast rätt att beskriva Magna Charta som en ideologisk skrift, det är en rättighetskatalog.

Kanske ska tilläggas att det inte var kung John som skrev den utan det var representanter för högadeln som skrev ett underlag som kungen, på grund av sin svaga ställning, tvingades skriva under.

Var står ni i frågan kring värnplikt och försvar? Jag har förstått att ni vill ha ett ganska bra försvar mot kommunisterna, men hur ska detta bedrivas? Värnplikt är enligt undertecknad en helt förkastlig metod eftersom det är en form av straffarbete. En värnpliktig gör oftast militärtjänst ofrivilligt eftersom han är tvingad och underkastad svensk lag. En bättre metod tycker jag är att ha en yrkesarmé kombinerat med ideellt arbte. Då skulle soldaterna känna lite mer motivation, eftersom det skulle vara ”ädlare” och mer patriotiskt än dagens tvångsarbete. Eller som Ronald Reagan en gång uttryckte sig: ”Värnpliktssystemet förstör just de värden som vårt politiska system är ägnat att försvara” Vad anser ni?
Per Nilsson, nyliberal studerande von.zolhult[snabel-a]swipnet.se

Visst vill Contra ha ett bra försvar. Mot kommunisterna i första hand. Försvaret är ju den mest utpräglade kollektiva nyttigheten. Alla har nytta av den, oavsett om de är med och betalar eller inte. Därför är det svårt att komma runt ett visst mått av tvång, åtminstone när det gäller finansieringen av försvaret. Värnplikten kan ju ses som ett alternativt sätt att ta ut skatt. Dels plågas alla vanliga skattebetalare med att hälften eller så av inkomsterna försvinner in i stats- och kommunkassorna. Dessutom tvingas en del av befolkningen (den manliga befolkningen som är tillräckligt frisk var det en gång, nu verkar det vara en del av den manliga befolkningen som är tillräckligt frisk) ställa upp med gratis arbetskraft. Ett alternativt sätt att genomföra skatteutplundringen. Jämför med hur det var på försäkringsmarknaden förut. De försäkrade betalade inga premier, men ställde upp med virke och egen arbetskraft om något av byns hus brann ner… Idag förekommer knappt den försäkringsformen, vi betalar istället premier. Men i försvaret så…

Vi kan tänka oss alternativa vägar att finansiera försvaret. Under vissa omständigheter skulle kanske även allmän värnplikt vara försvarlig – men då ska den naturligtvis inte drabba vissa befolkningsgrupper så orättvist som idag. Kanske kan vi acceptera ett värnplikysförsvar. Men inte idag. Alltför mycket pengar slösas bort på att utbilda värnpliktiga som egentligen inte behövs i försvaret. Alltför mycket slösas bort på värnpliktiga med dålig motivation (samtidigt som ungdomar ”slåss” för att få göra lumpen). Och vi får dessutom bristfällig kvalitet på de soldater som utbildas. Vi behöver alltfler soldater med teknologiska specialkunskaper, det ordnar man inte med nio månaders utbildning. Alltfler länder i Europa avskaffar värnplikten och inför en yrkesarmé. Sveriges försvar skulle antagligen bli effektivare om vi följde efter. Den lilla hårdtränade elitarmén kan kombineras med ett brett system av reservister. Schweiz är där ett intressant föredöme, där alla har ett vapen hemma i garderoben. (Vapen som nästan aldrig missbrukas i brottsliga syften). Och samtidigt skulle vi bli av med det otrevliga tvångsinslag som värnplikten utgör.

Kan en demokrati avskaffa sig själv med demokratiska medel? Hur?
Agneta Fridolfsson (22 februari 2000)
agneta.fridolfsson[snabel-a]nu.alvsborg.se

Jodå, nog kan den det. Det är bara för väljarna i ett parlamentsval att se till att rösta på partier som vill avskaffa demokratin till förmån för diktatur eller anarki eller att man i en folkomröstning röstar för att avskaffa demokratin. På motsvarande sätt kan en diktatur med diktatoriska medel se till att avskaffa sig själv genom att diktatorn enväldigt beslutar sig för att införa demokrati.

Det bästa historiska exemplet på en demokrati som avskaffar sig själv var ju när nästan hälften av det tyska folket röstade för Adolf Hitlers NSDAP (Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet) som var öppet anti-demokratiskt och som talade om för folk att de var emot demokratin. Och när de kom till makten så genomförde de som bekant denna programpunkt.

Jag skulle vilja ha svar på följande. Vad som skulle vara bäst för Sverige idag, monarki eller republik? Fördelar nackdelar. Vad en republik respektive monarki står för och vilka partier som står för vad..
Jonna Berg, Karlskrona (23 januari 2001)
bergjonna[snabel-a]hotmail.com

Contra har ingen uppfattning i frågan om monarki eller republik och egentligen är frågan nog inte av största betydelse, eftersom det viktiga med statsskicket är de demokratiska institutionerna – regeringen och riksdagen. Statschefen har ju vår nuvarande författning främst vissa representativa uppgifter och då är metoden att utse vederbörande sekundär.

Det finns enligt vår mening två viktiga argument för monarkin:

-det är en fortsättning på en historisk tradition som stärker kontinuiteten i landet och nationen

-det är en metod att utse statschefen som kan ge denne den neutralitet och respekt som krävs för att vederbörande ska vara någon att se upp till för hela landet. En president utses ju i någon form av val där det finns motkandidater och därmed blir presidenten per definition bara representant för en del av befolkningen

Det finns också ett viktigt skäl för republiken:

-i en demokrati är det ett betydande symbolvärde att statschefen utses på ett sätt som svarar mot landets grundläggande politiska ideologi

Jag undrar hur de stora tänkarna Aristoteles, Machiavelli, John Locke och Rousseau, såg på demokrati. Hur såg de på individens frihet gentemot staten eller statsmakten?
Mattias Berglund, Stockholm (4 februari 2001)
Mattias_Filip_Berglund[snabel-a]spray.se

Om man ska göra det enkelt för sig var Aristoteles och Locke anhängare av de värden som vi sätter högt i en västerländsk demokrati – respekt för individens rättigheter gentemot kollektivet och staten som en institution vars uppgift det är att tjäna medborgarna och deras intressen. Macchiavelli hade snarast motsatt uppfattning. Fursten – symbolen för den centraliserade statsmakten – har rätt att driva en politik som gynnar staten på individernas bekostnad. Rousseau uttrycker i princip uppfattningen att väsentligheter i samhället ska bygga på respekt för individen, men hans åsikter om äganderätt, utbildning m m omöjliggör i praktiken att dessa grundläggande principer upprätthålls. Man skulle kunna utnämna honom till en föregångare till dagens vänsterradikaler.

Jag håller just nu på med ett samhällsarbete, där jag behandlar Balkankriget. Min fråga till er, är om ni vet vad som hände med den serbiska (civil)befolkningen under kriget? Rättare sagt vilka konsekvenser fick det serbiska folket av kriget? (som levnadsstandard, ekonomi osv.)
Mario Janjetovic, Limmared (21 september 2004)
mario_gradiska[snabel-a]hotmail.com

Kriget i före detta Jugoslavien är komplicerat och för att verkligen förstå vad som har hänt på Balkan under 1990-talet måste man gå tillbaka i historien. Jag kommer dock att begränsa mig till att enbart beskriva historien i generella ordalag.

Bakgrunden till kriget i före detta Jugoslavien är att Jugoslavien var en löst sammansatt konstruktion efter andra världskriget som hölls samman med hjälp av Tito och hans kommunistiska armé och parti. När Tito, som med en stark hand höll samman Jugoslavien, dog 1980 uppstod en viss oro i landet. Redan innan Titos död hade nationalistiska känslor växt fram mer och mer. 1986 tog Slobodan Milosevic ledningen över det serbiska kommunistpartiet och 1987 blir han Serbiens president. 1989 inordnades de tidigare autonoma (självständiga) provinserna Kosova och Vojvodina som delar i Serbien.

Det jugoslaviska kommunistpartiets kongress kollapsade och partimonopolet upphörde i januari 1990. Det var först efter att Sovjetimperiet började vackla som kollapsen för Jugoslavien som union närmade sig. I april samma år hölls val i Slovenien och i Kroatien. På sensommaren uppstod oroligheter i det serbiskt dominerade området kring staden Knin i Kroatien. Den serbiska autonoma provinsen Krajina utropade sin självständighet med Knin som huvudstad. Slovenerna höll i december folkomröstning om självständighet.

1991 krävde den federala armén (jugoslaviska) att det kroatiska territorialförsvaret skulle avväpnas. De kroatiska ledarna vägrade och hot om inbördeskrig förelåg. I sista stund uppnåddes dock en kompromiss. Det uppstod även studentdemonstrationer i Belgrad mot president Milosevic. Påskdagen samma år uppstod våldsamma konflikter mellan serbseparatister och kroatisk polis. Krajina beslutade att ansluta sig till Serbien medan Kroatien beslutade sig för självständighet. Samma sak med Slovenien och Kroatien. Den jugoslaviska armén ryckte in i Slovenien och krig bröts ut. En månad senare förflyttades kriget till Kroatien. Trots försök till medling från EU ökade våldet i omfattning till ett storskaligt krig.

I mars 1992 proklamerade Bosnien-Hercegovina sin självständighet. Bosnien-Hercegovina består av tre stora minoriteter – serber, kroater och muslimer (bosniaker). Kroater och muslimer ingick en bräcklig allians mot serberna som valde att bojkotta folkomröstningen angående självständighet. EG erkände Kroatien, Slovenien och Bosnien-Hercegovina som självständiga. I april bröt ett öppet krig ut i Bosnien-Hercegovina. I Maj införde FN hårda sanktioner mot Serbien. NATO började, efter franska påtryckningar, att bomba Serbien.

Den serbiska minoriteten i Kroatien ansattes hårt av kroaterna. Kroatien förde inte bara ett försvarskrig mot Serbien utan även ett krig mot den serbiska minoriteten. Mer än 400 000 serber har flytt från Kroatien och är idag skeptiska till att flytta tillbaka. Flera anhöriga till dödade serber har begärt skadestånd från den kroatiska staten. Troligen kommer den kroatiska staten att få betala ut miljardbelopp i skadestånd då en inhemsk domstol kommit fram till att den kroatiska staten har agerat felaktigt. Den kroatiska staten har tidigare betalat ut skadestånd till kroatiska serber med villkoret att de drog tillbaka sin stämningsansökan mot den kroatiska staten.

Många serber har råkat illa ut i kriget, men det mesta tyder på att det är kroater och muslimer som råkat mest illa ut. Kriget i före detta Jugoslavien har medfört koncentrationsläger, massavrättningar och etnisk rensning. Alla tre parter har gjort sig skyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna, men serberna bär utan tvekan den största skulden i konflikten.
Rent generellt kan man säga att levnadsstandarden för serber har sjunkit kraftigt under Slobodan Milosevic´ ledning. Genomsnittsinkomsten låg 2000 på samma nivå som ett U-land. Stora delar av Serbiens industri står stilla.

Om du är intresserad av hur uppbyggandet av Balkan och hur levnadsstandarden har utvecklats rekommenderar jag starkt Carl Bildts bok ”Uppdrag fred” från 1997.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Hur var det med motståndsrörelser i Danmark mot nazismen och förintelsen ? Vad gjorde de? Hur många var de ungefärligt? Hur gick det för dem ?
Rebecca, Kristianstad (18 augusti 2004)
biggest_blow[snabel-a]hotmail.com

När Hitler 1940 ansåg att Norge som var ett viktigt strategiskt område under andra världskriget inte kunde stå neutrala gentemot Storbritannien påskyndade han planläggningen av ”Weserübung” som var kodnamnet för aktionen mot Danmark och Norge. Den 2 april gav Hitler order om att anfalla Danmark och anfallet påbörjades 9 april. Varken Danmark eller Norge gjorde några större ansträngningar för att försvara sig, då de visste att de inte hade någon chans att hålla emot tyskarna särskilt länge. Den danska regeringen visade bara upp ett symboliskt motstånd och gick till slut med på Tysklands krav. Norges motstånd räckte några veckor.

Omedelbart efter den tyska ockupationen av Danmark ombildades regeringen till en samlingsregering. Avsikten var att få en så bred samsyn som möjligt om den samarbetspolitik som skulle föras med Tyskland. Tyskarna hade inget större intresse av att tillsätta en nazistregering som man gjorde i Norge, så länge tyskarna fick använda Danmarks territorium som militärt basområde och som råvaruleverantör.

Även om de flesta danskar i ansvarig ställning var beredda att acceptera samarbetspolitiken växte det efter hand fram en motståndsrörelse som ansåg att denna politik var ovärdig och farlig på lång sikt. Framväxten av en motståndsrörelse påverkades också av att det världspolitiska läget förändrades 1941-1943. Redan när Sovjetunionen och USA drogs in i kriget mot Tyskland började den tidigare synen på Tysklands slutliga seger att ifrågasättas.

Till en början inriktade motståndsrörelsen sig på att motverka den officiella och likriktade nyhetsförmedlingen och propagandan genom att sprida information via illegala tidningar. Det dröjde länge innan motståndsrörelsen gick över till aktivt motstånd såsom sabotageverksamhet. Den konservative partiledaren Christmas Möller kom att spela en stor betydelse då han lyckades fly till Storbritannien och därifrån via radio mana på sina landsmän att aktivt bekämpa tyskarna. Efter hand kom sabotageverksamheten i gång, till en början i en liten skala.

Den socialdemokratiske ledaren ville fortsätta samarbetspolitiken och kritiserade motståndsrörelsen, vilket kom att leda till starka motsättningar mellan motståndsrörelsen och den danska regeringen. Tyskarna började irritera sig på sabotageverksamheten och stärkte sitt grepp över Danmark något.

Britterna stödde motståndsrörelsen genom att från flygplan kasta ned vapen och material i fallskärm. Motståndsrörelsen fick en allt starkare organisering och i takt med att krigslyckan vände för tyskarna ökade frekvensen av tyskfientliga demonstrationer och strejker. Av den anledningen kunde inte tyskarna längre följa den mjuka politiken utan genomförde en kupp den 29 augusti 1943 för att överta makten helt och hållet. Den danska armén och flottan upplöstes. Riksdagen och regeringen likaså. Samarbetspolitiken hade då helt brutit samman och motståndsrörelsen hade vunnit sitt första mål. Danmark var då inte längre en motvillig allierad med Tyskland utan en undertryckt nation i likhet med Norge.

Konsekvenserna av detta blev en brutalare politik från Tysklands sida där kända anti-nazister arresterades och fördes till koncentrationsläger. Även en aktion mot danska judar påbörjades. Men som tur var lyckades många av dessa fly över till Sverige. Motståndsrörelsen ansåg då att de också måste bli mer brutalare och började likvidera angivare.

Befolkningen började vid denna tidpunkt öppet visa fientlighet mot ockupationsmakten. På sommaren 1944 strejkade praktiskt taget hela Köpenhamns befolkning som protest mot tyska övergrepp.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Vad är Magna Charta och tillhör skriften någon ideologi, vilken isåfall??
Ameli Norberg, Härnösand (6 januari 2001)
ameli.norberg[snabel-a]spray.se

Magna Charta utfärdades 1215 av kung Johan (John) av England - den John som var prins John i sägnen om Robin Hood. Magna Charta är ett åtagande från kungen att respektera befolkningens rättigheter och är det närmaste Storbritannien har en författning. När Magna Charta utfärdades var det i första hand en eftergift mot adeln, men den har också tolkats som ett erkännande av de breda folklagrens rättigheter till skydd mot förtryck från kungamakten.

Principen i Magna Charta, att begränsa kungens maktbefogenheter, har varit en förebild för senare författningar i till exempel USA 1789. Principerna har gjort intryck på filosofer genom seklen och har på det sättet influerat både liberalt och konservativt tänkande, kanske främst den franske maktdelningsfilosofen Montesquieu. Det är dock knappast rätt att beskriva Magna Charta som en ideologisk skrift, det är en rättighetskatalog.

Kanske ska tilläggas att det inte var kung John som skrev den utan det var representanter för högadeln som skrev ett underlag som kungen, på grund av sin svaga ställning, tvingades skriva under.

Jag skulle vilja ha information om Finlands 11 presidenter. Alltså K. J. Ståhlberg, L. K. Relander, P. E. Svinhufvud, K. Kallio, R. H. Ryti, C. G. E. Mannerheim, J. K. Paasikivi, U. K. Kekkonen, M. H. Koivisto, M. O. K. Ahtisaari och T. K. Halonen.
Niklas, Jakobstad (18 januari 2005)
niko13184[snabel-a]hotmail.com

Kaarlo Juho Ståhlberg (1865-1952) var jurist och politiker samt professor i förvaltningsrätt i Helsingfors 1908-1918. Han var president 1919-1925. Han avstod från omval till presidentämbetet efter sex framgångsrika år för att vara ett gott exempel för eftervärlden. Han ställde trots det upp i presidentvalen 1931 och 1937.

Lauri Kristian Relander (1883-1942) var politiker från agrarförbundet (nuvarande Centerpartiet) och president 1925-1931. Relander var mån om att utjämna klyftorna i samhället. Han har fått rykte om att ha varit en svag ledare som reste mycket. Relander insåg att han inte skulle bli återvald 1931 så han påstås ha saboterat för Kyösti Kallios kandidatur så att Pehr Evind Svinhufvud, som hade varit hans premiärminister, blev vald som hans efterträdare.

Pehr Evind Svinhufvud (1861-1944) var jurist och en konservativ politiker. Han var förvisad till Sibirien 1914 under tsarrysslands välde. Han var starkt antisocialist och tyskvänlig. Hans presidentperiod var 1931-1937. Svinhufvud föreslog för lantdagen (dåvarande Finlands riksdag) att Finland skulle frigöra sig från Ryssland och bli självständig republik. Förslaget godkändes 1917.

Kyösti Kallio (1873-1940) var politiker från agrarförbundet (nuvarande Centerpartiet) och president 1937-1940. Kallios presidentperiod kännetecknades av breda koalitioner på grund av oroligheterna i omvärlden samt vinterkriget där Finland förlorade Karelen till Sovjetunionen. Kallio fick ett slaganfall 1940 och efterträddes av Risto Ryti.

Risto Ryti (1889-1956) var finansman och politiker samt president 1940-1944. Dömdes som krigsansvarig 1946 till tio års tukthus för Sovjetunionens attacker mot Finland, men benådades 1949. Självklart var han oskyldig till anklagelserna, men Finlands situation var sådan att man tvingades döma nationens ledare, trots att han var oskyldig.

Gustaf Mannerheim (1867-1951) var general, friherre och finländsk marskalk samt politiker. Han fick rysk militärutbildning och var ledare för de vita under inbördeskriget 1918. Överbefälhavare 1939-1940, 1941-1944, president 1944-1946. Mannerheim betraktades som den enda som kunde leda landet till fred 1944. Han arbetade för att förbättra förbindelserna med både Sovjet och västmakterna. Han var också skeptisk mot de protyska krafterna i landet som ville knyta Finland närmare Tyskland. 1919 grundlade Mannerheim den regeringsform som gäller ännu idag i Finland.

Juho Paasikivi (1870-1956) var en konservativ politiker som var statsminister 1944-1946 och president 1946-1956. Under andra världskriget såg han det till en början som en fördel att Tyskland ockuperade Sovjetunionen, men ju sämre krigslycka tyskarna hade desto mer förstod Paasikivi att Finland behövde goda relationer med Sovjetunionen. Han företrädde därför en utrikespolitik som syftade till det.

Urho Kekkonen (1900-1986) var jurist och politiker i agrarförbundet, statsminister 1950-1953, 1954-1956 och president 1956-1981. Han var till en början protysk och pronazist men efter att ha bevittnat Hitlers maktövertagande 1932 tog han avstånd från nazismen. Han umgicks på ett alltför förtroligt sätt med Sovjetunionens ledare.

Mauno Henrik Koivisto (f. 1923) var socialdemokratisk politiker, finansminister 1966-1967, 1972, statsminister 1968-1970, 1979-1982, riksbankschef 1968-1982 och president 1982-1994.

Martti Ahtisaari (f. 1937) var socialdemokratisk politiker och diplomat, statssekreterare vid utrikesministeriet sedan 1991, Finlands president 1994-2000.

Tarja Kaarina Halonen (f. 1943) är jurist och socialdemokratisk politiker och president sedan 2000. (Hon omvaldes 2006.)

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Vilka följder fick Franska revolutionen? Vad har den haft för betydelse? Varför blev det en fransk revolution?
Johan Bunnstedt, Halmstad (4 oktober 1999)
grodanboll[snabel-a]innocent.com

Franska Revolutionen är en händelse som fortfarande mer än 200 år efteråt påverkar vår världsuppfattning. Bakgrunden är sådan att den har upprepats många gånger både tidigare och senare. Den ekonomiska och politiska utvecklingen är ogynnsam, förtrycket hårdnar, ekonomin försämras och till slut tvingas maktens utövare att släppa efter, varvid allt exploderar och övergår i anarki eller en okontrollerad orgie av våld.

Det franska enväldet under Ludvig XVI tog ut höga skatter (inte så höga skatter som Bosse Ringholm och Göran Persson naturligtvis, men höga nog). Mycket användes för onödiga statsutgifter. Folket fick allt svårare att försörja sig. Samtidigt växte ett intellektuellt motstånd mot kungens envälde, tilltron till rationell vetenskap och "upplysning". Enväldet störtades, det hatade fängelset Bastiljen stormades och de sju fångarna släpptes (alla våldsverkare av olika slag, bland Bastiljens fångar hade tidigare funnits markis de Sade, den perverse sexgalning vars namn skapade ordet sadism). Men det räckte inte med det. Efter en fortlöpande radikalisering av revolutionen störtades även kungadömet och sedan den republik som utropats i stället för kungadömet. Olika grupperingar bekämpade varandra och "Revolutionen åt sina barn". Politiken blev alltmer radikal. Det som först var vackra slagord blev ett skräckvälde där människor avrättades fullständigt godtyckligt och på löpande band. Joseph Guillotin uppfann den apparat som bär hans namn och rationaliserade arbetet. Till slut blev revolutionens värsta skräckfigur Maximilien de Robespierre själv giljotinens offer.

Det som hände i Frankrike väckte motstånd på många håll i världen. Inte minst Edmund Burke, en stark frihetsvän från Irland och medlem i brittiska parlamentet, skrev sin berömda skrift "Reflektioner om franska revolutionen" där han kritiserade utvecklingen och förespråkade gradvisa reformer som tog hänsyn till kultur, traditioner och historia, istället för den franska revolutionens radikala brott mot allting som varit den tidigare ordningen. Burke kritiserade Revolutionens radikalisering och förutsåg att den till slut skulle kontrolleras av en stark man med storhetsvansinne. Burke skrev sin skrift 1790. År 1804 lät Napoleon kröna sig till kejsare och kastade sedan hela Europa i krig. Burke fick dessvärre alltför rätt i sin profetia.

Efter Napoleons fall kom en politisk reaktion och konservativa krafter skapade en stabil ordning i Europa som i stora drag kunde bestå till Första världskriget, dvs ungefär 100 år. Radikala romantiker har dock alltid sett upp till Franska Revolutionen som ett ideal. Den var en förebild för Lenin och Mao till exempel och kostade på så sätt indirekt ytterligare miljontals människor livet.

Jag undrar hur det kommer sig att när man talar om folkmorden under andra världskriget så nämner inte USA eller Storbritannien slakten på över 100 000 kroater vid staden Bleiburg i Österike. När dom försökte ta sig till Tyskland, och varför böcker som rör temat är förbjudna i Storbritannien och USA?
vito belamaric, Göteborg (14 juni 2004)
vitobelamaric[snabel-a]hotmail.com

Under andra världskriget var de allierade tvungna att offra människor för att undvika en större katastrof. Tyskland och Italien gav tyvärr inte upp frivilligt utan strid. De allierade gjorde sig skyldiga till vissa överdrifter, särskilt Sovjetunionen som gav igen med ränta för den massaker och terror som Tyskland ådagalade den sovjetiska befolkningen. Det är lätt att vara efterklok och säga att USA, Storbritannien och de andra borde ha gjort på något annat sätt. Det kan också vara svårt för USA och Storbritannien att erkänna sina misstag, precis som det är för alla människor att erkänna sina egna misstag. Men de misstag USA gjorde går inte att ens mäta med det lidande som Tyskland, Italien och Japan åsamkat människor.

Den 1 oktober 1943 anföll de allierade Österrike genom att bomba Wien. Kroatien stödde och fick stöd av Hitler-Tyskland. 2 maj 1945 lyckades brittiska trupper efter ett vapenstillestånd i Italien avancera gränsen till Österrike. Dagen efter gick amerikanska trupper in i Österrike. 15 maj utropades ett självständigt Österrike, som det var före Anschluss.

Enligt Arvid Fredborg som skrivit boken ”Serber & kroater i historien” är slakten på 100 000 kroater en myt, som Tito och hans kommunistparti spred för att få ut så mycket skadestånd från Tyskland och Italien som möjligt. Titos Jugoslavien kunde även få en viss goodwill om man spred dessa uppgifter. Det är, enligt Arvid Fredborg, inte särskilt troligt att fler än 50 000 kroater dog vid Bleiburg och dess närhet. Men även denna siffra är hög. Att det ändå var många kroater som dog vid Bleiburg var dock en följd av den brutalitet som uppgörelserna under krigets slutskede kännetecknades av.

I Slavenka Drakulic bok ”Inte en fluga förnär – krigsförbrytare inför rätta” får man veta att det var Tito och hans partisaner (antifascistisk motståndsrörelse som bekämpade den kroatiska staten 1943-1945) som till största delen bar ansvaret för att tiotusentals kroatiska soldater dog. Titos obarmhärtiga framfart genomfördes trots att de kroatiska soldaterna var beredda att kapitulera inför de allierade.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Angående blodbadet på Himmelska fridens torg: När började demonstrationerna? Jag vet att eden svors den 3 juni, men när kom folket till torget innan? Jag har hört att de kom dit ca 2 veckor innan eden svors. Exakt hur många dog? Vilka var huvudansvariga för massakern? Hurdant styrelsesätt är det egentligen i Kina nu för tiden?
Jenny Sahlsten (21 maj 1999)
jsahlsten[snabel-a]hotmail.com

Massakern på den Himmelska Fridens Torg (Tienanmen) i Peking den 4 juni 1989 (snart tioårsminne!) var slutet på en period av viss liberalisering i Kina.

Alltsedan 1949 har Kina varit en kommunistisk diktatur med stark centraliserad makt till Kommunistpartiets ledning och nästan total avsaknad av det som vi kallar grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Emellanåt har det funnits tendenser till en viss uppluckring av systemet. En av dem som inom Kommunistpartiets ram stod för detta, åtminstone för upprensning av korruptionen, som alltid är en naturlig ingrediens i ett planekonomiskt system, var Hu Yaobang. Han hade varit partichef och fått sparken för sina ansträngningar 1987. Den som sparkade honom var högste chefen för Kommunistpartiet Deng Xiaoping. Hu avled den 15 april 1989 och några veckor senare samlades studenter på Den Himmelska Fridens Torg för att fira hans minne.

Hyllningen till Hu ändrade successivt karaktär och blev till krav på demokrati och slut på privilegiesamhället. Demonstrationerna i Peking spred sig runt om i landet. Plötsligt kunde ett folk som varit så förtryckt att det inte kunnat knysta om demokrati på 40 år kräva just demokrati. Till en början höll sig polisen i bakgrunden och demonstrationerna fortsatte. Från början av maj höll studenterna dygnet runt till på den Himmelska Fridens Torg, så småningom fanns tiotusentals studenter på plats.

Det var partichefen Deng Xiaoping som personligen fattade beslut om att sätta in militär mot studenterna. De första styrkorna som kallades in vägrade dock att skjuta på studenterna, vilket fick till följd att flera de officerare som vägrat att ge skjutorder avrättades. Natten till den fjärde juni hade nya styrkor kallats in, den 27:e divisionen marscherade in på Den Himmelska Fridens torg med stridsvagnar. Man sköt besinningslöst omkring sig och stridsvagnarna körde rätt fram utan att bry sig om människorna som stod i deras väg. Det är osäkert hur många människor som dödades - Kommunistpartiet har järnhård kontroll över nyhetsförmedlingen - även om det inte gick att hindra att uppgifter spreds i världen om själva massakern. Antalet dödsoffer var dock många hundra, kanske kan de räknas i tusental.

Kina är en kommunistisk diktatur sedan 1949. Makten är utomordentligt koncentrerad, men under senare år har man släppt efter på den planekonomiska kontrollen, vilket lett till framväxten av delar av samhället med en dynamisk ekonomi (andra delar styrs fortfarande efter planekonomiska metoder - skillnaden mellan de två delarna av samhället blir alltmer iögonenfallande). En friare ekonomi kommer förr eller senare att tvinga fram också ett friare politiskt system. Men än så länge är alltså den politiska diktaturen total. Det är den "politiska stabilitet" som statsminister Göran Persson hyllade när han var på besök i Peking. En stabilitet byggd på grunden av tusentals mördade studenter.

Jag hoppas att ni skulle kunna svara på en fråga angående upproret på Himmelska Fridens Torg 1989. Jag undrar vad som egentligen orsakade det och vad det fick för konsekvenser.
Carin Sundström (25 november 1998)
csundstroem[snabel-a]hotmail.com

Händelserna på Den Himmelska Fridens Torg (Tienanmen) i Peking 1989 inträffade innan kommunismen fallit i Sovjetunionen och Östeuropa. Då hade kommunismen aldrig någonsin fallit i något land, sedan den väl gripit makten (om man undantar en del kortare incidenter, när kommunister lokalt haft makten några veckor). När oppositionella krafter stärkte sin position eller hotade att ta över var det alltid vapnen som fick tala och kommunisterna behöll sin maktposition (all makt kommer ur en gevärspipa, heter det Mao Tsetungs skrifter).

Efter kommunisternas maktövertagande på det kinesiska fastlandet 1949 följde en mycket turbulent tid. Olika kampanjer drevs och perioder av relativ frihet följdes av perioder då de som utnyttjat friheten kastades i koncentrationsläger. Ett crescendo i kommunistiskt vansinne inträffade under den "stora proletära kulturrevolutionen" 1966-1976. Den mångtusenåriga kinesiska kulturen förtrampades av obildade barbarer, som fick makt genom att kalla sig "proletärer" och "studenter". De som inte föll de nya makthavarna i smaken utsattes för trakasserier, förödmjukelser, misshandel och tortyr. Det här gällde de som tagit sig fram i systemet som kommunister, eftersom alla antikommunister sedan länge förpassats till fånglägren (Laogai) i Sinkiang (Xinjiang) och andra avlägsna områden. En av de som blev offer för kulturrevolutionen var vice premiärministern Deng Xiaoping, som avsattes och fick tillbringa ett par år med jordbruksarbete på landet.

När kulturrevolutionens vansinne upphörde och "de fyras gäng" (som inkluderade Mao Zedongs hustru Jiang Qing) greps (1976) och ställdes inför rätta kom några av de överlevande makthavarna från innan kulturrevolutionen tillbaka. Bland dem Deng Xiaoping.

Under åren närmast efter 1976 styrdes Kina åter efter den gamla kommunistiska modellen från före kulturrevolutionen, med en stark centralmakt, planhushållning och fångläger för den som opponerade sig. Så småningom började emellertid den ekonomiska politiken att luckras upp. De statliga företagen gavs vissa friheter och "de fyra moderniseringarna" lanserades. Det handlade om jordbruket, industrin, militären och forskningen. Wei menade att det också krävdes en femte modernisering - demokrati. Han kunde under en tid sprida sin uppfattning via väggtidningar - bland annat Tansuo ("Efterforskningar"), som kritiserade det kommunistiska politiska systemet. Naturligtvis blev det för mycket och Wei greps och dömdes till femton års fängelse 1979. Tumskruvarna hade dragits åt.

Under slutet av 1980-talet lättades förtrycket åter. Nu var det inte bara fråga om lättnader i styrningen av de stora statliga företagen. En viss småföretagsamhet tilläts. En del av de värsta avarterna i det kollektivistiska Kina luckrades upp och framstegen lät inte vänta på sig. Men med en friare ekonomi följde åter krav på politisk frihet. Ledande för de kraven var studenterna vid universitetet i Peking. Studenterna blev, precis som under kulturrevolutionen, en maktfaktor. Men den här gången var det "högerinriktade" studenter, studenter som krävde frihet. Efter demonstrationer 1986 tvangs generalsekreteraren i kommunistpartiet Hu Yaobang att avgå. Trycket mot regimen ökade och under våren 1989 ordnade studenterna ständiga möten på Den Himmelska Fridens Torg i Peking, efter Hu Yaobangs död den 15 april. Demonstrationerna blev alltmer omfattande och ledde till att regimen förlorade ansiktet när den inte kunde hålla en presskonferens med den besökande sovjetledaren Michail Gorbatjov i Folkets Stora Hall vid Den Himmelska Fridens Torg. Studenterna kontrollerade torget och ville inte släppa in kommunisterna.

Efter ytterligare några veckor slog Deng till. Han lät armén marschera in på Den Himmelska Fridens Torg. Soldater sköt på obeväpnade studenter. Stridsvagnar rullade in på torget och stridsvagnaförarna körde framåt utan att bry sig om vilka som stod i vägen. Tusentals studenter arresterades. Hundratals dödades. Runt om i landet började de oppositionella åter att jagas. Demokratirörelsen krossades, på samma sätt som tio år tidigare när Wei greps.

Massakern på Den Himmelska Fridens Torg den 4 juni 1989 ledde till ett svårt bakslag för demokratirörelsen i Kina. Det tog minst fem år innan den på nytt började kunna göra sig gällande. Omvärldens dom var dessutom hård. Kina isolerades, de officiella besöken uteblev och handelsförbindelserna skars ned.

Det var bara Sveriges statsminister, av den demokratiska världens alla ledare, som kunde tala om vikten av politisk stabilitet vid ett middagstal i Peking 1996. Politisk stabilitet råder när regimens fiender sitter i läger och inte kan yttra sig.

Varför spelade Kina en så betydande roll under andra världskriget?
Camilla (28 mars 2007)
keaton[snabel-a]hotmail.com

Under andra världskriget leddes Kina av nationalisten Chiang Kai Shek. Före och efter andra världskriget utmanades han starkt av kommunisten Mao Tse-Tung och ett inbördeskrig utbröt. Men inbördeskriget kom av sig i och med Japans invasion 1937 (men Japan hade då sedan tidigare invaderat området Manchuriet efter att en mer aggressiv utrikespolitik påbörjades 1931) då kommunister och nationalister gjorde gemensam sak mot den gemensamma yttre fienden, Japan. Vissa menar till och med att andra världskriget startade 1937 på grund av Japans invasion av Kina.

De makter som stod emot varandra under andra världskriget var USA, Storbritannien och Frankrike å ena sidan och Tyskland, Italien och Japan å den andra. Då Japan var den mest aggressiva makten i Asien och då Japan attackerade och ockuperade delar av Kina kom Kina bli en bland de allierade i kampen mot den japanska kejsaren Hirohito.

Men av det vi har läst var Kinas roll inte sådär vidare framstående. Det var ett stängt land som inte hade så mycket med omvärlden att göra, dessutom rasade som sagt ett inbördeskrig mellan kommunisterna och nationalisterna, varav de sistnämnda fick stöd av de allierade (framför allt under mellankrigstiden). Problemet med det och den troliga anledningen till kommunisternas seger i Kina var att de allierade inte hade så vidare koll på vilka typer de sponsrade. Nationalistledarna var korrumperade utan dess like och de hade långt ifrån folkets stöd då de emellanåt agerade tämligen olämpligt. Mao kom därför att överta makten i Kina 1949 och Chiang Kai Shek fick då fly till ön Formosa, nuvarande Taiwan.

Idag råder en viss spänning mellan länderna Kina och Japan då Kina upplever det som att Japan inte tar ansvar för sitt förflutna och ber om ursäkt för sina övergrepp under andra världskriget.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert
Tomas Ibsen

Jag vill veta allt om Koreakriget
Jonna, Karlskrona (17 maj 1999)
bergjonna[snabel-a]hotmail.com

USA förde i huvudsak ensamt kriget mot Japan i Fjärran Östern under Andra världskriget. I krigets slutskede - bara några dagar innan den japanska kapitulationen - kom emellertid även Sovjetunionen med.

Korea var redan före Andra världskrigets början ockuperat av Japan (sedan 1910) och kampen mot Japan fördes därför också i Korea.

Landet delades längs den 38:e breddgraden efter den japanska kapitulationen mellan en amerikansk och en sovjetisk ockupationszon. I norr satsade Sovjet på stalinistisk planekonomi under kommunisten Kim Il-sung, i söder satsade USA på marknadsekonomi och demokrati. Vid fria val (under FNs överinseende) som hölls 1948 valdes Sygman Rhee till den nybildade koreanska republikens förste president.

Koreakriget bröt ut den 25 juni 1950. För sydsidan kom det som en blixt från klar himmel. Även om den nordkoreanska propagandan hävdade att det var Sydkorea som gått till anfall mot Nordkorea. Fakta talar emellertid sitt tydliga språk - att det var nordkoreanerna som gick till angrepp. De enligt nordkoreanerna "anfallande sydkoreanerna" nådde aldrig längre än 1 à 3 km norr om 38:e breddgraden. Däremot hade de "överraskade och försvarsgrupperade" nordkoreanerna redan efter en dags strid nått mellan 15 och 25 km söder om den 38:e breddgraden längs hela frontlinjen. Den ryske diktatorn Nikita Krusjtjev (som satt vid makten 1953-1964) säger öppet i sina memoarer att nordkoreanerna anföll Sydkorea i samarbete med ryssarna. Beslagtagna dokument med dagorder om anfall på koreanska med typiska översättningsfel - som görs vid översättning från ryska - antyder ju också varifrån angreppen kom.

Dagen efter krigsutbrottet förklarade Kim Il-sung att målet för kriget var Koreas enande under "Demokratiska" Republiken Koreas (Nordkoreas) banér.

FN utpekade i en rapport 1950 Nordkorea som angripare, och FNs säkerhetsråd beslöt att bistå Sydkorea mot angriparna. FNs vädjan hörsammades av en rad nationer, främst USA, men även Turkiet m fl länder. Även Sverige sände en ambulansstyrka, som sattes in på sydsidan. Sammanlagt bistod att femtontal länder sydkoreanerna.

Ungefär halva den nordkoreanska armén Sydkorea angrep på morgonen den 25 juni längs hela den 38:e breddgraden. Redan efter tre dagar var den sydkoreanska huvudstaden Söul (bara 4 mil från gränsen) intagen av nordkoreanerna och först efter det att sydkoreanerna samlat sina styrkor i Pusan-området (längst i söder) förmådde man gå till motoffensiv, den snabba och överraskande nordkoreanska offensiven hejdades av sydkoreanerna innan FN-trupperna hade satts in, men efter insatsen av FN-trupper kunde en motoffensiv inledas och de av kommunisterna ockuperade delarna av landet återigen befrias. Överbefälhavare för FN-trupperna var den amerikanske generalen Douglas MacArthur. MacArthurs motoffensiv fortsatte in i Nordkorea och huvudstaden Pyongyang föll i slutet av oktober. FN-trupperna närmade sig Korea gräns med Kina. MacArthur fruktade ett kinesiskt ingripande och bad om tillstånd att få bomba broarna över floden Yalu, men politikerna i Washington sa nej.

Kinas armé gick i det läget in i Korea och tvingade FN-trupperna till reträtt och kineserna marscherade vidare söderut och intog återigen Söul. MacArthur lyckades emellertid stabilisera läger och återta Söul. Då sparkades MacArthur av den amerikanske presidenten Harry S Truman i april 1951, sedan det uppstått meningsskiljaktigheter om krigsmålen ch krigets genomförande..

En ny överbefälhavare, Matthew Ridgway, fortsatte kriget, men fronten fastnade dock ungefär längs den 38:e breddgraden. Det dröjde dock ytterligare två år, till 1953, innan ett avtal om vapenstillestånd träffades. Det gäller än idag, eftersom något fredsavtal aldrig har slutits.

Idag är Sydkorea en välmående och demokratisk marknadsekonomi, medlem i industriländernas organisation OECD och ett av världens 30 rikaste länder. Nordkorea är ett kommunistiskt fattighus där befolkningen svälter och där de resurser som trots allt finns används för att hålla krigsmakten topprustad. Innan Koreakrigets utbrott fanns så gott som all koreansk industri och alla naturtillgångar i Nordkorea. Landet är ett mycket åskådligt exempel på hur kommunismen kan föröda ett lands ekonomi.

Jag skulle vilja ha reda på lite fakta kring Biafrakriget. Vilka stred och vad hände sedan?
Bill Persson (19 juli 2004)
70197[snabel-a]minpost.nu

Precis som många andra länder i Afrika är Nigeria och dess gränser en produkt av de gränsdragningar som kolonialmakterna i Västeuropa drog upp med linjal på Berlinkonferensen 1884 under ledning av Bismarck. Nigeria blev en av Afrikas största nationer med en befolkning på 55 miljoner människor uppdelade på hundra olika språk- och folkgrupper. Många av dessa grupper hade bevarat sin särart och hade ingen historisk och kulturell gemenskap med varandra. När Nigeria blev självständigt från Storbritannien 1960 kom tre partier överens om att införa ett federalt och parlamentariskt system med fyra regioner med betydande självstyre. Men trots detta förvärrades spänningarna mellan de olika grupperingarna. Korruptionen var dessutom mycket utbredd. I början av 1966 mördades premiärministern och flera regeringsmedlemmar i en revolt. Utöver detta utsattes Ibos (majoritetsbefolkning i Biafra) som flyttat till andra delar av Nigeria för massakrer som gjorde att många flydde till östra Nigeria. Nigeria var således i praktiken uppdelade i två delar. Efter ett antal misslyckade försök att finna en överenskommelse mellan öst och väst i Nigeria påbörjade centralregeringen en blockad mot östregionen för att svälta ut folket.

Den 30 maj 1967 utropades republiken Biafra, som då var Nigerias mest tätbefolkade och mest välutvecklade region, som självständig. Kort efter självständighetsförklaringen påbörjade centralregeringen ett krig mot Biafra som pågick i två och ett halvt år och kostade 1 miljon människor livet. Nigeria, dvs. centralregeringen stöddes av Storbritannien och Sovjetunionen och fick stora mängder krigsmaterial levererat. Biafranerna fick sina vapen dels genom egen tillverkning och dels via den internationella svarta marknaden. Biafra fick även hjälp av länder såsom Frankrike och Sydafrika.

De vanligaste teorierna om varför Storbritannien och Sovjetunionen valde att stödja Nigeria är att Storbritannien var inne i en nykolonial fas och ville via sina oljebolag ha kontroll över oljetillgångarna. En alternativ, eller en kompletterande, teori är att Storbritannien ville skapa stabilitet i de länder som de tidigare kolonialiserat för att ta sitt ansvar för situationen. Sovjetunionen ville helt enkelt öka sin kontroll i området för att exportera sin kommunistiska ideologi.

Ett led i Nigerias strävan efter att underkuva Biafra var terrorbombningar av civila mål som marknadsplatser, skolor och sjukhus. Omvärlden hade inga större intressen av att ställa upp för Biafra. Få länder erkände Biafra som självständigt. Tanzania var ett sådant land. Sverige var det inte. Det gick till och med så långt att man började ifrågasätta om det var värt att hjälpa biafranerna med mat när de ändå dödades av bomber och artillerield. En av dem som personligen engagerade sig för Biafra var den svenske flygaren Carl Gustaf von Rosen, som med ombyggda enmotoriga plan från Malmö Flygindustri, både organiserade hjälpsändningar och ett biafranskt flygvapen.

Biafra och dess befolkning vann mycket sympati från västvärlden då större delen av befolkningen i Biafra var kristna. Biafrabarnet blev ett argument för föräldrarna att få sina barn att äta upp sin mat: ”Tänk på de stackars biafrabarnen som svälter ihjäl”.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Vad var orsaken till ryska revolutionen? Hur gick den till? Hur har den påverkat dagens Ryssland?
Johan Bunnstedt, Halmstad (22 mars 1999)
grodanboll[snabel-a]innocent.com

Ryska revolutionen är inget enkelt begrepp. Även om kommunisterna gärna använder termen för att beteckna Lenins statskupp den 25 oktober 1917 (7 november enligt modern tideräkning).

I själva verket var den ryska revolutionen en kedja av händelser från 1905 till 1917. Ryssland hade sedan länge en tradition att vara ett centraliserat envälde. Men under senare delen av 1800-talet växte en opposition fram mot enväldet, samtidigt som ekonomin började moderniseras. Sedan Ryssland förlorat kriget mot Japan 1904-1905 tog sig oppositionen våldsamma uttryck. Liberala krafter krävde reformer. Och sedan protesterna slagits ner med våld (bland annat utanför Vinterpalatset i Sankt Petersburg, 1905 års revolution) gav faktiskt tsaren med sig och utlovade fria val till den ryska duman. Censuren avskaffades också. Under de kommande åren skedde en rad politiska och ekonomiska reformer. Ryssland var efterblivet, men gjorde snabba framsteg. Inte minst på det ekonomiska området. Industrin växte så det knakade. Inte minst var en rad svenska företag (till exempel L M Ericsson) verksamma i Sankt Petersburg och vid Kaspiska Havet. Bröderna Nobel (farbröder till Alfred) var som oljemagnater i Baku lika betydelsefulla och rika som Rockefeller i USA.

Utvecklingen tog en ny vändning i och med Första Världskriget. Ryssland misslyckades i sina krigsansträngningar och tyskarna höll på att vinna på östfronten. Tsaren tappade alltmer stöd och kriget förde med sig svält och annat elände.

I februari 1917 växte protesterna och den 27 februari (12 mars enligt modern tideräkning) genomfördes februarirevolutionen, då tsaren störtades och en reformregering under furst Lvov tog över. Den nya regeringen fortsatte dock kriget.

Tyskarna var inte sena att se tillfället. De satsade miljoner mark på att stödja Lenin och hans bolsjevikparti. Lenin hade sedan många år befunnit sig i Schweiz. Den tyska generalstaben finansierade nu hans resa genom Tyskland till Sverige (i ett specialtåg som generalstaben ordnade fram). Genom Sverige tog sig Lenin med tåg med hjälp av socialdemokratiska partiet. Han träffade de svenska socialdemokratiska ledarna i Stockholm och handlade sin "revolutionskostym" på PUB vid Hötorget. Från Sverige tog sig Lenin till Finland, som då var ett generalguvernement under den ryske tsaren. Sedan tog han tåget till Sankt Petersburg. Den liberala regimen gjorde att hans ankomst accepterades utan vidare.

Under sommaren föll furst Lvovs regering och ersattes den 7 juli/20 juli av Alexander Kerenskij, som tillhörde det socialrevolutionära partiet, vilket närmast var ett socialdemokratiskt parti. Alexander Kerenskij fortsatte kriget mot tyskarna, men utlyste samtidigt val till en konstituerande församling till december 1917.

Den 25 oktober/7 november tog Lenins bolsjeviker över Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Genom denna kupp (som genomfördes med hjälp av några tusen väldisciplinerade anhängare) fick han kontroll över statsapparaten. Kerenskij tingades lämna landet. Men de av honom utlysta valen genomfördes, med dåligt resultat för bolsjevikerna. Den konstituerande församlingen hade sammanlagt 707 platser och fördelningen blev följande:

Socialrevolutionärerna (högersocialdemokrater) 410 platser
Bolsjevikerna (kommunister) 175 platser
Konstitutionella Demokraterna ("kadett-partiet) 17 platser
Mensjevikerna (vänstersocialdemokrater) 16 platser
Övriga (främst regionala partier) 89 platser

Lenin satt dock kvar vid makten och inväntade lugnt den konstituerande församlingens första sammanträde den 4 januari/17 januari 1918. Församlingen röstade redan de första timmarna med sifforna 237-138 ner en motion från bolsjevikerna att Lenins regim skulle godkännas. Bolsjevikerna tågade ut ur salen och istället tog Lenins beväpnade matroser över. Den konstituerande församlingens möte upplöstes och sedan skulle det dröja över 70 år innan Ryssland åter hade en demokratiskt vald folkrepresentation.

Lenin slöt omedelbart fred med Tyskland i Brest-Litovsk och gav efter för alla tyskarnas krav. Tyska generalstaben fick verkligen valuta för de pengar de satsat på Lenin.

Under de kommande åren - fram till 1921 - försökte såväl demokratiska krafter som anhängare av den gamla tsarregimen ta över makten i Ryssland med militära medel. Tyvärr misslyckades de, trots att en del generaler tidvis var mycket framgångsrika och dessutom hade stöd från västmakterna. Istället konsoliderades den kommunistiska regimen. Men Finland, Estland, Lettland, Litauen och den ryska delen av Polen frigjordes från Ryssland och omvandlades till parlamentariska demokratier. Sovjet kom tillbaka under andra världskriget och krossade de då fria länderna, även om man bara lyckades ta tio procent av Finland.

Lenins statskupp vid årsskiftet 1917/1918 var enbart möjlig genom en kombination av olyckliga omständigheter. Det var fråga om att ett minimalt politiskt parti med några tusen medlemmar tog över ett land med mer än 150 miljoner invånare och sedan lyckades hålla sig kvar vid makten i över 70 år. De faktorer som fick avgörande betydelse var:

1) att Ryssland i praktiken förlorat kriget mot Tyskland och att nationen var svårt sargad av kriget, med bland annat livsmedelsbrist och svält som följd
2) att tyskarna skrupulöst utnyttjade och finansierade den ryska regeringens politiska motståndare - Lenins bolsjevikparti - för att uppnå militära mål
3) att de demokratiska krafterna var svaga och splittrade
4) att bolsjevikerna och Lenin visade fullständig hänsynslöshet när det gällde vilka metoder som tillgreps för att genomdriva sina mål

Den ryska revolutionens - eller snarare statskuppens - betydelse för Ryssland och världen kan inte underskattas. Genom att kommunisterna kom till makten skapades en hänsynslös diktatur som inte tvekade inför några grymheter och experiment - så länge de gynnade den egna maktpositionen. Genom det auktoritära styret krossades också för decennier alla möjligheter till en demokratisk utveckling. Och när Tyskland under Hitler marscherade upp inför kriget ställde Stalin glatt upp som bundsförvant. Utan förbundet med Stalin är det mycket möjligt att Hitler stoppats redan vid angreppet mot Polen (eller kanske inte ens genomfört det).

Ryska revolutionen har förorsakat minst 100 miljoner dödsoffer. Dessutom har den medfört att ett av Europas bördigaste områden - som i århundraden betraktats som en kornbod - inte ens klarade av sin egen försörjning. Den dynamiska ryska ekonomin, som utvecklades med stormsteg under de sista fredsåren under tsaren, stoppades upp och fördes istället bakåt. På många områden hade produktionen ännu 1991, vid Sovjetunionens fall, inte nått tillbaka till 1913 års nivå!

Jag undrar vad som var de bakomliggande orsakerna till ryska revolutionen? Vilka som blev följderna av den och vad som hade hänt om den aldrig ägt rum?
Angelica
gekas[snabel-a]hotmail.com

Man bör skilja på den ryska revolutionen i mars 1917 då Tsaren störtades och en demokratisk regering bestående av liberaler och socialdemokrater tog över, och den ryska statskuppen i oktober samma år då Lenins bolsjeviker grep makten med våld och störtade Rysslands första demokratiska regering genom tiderna. Ofta används felaktigt begreppet "den ryska revolutionen" om den senare av dessa händelser.

Ryssland var i början av förra seklet ett land som låg efter övriga Europa vad gäller demokratisering och ekonomisk utveckling. Den mesta makten var koncentrerad kring Tsaren och hans familj. Ekonomin höll dock på att utvecklas och Ryssland var helt klart på rätt väg. Missnöjet var emellertid stort med den långsamma förändringstakten och motgångarna i första världskriget spädde naturligvis på detta missnöje. De flesta oppositionella var demokrater som ville föra in Ryssland på samma väg som övriga Europa, mot demokrati och kapitalism. Det fanns dock också de som påverkade av marxistiska tankegångar ville införa proletariatets diktatur. Dessa leddes av Vladimir Uljanov, även kallad Lenin. Rysslands motståndare i kriget, Tyskland, såg naturligtvis chansen att destabilisera fienden, så de stödde Lenins bolsjeviker med mångmiljonbelopp i tyska Mark.

I mars 1917 tvingades till slut Tsaren abdikera under hårt tryck och en koalition mellan liberaler och socialdemokrater tillträdde. Fria Val utlystes till december 1917. Den nya regeringen hade dock en mycket vansklig uppgift. De skulle föra Ryssland ur kriget, stabilisera demokratin, oskadliggöra de röda förbrytarbanden som strök omkring samtidigt som de skulle säkra fortsatt god ekonomisk utveckling och administrera det gigantiska landet. Lägg därtill att de inte hade speciellt stor politisk erfarenhet.

Allt detta utnyttjades av bolsjevikerna som grep makten i en statskupp i okteber 1917. Efter det dröjde det över 70 år innan Ryssland fick demokrati igen.

Följderna av statskuppen blev att Rysslands utveckling mot demokrati och kapitalism stoppades tvärt. Kommunistiska bluffmakare hävdade hela tiden att Sovjetunionen hade god ekonomisk utveckling, men idag vet vi att det bara var bluffsiffror. Följderna blev också 60 till 100 miljoner döda människor till följd av massarvrättningar, koncentrationsläger, politiskt framtvingad svält m.m. Den ryska revolutionen bidrog också med största sannolikhet till att nationalsocialisterna kunde ta makten i Tyskland 16 år senare. Den mycket berättigade oron för att bolsjevismen skulle sprida sig var en av orsakerna till att många lät sig luras att rösta på Hitler. Den ryska statskuppen är därmed världshistoriens mest ödesdigra händelse.

Vad som skulle hänt om den aldrig ägt rum vet vi naturligtvis inte, men förmodligen hade, om den demokratiska regeringen fått arbetsro, Ryssland idag varit en integrerad del av Europa och haft betydligt högre välstånd.

Jag skriver ett arbete om Balkan. Det kommer upp flera saker om "Trastfälten", vad sjutton menas med det?
Peter Johansson, Hjo (18 januari 2001)
hinden1[snabel-a]telia.com

"Trastfälten" eller "Kosove Polje" var ett stort fältslag i juni 1389! Trastfälten låg en bit utanför Pristina i nuvarande Kosova. Slaget var avgörande för turkarnas erövring av Balkan. Den turkiska hären krossade serberna som var i allians med bulgarerna, bosnierna, valakierna och albanerna. Efter slaget kunde turkarna göra som de ville på Balkan och de stoppades inte förrän utanför Wien 1683! Trots att slaget på Trastfälten var ett katstrofalt nederlag för serberna har det i serbisk mytbildning framställts som avgörande för nationen. Den serbiske kungen Lazar eldade sina styrkor med att slaget vara avgörande för nationens framtid. Han hade rätt, Lazar stupade i slaget och serberna förlorade - de blev underkuvade av turkarna för de kommande 400-500 åren.

När slaget ägde rum bodde det betydande serbiska folkgrupper i Kosova. De flyttade dock under de kommande århundradena norrut, en del till områdena på andra sidan gränsen till Österrike-Ungern för att komma undan den muslimska överhögheten. Albanerna lätt sig dock omvändas till islam och lierade sig med turkarna. De flyttade in i det tomrum som serbernas utlfyttning skapade.

Slaget vid Trastfälten har en fullständigt orimlig position i serbisk nationell mytbildning. På sexhundraårsdagen av slaget ordnades ett massmöte på Trastfälten med deltagande av 1 miljon människor. Det var vid det mötet som Slobodan Milosevic fick sitt politiska genombrott. Han hade avläst vilka nationalistiska strängar han kunde spela på och gjorde det så effektivt att han kunde ta över makten i Jugoslavien.

Vad var det Sovjet ville åstadkomma med kalla kriget?? Vad var Sovjets största mål med kriget?!
Manoz, Malmö (16 maj 2001)
mag_nr1[snabel-a]hotmail.com

Sovjet - inledningsvis under ledning av Josef Stalin - försökte genom det Kalla Kriget skapa förutsättningar för sina allierade inom de demokratiska staterna att underminera samhället och med sovjetisk hjälp med våld ta över makten.

I samband med Andra världskrigets slut marscherade sovjetiska trupper in i tidigare av Tyskland ockuperade områden. Så gjorde även amerikanska och brittiska trupper i andra av Tyskland ockuperade länder. Skillnaden var att de amerikanska och brittiska trupperna inom kort gav plats för ett demokratiskt styre genom folkets egna valda företrädare, medan de sovjetiska trupperna hade en helt annan målsättning. De skulle skapa förutsättningar för lokala kommunister att ta makten. I land efter land - som ockuperats av Sovjetunionen - arrangerades också "val" under sovjetisk kontroll. Det var inte fritt för den som ville att kandidera och det var inte fritt att propagera för den kandidat som hade fel åsikter. Och när rösterna skulle räknas var de sovjetiska ockupationstrupperna inblandade. På det sättet tog kommunister makten i Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Och i Tjeckoslovakien genomfördes några år senare (1948) en regelrätt statskupp, där kommunisterna, stödda på den sovjetiska ockupationsmakten, tog över kontrollen av regeringen.

Den politik som Sovjet förde under de sista åren av 1940-talet ledde först några år senare till ett medvetet organiserat motstånd från Västs sida. Men när det motståndet väl organiserats stöddes de demokratiska krafterna i de länder som hotades av kommunistisk underminerande verksamhet. Dock var stödet till de demokratiska krafterna i de redan kommunistkontrollerade länderna begränsat, och inget land lyckades under de första decennierna befria sig från kommunismen. Begränsningen av Västs insatser märktes särskilt tydligt under upproren mot kommunisterna i Östtyskland 1953 och Polen och Ungern 1956. Väst var inte berett att satsa fullt ut på att krossa diktaturen.

Sovjets klart uttalade mål var att först konsolidera sin maktposition i de länder som ockuperats efter Andra världskrigets slut, samt därefter att ytterligare utnyttja de tillfällen som gavs att skaffa kontroll över fler länder (till exempel Kuba 1959). I förlängningen var målet världsherravälde.

Inlägget kompletterades med följande brev till Contra:

Tack för översikten om det Kalla Kriget, men där fattas enligt min uppfattning den stora strategiska bilden och Lenins och Stalins skiftande planer på krig.

1. Redan 1918 träffades ett hemligt avtal mellan den tyske kommunistledaren Karl Liebknecht och Moskva att Röda Armén skulle marschera mot Berlin till stöd för ett kommunistiskt uppror där.

2. Komintern lät publicera instruktionsböcker för väpnat uppror på 1920-talet (Lange: Vägen till seger och Neuberg, Väpnat uppror).

3. Sovjet stödde nationalsocialismen. Den berömde sinologen Karl Wittfogel, fd, kommunist, vittnade inför USA:s kongress på 1950-talet om att den övergripande planen var att Hitler måste komma till makten i Tyskland. Han skulle sedan starta ett krig som skulle leda till sovjetiskt maktövertagande i Väst-europa. Detta hade han förstått vid diskussioner med Kominternledare under sin tid i Moskva.

4. Stalin hoppades att hans pakt med Hitler skulle leda till revolution och att sedan Sovjetarmén skulle komma till undsättning, när de "imperialistiska" makterna tröttat ut sig i ett långt krig. Stalin var mycket besviken över Hitlers snabba framgångar i väst 1940-1941. När de kapitalistiska makterna kollapsade efter ett långt krig, skulle annars Stalin ta över. Han hoppades på samma modell som 1914-18.

5. Efter seger i Korea 1950 planerade Stalin att överfalla Jugoslavien. Efter framgång där var tanken att marschera vidare mot Västeuropa. Sovjet

hade då stridsvagnar och pansarfordon för 250 dåtida divisioner. Samtidigt byggdes Sovjetarmén upp från 2,8 miljoner man till 6 miljoner. Vi måste vänta på de fullständiga uppgifterna ur de sovjetiska arkiven. Stalin hade också givit order om att man skulle påskynda arbetet med att tillverka atombomber. Han hade 1952 inte atomvapen, därför måste han först ha dessa innan han kunde angripa Västeuropa och bli den störste tsaren av alla.

Som tur var stod amerikanska armén, Strategic Air Command och USA:s atomvapen i vägen för Stalins planer, som inte kunde förverkligas på grund av hans död 1953. Men det betydde inte att Sovjet gav upp planerna på krig. Nyligen avslöjades

ett dokument från 1964, som visade att Warszawapakten hade planer på att kunna nå Lyon i Frankrike på nio dagar. I planerna ingick massiv användning av taktiska kärnvapen i Europas mitt.

Om Stalins order om angrepp i Korea och jugoslaviska planer se William T. Lee, The Korean War Was Stalin's Show (1999).

Bertil Häggman

När blev Sovjetunionen uppdelat till Ryssland bland flera länder? År och vem gjorde revolutionen?
Tobias, Eslöv (26 november 2004)
www.toby_hif[snabel-a]hotmail.com

Sovjetunionen föll samman 1991 efter att flera delrepubliker hade krävt självständighet från Sovjetunionen.

Upprinnelsen till Sovjetunionens fall är att Michail Gorbatjov försökte rädda kommunismen genom att reformera den ineffektiva planekonomin. Men i praktiken ledde detta till kommunismens undergång. Gorbatjov genomförde begränsade ekonomiska liberaliseringar (perestrojka) och förbättrade möjligheterna till öppenhet och kritik (glasnost). Detta fick systemet att rämna i fogarna. Då Gorbatjov inte var beredd att ta till våld (förutom ett fåtal incidenter i Lettland och Litauen) för att bevara systemet kunde ingenting rädda Sovjetunionen.

Boris Jeltsin pläderade för en snabbare reformtakt än Gorbatjov och satte ett tryck på Gorbatjov bland annat i frågan om att ge Sovjets delrepubliker mer självständighet. När traditionella kommunister som inte ville se någon förändring gjorde en dåligt planerad statskupp i augusti 1991 lyckades Boris Jeltsin mobilisera ett folkligt motstånd som banade vägen för Jeltsin som president. Jeltsin införde då ett mer marknadsorienterat system och gjorde sig av med resterna från det kommunistiska systemet.

De första nationella protesterna i Sovjetunionen uppstod i Kazachstan 1986 och strider utbröt mellan Armenien och Azerbajdzjan om området Nagorno-Karabach 1987. 1989 demonstrerade stora grupper i Georgien för självständighet. Estland var först med en självständighetsdeklaration 1988 och de andra två baltiska länderna följde efter. Även Moldavien och Ukraina började kräva självständighet.

Företrädare för delrepublikerna Ryssland, Ukraina och Vitryssland samlades i december 1991 för att formellt upplösa Sovjetunionen. Till en början organiserades 12 av de 15 tidigare sovjetrepublikerna i ett lösare samarbete - OSS – Oberoende Staters Samvälde. Men detta samvälde kom att spela en rätt så blygsam roll.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Jag skulle vilja veta vad Brezjnevs doktrin innebar. Vad gjorde den för att behålla kontrollen över Sovjets intresseområden under Kalla kriget?
Lena, K-d (6 maj 2003)
lena_superbra[snabel-a]hotmail.com

Brezjnevdoktrinen formulerades av Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnev som ett försvar för hans redan verkställda beslut att med militärt våld krossa den spirande demokratin i Tjeckoslovakien 1968.

Sovjetunionen svarade enligt en överenskommelse mellan de allierade för ockupationen av Tjeckoslovakien efter Andra världskrigets slut (trots att det var amerikanska trupper som befriade Prag). 1948 utnyttjade Sovjet - under Josef Stalin - sin militära närvaro i Tjeckoslovakien för att genomföra en statskupp och införa en kommunistisk diktatur, i slutändan styrd av Moskva.

När landets politiska ledning under 1967 och 1968 började "liberaliseras" (det var fortfarande kommunister i ledningen, men kommunister som kunde tänka sig vissa politiska reformer) svarade Sovjet med att invadera landet och åter tillsätta sina egna män vid rodret i Prag. Reformkommunisten Alexander Dubcek - som lett landet under reformperioden - fick ett skogvaktarjobb, medan stalinisten Gustav Husak fick den makt som återstod sedan Moskva tagit sitt.

Invasionen av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968 genomfördes formellt av Warszawa-pakten, till vilken de av Sovjet kontrollerade satellitstaterna i Östeuropa hörde. Men det var sovjetiska förband som genomförde det smutsiga hantverket, med bara formell medverkan från länder som Ungern, Östtyskland, Polen och Bulgarien.

I ett tal i Warszawa i november, två månader efter invasionen av Tjeckoslovakien, formulerade Brezjnev sin doktrin. Han förklarade att den "socialistiska gemenskapen" (dvs Warszawa-pakten) hade rätt att ingripa med våld om socialismen hotades i ett land där socialismen redan var genomförd. Brezjnevs företrädare Nikita Krusjtjev hade redan levt efter doktrinen då han krossade de ungerska frihetssträvandena 1956 (och de ungerska ledarna då fick inga skogvaktarjobb, de avrättades). I praktiken innebar Brezjnev-doktrinen att de länder som en gång hamnat bakom järnridån alltid skulle förbli där.

När Sovjetunionen 1979 invaderade Sovjet Afghanistan, gjorde man det för att insätta en mer Moskva-vänlig kommunistregering än den som redan tagit makten genom en kupp. Brezjnevdoktrinen utvidgades då till att omfatta även länder som inte ursprungligen ingått i den "socialistiska gemenskapen". Afghanistan var formellt ett alliansfritt land.

Brezjnev-doktrinen avskaffades 1989 av Sovjetunionens dåvarande ledare Michail Gorbatjov. Två år senare föll Sovjetunionen i bitar och länderna i det som under nära femtio år varit socialistiska diktaturer blev demokratier, utan att kunna kuvas av Sovjetunionen. Brezjnev-doktrinen hade förpassats till historiens skräphög.

Jag vill veta allt om Pragvåren
Jonna, Karlskrona (17 maj 1999)
bergjonna[snabel-a]hotmail.com

Låt oss börja med att konstatera att namnet. "Pragvåren" ursprungligen användes för ett musikstycke av 1800-talskompositören Bedrich Smetana! Den användning som "Pragvåren" fått på de politiska händelserna i Tjeckoslovakien 1968 är alltså bara ett lån av namnet på ett klassiskt musikstycke.

Men Din fråga gäller naturligtvis de politiska händelserna.

Kommunisterna tog makten i Tjeckoslovakien genom en kupp 1948. Tjeckoslovakien var under Mellankrigstiden ett av världens mest ekonomiskt utvecklade länder och låg på tio i topp-listan, långt före exempelvis Sverige. Några års kommunism förde ner landet till B-laget. Repressionen efter kuppen 1948, de politiska proceserna mot regimens motståndare och följsamheten mot Sovjets minsta vinkar gjorde att Tjeckoslovakien länge sågs som ett av de politiskt mest efterblivna (för kommunister mest välartade) länderna i Östblocket. Repressionen gick så långt att kommunistpartiets generalsekreterare Rudolf Slansky (nummer 2 i den kommunistiska hierarkin) anklagades för spioneri och avrättades efter en antisemitiskt inriktad skådeprocess med påhittade anklagelser och bevis (1952).

Ända fram till december 1967 styrdes Tjeckoslovakien av stalinisten Anton Novotny. Men redan under senare delen av hans tid vid makten gjordes medgivandet att Tjeckoslovakien inte anpassat sig till landets egna förutsättningar, utan att man alltför slaviskt kopierat Sovjet. Bland annat började man fundera i banor av ändringar i det ekonomiska systemet, där man började prata om decentralisering, initiativ på företagsnivå och vinst som styrmedel. Den som utvecklade dessa för ett kapitalistiskt samhälle synnerligen banala och primitiva tankar, men för ett kommunistiskt samhälle helt revolutionerande, var ekonomen Ota Sik. Novotny fortsatte dock samma stalinistiska linje som han drivit sedan 1953.

I januari 1968 utsågs Alexander Dubcek till ny partiledare i det tjeckoslovakiska kommunistpartiet. Novotny stanande kvar som president. Dubcek var kommunist och hade gjort karriär inom det slovakiska kommunistpartiet, men han hade själv insett åtminstone den gamla stalinistiska kommunismens ohållbarhet. Han var inriktad på reformer. I början av mars föll en del gamla stalinister i den tjeckoslovakiska regeringen, liksom delrepubliken Slovakiens stalinistiske regeringschef Michal Chudik. I slutet av mars avgick Novotny från presidentposten. Dubcek fick garantier för att Sovjet inte skulle blanda sig i Tjeckoslovakiens inre angelägenheter. Efterträdare till Novotny blev Ludovik Svoboda - ett passande namn eftersom Svoboda betyder frihet på de slaviska språken.

Under april avgick alltfler gamla stalinister - en del begick dessutom självmord. En ny regering utsågs och i regeringsprogrammet hette det att det inte fanns någon väg tillbaka till den gamla stalinismen. I slutet av april publicerade partiorganet Rude Pravo en deklaration att Tjeckoslovakien förbehöll sig rätten att driva en "oavhängig socialism", utan styrning från Sovjetunionen. Censuren avskaffades, kulturlivet började blomstra och politiska reformer diskuterades brett i hela landet - inte minst bland studenterna. Regeringen talade om "socialism med ett mänskligt ansikte". Samtidigt försäkrade regeringen att den inte skulle tillåta oppositionspartier och det var aldrig tal om att Tjeckoslovakien skulle lämna Warszawa-pakten.

I början av maj genomförde Warszawa-pakten en stor militärmanöver i Polen, vid den tjeckiska gränsen. Kommunistledarna i Östeuropa samlades till en stor konferens i Moskva för att diskutera läget, tjeckoslovakerna var inte inbjudna.

I juni skrev många ledande tjecker under ett uppror som krävde en fortsatt demokratisering i landet. Kommunistpartiet började nu bromsa och fördömde uppropet, sedan påtryckningarna från de andra kommunistländerna blivit hårdare.

Under juli fortsatte de sovjetiska ledarna påtryckningarna på Tjeckoslovakien och krävde stopp på reformpolitiken och rättning i ledet. Dubcek gav dock klart besked att man inte tänkte finna sig i Sovjets krav.

Den 21 augusti marscherade trupper från fem Warszawa-paktsländer in i Tjeckoslovakien. De politiska ledarna fördes bort av de sovjetiska trupperna. Under flera veckor drevs ett märkbart civilt motstånd, till exempel genom underjordiska radiosändare, folkliga protester direkt mot de sovjetiska soldaterna osv. Dock kuvades alla frihetssträvanden och Tjeckoslovakien fördes under Gustav Husaks ledning åter in som sovjetisk satellitstat. Till skillnad från tidigare frigörelseförsök blev dock de tjeckoslovakiska reformledarna inte avrättade. Dubcek fick till exempel arbete som skogvaktare. Men förvisso bevisades med eftertryck att "socialism med ett mänskligt ansikte" inte var något som gick att genomföra i praktiken. Det skulle dröja ytterligare tjugo år innan Tjeckoslovakien blev fritt och det blev landet först sedan socialismen avskaffats.

Varför lämnade Anto Novotny partiledarposten i det Tjeckoslovakiska kommunistpartiet? Hur kunde en ny regering utses, i Tjeckoslovakien, 1968? Hur många militära operationer har Warszawapakten gjort? Varför fick inte Tjeckoslavakien deltaga i diskussionerna efter den stora militärmanövern i Polen? Vad hade FN för roll i Tjeckoslovakien,1968?
Karin Vriste, Nacka (9 november 1999)
Karin_Vriste[snabel-a]hotmail.com

Tjeckoslovakien var vid den här tiden allmänt ansedd som den mest rigida staten i Östeuropa. Novotny ansågs vara den siste stalinisten, som blockerade alla förändringar. Näringslivet var förstenat och efterblivet. Även inom kommunistpartiet ville man genomföra reformer, gärna efter förebild av Ungern, som faktiskt lättat upp på regleringarna. Mot den bakgrunden sanktionerade även Leonid Brezjnev att Novotny störtades, vilket skedde i december 1967.

Om Du avser Dubceks makttillträde i januari 1968 så blev han vald till generalsekreterare i kommunistpartiet, inte regeringschef. Dock var generalsekreterarposten betydligt viktigare än regeringschefsposten. Dubcek kunde väljas genom att han uppfattades som lojal kommunist, som trots allt var beredd att genomföra de reformer som även ledande inom kommunistpartiet insett vara nödvändiga. Det visade sig under våren och sommaren att Dubcek var beredd att gå betydligt längre än vad de som utsåg honom trott i början av året.

Warszawa-pakten hade trupper stationerade i flera medlemsländer, men när det var fråga om militära operationer var det Sovjetunionen som stod för dem, inte Warszawa-pakten (med undantag för invasionen i Tjeckoslovakien 1968). Så var det sovjetiska styrkor som slog ner upproret i Öst-Berlin 1953 och som ingrep i Ungern 1956. Däremot var det inhemska styrkor som krossade upproret i Poznan (Polen) 1956 och som ingrepp vid upprepade tillfällen senare i Polen. Dock hotade en sovjetisk invasion (eventuellt en Warszawa-paktsinvasion) innan Jaruzelski genomförde sin kommunistiska militärkupp på Luciadagen 1980. Hade den kuppen inte genomförts hade Warszawa-pakten sannolikt ingripit vid ytterligare ett tillfälle.

Tjeckoslovakien fik inte vara med i överläggningarna helt enkelt för att Brezjnev inte litade på tjeckerna och framförallt inte på Dubcek. Det var en styrkedemonstration mot den tjeckiska regimen.

I samband med händelserna i Tjeckoslovakien 1968 gjorde FN inte ens så mycket. Sovjetunionen hade ju permanent representation i säkerhetsrådet och vetorätt.

Varför föll kommunismen i Tjeckoslovakien, hur föll den var det ex p g a påtryckningar ifrån folket. Hur gick det till?? Vad hände efter, hur gick det för ekonomin osv...
Veronica Svensson, Karlstad (9 augusti 2004)
veronicasvenson[snabel-a]hotmail.com

Att kommunismen i Tjeckoslovakien föll berodde mycket på att Sovjetunionen försvagats av inre spänningar och yttre tryck. Sovjetunionen kunde inte matcha Ronald Reagans militära upprustningspolitik och det sovjetiska systemet kunde heller inte mäta sig med det amerikanska systemet på det ekonomiska, politiska och ideologiska planet. Tack vare Ronald Reagans benhårda och konsekventa motstånd mot kommunismen föll Sovjetunionen samman som ett korthus 1991. En annan orsak var att själva systemet var ineffektivt och korruptionen var utbredd. Ekonomin fungerade inte friktionsfritt, miljön förstördes och ohälsan i allmänhet och alkoholismen i synnerhet var utbredd.

Under Michail Gorbatjovs styre (president 1985 – 1991) slog Sovjetunionen in på en mer passiv och fredlig väg. Gorbatjov var inte längre beredd att ingripa militärt för att bevara det kommunistiska systemet i Östeuropa. Han ville förvisso reformera kommunismen för att därmed bevara kommunismen vid makten men hans reformer inom ekonomin (perestrojka) och hans strävan efter öppenhet (glasnost) hjälpte utvecklingen på vägen mot kommunismens undergång. 1956 hade Sovjet ingripit med militära medel i Ungern och 1968 i Tjeckoslovakien. När fackföreningsrörelsen med Lech Walesa i spetsen gjorde uppror mot det kommunistiska systemet 1980 - 1981 (Brezjnev var då president) ingrep inte Sovjetunionen. Samma sak skedde när muren föll i Berlin 1989 och när Östtyskland återförenades med Västtyskland 1990.

Det var de relativt fria valen i Polen 1989, där Solidaritet vann stort, som blev startskottet för kommunismens fall i Östeuropa. Ungern som under en längre tid genomfört en liberalisering påskyndade utvecklingen efter Solidaritets seger i Polen, vilket i sin tur skapade problem för Honecker i Östtyskland då många östtyskar lyckades ta sig till Ungern. Detta ledde till öppnandet av Berlinmuren vilket i sin tur sporrade den tjeckiska befolkningen att frigöra sig från kommunismens ok. Ceausescus fall i Rumänien ett halvår efter valet i Polen blev den definitiva slutpunkten för kommunismen i Östeuropa.

När Sovjetunionen med Gorbatjov i spetsen inte ingrep skapades en slags dominoeffekt där folkliga demonstrationer och protester fick det ena kommunistsystemet efter det andra att rämna i fogarna och rasa samman. Alla länder utom Rumänien fick en fredlig övergång. Lite tillspetsat kan man säga att det tog tio år för Polen, tio månader för Ungern, tio veckor för Östtyskland och tio dagar för Tjeckoslovakien att övergå från ett kommunistiskt till ett demokratiskt system.

Den som fångade upp de folkliga stämningarna i Tjeckoslovakien var författaren och dramatikern Vaclav Havel som ledde medborgarforum, partiet som slog vakt om de enskilda människornas fria rättigheter. Vaclav Havel blev sedermera president i Tjeckoslovakien och Tjeckien efter att Tjeckien och Slovakien gått skilda vägar 1993.

Övergången från kommunism och diktatur till marknadsekonomi och demokrati gick relativt bra men ledde till vissa problem som förvisso inte kunde jämföras med Rysslands problem. Tjeckoslovakien lyckades dock bäst av de forna kommunistländerna, antagligen på grund av att Tjeckoslovakien haft en demokratisk tradition innan nazismens och kommunismens övertagande. Det största orosmomentet var spänningen mellan tjecker och slovaker som utnyttjades av många politiker i landet. Tjeckien och Slovakien är idag medlemmar i NATO och EU vilket har varit och är en viktig fråga för de östeuropeiska länderna för söka skydd mot ett framtida starkt Ryssland.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Jag skulle vilja ha fakta om Kronstadt-upproret 1921.
Jan-Ossian Falén (13 oktober 1999)
jan-ossian[snabel-a]spray.se

Kronstadt är en stad på en ö i den inre delen av Finska Viken, straxt utanför Sankt Petersburg. Där finns en flottbas. Efter Lenins maktövertagande 1917 var det ett centrum för den nya sovjetiska flottan och matroserna i Kronstadt ansågs vara Lenins mest lojala anhängare. Men 1921 hade de fått nog. De reste återigen upprorsfanan och krävde slut på svälten, liksom att de krävde de demokratiska rättigheter som hade utlovats i revolutionen 1917, men aldrig getts till befolkningen, som ju istället utsattes för en diktatur som var betydligt hårdare än tsarens regim. Det var i slutet av februari 1921 som besättningarna på två fartyg antog resolutioner som krävde nyval med hemliga omröstningar, fria debatter, yttrandefrihet, pressfrihet, frigivande av de politiska fångarna osv. Dock fanns den något märkliga inskränkningen "till arbetarnas, böndernas, anarkisternas och vänstersocialistpartiernas förmån". I Sankt Petersburg pågick samtidigt omfattande strejker.

Grunden i Kronstadt-matrosernas kritik var därför riktig. Dock var det så att de ledande upprorsmakarna tog kritiken till utgångspunkt för mer en mer anrkistiskt inriktad revolt, så upprorets riktning var felriktad.

I Kronstadt bildades en revolutionskommitté, som försökte nå kontakt med de strejkande i Sankt Petersburg. Nyheten spreds snabbt till den stora staden och läget såg kritiskt ut för bolsjevikerna. Lenin svarade med den största hänsynslöshet. Trotskij och generalen Tuchatjevskij gick till attack och det blev tusentals dödsoffer i de strider som följde. Under april-juni dömdes sedan över 2000 människor till döden och över 6000 skickades till koncentrationsläger. 8000 flydde över isen till Finland, där de senare utlovades fri lejd om de återvände till Ryssland. De som trodde på löftena om fri lejd skickades till ett av de hårdaste koncentrationslägren. Efter något år var bara 1500 av 5000 fångar i livet.

Hur var det egentligen i Sverige efter börskraschen? Hur upplevde vi depressionen och hur påverkades ekonomin sedan av andra världskriget?
Kerstin Andersson, Arvika (22 augusti 2006)
ja_e_syko_[snabel-a]hotmail.com

Bakgrunden till börskraschen 1929 i New York var den tilltagande tillväxten efter första världskriget 1918. 1920-talet kännetecknades av stor optimism. Företagen införde mer rationella produktionsprocesser och många nya uppfinningar såg dagens ljus. Tack vare masstillverkningen, som bäst exemplifieras av Henry Fords löpande bandprincip vid tillverkning av bilar, kunde priserna pressas så att många fler människor hade råd att köpa bilar, telefoner, hushållsapparater och mycket annat.

Företagen gjorde stora vinster och handeln med aktier ökade kraftigt. Men efter en viss period nådde marknaden en vändpunkt där tillväxten blev mer skenbar och baserades mer på spekulation än på substans och verklig industriell expansion. De stigande aktiekurserna skapade en pyramid av pappersvinster.

Under denna period hängde inte arbetarnas löner med i det ekonomiska uppsvinget och bönderna drabbades av ekonomiska problem då spannmålspriserna fallit kraftigt efter kriget. Spannmålspriserna föll ännu mer efter att bönderna för att försörja sig ökade sin produktion. Av denna anledning försvann två viktiga konsumentgrupper som kunde ta vid när medelklassen köpt dessa prylar. När företagen fortsatte att producera sina varor samtidigt som efterfrågan sjönk uppstod stora problem för företagen. Marknaden växte helt enkelt inte som företagen hade räknat med.

Plötsligt var byggverksamheten och industriproduktionen på nedgång och bilförsäljningen minskade. I september 1929 började aktiekurserna falla. En månad senare kom paniken och börskraschen. Vid elvatiden den 24 oktober (svarta torsdagen) 1929 hade fler säljorder än köporder registrerats på New York börsen. En ängslan började sprida sig och till slut kom paniken och depressionen som stundtals ledde till att telefon- och telegraflinjerna blockerades. Alla ville sälja och mäklarna skrek och knuffades i sin iver att lägga in säljorder.

Kursfallet dämpades dock något av att några bankirer gick samman och köpte upp aktier för att därmed hålla uppe priserna. Men lugnet inföll sig inte och förtroendet för börsen var slut. Veckan därpå fortsatte kurserna att sjunka. Den 29 oktober föll Dow Jones industriindex med 13 % på en enda dag. Från 3 september till 13 november föll börsen med hela 50 %. Många hade köpt upp aktier ”billigt” veckan före den stora kraschen och dessa aktier fick de slumpa bort till ett extremt lågt värde. Att kraschen kunde bli så stor hade också att göra med att många belånade sina aktier som de köpt för att kunna köpa fler aktier. När aktiekurserna började gå ned tvingades många av sina långivare att sälja sina aktier för att värdet gått under en viss nivå. Många ruinerades fullständigt av kraschen.

Sammanbrottet fick stora konsekvenser på 1930-talet och fick stora efterverkningar i hela världen. USA:s problem smittade av sig på andra länder och främst drabbades Tyskland och Österrike som hade pålagts ett stort skadestånd i Versaillesfördraget 1919 och som samtidigt led av hög inflation. Tilltron till börsen och marknaden som helhet fick sig en rejäl törn och utnyttjades av extrema rörelser såsom kommunismen och nationalsocialismen.

Världsdepressionen nådde Sverige 1931, samma år som Ådalshändelserna ägde rum. Vad som då skedde var att en strejkande mobb hotade att lyncha de arbetare som trotsade strejken, varpå militären kallades in och ingrep på ett olyckligt sätt.

Exportindustrin hade drabbats hårt av den internationella lågkonjunkturen vilket medförde en inhemsk massarbetslöshet. Handelsbalansen försämrades och valutareserven eroderade. När Storbritannien lämnade guldmyntfoten tvingades även Sverige göra det. Regeringen som leddes av liberalen C G Ekman förde en traditionell hushållningspolitik, som gick ut på att försöka hålla tillbaka de offentliga utgifterna samtidigt som produktionskostnaderna för näringslivet skulle sänkas. Problemen i ekonomin ledde dock till ökade sociala spänningar och blev därmed upptakten till Ådalshändelserna.

Den ekonomiska krisen medförde att Ivar Kreugers tändsticksimperium föll samman. Kreugers affärsidé var att låna ut stora belopp till ett antal länder i utbyte mot att han fick monopol på tillverkning av tändstickor i dessa länder. När krisen kom kunde inte länderna betala tillbaka samtidigt som konsumtionen sjönk och Kreuger fick likviditetsproblem. 1932 tog han livet av sig i Paris.

Efter andra världskriget talades det om en skördetid. Den varade mellan 1945 och 1951. En andra skördetid uppstod 1960-1969. Den första skördetiden påbörjades efter att samlingsregeringen som bildades under andra världskriget upplöstes. Sverige hade stått utanför kriget och hade därför en fungerande industri medan de andra länderna i bland annat Europa var sönderbombade. Dessa länder hade ett stort behov av stål och andra produkter som Sverige hade möjlighet att exportera. Detta gjorde att Sverige fick ett ekonomiskt uppsving. De gemensamma intressen som fanns under andra världskriget, dvs. att hålla Sverige utanför kriget, försvann under fredstid. De ideologiska skillnaderna kunde därmed komma upp till ytan igen.

Socialdemokraterna gjorde samtidigt en kraftfull satsning 1945-1951 för att förverkliga sitt efterkrigsprogram. Folkpensionerna höjdes väsentligt för att det skulle bli möjligt att leva på dem. Man införde allmänna barnbidrag utan behovsprövning. En allmän sjukförsäkring infördes vilket gav alla ”fri” sjukvård, subventioner för läkemedel och ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom. Man införde även bostadsbidrag, en striktare arbetarskyddslag, lagstadgad semester och nioårig enhetsskola. Denna välfärdspolitik accepterades vid denna tidpunkt av de borgerliga partierna.

De motsättningar som fanns handlade om välfärdsstatens närmare utformning. De borgerliga partierna ville avskaffa hyresregleringen för att råda bot mot bostadsbristen. Högern ville också ha en kombination av barnbidrag och barnavdrag eftersom barnstödet i de högre inkomstlägren minskade.

Det som blev den stora stridsfrågan var den ekonomiska politiken där vissa socialiseringskrav fanns på arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Näringslivet satte igång en propagandakampanj, planhushållningsmotståndet, för att förhindra en planhushållning i form av en statsstyrd och centraliserad ekonomi i Sverige. Bertil Ohlin, Folkpartiets dåvarande ledare, föreslog ramhushållning. Detta innebar en fri ekonomi som reglerades av statsmakten genom ramlagar, dvs. gemensamma spelregler. Bertil Ohlin ville även ha en aktiv socialpolitik för att förhindra fattigdom och utslagning. En annan stridsfråga var skatterna och Socialdemokraternas ambitioner att omfördela samhällets resurser.

När de andra europeiska länderna efter återuppbyggnaden började komma ifatt Sverige tappade Sverige mer och mer styrka i den hårda konkurrensen. Höga skatter och bidrag, en stel arbetsmarknad med mer gjorde att Sverige tappade många placeringar på OECDs välståndsliga över BNP-utvecklingen.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Varför var Sverige neutralt under och efter världskrigen? Eller var vi det?
Johan Bunnstedt, Halmstad (24 mars 1999)
grodanboll[snabel-a]innocent.com

Sverige var nuetralt i den meningen att vi inte var krigförande. Sedan kan man ha synpunkter på hur vi av mer eller mindre goda skäl i själva verket stod på den ena eller andra sidan i Andra världskriget.

Men först Första Världskriget. Som egentligen var ett krig mellan Tyskland och Österrike/Ungern å enda sidan och Frankrike, Storbritannien och Ryssland å andra sidan. Så småningom drogs fler länder in i kriget, men många lyckades hålla sig utanför. Så kunde till exempel Sverige, Norge och Danmark helt hålla sig utanför kriget. Liksom till exempel Nederländerna. Den skandinaviska neutraliteten manifesterades genom det så kallade trekungamötet i Malmö. Under Första världskriget hade Sverige landgräns mot ett av de krigförande länderna, Ryssland. Och där de finska och svenska järnvägssystemen möttes i Karungi i Tornedalen pågick en intensiv internationell aktivitet. Tidvis var Karungi den säkraste platsen för de allierade i Väst att nå sina allierade i Ryssland och tvärtom. Detta accepterades av Sverige, men det var aldrig fråga om några militära transporter eller trupptransporter. Även om det säkert smugglades en hel del. Sverige höll sig nog i stort sett neutralt under Första Världskriget.

Annat var det under Andra världskriget. Våra grannländer, Finland, Danmark och Norge blev alla utan egen förskyllan indragna i kriget. Deras och Nederländernas neutralitetsdeklarationer struntade tyskar, engelsmän och ryssar högaktningsfullt i. Sverige fortsatte dock krampaktigt att hålla fast vid en neutralitet som var neutral till namnet men inte så mycket i praktiken. Orsaken var enkel. Sverige hade under socialdemokratisk ledning avvecklat en stor del av försvaret under 1920-talet (känns politiken igen?) 1936 kom man på att det inte var så dumt med ett fungerande försvar - inte minst mot bakgrund av utvecklingen i Tyskland, och försvaret började åter byggas upp. När Andra världskriget började 1939 var det svenska försvaret fortfarande ihåligt. En rad desperata åtgärder vidtogs för att stärka försvaret, men det tog flera år innan försvaret nått en nivå så att det kunnat haft någon betydelse om Sverige skulle ha attackerats av Tyskland eller Sovjet. Statsminister Per-Albin Hanssons uttalande i september 1939 att "vår beredskap är god" var en ren lögn. Låt oss vara snälla och kalla det nödlögn.

När kriget kom närmare Sverige tvingades vi av rent militära skäl att göra stora eftergifter för Tyskland. Tyska trupper transporterades genom Sverige mellan Tyskland och Norge (visserligen bara permittenter, men ändå). Dessutom transporterades krigsmateriel samma väg. När krig brutit ut mellan Tyskland och Sovjet sommaren 1941 medgav Sverige transport av en fullt krigsutrustad tysk division från Norge till Finland (som var allierat med Tyskland), den s k Engelbrechtdivisionen. Sverige levererade järnmalm och andra strategiska varor till Tyskland (som var mer beroende av svenska produkter än de allierade). Sverige ställde alltså upp på Tysklands sida under de första krigsåren. När det började gå sämre för tyskarna bytte Sverige sida och sa till exempel upp avtalet om permittenttransporterna till Norge från augusti 1943.

När det gäller Finland ställde Sverige upp med frivilliga efter Sovjetunionens överfall på Finland 1939 (Vinterkriget). Även krigsmateriel sändes till Finland, och en svensk flygdivision sattes upp i Finland. Även under det så kallade fortsättningskriget mellan Finland och Sovjet från 1941 deltog vissa (men inte så många) svenska frivilliga.

Sammanfattningsvis kan man säga att Sverige förde en principlös anpassningspolitik och tillmötesgick dem som hade det militära övertaget för tillfället. Det var framgångsrikt så till vida att Sverige ju faktiskt aldrig blev attackerat.

Efter Andra världskriget hade de neutrala länderna Danmark, Norge och Nederländerna att en neutralitetsdeklaration inte spelar någon praktisk roll när det smäller. De anslöt sig därför alla till NATO. Sverige valde dock att stå utanför, även om debatten om ett NATO-medlemskap fördes under en stor del av 1950-talet. Från 1960-talets början var dock neutralitetsdogmen så djupt inpräntad i det politiska etablissemanget att det inte ens gick att diskutera saken utan att bli "utkastad från det politiska samtalet". Den socialdemokratiska utrikesadministrationen med först Östen Undén och sedan Olof Palme som främsta drivkrafter drev dock en politik som i väsentliga internationella frågor ställde Sverige på de kommunistiska diktaturernas sida. Palmes dubbelroll blir mycket märklig, eftersom det under de allra senaste åren framkommit han personligen såg till att Sverige samtidigt hade ett nära samarbete med NATO:s planering och i en ytterst liten krets la upp planer för hur Sverige skulle samarbeta med Väst i händelse av krig.

Vad innebar "midsommarkrisen" (år 1941)
Jonas Nilsson, Hudiksvall (1 oktober 1999)
josnin.91.[snabel-a].oster.hudiksvall.se

Sveriges möjligheter att upprätthålla den självproklamerade neutralitetspolitiken under Andra världskriget var begränsad, inte minst av militära skäl. Följden blev också att Sverige - lite förenklat - under början av kriget gjorde neutralitetsfrämmande tillmötesgåenden mot Tyskland och under slutet av kriget liknande tillmötesgåenden mot de allierade. Detta kombinerades med att Sverige försökte stödja grannländerna som alla överfallits av stormakter (Sovjet i Finlands fall och Tyskland i Danmarks och Norges). Inledningsvis innebar detta att Sverige av detta skäl stödde motståndarna till Tyskland och Sovjet (som enligt Molotov-Ribbentroppakten var samarbetspartner). Men Sverige hade ju inte några som helst militära resurser som ens tillnärmelsevis skulle räcka till att med väpnad makt hävda oberoende och neutralitet och därför blev politiken i praktiken ett stöd för den andra sidan.

Följden blev en vinglig politik med en lång rad eftergifter, ofta i strid mot den öppet deklarerade politiken. Man kan ha synpunkter på detta, till exempel att Sverige inte klart tog avstånd från diktaturerna. Men det torde dock vara klart att just denna politik medverkade till att Sverige lyckades stå utanför kriget. Vilket säkert räddade livet på många svenskar och många flyktingar som befann sig i Sverige.

Midsommarkrisen 1941 var ett av de tillfällen när Sverige gjorde eftergifter som stred mot den så stolt deklarerade neutralitetspolitiken. Den 22 juni 1941 var alliansen mellan Hitler och Stalin över. Tyskland gick till angrepp mot Sovjet. Finland anslöt sig till Tyskland i ett försök att återvinna de finska områden (främst Karelska Näset med staden Viboprg, Finlands innan kriget näst största stad) som Sovjet tilltvingat sig i Finska vinterkriget. Tyskland begärde då att få överföra en fullt utrustad division, Engelbrecht-divisionen, från Norge till den finska fronten. Transporten skulle ske med Malmbanan (Narvik-Kiruna-Boden) och vidare till Karungi och Haparanda vid Torne älv. Det var fråga om soldater i tysk uniform och all deras utrustning. När begäran kom rådde delade meningar i regeringen om man skulle gå med på det. Efter prövning i regeringen, utrikesnämnden och partigrupperna i riksdagen gav Sverige dock med sig och nästan 15.000 man transporterades genom Sverige med början den 25 juni 1941.

Det har påståtts att kung Gustaf V hotat att abdikera om regeringen inte gjorde eftergifterna, något som hade kunnat vara ytterst allvarligt i Sveriges då pressade läge. Trots grävande i alla upptänkliga arkiv har ingen kunnat finna något belägg för det påståendet. Däremot har det gått att bevisa att Per Albin Hansson, den socialdemorkatiske statsministern, använde sig av ett (påhittat eller verkligt) abdikationshot mot sina partikamrater, för att få dem att gå med på eftergifterna. Flera socialdemokrater och folkpartister förordade att den tyska begäran skulle avslås, medan flertalet socialdemokrater liksom högerpartister (moderater) och bondeförbundare (center) vill gå med på tyskarnas krav. Motivet för dem som ville gå med på kraven var inte minst att Finland enträget begärde detta, som ett stöd för Finland i dess kamp för att återta gamla finska områden. Sverige lyckades i utbyte mot medgivandet få vissa eftergifter från Tyskland, bland annat kunde den viktiga internationella fartygstrafiken återupptas ("lejdtrafiken") och Sveriges import av livsviktiga förnödenheter kunde därmed säkras.

Sverige hade redan 1940 gått med på att låta tyskarna transportera (obeväpnade) permittenter mellan Norge och Tyskland med svensk järnväg. Det avtalet sades dock upp av Sverige 1943. Då hade krigsläget vänt, så att Sverige kunde stå upp för en riktig neutralitetspolitik. Kort tid därefter förbyttes den politiken i en politik som i praktiken var lika mycket ett stöd för de allierade som de tidiga krigsårens politik varit ett stöd för Tyskland.

Jag undrar vilka skillnader respektive likheter som fanns i Sverige och Ryssland underr 1800-talet? Och vilka värderingar och ideologier som var framträdande i dessa samhällen? 
Joel Alberyd, Örebro (12 juli 2006)
men_joel[snabel-a]hotmail.com 

Jag skriver ett arbete om "Den Svenska revolutionen 1918" och har en fråga : Vilken inställning till socialdemokraterna och till högerledarna hade kungen Gustav V på den tiden?
Tanja Krigsman, Säter (16 januari 2001)
tanja[snabel-a]hooola.com

Det finns en inte obetydlig mytbildning om att Sverige befann sig på revolutionens rand 1918. Så var inte fallet.

Dock var Sverige i en utsatt situation under det ännu inte avslutade Första Världskriget. Sverige hade varit isolerat under fyra år. Isoleringen hade medfört försämrad livsmedelsproduktion och näst intill svält i delar av landet. Samtidigt pågick en omfattande kommunistisk agitation. 1917 hade kommunisterna lämnat det socialdemokratiska partiet, eftersom socialdemokraterna ville genomföra sitt socialistiska program med demokratiska medel. Kommunisterna arbetade för att Sverige skulle genomgå en revolution, där man hoppades att få slå ihjäl så många som möjligt i den hatade "borgarklassen". Socialdemokraterna hade en helt annan respekt för både sina politiska motståndare och för människoliv.

Den internationella kommunistiska rörelsen hade egentligen brutit samman redan 1914. De kommunistiska partierna som i princip hade motsatt sig krig och sagt att kriget skulle bli omöjligt på grund av den internationella arbetarklassens samarbete slöt mangrant upp på sina regeringars sida när Första världskriget bröt ut.

Allteftersom kriget framskred blev livsmedelssituationen i Sverige allt svårare. Regeringen försökte lösa problemet genom ransoneringar och priskontroll. Men resultatet av priskontrollen blev det som kunde förväntas: Varorna försvann från den öppna markanden och kunde bara köpas på den svarta marknaden till skyhöga priser. Missnöjet växte bland dem som inte hade råd att köpa till den svarta marknadens priser.

Men det svenska folket lät sig inte lockas av ropen på revolution. Mitt i livsmedelskrisen, när kommunisterna krävde revolution, hölls val till Riksdagen. Rösträtten var efter högerledaren Arvid Lindmans rösträttsreform för tio år sedan allmän (även om den bara omfattade män). Valresultatet ledde till att regeringen Hjalmar Hammarskiöld avgick och ersattes av en liberal regering under Nils Edén. Den liberala regeringen fick stöd av socialdemokraterna, som också erhöll några statsrådsposter. Det nybildade kommunistpartiet (under namnet Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti), fick bara elva platser i Riksdagen.

Året därpå hade försörjningsläget försämrats ytterligare. Dessutom hade kommunisterna tagit makten i Ryssland och i Tyskland hade flera försök till kommunistisk revolution gjorts. Läget var ansträngt och det fanns flera inom den så kallade arbetarrörelsen som önskade att också Sverige skulle ge sig in på "revolutionens" väg. Den socialdemokratiska ledningen, med Hjalmar Branting i spetsen, såg emellertid till att få stopp för allt detta och därmed räddades den demokrati och det parlamentariska system som Sveriges folk redan tillkämpat sig innan revolutionshotet 1918.

Särskilt syndikalisterna har i efterhand odlat myten om en "revolutionär situation" 1918. Men någon revolution blev det aldrig, för att svenska arbetare inte lätt sig luras av kommunistiska och syndikalistiska agitatorer, utan mer litade till sina egna demokratiska ledare och till den politik som de riksdagsledamöter de i fria val fått välja valde att föra. De små extremistgrupperna fick aldrig något inflytande.

Vad var det som hände i Ådalen 1931?
Johannes (28 januari 2001)
johannes_98[snabel-a]hotmail.com

Vid löneförhandlingar 1930 på Långnäs sulfatfabrik krävde arbetsgivaren lönesänkningar. Tiderna var kärva och många företag gick i konkurs. På diverse anläggningar i närheten utbröt sympatistrejker, oftast organiserade av kommunister. Strejker utbröt på två anläggningar ägda av Graningeverken, Sandviken och Utansjö, bägge belägna i Ådalen (blanda inte ihop Sandviken i Ådalen med staden Sandviken i Gästrikland).

För att ordna lastning och lossning av pappersmassa rekryterade Graningeverken strejkbrytare, vilket väckte ilska hos de strejkande. Vi var nu framme vid våren 1931. De strejkande anordnade protestmöten och försökte ta sig fram till strejkbrytarna för att ge dem stryk - eller mer. Minnet av vad som hade hänt i Malmö trettio år tidigare när kommunisten Anton Nilsson sprängde strejkbrytarnas fartygslogement Amalthea i luften - med en död och flera allvarligt skadade som följd, var alltför aktuellt. Strekbrytarna tillfångatogs av de strejkande och tvingades med bakbundna händer under hugg och slag marschera i täten för kommunisternas demonstrationståg. Polisen stod och tittade på och kunde inte ingripa.

Eftersom polisen tappat kontrollen över ordningen i Ådalen beslöt länsstyrelsen att rekvirera militär från regementet i Sollefteå. Sextio man kommenderades under befäl av kapten Nils Mesterton.

Natten till den 14 maj gick pöbeln till angrepp mot strekbrytarna vid Lunde i Ådalen. Militären svarade med rökbomber och lösa skott. Påföljande dag höll kommunisterna ett möte i Folkets Hus. Från mötet tågade tusentals personer mot strejkbrytarnas förläggning i Lunde. Folkmassan stannade inte på order och när den var 100 meter från strejkbrytarnas förläggning kommenderade Mesterton eld. Elden riktades mot marken framför folkmassan, men fyra demonstranter och en åskådare dog.

Det förefaller sannolikt att strejkbrytare hade mördats av demonstranterna om tåget inte stoppats.

Den 15 maj drogs militären tillbaka. En undersökningskommission tillsattes för att granska vad som hänt. Kommissionen innehöll representanter för rättsväsendet, fackföreningarna och arbetsgivarna. Kommissionen drog slutsatsen att kravallerna i en av rikets större städer hade kunnat avvärjas av en relativt ringa polisstyrka. Men i Ådalen fanns inga sådana resurser. Alltså hade militär tillkallats. Kommissionens slutsats var att det var olämpligt att anlita militär för att upprätthålla ordningen.

Kapten Mesterton och hans kollega kapten Beckman åtalades och dömdes till arrest. Även furiren Tapper fick arrest. Landshövdingen Stenström och landsfogden Påhlman åtalades, men frikändes och förflyttades.

Av demonstranterna - kommunisterna - åtalades och dömdes A Nordström för ledarskap vid upplopp och brott mot annans frihet till 2 1/2 års straffarbete, H. Sjödin för upplopp och misshandel till 8 månaders straffarbete, G Forsman för upplop till 4 månaders starffarbete och J E Törnkvist för brott mot annans frihet till villkorlig dom.

Dagens SKP, vilka är dom och har dom någon samhörighet med det gammla SKP? Det som hete SKP under andra världskriget?
Anders, Blekinge (8 november 2005)
nisse_red[snabel-a]hotmail.com

SKP (Sverges Kommunistiska Parti) bildades 1921 efter en splittring av Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, som i sin tur var en utbrytning ur SAP (Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti) 1917. SSV var emot försvaret, pläderade för en jordreform och krävde socialisering av egendom. En falang inom partiet hade kontakter med Lenins bolsjevikparti och 1919 anslöts partiet till tredje internationalen (komintern).

Men en minoritet inom SSV ville inte lyda under Lenins 21 fastställda teser som bland annat fastslog att varje nationellt kommunistparti skulle underställa sig den internationella exekutivkommittén. Partiet splittrades och de lenintrogna bildade 1921 SKP (Sverges Kommunistiska Parti). De övriga blev kvar i det gamla partiets namn men återgick senare till SAP.

1967 bytte SKP (Sverges Kommunistiska Parti) namn till VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna) för att betona partiledaren C H Hermanssons mer eurokommunistiska inriktning. Detta innebar dock inte att partiet i praktiken bröt med de östeuropeiska kommunistpartierna och det sovjetiska kommunistpartiet. Tvärtom ansåg VPK att det var väldigt viktigt att bevara kontakterna så inte konkurrerande kommunistpartier (såsom det nybildade partiet med det gamla namnet SKP) skulle överta den rollen.

Samma år splittrades partiet återigen då KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna) bröt sig ur VPK på grund av att VPK ansågs vara alltför revisionistiska och inte tillräckligt renläriga. KFML var också mer Kinatrogna och mindre Sovjettrogna än vad VPK var. KFML kom 1973 att byta namn till SKP (Sveriges Kommunistiska Parti). 1986 bytte partiet återigen namn till Solidaritetspartiet men lades sedan ned 1990.

SKP återuppstod 1995 genom att APK (Arbetarpartiet Kommunisterna, en utbrytning ur VPK) antog partinamnet efter att en falang i partiet 1990 genomförde en kupp och övertog kontrollen över tidningen ”Norrskensflamman” (nu ”Flamman”). Idag ger SKP ut tidningen ”Riktpunkt”. Det SKP som fanns på 1970-talet har en viss koppling till det gamla SKP på så sätt att det första SKP var samma parti som VPK och det senare SKP var en utbrytning ur just VPK. En skillnad är dock att det senare SKP var mer kinatrogna än vad VPK var. Det första SKP var precis som VPK mer sovjettrogna.

Med Vänliga hälsningar
Fredrik Runebert

På 1800- talet tog sig nationalismen ett ganska starkt uttryck i Tyskland. Hur gick det till när Tyskland gick från att vara många småstater till ett enat land på så kort tid??
Emilia, Växjö (3 maj 2006)
emilia_83[snabel-a]hotmail.com

Jag vill veta allt om Berlinmuren, skapelse, varför byggdes den och dess fall!
Jonna, Karlskrona (17 maj 1999)
bergjonna[snabel-a]hotmail.com

Berlinmuren var en viktig ingrediens i det kalla kriget. Efter Andra världskrigets slut ockuperades Tyskland av segrarmakterna, USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen. Enligt en överenskommelse som träffats redan innan den militära slutstriden fick vardera segrarmakten en del av Tyskland på sin lott och vardera segrarmakten fick också ansvaret för en del av Berlin, som annars låg mitt inne i den sovjetiska ockupationszonen.

Efter krigsslutet dröjde det inte länge innan Västmakterna slog ihop sin ockupationsadministration till en enhetlig administration som kom att kallas Västtyskland respektive Väst-Berlin. Inom ett par år kunde administrationen överföras till civila händer och 1949 grundades Förbundsrepuybliken Tyskland av de delar som ockuperats av Västmakterna. Väst-Berlin ingick egentligen inte i Förbundsrepubliken, men i alla praktiska avseenden var Väst-Berlin en del av Västtyskland. Sovjet svarade med att grunda "Tyska Demokratiska Republiken", en av världens mest odemokratiska stater, helt kontrollerad av det kommunistiska Tyska Socialistiska Enhetspartiet (SED) och i slutänden av Röda armén som hade stor närvaro i Öst.

Landets bägge delar var förödda av kriget och industrin låg i ruiner. Väst och Öst hanterade sina delar av Tyskland mycket olika.

I Väst infördes demokratiska val och landet fick ett generöst ekonomiskt stöd i form av Marshallhjälpen. En hjälpplan som fick sitt namn efter den amerikanske utrikeseministern George Marshall, som såg till att det blev ett enormt inflöde av kapital till Europa för att bygga upp kontinenten efter krigets förödelse. Även östländerna inbjöds att vara med, men Sovjet satte stopp för detta. Viktigast var dock att Västtyskland fick bygga upp sin ekonomi på marknadsekonomins grund.

I Öst tog kommunistpartiet och Röda armén makten och det lilla som fanns kvar av tysk industri monterades ned och skickades österut till Sovjet som krigsskadestånd. Planhushållning genomfördes, vilket innebar att den industriella strukturen blev efterbliven och hela den östtyska industri som byggts upp rasade ihop som ett korthus efter Tysklands enande 1990.

Under de dryga tio år som följde efter krigsslutet inträffade "det tyska undret", vilket innebar att Västtyskland snabbt återuppstod som en industriell stormakt och landet, som varit så förstört av kriget, blev ett av världens rikaste länder.

I Östtyskland stod tiden stilla. 1953 gjorde arbetarna i Öst-Berlin uppror, men upproret slogs ned av sovjetiska stridsvagnar som sköt ned demonstranter på gatorna. Förtrycket hårdnade.

Gränsen mellan Öst och Väst var stängd. Östtyskar fick inte resa västerut. Men det fanns ett undantag. Berlin var en enad stad. Folk kunde bo i Öst och arbeta i Väst. Östberlinare kunde resa till Väst-Berlin med tunnelbanan och köpa det som inte fanns i Öst, även om den östtyska marken snabbt sjönk i värde, så var det i alla fall möjligt att få tag på de varor som inte fanns i resten av östblocket. Självklart lockade också Väst med demokrati och yttrandefrihet. Många valde att fly. Och i Västtyskland togs de emot med öppna armar i ett land som talade samma språk och skrek efter arbetskraft. Under tiden 1949-1961 flydde 2,7 miljoner människor till Väst via Berlin. Det var bara att ta tunnelbanan, som hade stationer både i Öst och Väst. Flyktingströmmen ökade och i bara i juli 1961 flydde 30.000 människor.

Månaden innan, den 15 juni, hade den östtyske diktatorn Walter Ulbricht förklarat att ingen hade för avsikt att bygga en mur. Byggnadsarbetarna behövdes för att bygga lägenheter. Men att bygga en mur var just vad som planerades. Natten till den 13 augusti spärrades gränsen mellan Öst- och Västberlin med taggtråd och bygget av muren påbörjades. Med tiden utvidgades muren, byggnader på östsidan revs för att lämna fritt skottfält och så småningom fanns det två murar där det var fritt fram att skjuta ned alla som kom över den första muren.

Trots muren var det naturligtvis många som tog sig från Öst- till Väst-Berlin, men det som varit en flodvåg blev till en rännil. Några tog sig genom tunnlar som grävdes från Öst. En tog ut sin flickvän genom att gömma henne i sin västregistrerade sportbil som var så låg att den gick under bommarna (öst svarade med nya bommar som var lägre). De första dagarna hoppade folk genom fönstren som vätte direkt mot Väst-Berlin, men de murades igen inom några dagar, så småningom revs hela husen.

Mer än 100 människor sköts genom åren ihjäl under flyktförsök till Väst.

I september 1989 öppnades en bakväg till Väst via Ungern, som inte längre stoppade östtyskar som försökte resa ut till Väst. Många östtyskar kunde resa till Ungern, som också var ett kommunistland, och den vägen ta sig vidare till Västtyskland. Inom kort följde Polen och Tjeckoslovakien efter. Rännilen blev åter en flodvåg. I november 1989 växte trycket, den östtyska ekonomin var i allt sämre skick och tillgången till västtysk radio och TV gjorde att östtyskarna till skillnad från invånarna i andra kommunistländer hade tillgång till fri information om hur det var i Väst. Den 9 november 1989 på kvällen förklarade plötsligt en talesman för den östtyska regeringen att det inte längre skulle resas några hinder för östtyskar att resa ut ur landet via Berlin. Något riktigt beslut i frågan hade inte fattats, men nyheten kablades ut via radio och TV och inom en timme var hundratusentals människor vid muren. Vakterna hjälpte till att riva Muren. Murens rivning blev början till slutet för den östtyska staten. Liksom ett avgörande steg i den process som ledde till kommunismens fall, demokrati och marknadsekonomi i Öst- och Centraleuropa.

Kan jag få lite fakta om Hitlers motståndare? (Motståndsrörelsen)?
Jenny, Nyköping (7 november1999)
love_you38[snabel-a]hotmail.com

Den motståndsrörelse som var nära att lyckas med att störta Hitler (den 20 juli 1944) hade sin grund i krigsmaktens toppskikt och särskilt då i högadliga kretsar. Dessa kretsar ansåg dels att Hitler genom sin vulgaritet skymfade den tyska nationen, dels att han genom sin vansinniga krigföring höll på att driva den tyska nationen till undergången. Det var alltså sanna tyska patrioter som ville få stopp på galenskaperna.

Nationalsocialismen hade penetrerat en stor del av samhället, men i den högsta militärledningen, ämbetsmannakåren och kyrkan fanns det kretsar som bara i begränsad utsträckning påverkats av nationalsocialismen.

Det var i de kretsarna som kuppen mot Hitler planerades. Mest känt namn var Erwin Rommel, marskalken som lett de tyska styrkorna i Nordafrika. Men flera andra toppmilitärer ingick i planen, som gick ut på att Hitler skulle dödas och att militären sedan skulle ta över makten och sluta fred. Själva attentatet skulle utföras av översten Claus von Stauffenberg, som placerade en väska med sprängmedel i ett sammanträdesrum där Hitler uppehöll sig. Laddningen var tidsinställd och exploderade enligt planen, men Hitler klarade sig med lindriga skador genom att en person som var omedveten om väskans innehåll skjutit in den bakom ett tjockt bordsben som lindrade explosionen i just Hitlers riktning. Kuppmakarna avslöjades och avrättades - Stauffenberg redan samma dag. Rommel, som var en av Tysklands främsta krigshjältar, fick som en ynnest möjligheten att begå självmord istället för att avrättas. Sammanlagt avrättades ungefär 5.000 personer efter kuppförsöket.

En annan ledande motståndsgrupp var Bekännelsekyrkan (Die bekennende Kirche), en evangelisk-luthersk del inom tyska kyrkan under ledning av Martin Niemöller, Dietrich Bonhoeffer och Otto Dibelius. Niemöller höll många kritiska predikningar och greps och dömdes för "hets mot staten" 1937. Under tiden 1938-1945 satt han i olika koncentrationsläger. Bekännelsekyrkan kritiserade nationalsocialismens våldsläror.

Författaren och Nobelpristagaren Thomas Mann var en av de ledande konservativa anti-nazisterna, men han lämnade Tyskland 1933 i samband med Hitlers maktövertagande och deltog därför inte personligen i motståndsarbete på tysk mark.

Vilka strategier och vilken krigföring använde sig USA av i Vietnamkriget?
Gunilla Lindh (8 april 1999)
guli[snabel-a]swipnet.se

Eftersom Vietnamkriget pågick under lång tid - mellan 1960 och 1975 - hann strategin ändras många gånger. USAs engagemang pågick ju dessutom under flera presidenter, som hade olika synpunkter på hur kriget skulle föras. John F. Kennedy var den som först engagerade USA militärt i Vietnam. Lyndon B. Johnson var den som ansvarade för uppbyggnaden av reguljära stridskrafter i Vietnam och Richard M. Nixon var den som svarade för avvecklingen av det amerikanska engagemanget och överlåtandet av huvudansvaret för krigföringen på den sydvietnamesiska armén. Att detta misslyckades kan förklaras med att avvecklingen av de amerikanska truppinsatserna i Vietnam enligt Nixon skulle vara kombinerat med ett massivt stöd med militärmateriel till Sydvietnam, men successivt kringskar Kongressen presidentens befogenheter och i slutänden stod Sydvietnam med en stor krigsmakt, men med begränsad tillgång på moderna vapen.

USAs engagemang genomgick som nämnts ett antal faser som kännetecknades av olika strategier.

Enligt stilleståndsavtalet från 1954 hade USA rätt att ha högst 685 militära rådgivare i Sydvietnam. När kommunisterna - i strid mot stilleståndsavtalet - påbörjade den militära aktiviteten i Sydvietnam byggde USA ut rådgivarstyrkan över den fastställda gränsen och i slutet av 1961 hade USA 4 000 militära rådgivare i Sydvietnam. Det var fråga om just rådgivare, som gav de lokala sydvietnamesiska befälhavarna råd om hur militära operationer mot kommunistgerilla skulle läggas upp.

Den sydvietnamesiske presidenten Ngo Dinh Diem skrev i december 1961 till president Kennedy och bad om stöd. Han fick omgående ett positivt svar. Och följande år hade USA 11 000 rådgivare i Sydvietnam. Några stridande förband hade USA däremot inte. Kommunistgerillan utökade successivt sina militära operationer och det blev alltmer uppenbart att nordvietnamesiska trupper var direkt inblandade.

Den 2 augusti 1964 skedde en ny vändpunkt i strategin. Den amerikanska jagaren USS Maddox anfölls på internationellt vatten. Två dagar blev det en ny konfrontation med Maddox och två nordvietnamesiska motortorpedbåtar sänktes. USAs president - vid det här laget Lyndon B. Johnson - vände sig till Kongressen för att få stöd för militära insatser mot Nordvietnam och genom den så kallade Tongking-resolutionen (efter Tongking-bukten, där Maddox angripits) fick presidenten rätt att "vidta erforderliga åtgärder för att slå tillbaka varje väpnad attack mot Förenta Staternas trupper och för att förhindra vidare aggression". Resolutionen gav presidenten rätt att vidta de åtgärder han fann lämpliga och successivt byggdes engagemanget ut. Den 8 juni 1965 fanns det för första gången amerikanska stridande förband i Sydvietnam.

Kommunisterna byggde också upp sina styrkor och USA ökade instasen. När den amerikanska insatsen var som störst fanns 550.000 amerikaner i Sydvietnam, vartill kom 50 000 sydkoreaner, 12 000 thailändare, 8 400 australiensare samt dessutom mindre styrkor från Filippinerna, Nya Zeeland och Taiwan.

När den militära insatsen var som störst var strategin främst att med militära medel förhindra infiltrationen av nordvietnamesiska trupper till Sydvietnam samt förhindra vapentransporter. För att åstadkomma detta användes i ganska stor omfattning strategiskt bombflyg mot transportlederna i de glesbefolkade djungelområdena på gränsen mot Laos och Kambodja.

Under 1968 genomförde den nordvietnamesiska armén under det vietnamesiska nyåret Tét en våldsam offensiv mot flera stora städer i Sydvietnam. Under en kort tid kontrollerade kommunisterna Sydvietnams tredje största stad, Hué. Offensiven fick stor uppmärksamhet och påverkade opinionen i USA, eftersom man där började anse att kravet på resurser och manskap från USA var för stort. Rent militärt blev Tét-offensiven ett förkrossande nederlag för kommunisterna. Alla de erövrade städerna återtogs och gerillan slogs tillbaka så att den behövde år på sig för att återhämta sig. USA ansåg sig kunna trappa ner sitt engagemang och överlåta mer på den successivt uppbyggda sydvietnamesiska armén. Det var president Nixons vietnamiseringspolitik som inledningsvis var mycket framgångsrik. Från 1969 skars den amerikanska insatsen ner och 1972 hade USA mindre än 50 000 man i Sydvietnam och nästan inga stridande förband.

De viktigaste militära insatserna under den här perioden var faktiskt civila, att bygga upp den lokala administrationen för att skydda jordbruk och kommunikationer från kommunistiska angrepp.

Fram till 1972 konsoliderade alltså Sydvietnams regering den militära positionen, men då, i april, var nordvietnameserna åter redo att gå till offensiv. Det blev början till slutet för det demokratiska Sydvietnam.

USA hade som nämnt inga styrkor att tala om kvar i Vietnam och tyvärr kringskars den amerikanske presidentens möjligheter att ge Sydvietnam erforderligt stöd i form av vapen och förnödenheter genom olika beslut i kongressen. När kommunisterna i form av reguljära nordvietnamesiska arméförband under 1975 marscherade in i Saigon hade den sydvietnamesiska armén sedan länge lidit svår brist på ammunition och andra förnödenheter.

Vad var orsaken till att USA vid slutet av 1800-talet övergav sin isolationistiska politik för imperialismen?
Malin, Örebro (7 mars 2006)
zol_89[snabel-a]hotmail.com

Om du med imperialism åsyftar en attityd att dels konfrontera farliga ideologier och idéer utanför USA som kan komma att hota USA indirekt och dels sprida frihet till andra länder kom USA vid slutet av 1800-talet att övergå i en imperialistisk fas. Efter USA:s självständighet 1776 till slutet av 1800-talet var USA främst fokuserat på interna problem och stridigheter. Det viktigaste var att grunda och hålla ihop en stat som inte var särskilt stark till en början. Under den tidsperioden var det Storbritannien som var den främsta stormakten. Det yttersta exemplet på dessa interna problem är det amerikanska inbördeskriget 1861-1865 där ett antal sydstater hade grundat en konfederation (en lösare sammanslutning än en federation) och Abraham Lincoln och den federala makten krävde att sydstaterna skulle vara kvar i federationen samt att slaveriet skulle avskaffas. Dessutom expanderade USA successivt från 13 delstater 1776 till 50 delstater från och med 1959 då Hawaii anslöts.

Men redan 1823 kunde en attitydförändring i USA:s självidentitet och utrikespolitik skönjas då Monroedoktrinen utformades. I den doktrinen fastställdes det att Sydamerika ingick i USA:s intresseområde. Storbritannien betraktade detta som hyckleri då USA ofta hade kritiserat britterna för imperialistisk politik. Men de flesta av de sydamerikanska staterna var positivt inställda till det amerikanska säkerhetsarrangemanget.

Vid slutet av 1800-talet utökades det amerikanska intresset till bland annat Asien. Ett viktigt steg på vägen till amerikansk världsmakt var det spansk-amerikanska kriget 1898. USA befriade då Kuba (som var kontrollerat av Spanien), samtidigt som det amerikanska inflytandet blev stort, och Filippinerna (också en spansk koloni) annekterades.

Men det var främst under första och andra världskriget som USA bröt med isolationismen och engagerade sin militära kapacitet på den europeiska kontinenten. USA försökte in i det längsta undvika att dras in i kriget men tvingades förklara krig mot Tyskland i april 1917 (första världskriget) efter att ha fått veta att tyskarna hade försökt utnyttja spänningarna mellan USA och Mexiko samt förklara krig mot Japan i slutet av 1941 (andra världskriget) då Japan attackerade Pearl Harbor i Stilla havet. Dessutom hotade den ondskefulla ideologin nationalsocialismen i Tyskland och fascismen i Italien att förstärkas och därmed indirekt hota USA. Bundsförvanterna till USA var Storbritannien, Sovjetunionen och Frankrike.

Efter andra världskriget 1945 utvecklades ett kallt krig mellan Sovjetunionen och dess bundsförvanter å ena sidan och USA och västvärlden å andra sidan. I det kriget handlade det främst om en idékamp mellan centralplanering och förtryck å ena sidan och marknadsekonomi och frihet å den andra. Då kärnvapenhotet och den militära styrkan som fanns på båda sidor var riskerna för stora att gå i direkt konfrontation med varandra. Det närmaste var Kubakrisen 1962. Men den främsta kampen mellan de två stormakterna skedde genom att parterna finansierade och stödde regimer som var vänliga mot respektive part. När Sovjetunionen och kommunismen föll samman 1989-1991 som ett korthus efter inre spänningar och ekonomisk ineffektivitet samt Ronald Reagans militära upprustning där Sovjetunionen kom på efterkälken har islamismen och terrorismen, med höjdpunkten den 11 september 2001, blivit den nya fienden mot USA och friheten. Som ett led i detta har USA invaderat Afghanistan och Irak för att dels förebygga nya attacker mot USA dels att sprida frihet och demokrati till mellanöstern.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Varför ville USA bli självständigt?
Niklas Häggström (13 november 2000)
niko13184[snabel-a]hotmail.com

Storbritannien hade i slutet av 1700-talet tretton kolonier i Nordamerika. De var alla underordnade den brittiske kungen (George III). I varje koloni fanns en folkförsamling som var en motsvarighet till det brittiska parlamentet, men som hade betydligt mindre inflytande. Lagar fastställdes fortfarande av parlamentet i London, som också skötte om tullar och utrikeshandel.

Regeringen i London var långt borta från kolonierna och ansåg sig från 1764 behöva lägga skatter på kolonierna för att betala för deras försvar (mot fransmän och indianer). Kolonisterna ansåg a andra sidan att man inte skulle behöva betala några skatter som fastställdes av ett organ - parlamentet i London - där kolonisterna inte hade några valda representanter. Under tio års tid protesterade amerikanerna mot skatter och avgifter som beslutats i London. Protesterna var ofta handgripliga, men bestod mest i att man vägrade att betala, smugglade varor osv. Efter "The Boston Tea Party" 1773 - då oppositionella kastade en beskattad telast i havet - beslöt regeringen i London att begränsa självstyrelsen i Massachusetts. Guvernören - som utsetts från London - fick nästan all makt, på folkrepresentationens bekostnad. Det var gnistan som fick de 13 kolonierna att sluta sig samman och förklara de brittiska kolonierna i Nordamerika självständiga. Det skedde som bekant den 4 juli 1776. Skälen: För höga skatter och för lite lokalt inflytande samt för mycket fjärrstyrning från andra sidan Atlanten.

Varför bröt den amerikanska revolutionen ut, av vilka orsaker?
Mikaela Johansson, Stockholm (24 maj 2005)
mikaela.johansson[snabel-a]city.vrg.se

Efter att Columbus hittade till Amerika 1492 startade det en våg av kolonialiseringar. Först kom spanjorer och portugiser. De fokuserade främst på Syd- och Mellanamerika. Men senare kom stora delar av nuvarande sydvästra USA ingå i det spanska väldet. Under 1600-talet fick Frankrike fotfäste i Nordamerika men de franska kolonierna var aldrig särskilt många. England däremot koloniserade stora delar av det som idag är USA. England bildade 13 kolonier längs den Nordamerikanska östkusten.

Under 1700-talet uppstod spänningar och konflikter mellan de olika kolonialmakterna. England stod som segrare över Frankrike och Spanien 1763 och fick då kontroll över större delen av Nordamerika. Men det dröjde inte länge förrän ett nytt hot tornade upp sig för England. Ett missnöje inom kolonierna växte sig allt starkare.

Vid mitten av 1700-talet hade befolkningen på den amerikanska östkusten ökat stadigt. Näringslivet hade utvecklats väl och medelklassen vuxit sig allt starkare. Vidare hade upplysningstidens frihetsideal spridit sig alltmer inom kolonierna. Av dessa anledningar hade kolonierna utvecklat ett allt större självförtroende.

Då de engelska kolonierna inte var representerade i det engelska parlamentet ansåg inte kolonierna att England hade rätt att belägga befolkningen i kolonierna med skatter och tullar. Koloniernas svar på Englands beskattningar och tullar, som kolonierna betraktade som tyranni, var att bojkotta engelska varor. Detta gjorde att engelsmännen tvingades träda tillbaka mer och mer. England kunde dock inte resignera fullständigt utan bevarade av principiella skäl skatten på te. Detta utlöste den kända ”tebjudningen i Boston” där bostonborna vräkte en hel telast på ett brittiskt fartyg i havet.

Den 4 juli 1776 proklamerade alla tretton kolonier sin självständighet. I självständighetsförklaringen radades 28 anklagelsepunkter upp mot England som alla handlade om att den brittiske kungen strävade efter att upprätta ett envälde över de amerikanska kolonierna. I samma dokument slog man fast att Amerikas folk har rätt att bestämma över sina egna angelägenheter och att de därmed har rätt att frigöra sig från det brittiska styret.

Kolonisterna hade stöd från många länder såsom Frankrike, Spanien, Ryssland, Sverige och Danmark. Vidare hade kolonisterna en mycket skicklig ledare i plantageägaren George Washington. England och kolonierna slöt fred 1783 i Versailles. Där erkände England de amerikanska koloniernas självständighet.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Hur kan USA med Monroe-doktrinen ändå agera som världspolis?
Daniel, Falsterbo (7 november 2000)
odby[snabel-a]hotmail.com

Monroe-doktrinen utfärdades av presidenten James Monroe 1823. Den innebar att USA påtog sig rollen som "världspolis" på västra halvklotet, men utlovade att avstå från att intervenera i resten av världen. Doktrinen var ett ensidigt uttalande av presidenten och den är naturligtvis på inga sätt vägledande för USAs utrikespolitik idag.

Från tid till annan har isolationistiska tendenser gjort sig gällande i USA och både under Första och Andra världskriget avstod ju USA länge från att engagera sig, livligt uppbackad av Monroe-doktrinens anhängare. Idag finns det fortfarande vissa anhängare av doktrinens andemening, till exempel presidentkandidaten Pat Buchanan, som är anhängare av en isolationistisk amerikansk politik. De ledande partierna - demokraterna och rpeublikanerna - har dock en helt annan uppfattning om USAs roll. Så det enkla svaret på Din fråga är att Monroe-doktrinen inte tillämpas. Det är ju få länder som kan driva samma utrikespolitik i mer än 100 år...

Varför blev USA med i andra världskriget jag vill ha hela berättelsen
Roberto (19 oktober 1999)
roberto_zola[snabel-a]hotmail.com

Hela berättelsen har det skrivits hela böcker om. Så den får Du inte här. Men Du ska få två versioner.

Först den officiella versionen. Japanska flygstyrkor och ubåtar överföll den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii den 7 december 1941. Japanerna lyckades sänka fem amerikanska slagskepp och tre kryssare. 200 flygplan förstördes. Kort därefter gick Japan till offensiv i Stilla Havet och ockuperade bland annat den amerikanska kolonin Filippinerna. Därmed var USA med i kriget mot alliansen Tyskland-Italien-Japan.

Sedan den något mer komplicerade bakgrunden. Efter Första världskriget försökte president Woodrow Wilson ge USA en central roll i världspolitiken. Det var ju trots allt insatsen av amerikanska trupper som hade avgjort kriget till ententens (Storbritannien, Frankrike med flera länder) fördel. Men den amerikanska kongressen ville återgå till den traditionellt isolationistiska amerikanska politiken. Dvs USA skulle bara engagera sig i amerikansk politik, inte i europeisk eller asiatisk.

När Andra världskriget bröt ut ställde den amerikanska opinionen upp mot Tyskland och Japan, men det innebar inte att vare sig opinionen eller kongressen var beredda att gå i krig. Dock fick Storbritannien en hel del militärt stöd. Roosevelt manövrerade för att få utökade befogenheter att ge de allierade stöd i det pågående kriget. Genom "lend and lease act" från mars 1941 fick han rätt att ge ökat materiellt stöd till stater vars försvar var "livsviktigt för försvaret av Förenta staterna". I praktiken innebar det ytterligare stöd till Storbritannien. Sommaren 1941 gjorde Roosevelt och Churchill ett gemensamt uttalande, Atlantdeklarationen. Men USA var fortfarande inte med i kriget.

Det har hävdats att Roosevelt utan kongressens vetskap genomförde en rad åtgärder som skulle göra det nödvändigt för USA att gå in i kriget på de allierades sida.

Vem (vilka) låg bakom mordet på John F. Kennedy? Varför mördades mördaren och vad fick mördarens mördare för straff? Vilka teorier finns det och vilken är (enligt er) mest trolig?
Mikael Pettersson (20 maj 1999)
surkarten[snabel-a]hotmail.com

Det har skrivits böcker i hundratal om mordet på John F. Kennedy. Den så kallade Warren-.kommissionen, ledd av ordföranden i USAs Högsta Domstol Earl Warren avgav en officiell rapport på tiotusentals sidor sedan man utrett saken i åratal med enorma resurser.

Det vore förmätet av oss att ge ett svar på vad som verkligen hände.

Vi kan dock stå på säker grund när vi säger att de teser som lanseras av Oliver Stone i hans film om Kennedy-mordet inte har mycket med verkligheten att göra.

Vad som kan slås fast med säkerhet är:

Lee Harvey Oswald sköt John F. Kennedy. Om Oswald hade några medbrottslingar är oklart, men det finns inga hållfasta belägg för att så skulle ha varit fallet.

Oswald var kommunist och hade en gång emigrerat till Vitryssland! Han ansökte om sovjetiskt medborgarskap 1959, men hade sedan flyttat tillbaka till USA. Han ville flytta till Sovjet igen, men hade problem med att få visum. Han hade också haft kontakter med kubanska intressen.

En hög KGB-avhoppare vid namn Jurij Nosenko hävdade att KGB efter mordet hade vänt upp och ner på sin egen organisation i Vitryssland och konstaterat att den inte hade med mordet att göra. Men kritiker hävdar att Sovjet kanske skickade Nosenko till Väst och offrade honom som agent enbart för att fria KGB från misstankar som skulle ha kunnat vara välgrundade...

Oswald sköts efter några dagar när han skulle föras till en domstolsförhandling. Den som utförde det dådet hette Jack Ruby och var nattklubbsägare i Dallas. Han hävdade sig ha patriotiska motiv. Men det är ju inte alla som tror på det.

Hur många indianer har dödats av kolonisationsmakterna och av den amerikanska staten och nybyggarna?
Emanuel Sanches (13 mars 1999)
prov_zapata[snabel-a]hotmail.com

Din fråga är närmast av historisk karaktär och borde inte ha den minsta relevans för en politisk organisation som Contra. Men ibland stöter man på din fråga och invandrarmotståndarnas motsvarighet: "Indianerna släppte in invandrarna - gör inte om deras misstag".Eftersom sådana frågeställningar faktiskt väcks av personer som anser att den har betydelse för dagens politiska diskussioner ska vi ändå ta upp den.

Vi tycker inte att det är meningsfullt att diskutera dagens politik med utgångspunkt från vad som gjordes av sedan länge döda personer. Hur många kineser fick sätta livet till i samband med byggandet av kinesiska muren? Hur många egyptier dog under byggandet av pyramiderna? Hur många svenskar dukade under i Sibirien efter förlusten i slaget i Poltava (som var en direkt följd av det rysk-dansk-polska samordnade anfallet mot Sverige år 1700)? Hur många svenskar fick sina förfäder dödade av danskarna i samband med Stockholms blodbad 1520 (en enkel överslagsberäkning ger svaret 42 miljoner, 80 avrättade som var och en producerade 16 ättlingari i fjärde generationen efter 100 år etc)? Vilken rätt har serberna till Kosova, eftersom befolkningsmajoriteten där var serbisk på 1300-talet... Måste inte japanerna hållas på mattan efter vad de gjorde i Kina på 1930-talet och Pearl Harbor 1941? Och har inte japanerna rätt att ge igen för Hiroshima...

Med den typen av resonemang kommer världen att slitas sönder av krig och elände också för överskådlig framtid. Man måste alltså ställa helt andra frågor i det politiska livet!

Om man ändå ställer den fråga Du ställer måste den relateras till hur det var i Amerika innan kolonisationen och nybyggarna. Bara i templet i aztekernas huvudstad Tenochtitlán offrades årligen - enligt en försiktig beräkning - cirka 15.000 mäniskor per år (Bra Böckers Världshistoria, band 7, sidan 205). Huvudsakligen indianer från andra stammar än aztekerna. Nettoeffekten av den europeiska kolonisationen blev därför sannolikt färre dödade indianer per år än innan kolonisationen. Dessutom - och det var viktigt för den samlade mänskligheten - kunde jordens begränsade resurser utnyttjas bättre. Amerika var ju löjligt underutnyttjat innan den europeiska kolonisationen. Där fanns bara cirka 50 miljoner människor (samma källa, som ovan, sidan 15).

Varför var egentligen USA så starkt emot kommunismen under vietnamkriget?
Pia, Gällivare
pia_f[snabel-a]hotmail.com

Egentligen borde svaret på frågan vara uppenbart. Alla anständiga länder borde vara emot kommunismen i alla lägen. 80-160 miljoner mord i den röda fanans namn borde vara mer än tillräckligt. De vietnamesiska kommunisterna var inga undantag, vilket visade sig tydligt när de väl fatt makten i hela Vietnam. Koncentrationsläger, mord och politiska fångar blev då vardagsmat även i södra Vietnam.

USA trodde också på den så kallade Dominoteorin. Om kommunisterna vann makten i ett land i Sydostasien skulle hela regionen falla. Tyvärr besannades detta delvis när både Laos, Burma och Kambodja fick olika typer av röda regimer.

Dessutom brann ju det kalla kriget för fullt, inte många världspolitiska händelser låg helt utanför den grundläggande Öst-väst-konflikten. En kommunistisk (sovjetisk) seger i Vietnam sågs som en sovjetisk delseger i det kalla kriget; vilket till varje pris skulle undvikas.

Tyvärr blev priset mycket högt i form av 50.000 stupade amerikanska soldater och en stor skada på USAs självförtroende och anseende i världen. Man lyckades inte heller, trots sina enorma insatser, utan kommunisterna tog som bekant makten i hela landet, och än idag lider det vietnamesiska folket under en diktatur de hade sluppit om landet fått en chans att utvecklas mot demokrati och marknadsekonomi på samma sätt som till exempel Sydkorea och Taiwan.

Ytterligare en förklaring kan ha varit prestigen. När engagemanget i Indokina väl vuxit gick det inte att dra sig ut med ansiktet i behåll. Då fick man istället öka insatserna trots att man kanske såg att kriget inte gick att vinna. Detta är naturligtvis beklagligt men förtar dock inte det faktum att USAs närvaro i Vietnam var lika berättigad som deras närvaro i Europa under Andra världskrigets slutskede.

Jag skulle vilja veta mer om Vietnamkriget.
Johanna, Borensberg (29 mars 1999)
johannaxyz[snabel-a]hotmail.com

Vietnamkriget går det att skriva böcker om. Och många böcker har skrivits. På svenska finns det inte många böcker som är värda att läsa. Men på norska finns Frank Bjerkholts: Vietnam - Det store bedraget på Gyldendal Norsk Forlag 1980.

Här ska förhistorien beskrivas, det vill säga det som ledde fram till det fullskaliga kriget mellan Syd- och Nordvietnam.

Enligt kinesisk historieskrivning bodde vietnameserna i södra Kina, men flydde undan kinesernas försök att assimilera dem på 300-talet före Kristus. Kineserna följde efter och nådde full kontroll över vietnameserna i nuvarande Vietnam 258 före Kristus. Sedan dess har tider av självständighet och främmande kontroll växlat. För det mesta har det varit kineserna som varit de främmande herrarna. Under de perioder då Vietnam var självständigt rådde ofta inre konflikter och landet var tidvis delat på flera stater. Den hårdföre Nguyen Anh lyckades ena Vietnam och utropade sig själv till kejsare under namnet Gia Long. Hans efterträdare Minh Mang införde 1833 dödsstraff på kristendom, vilket fick fransmännen att ingripa. Under de kommande decennierna förvandlades Vietnam successivt till en fransk koloni. Det franska kolonialstyret kom till under en period av snabba ekonomiska och tekniska förändringar, vilket naturligtvis även påverkade Vietnam. På det hela taget måste dock kolonialtiden från vietnamesernas utgångspunkt ha upplevts som misslyckad.

En rad oppositionella rörelser uppstod. Främst var Förbundet för Återupprättandet av Vietnam, en nationalistisk organisation under Phan Boi Chau. Organisationen var framgångsrik och för första gången kom kommunisten Ho Chi Minh in på den politiska arenan. Han angav 1925 Phan för fransmännen i utbyte mot en stor summa pengar. Ho fick genom detta inte bara en stor summa pengar, han fick även kontroll över Phans organisation, som var inriktad på politisk utbildning av vietnameserna. Ho angav konsekvent alla icke-kommunister som genomgick utbildningsprogrammet och såg samtidigt till att kommunister genomgick programmet.

Nästa större oppositionsorganisation var nationalistpartiet VNQDD. Också här samarbetade Ho med fransmännen för att minska organisationens inflytande. 30 av 50 medlemmar i nationalförsamlingen som representerade VNQDD försvann på några år.

Under andra världskriget fick Vietnam först en fransk kolonialregering utsedd av den tyskkontrollerade Vichy-regimen. Under 1940 ockuperades Vietnam av japanerna, men eftersom kolonialregeringen var utsedd av den med japanerna lierade Vichy-regeringen fick den sitta kvar.

En nationalistisk antijapansk samlingsorganisation bildades i Kina (den del som inte var ockuperad av japanerna) under namnet Dong Minh Hoi. I den ingick VNQDD, men också Ho Chi Minhs organisation Viet Minh. Under 1944 bildade Dong Minh Hoi en exilregering. De nationalister som ingick i regeringen mördades eller utmanövrerades av Ho Chi Minh som genom Dong Minh Hoi fick insyn i den nationalistiska rörelsen. Det fanns snart inga nationalister kvar.

När Frankrike befriats av de allierade tog japanerna själva över kontrollen av regeringen i Vietnam. Japanerna utsåg dock vietnameser till regeringen och behöll den tidigare franske lydkejsaren Bao Dai som galjonsfigur.

Sedan japanerna kapitulerat, efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, passade Ho Chi Minh på att utropa ett självständigt Vietnam i Hanoi.

De allierade hade bestämt att kineserna (Chiang Kai-sheks regering) skulle ockupera norra Vietnam och britterna södra Vietnam. I söder återlämnade britterna efter ett halvår administrationen till fransmännen. I norr lät kineserna regeringen med Ho Chi Minh i spetsen sköta administrationen, under kinesisk kontroll. Under 1946 kom fransmännen och Ho Chi Minh överens om att hela Vietnam skulle ingå i franska unionen och att de franska trupperna skulle ta över även i norr. Nationalisterna motsatte sig kraftfullt denna överenskommelse, men kommunisterna var alltså med om den. De samarbetade dessutom med fransmännen för att militärt rensa de områden som kontrollerades av nationalisterna.

I slutet av 1946 gick dock också Ho till angrepp mot fransmännen. Hos offensiv misslyckades och 1948 inrättades en gemensam regering för hela Vietnam, under fransk kontroll. Bao Dai återkom som kejsare och 1950 erkändes det enade Vietnam som självständig stat. Bao Dai satte igång att bygga upp administrationen och 1953 genomfördes lokalval. Som bekant har kommunister aldrig vunnit några fria val och kommunisterna var därför motståndare till valen. Grupper som var fientliga till både fransmännen och kommunisterna vann en jordskredsseger och fick till exempel 23 av 24 platser i Hanois stadsfullmäktige.

Från 1946 byggde Ho Chi Minh och hans militäre ledare Vo Nguyen Giap upp en egen armé. Fram till 1954 hade den nått 375.000 man. Fransmännen - och det självständiga Vietnam - svarade med egen militär uppbyggnad och de styrkorna var 470.000 man 1954 (varav 170.000 fransmän och resten i huvudsak vietnameser). I och med kommunisternas maktövertagande i Kina den 1 oktober 1949 fick kommunisterna basområden och försörjningsvägar. Det utnyttjades för att bygga upp den militära kapaciteten. Redan året därpå engagerade sig USA för att delta i finansieringen av Frankrikes allt högre militära kostnader.

I maj 1954 förlorade fransmännen slaget om Dien Bien Phu, en isolerad bergspostering i nordvästra Vietnam. Slaget blev avgörande för utgången av den konferens om Vietnam som samtidigt pågick i Genève. I Genève deltog sammanlagt nio parter, däribland de kommunistiska vietnameserna under Ho chi Minh och de nationalistiska vietnameserna under Bao Dai. Konferensen slutade med en överenskommelse om eldupphör och en temporär delning av Vietnam, samt att fria val skulle hållas 1956.

Inom 30 dagar skulle alla krigsfångar friges. Kommunisterna visade snart sitt rätta jag. Bara 30 procent av fångarna från Dien Bien Phu återsändes. Resten gick under i fånglägren. På jordbruksområdet genomfördes en förödande skattereform som gick ut över "godsägarna". Därefter genomfördes en "jordreform" som kollektiviserade marken till kostnaden av hundratusentals bönders liv. Listor över förrädare upprättades och förrädarna ställdes "inför rätta" (utan rätt till försvarsadvokat). "Det är bättre att döda tio oskyldiga än att låta en fiende slippa undan" sa Nguyen Manh Truong på en kongress 1956. I provins efter provins reste sig bönderna, men resningarna slogs ner av kommunistisk militär.

I samband med den temporära delningen av landet var det fritt fram för dem som så ville att flytta till den andra delen av landet. Ungefär en miljon människor flyttade från norr till söder. Cirka 50.000 flyttade åt andra hållet. Ungefär 10.000 organiserade kommunister stannade dock kvar i söder och kom att utgöra basen för kommunisternas offensiv senare.

Ekonomin i södra Vietnam utvecklades efter delningen positivt, medan det i norr, under kommunisterna blev svåra ekonomiska bakslag och hungersnöd.

Enligt Genève-avtalet skulle val hållas 1956, men när detta var tänkt att genomföras hade kommunisterna under de gångna två åren byggt upp ett totalitärt kommunistiskt samhälle. Valen skulle ha genomförts med 99,9 procent av rösterna på kommunisterna, som fallet var i Sovjet och dess satellitstater. Sydvietnams regering krävde därför val under internationell kontroll, men det gick naturligtvis inte kommunisterna med på. Det blev inga val alls.

Med början 1955 började kommunisterna bygga upp en rörelse även i söder. Någon nämnvärd aktivitet blev det inte förrän 1959, sedan kommunistpartiets kongress kommit fram till att tillgripa militära medel i söder. 1960 bildades formellt Sydvietnams Nationella Befrielsefront (FNL efter den franskspråkiga förkortningen Front National de Libération), som skulle försvinna spårlöst efter de nordvietnamesiska stridsvagnarnas inmarsch i Saigon 1975. Rörelsen brukade vanligen kallas Viet Cong, vietnamesiska kommunister och var i själva verket ett skal till en rent nordvietnamesisk militär organisation. Organisationen genomförde med tiden ett par tusen mord per år, främst riktade mot den lokala administrationen i söder.

Kejsaren Bao Dais premiärminister Ngo Dinh Diem ville i söder stärka sin position. Han genomförde en folkomröstning om republik (5,7 miljoner röster mot 63.000) och blev själv president 1955. Diem hade en bakgrund som principfast nationalist och han hade skapat ett omfattande kontaktnät i USA. Det var bra för Vietnam som fick amerikanskt bistånd.

I och med att kommunisterna 1959 påbörjade militära aktiviteter vidtog Diem åtgärder i centraliserande riktning. Regimen hårdnade och Diems katolska tro blev ett växande problem i det huvudsakligen buddhistiska Vietnam. Vid en kupp dödades Diem. Generalen Duong Van Minh tog över makten. USA och dåvarande president Kennedy var uppenbarligen positivt införstådda med kuppen. Efter kuppen mjuknade Sydvietnams politik mot Viet Cong, vilket ledde till nya inrikespolitiska problem och ny kupp. Under flera år rådde en våldsam turbulens i sydvietnamesisk inrikespolitik och utvecklingen i riktning mot demokrati bröts. Först 1965 påbörjades en återgång till demokrati, men då hade kommunisterna under den inre oron skaffat sig en allt starkare militär position. USA svarade genom att skicka militära rådgivare till Vietnam och från 1965 stridande förband.

Under 1964 hade den amerikanska kongressen, på förslag av den nye presidenten Lyndon Johnson, godkänt direkta militära insatser i Vietnam. Och successivt byggdes de amerikanska styrkorna upp till att omfatta flera hundra tusen soldater. Kommunisterna i norr hade dock full uppbackning av både Sovjetunionen och Kina, vilket gjorde att även kommunistsidan kunde stärka sin militära position. Under president Nixon genomfördes en "vietnamisering" av kriget, dvs vietnameserna skulle själva ta över ansvaret för sitt eget försvar. När amerikanerna samtidigt drog ner det materiella stödet till Sydvietnam kunde inte sydvietnameserna hålla stånd mot de reguljära nordvietnamesiska förbanden. Under 1975 marscherade nordvietnamesiska styrkor in i Saigon, de demokratiska krafterna kastades i miljontal i politiska omskolningsläger och ytterligare miljoner vietnameser flydde från sitt land som våldtagits av kommunistiska barbarer.

Än idag är Vietnam en kommunistisk diktatur av värsta slag.

Vad finns det för likheter mellan den franska och amerikanska revolutionen (ekonomiska, politiska och sociala orsaker), vad blev det för följder, konsekvenser av revolutionerna? Hur påverkar de vår tid?
Sabina, Landskrona (13 februari 2000)
nv97sabt[snabel-a]olympia.helsingborg.se

Det finns egentligen bara en likhet mellan den franska och den amerikanska revolutionen som är att ta på allvar: Det fanns ett genuint folkligt missnöje som kunde mobiliseras för att genomföra en revolution.

Den amerikanska revolutionen grundades på missnöjet med att kolonierna i Nordamerika var fjärrstyrda från London av den brittiske kungen. Kolonisterna ansåg att de saknade de rättigheter som tillkom medborgarna i moderlandet. De misstyckte särskilt till den skattebelastning som var särskilt riktad mot kolonierna och som kom till uttryck i "The Boston Tea Party" 1773. De amerikanska upprorsmännen hade ett mycket uttalat program som gick ut på att skapa en mer begränsad statsmakt. Ledarna var dessutom synnerligen kvalificerade och därför kunde de utarbeta en konstitution som än idag är ikraft. Den äldsta skrivna konstitutionen i världen.

I Frankrike rådde också missnöje, men främst rörande de ekonomiska förhållandena och obalansen mellan hovets ekonomiska utsvävningar och de magra förhållanden som allmänheten levde under. När revolutionen satte igång hade den inget egentligt konstitutionellt program utan drevs framåt av mobben och radikaliserades successivt. Till att börja med ställdes krav på mänskliga rättighneter, men med tiden koncentrerades alla rättigheter till "direktoratet" och till slut till Maximilien Robespierre själv - för att senare slå över på så sätt att även Robespierre avrättades. Revolutionen åt sina egna barn. I Frankrike saknades alla resonemang om konstitutionella balanser och följden blev också diktatur av värsta sort.

Den som redan 1790, när revolutionen i Frankrike var ett drygt år gammal, förtjänstfullt analyserade skillnaderna mellan den amerikanska och den franska revolutionen var den konservativa ideologiens fader Edmund Burke.

Vilket land var först med kvinnlig rösträtt?
Emma, Skånes Fagerhult, (15 november 2006)
the_ozz_digger[snabel-a]hotmail.com

Nya Zeeland införde som första land kvinnlig rösträtt år 1893. Men Wyoming i USA var absolut först då de införde kvinnlig rösträtt redan 1869. Där ansågs det som självklart av både män och kvinnor. Den (troligtvis) absolut första kvinnan som röstade i ett val var Lily Maxwell som redan 1867 röstade i Storbritannien. Hon hade av misstag hamnat i röstlängden. Den rösten blev dock ogiltigförklarad efter att en domstol slagit fast att kvinnor inte hade rösträtt. I Europa var Finland först med ett införande 1906.

Sverige var rätt sen med införandet av kvinnlig rösträtt och var det sista landet i Norden att införa den. Kvinnlig rösträtt infördes 1919 men det första valet med kvinnlig rösträtt hölls 1921. Samtidigt som den kvinnliga rösträtten infördes slopades även den 40-gradiga skalan vid kommunala val, och därmed de indirekta valen till första kammaren. Den 40-gradiga skalan innebar att den som betalade mycket skatt fick fler röster än den som betalade lite skatt. Den som inte betalade någon skatt fick inte rösta alls. Reformen medförde också att kravet på betald skatt i valet till andra kammaren slopades. Väljarkåren var 1911 19 % av den totala befolkningen och 54 % 1921. Med andra ord fick män allmän rösträtt 10 år före kvinnorna. Men å andra sidan fick även många män rösträtt först 1919-1921 då kravet på betald skatt och andra demokratiska begränsningar slopades.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Hur såg Francisco Franco, Mao Zedong, Josef Stalin och Augusto Pinochet på
a) ekonomi
b) politik
c) människan i samhället
d) framtidsvisioner/ideologier
Sarah, Malin och Julia, Motala (15 mars 2005)
sarahbf16[snabel-a]hotmail.com

Francisco Franco:

a) Ekonomi: Till en början införde Francisco Franco och hans allians en mycket reglerad och centralstyrd ekonomi, men under 1950-talet började Franco liberalisera ekonomin.
b) Politik: Franco genomförde en statskupp 1939 med hjälp av en allians av fascister och katolskt konservativa. Demokrati infördes 1975 när Franco dog. Fascisterna i alliansen strävade efter en centralstyrd ekonomi där fackförbund och stat skulle vara de tongivande, medan de katolskt konservativa var mer inriktade på immateriella värden. Hybriden mellan fascism och katolsk konservatism kom till en början att bli fascistisk inriktning på den ekonomiska politiken och katolsk konservatism inom övriga områden. Franco var mer åt det katolska området än åt det fascistiska, vilket kom att visa sig på 1950-talet då han luckrade upp den stats- och fackförbundskontrollerade ekonomin. Liberaliseringen av ekonomin ledde till ekonomiska framsteg vilket stärkte Francos maktposition än mer.
c) människan i samhället: Franco förespråkade förvisso ekonomisk frihet men var motståndare till politisk och individuell frihet. Nationen, staten och kyrkan gick före individen.
d) framtidsvisioner/ideologier: Francos vision var främst att ha makt för maktens egen skull. Möjligtvis kan visionen beskrivas som en fri ekonomi med en mycket restriktiv lagstiftning inom övriga områden.

Mao Zedong:

a) Ekonomi: Mao kunde lära sig av erfarenheterna från den ryska revolutionen, vilket satte sina spår i den kinesiska revolutionen. Kina försökte bland annat följa Sovjetunionens exempel för en centralplanerad ekonomisk utveckling där stora industrier prioriterades framför mindre. Till en början var Sovjetunionen mönstret för Kommunist-Kina, men vid slutet av 1950-talet tunnades kontakterna mellan länderna ut på grund av osämja och Kina slog in på en egen väg. Den politik som kom att föras i Kommunist-Kina kallas för ”det stora språnget”. Kina ville helt hoppa över ett steg i Marx utvecklingslära, dvs. kapitalismen, medan Ryssland bara delvis hoppade över detta steg. Denna politik ledde till missväxt och ekonomisk katastrof. Medan Lenin betraktade basen, dvs produktionsförhållandena, som det absolut viktigaste att förändra ansåg Mao att även mycket av det som finns i överbyggnaden, dvs. politik, attityder, kultur mm. var väldigt viktiga att förändra för att lyckas med revolutionen. Men båda länderna ägnade sig åt censur, bokbål och förföljelser mm. för att påverka attityder och kulturer, så man ska inte överdriva skillnaderna.
b) Politik: Mao (som införde kommunismen i Kina 1949) utgick från bönderna som bas för den kommunistiska revolutionen, medan Lenin (som införde kommunismen i Sovjetunionen 1917) främst utgick från industriarbetare i städerna. Revolutionen i Kina utgick alltså från bönderna på landsbygden och spreds via våld till städerna. Kommunist-Kina eftersträvade mer gemenskap samt mindre centralisering och elitism än vad Sovjets politik kännetecknades av. Mao hade redan före revolutionen propagerat för masslinjen, dvs. att få med hela folket i revolutionen, till skillnad från Lenins elitistiska linje, som gick ut på att en minoritet ska gå före alla andra och visa vägen. Mao utgick också från den permanenta revolutionen där samhället skulle utvecklas via de erfarenheter som samlats under tidigare revolutionär verksamhet. Mao genomförde ett antal masskampanjer, såsom kulturrevolutionen, för att få kontroll över det kinesiska samhället.
c) Människan i samhället: Människan var bara en kugge i samhällsmaskineriet som kunde offras på kollektivets altare. Mao hade dock en större tilltro till människan än vad Lenin hade på så sätt att Mao gick på masslinjen. Det behövdes ingen elit som gick före utan alla kunde gå med samtidigt.
d) Framtidsvisioner/ideologier: Mao vägleddes av marxismleninismen och var alltså kommunist. Det klasslösa samhället var således målet.

Josef Stalin:

a) Ekonomi: Stalin var en stark motståndare till privata aktörer och till den fria marknaden. Stalin genomförde därför 1929 en socialiseringsoffensiv mot jordbruket. Ideologin utgick inte enbart från att privata företag var fel, utan ideologin utgick även från att små företag är mindre lönsamma och effektiva än stora företag. Föreställningen fanns också att det var enklare att styra ett fåtal stora bolag än många små. Stalin drev fram en stor hungersnöd i bland annat Ukraina för att därmed få kontroll över sin befolkning. Det Sovjetunionen var duktig på under Stalins period var att producera (fabricera) ”bra” statistik över produktionen. Stalin genomförde dock en stor industrialisering till ett mycket högt mänskligt pris.
b) Politik: Stalin insåg att Lenins teori om imperialism inte stämde överens med verkligheten. Lenin trodde nämligen att imperialismen, dvs. kolonialiseringen, var ett sista desperat försök av de kapitalistiska länderna att bevara sin makt. Den politiken var, enligt Lenin, nödvändig för att de skulle kunna dumpa sin överskottsproduktion som Marx hade ”förutspått” skulle uppstå i de kapitalistiska länderna. Men denna strategi skulle bara ge en kort andpaus innan det stora sönderfallet av kapitalismen skulle komma. Särskilt de stora kolonialmakterna skulle falla hårt. Men någon sådan krasch kom aldrig, därför utvecklade Stalin teorin om fascismen som de kapitalistiska ländernas sista utpost. Fascismen var enligt Stalins dialektiska synsätt en nödvändighet innan socialismen kunde genomföras i kapitalistländerna. Det var därför Stalin och Sovjet var så försiktiga med att bekämpa fascism och nationalsocialism.
c) Människan i samhället: Människan var bara en kugge i samhällsmaskineriet som kunde offras på kollektivets altare. Stalin gjorde sig skyldig till stora utrensningar där ingen kunde känna sig säker, inte ens Stalins närmaste män. Stalin utvecklade en ofantlig byråkrati, centralstat och kontrollstat.
d) Framtidsvisioner/ideologier: Stalins ideologi kallas ibland för stalinismen och är en utveckling av marxismleninismen. Kort och gott kan man säga att Stalin var kommunist/marxist. Målet för Stalin var det klasslösa samhället där staten skulle tyna bort (!). Alternativt var nog Stalins mål att få så mycket makt för egen del som möjligt.

Augusto Pinochet:

a) Ekonomi: Pinochet förespråkade en öppen och fri marknadsekonomi. Pinochet avskaffade till exempel många ekonomiska regleringar när han övertog makten efter militärkuppen 1973. Resultatet blev att arbetslösheten sjönk, inflationen sjönk och produktionen steg.
b) Politik: Pinochet reagerade mot Salvadore Allendes planekonomiska politik som gick ut på att förtrycka företagare och fabriksägare. Fackförbunden agerade som kriminella då de ockuperade fabriker mm. Rättssystemet fungerade inte som det borde och kunde inte skydda företagarna. I ett rättssamhälle borde dessa och andra socialister ha lagförts. Tyvärr kom inte Pinochet heller att göra detta när han övertog makten 1973, utan han betedde sig lika illa som Allende och ägnade sig åt förtryck, tortyr och mord. Allende hade avskaffat demokratin och parlamentet och Högsta domstolen hade bedömt Allendes regering som olaglig. Pinochet fortsatte den vägen.
c) människan i samhället: Pinochet förespråkade förvisso ekonomisk frihet men var, precis som Allende, motståndare till politisk och individuell frihet.
d) framtidsvisioner/ideologier: Pinochets vision var främst att ha makt för maktens egen skull. Möjligvis kan visionen beskrivas som en fri ekonomi med en mycket restriktiv lagstiftning inom övriga områden.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Varför inträffade den industriella revolutionen i England? När? Var? Hur? Vilka följder fick den?
Johan Bunnstedt, Halmstad (6 oktober 1999)
grodanboll[snabel-a]innocent.com

Omvandlingar som den industriella revolutionen sker när omständigheterna gör dem möjliga. Bakgrunden var vetenskapliga och tekniska framsteg som möjliggjorde mer rationell produktion, kombinerat med nya former för organisation av det ekonomiska livet.

Ångmaskinen möjliggjorde produktion i större skala och på platser som inte var beroende av till exempel vattenfall. Nya transportmetoder (järnvägar och kanaler) möjliggjorde integrerad produktion och specialisering. Textilindustrin mekanisering blev genombrottet för massproduktion av standardiserade produkter.

Godsägare drev industriverksamhet vid sidan av jordbruksverksamheten. Ofta organiserades produktionen genom att man la ut tillverkningsmoment i byarna och gårdarna. De som drev den verksamheten utvecklade tekniken på egen hand och producerade ofta på lediga stunder sådant som kunde säljas direkt utan att först levereras till "patron". Det blev basen för många industrier när den tekniska utvecklingen tog fart.

Genom den industriella revolutionen, som tog sin början i Storbritannien i slutet av 1800-talet, mångdubblades produktionen på några decennier. Det kunde tidvis förefalla vara ett hårt liv för industriarbetarna i städerna, men inflyttningen till städerna fortsatte i ökande takt, eftersom förhållandena på landsbygden var ännu svårare, och hade varit det i hundratals år. Den industriella revolutionen är den mest positiva omvälvningen i mänsklighetens historia, med i förhållande till den stora betydelsen osannolikt små och obetydliga negativa sidoeffekter. På bara några decennier blev det möjligt för en bred allmänhet att få tillgång till de varor som tidigare varit förbehållna en mycket liten och mycket rik grupp.

Vad hade järnvägarna i Sverige för betydelse för oss under andra världskriget?
André Borchert-Strandberg (10 april 1999)
leif.strandberg[snabel-a]swipnet.se

Tack för förtroendet för oss! Du förväntar Dig tydligen att vi ska ha svar på allt. Även det som ligger långt från vår politiska verksamhet.

"Sunda förnuftet" är vårt enda hjälpmedel för att svara på Din fråga. Järnvägarna var utomordentligt betydelsefulla, mycket mer betydelsefulla än idag. Flyg var inte att tänka på vare sig för gods- eller persontransporter. Bilar var ovanliga, en tiondel så många som idag, och de bilar som fanns kunde inte drivas på bensin på grund av oljebrist utan måste byggas om till veddrift (gengas). Lastbilsparken var blygsam och drabbades även den av behovet att bygga om till gengasdrift.

Järnvägen kunde däremot i hög utsträckning drivas med inhemsk el och i viss utsträckning med ved (ånglok). Järnvägen var helt enkelt tidens centrala kommunikationsmedel på ett helt annat sätt än anrda kommunikationsmedel idag.

Våra järnvägar hade för övrigt inte bara betydelse för Sverige. När Tyskland var i militärt överläge utverkade de tillstånd att utnyttja de svenska järnvägarna för tyska militära ändamål. Transport av vapen och permittenter mellan Tyskland och Norge samt överförandet av en hel division tyska soldater från Norge till Finland för vidare transport till fronten mot Sovjet. Först när det började gå dåligt för Tyskland i kriget vågade den svenska regeringen sätta stopp för denna trafik.

Jag skulle vilja veta likheter och olikheter mellan första och andra världskrigen. Gärna om USA's inblandning.
Jenny Ekstrand (20 september 1999)
bambi_J27[snabel-a]hotmail.com

Bakgrunden till de två världskrigen är egentligen ganska olika. Efter nästan ett sekel av relativ fred i Europa började Första världskriget som en territoriell konflikt av klassiskt slag mellan mångnationella imperier. Resultatet blev att förlorarna (Österrike-Ungern och Ryssland) föll sönder i nationalstater, där åtminstone resterna av Österrike-Ungern blev demokratiska, medan det var ett mer blandat resultat av Rysslands sönderfall - länder som Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen frigjordes från Ryssland. Också det förlorande Tyskland, som inte var ett mångnationellt imperium, var en demokratisk stat under åren närmast efter Första världskriget.

Perioden efter Första världskriget kännetecknades av upprepade mindre konflikter i Europa och förlorarnas behov att ta revansch. Andra världskriget började följdriktigt med att två av förlorarna (Tyskland och Ryssland/Sovjetunionen) kastade sig över och delade på ett av de länder som skapats efter Första världskriget, Polen. Det var två auktoritära diktaturer som gick till angrepp och Andra världskriget var mycket mer än det första en kamp mellan demokrati och diktatur. Men det fanns demokratier och diktaturer på bägge sidor. Och en del länder skiftade sida under krigets gång. Viktigast är här naturligtvis Sovjetunionen som under de första två åren av kriget var nära lierat med Hitler, men som sedan bytte sida, inte av eget val utan på grund av Hitlers svek och överfall på Sovjet. Ideologiskt behöver ju ingen tveka om att Hitler och Stalin stod nära varandra. Det är för övrigt bara att läsa de svenska kommunisttidningarna under krigets första år, så förstår man att i kommunisternas värld var demokratierna i Väst "imperialister" medan nationalsocialisterna i Tyskland var "fredsvänner" som kämpade för "arbetarnas sak".

USA fastställde redan under president James Monroe 1823 att landet hade ett övergripande ansvar för utvecklingen på västra halvklotet, men att man å andra sidan inte skulle lägga sig i hur resten av världen sköttes. Den politiken låg fast i början av 1900-talet och USA höll sig därför utanför kriget. Först i slutet av kriget sändes amerikanska trupper till Europa. vilket fick en avgörande och krigsvändande betydelse. När USA ingrep hade Tyskland redan segrat på östfronten och började vända större delen av sin kraft mot väst, vilket alltså hejdades av den amerikanska insatsen. Efter Första världskriget återgick USA till en isolationistisk politik. Det var ofta presidenten som i strid med kongressen ville att USA skulle spela en mer betydelsefull roll i världspolitiken. USA höll sig utanför Andra världskriget ända tills Japan gick till angrepp mot flottbasen Pearl Harbor på Hawaii 7 december 1941. Presidenten Franklin D. Roosevelt hade dock redan innan Pearl Harbor agerat för att USA skulle engagera sig i kriget, men stoppats av kongressen. Också under Andra världskriget fick USAs insatser en krigsavgörande betydelse.

Råkade hyra en videokassett av "Prelude to war" från 1942 av Frank Capra och fick mig en smärre chock. Filmen gjordes på uppdrag av USA:s krigsdepartement och innehåller ett förord av George C. Marshall. Vidare citat av vice-presidenten Henry A. Wallace. Chocken kom sig av att man inte nämnde Ryssland när man räknade upp världens totalitära stater.

Förvisso var Ryssland en allierad, men varför denna verklighetsförfalskning? Var det ingen som tänkte på Molovotov-Ribbentrop-pakten eller Moskva-rättegångarna?

Jag tycker Frank Capra - som gjorde fina filmer som It's wonderful life, Mr. Smith goes to Washington och Arsenik och gamla spetsar - här visar förakt för genomsnittsamerikanens intelligens. Ingen hade varit mindre motiverad att slåss mot en sådan avskyvärd fiende som axelmakterna om man nämnt att även Ryssland var en medlem i diktaturernas familj.

En annan fråga jag undrat över är om Nazityskland verkligen ville erövra England? Frågan dök upp i samband med läsningen John Lukazc "Duellen". Om svaret är nej, varför utfäste sig England att förklara Tyskland krig i händelse av ett angrepp på Polen?
Michael Ståhlberg (16 augusti 2000)
stahlberg[snabel-a]mail.nu

Det är nog inte att förvåna att Henry A. Wallace höll tyst om Ryssland. Han tillhörde Roosevelts "new deal"-gäng och hade dessutom sin allierade Sovjetunionens rykte att tänka på. Wallace var faktiskt den förste amerikanske vicepresident som besökte Sovjetunionen, sommaren 1944. Det skedde under en mellanlandning på resa från USA till Kina. Landningen skedde i Magadan i östligaste Sibirien. Magadan var centrum i en del av lägerkomplexet Gulag och Wallace gjorde ett flera dagars besök i grannskapet. Lägren putsades upp och fångarna fick till och med ordentlig mat ett par veckor innan Wallace's besök (Solzjenitsyn skriver om denna märkliga händelse i GULag-arkipelagen). Wallace lät sig villigt duperas och gjorde positiva uttalanden om den sovjetiska fångvården...

Det kanske är förmätet av oss att tro oss om att kunna utreda allianspolitiken i Europa under tiden före Andra världskriget. Men under Hitlers expansion mot sydöst gav de allierade upp den ena positionen efter den andra. Man accepterade Anschluss av Österrike 1938. Man accepterade också ockupationen av Sudetlandet och Chamberlain gjorde sitt uttalande om "peace in our time". Så långt hade ju Tyskland nöjt sig med att annektera genuint tyska områden, men länderna längre österut såg oroliga över vartåt det barkade. Det var i den situationen som Polen utverkade ett löfte om stöd från sin historiska bundsförvant Frankrike (och det med Frankrike allierade Storbritannien).

Det var ett från militärstrategisk utgångspunkt ganska hopplöst löfte. Varken Frankrike eller Storbritannien kunde ju ge något effektivt militärt stöd till ett land som låg på andra sidan Tyskland och inte ens hade någon kust med hamnar dit förnödenheter eller trupper kunde sändas. Andra världskriget kallades också inledningsvis för "låtsaskriget", eftersom Storbritannien/Frankrike visserligen förklarat krig, men inte förmådde utföra några stridshandlingar att tala om. Först i och med Tysklands attack mot Belgien, Nederländerna, Frankrike (efter Polens erövring) utbröt krig "på riktigt". Än idag anser många polacker att britterna är svikare och opålitliga eftersom de lovade runt och höll tunt i början av Andra världskriget. Dock måste man inse att Storbritannien inte hade några reella möjligheter att göra mer än de gjorde. Storbritanniens utfästelser mot Polen var extravaganta. Dess åtaganden i östra Europa var nog i egenintresse, utan att vara militärt möjliga att genomföra.

Det är väl i och för sig inte troligt att Hitler inledningsvis hyste några tankar om att invadera Storbritannien. Han var nöjd med att ta hand om kontinenten. Men vad hade ett Storbritannien med ett av nationalsocialisterna helt kontrollerat fastlands-Europa varit? En isolerad ö med begränsade framtidsutsikter! Hitler insåg detta, men först sedan han tagit över större delen av det kontinentala Europa.

I grund och botten får nog Storbritanniens åtaganden i Polen ses som ideella ställningstaganden av ideologiska skäl, inte som åtaganden gjorda i kortsiktigt nationellt egenintresse.

När började Förintelsen? Vad är en jude och vad är skillnaden på dagens judar och gårdagens judar?
Ewa (26 februari 2001)
ewa_1982[snabel-a]hotmail.com

Det råder delade meningar om när Förintelsen egentligen började. Förföljelse av judar skedde redan innan Hitlers maktövertagande 1933, men det var först åtskilliga år in på Andra världskriget som dessa förföljelser förvandlades till regelrätta mord och förintelseläger. Vid en konferens i Wannsee den 20 januari 1942 fattade nationalsocialisterna troligen beslut om att judar skulle avlivas systematiskt, men det tog viss tid innan planerna kunde börja sättas i verket. 1943 är därför möjligen rätt svar på Din fråga. Beslut i frågan är aldrig protokollförda, så tidpunkten kan bara fastställas mot bakgrund av vittnesmål och kunskaper om vad som hände i lägren.

Enligt judisk uppfattning är den som är född av en judisk mor att anse som jude. Det är alltså helt en fråga om förfäderna (på mödernet). Normalt brukar dock termen bara avse dem som är judiska trosbekännare, vilket alltså lämnar frågan mer åt individen att avgöra själv. Men det är en icke-judisk uppfattning om vem som är att anse som jude.

Vad var Marshall-hjälpen?
Guran (20 januari 2000)
party_fighter[snabel-a]hotmail.com

Marshall-hjälpen har fått sitt namn efter den amerikanske utrikesministern George C. Marshall. Han hade en bakgrund som militär och hade varit arméchef.

Efter Andra världskrigets slut låg stora delar av Europa i ruiner. Marshall lanserade då en plan för att ta ett samlat grepp på Europas återuppbyggnad. Kärnan i planen var ett enormt ekonomiskt bistånd från USA. Sammanlagt överfördes bistånd för 13 miljarder dollar till 16 länder i Europa. Även Sverige fick ungefär 100 miljoner dollar i bistånd, trots att vi inte varit direkt drabbade av kriget. Insatserna fick fart på den ekonomiska utvecklingen och den depression efter kriget som man tidigare hade förväntat sig uteblev. En viktig fråga var att Tyskland inte, som efter Första världskriget, avkrävdes några krigsskadestånd av västmakterna, Istället blev det fart på tillväxten och Europa reste sig ur ruinerna.

Marshall-hjälpen var öppen för alla länder i Europa. Men Sovjetunionen motsatte sig planen. Den syftade ju bland annat till att ta Europa ur den kris som skulle ha blivit utmärkt grogrund för en kommunistisk revolution. Dessutom kom hjälpen från det kapitalistiska USA, vilket skulle kunna ge USA av Sovjet oönskade PR-poäng.

De stater som redan var sovjetiska satelliter sa omedelbart nej till Marshall-planen, medan Tjeckoslovakien inledningsvis sade ja. Efter Pragkuppen i februari 1948 blev det emellertid stopp också för Tjeckoslovakiens deltagande, sedan Moskva sagt ifrån.

Marshallhjälpen pågick under åren 1948-1952. Den var mycket framgångsrik och innebar också att USA bröt sig ur sin tidigare isolationism och engagerade sig i världspolitiken på ett helt annat sätt än tidigare.

Marshallplanen innebar bland annat att organisationen OEEC (Organization for European Economic Cooperation) bildades. Den organisationen lever kvar än idag under namnet OECD, en av världsekonomins viktigaste institutioner.

Varför förlorade Sovjet Kalla kriget?
Alexander Jansson, Örebro (24 maj 2004)
alexander[snabel-a]orebrovip.se

En orsak till att Sovjetunionen föll var USA:s kompromisslösa agerande i Koreakriget och under Kubakrisen samt Ronald Reagans upprustning under 1980-talet. Reagan insåg att Sovjetunionen satsade en alltför stor andel av sin produktionskapacitet på militära ändamål, vilket till slut ledde till att Sovjetunionen inte kunde följa med i kapprustningen med USA.

En annan orsak var att Sovjetunionens kommunistiska system var ineffektivt och byråkratiskt. Det fanns inga incitament för människor att lösa problem och skapa något konstruktivt eftersom allting var politiserat. Sven Rydenfeldt har i boken ”Bönder - mat - socialism” beskrivit hur kommunistiska system förtryckte bönder för att de kommunistiska ledarna skulle erhålla stöd från invånarna i de stora städerna. För att bevara makten sög kommunisterna ut bönderna genom att ge bönderna för lite betalt, samtidigt som ledningen pålade alla bönder produktionskvoter. Detta ledde till att bönderna inte producerade mer än den kvot som tilldelades dem. Det ledde till och med till att många bönder slaktade sina djur i protest mot systemet. Förutom detta förstatligades en stor del av jordbruket samtidigt som många bönder tvingades in i bondekollektiv (i Sovjetunionen hette det kolchoser). Länder som inte kollektiviserade bönderna lika mycket, som Ungern, fick också mindre problem än de andra kommunistländerna.

Rydenfeldt har också visat hur låg Sovjetunionens och andra kommunistländers produktivitet var i förhållande till de demokratiska och kapitalistiska länderna i väst. Kommunistländer såsom Polen, Sovjetunionen och Kina drabbades oupphörligen av svältkatastrofer. Istället för att dra slutsatser av detta skyllde man på dåligt väder, vilket måste betyda att Gud eller vädrets makter tyckte väldigt illa om just kommunistiska stater.

Det stora problemet med kommunismen var att då bönderna inte fick betalt i marknadspriser fanns det inga motiv för bönderna att producera mer än vad de måste producera. Det fanns inga motiv till förbättringar vilket gjorde att livsmedelsproduktionen var extremt ineffektiv. 1980 var andelen bönder av befolkningen 3 - 4 % i Sverige och USA medan motsvarande siffra i Sovjetunionen var 23 %. USA och Sverige producerade betydande överskott, som de kunde exportera, medan Sovjet endast kunde täcka två tredjedelar av sina behov. Därmed fick Sovjet importera livsmedel vilket de måste låna pengar utomlands för att ha råd med. Istället för att höja priserna på jordbruksprodukterna och låta bönderna få planera sitt eget arbete utan centralstyrning fortsatte Sovjetunionen låna pengar till ren konsumtion. Detta gick givetvis inte i längden. När Reagan sedan strödde på problemen genom den stora upprustningen blev det slutet för Sovjetunionens ineffektiva plansystem.

Tilläggas bör att innan kommunisterna började experimentera med sina utopier var Ryssland, Ukraina och Polen Europas kornbodar. Efter kommunisternas förtryck av människor och företagaranda var båda länderna närapå bankrutt.

Samma problem som inom jordbruket fanns inom andra områden i det sovjetiska samhället. Industrin var ineffektiv eftersom det var politikerna och inte folket som bestämde vilka varor som skulle produceras genom femårsplaner. Politikerna hade ingen vidare koll på vad folket behövde vilket kunde leda till att industrin producerade bilar när folket behövde skor osv. I ett marknadsekonomiskt system hade dessa problem aldrig uppstått.

En tredje förklaring är att folket tröttnade på förtrycket särskilt då de flesta, till skillnad från de kommunistiska ledarna, levde i fattigdom. Samhällsmoralen var låg då alkoholism och korruption var vanligt. Det fanns ett uppdämt raseri mot det system som existerat närapå ett sekel.

En fjärde bidragande orsak till kommunismens fall i Sovjetunionen var Michail Gorbatjovs reformpolitik som syftade till att rädda kommunismen, men som i praktiken ledde till dess undergång. Gorbatjov genomförde begränsade ekonomiska liberaliseringar (perestrojka) och förbättrade möjligheterna till öppenhet och kritik (glasnost). Detta fick systemet att rämna i fogarna. Då Gorbatjov inte var beredd att ta till våld (förutom ett fåtal incidenter i Lettland och Litauen) för att bevara systemet kunde ingenting rädda Sovjetunionen. Boris Jeltsin pläderade för en snabbare reformtakt än Gorbatjov och satte ett tryck på Gorbatjov bland annat i frågan om att ge Sovjets delrepubliker mer självständighet. När traditionella kommunister som inte ville se någon förändring gjorde en dåligt planerad statskupp i augusti 1991 lyckades Boris Jeltsin mobilisera ett folkligt motstånd som banade vägen för Jeltsin som president. Jeltsin införde då ett mer marknadsorienterat system och gjorde sig av med resterna från det kommunistiska systemet.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Vilka följder hade händelserna under kalla kriget för den historiska utvecklingen idag?
Linda Pettersson (11 april 1999)
Pettersson_linda[snabel-a]hotmail.com

Händelserna under det kalla kriget kanske inte har någon direkt effekt på vad som sker idag. Däremot indirekt i och med att det som ledde fram till Västs seger (t.ex. USAs kompromisslösa agerande i samband med koreakriget och Kubakrisen samt upprustningen på 1980-talet) gjorde att (nästan) hela Östeuropa och Ryssland i dag har demokrati.

Visst kan vissa av det kalla krigets händelser sägas ha även direkt betydelse, dock mest lokalt. T.ex ledde vietnamkriget dessvärre till att hela Vietnam nu lider under en kommunistisk diktatur. De stora händelserna i vår tid, t.ex. Irakkriserna och Kosova har dock inget samband med några av det kalla krigets händelser.

Vilken roll spelade aktuella politiska ledare under kalla kriget?
Linda Pettersson (11 april 1999)
Pettersson_linda[snabel-a]hotmail.com

Många var det som bidrog till demokratins seger över kommunismen. En av de allra största var Ronald Reagan. Margaret Thatcher var en annan av betydande dignitet.

De var två skolor som stod mot varandra under det kalla kriget.

Den första var var de som ville ha avspänning och nedrustning mellan väst och öst för att minimera risken för ett storkrig. De prioriterade den egna säkerheten framför möjligheten att få till stånd en demokratisering i kommunistländerna. Två av dess företrädare var Willy Brandt och Olof Palme.

Den andra skolan, som skulle stå som segrare, var den som inte ville ha avspänning och vänskapliga förbindelser med Sovjetunionen till vilket pris som helst. De såg som det viktigaste att tyrannerna störtades och att Östeuropa och Sovjet skulle få demokrati och kapitalism. Även om det krävde upprustning och konfrontation. Dennas skolas främsta företrädare var just Ronald Reagan och Margret Thatcher. Det är lätt att se att det var USAs upprustning under Reagan-eran som knäckte Sovjets ekonomi slutgiltigt (även om den hade knäckts ändå p.g.a. kommunismens ekonomiska ineffektivitet, men det hade tagit längre tid) och medförde att Ryssland idag håller på att bygga upp ett fungerande demokratiskt och kapitalistiskt system.

Andra viktiga förgrundsfigurer var Winston Churchill som myntade uttrycket "järnridån" för att beskriva att Europa hade klyvts i en demokratisk och en kommunistisk halva efter andra världskriget. Det var också Churchills beslutsama antikommunism som medförde att inte fler länder hamnade under sovjetisk kontroll. (t.ex. Grekland där kommunisterna försökte ta makten genom ett inbördeskrig).

På östsidan har vi framför allt Nikita Chrustjev som trots sin grymhet med invasionen i Ungern 1956 som ett exempel lyckades bli ganska populär i väst. Under hans tid vid makten pågick det kalla kriget som allra värst.

Efter honom kom Leonid Brezjnev som 1964 kuppade bort sin företrädare efter att denna ansågs förlorat ansiktet på hemmaplan efter reträtten i samband med Kubakrisen. Under Brezjnevs tid blev det viss avspänning p.g.a. att den första av ovannämnda skolor hade sitt avgörande inflytande över västpolitiken. Detta ledde till att många såg det som omöjligt att få till stånd en förändring i dessa länder.

Men 1980 valdees alltså Ronald Reagan till USAs president. Han fick se ett antal åldrande kolleger i Moskva passera förbi fram till 1989 då Västs seger stod klar. Michail Gorbatjov, Sovjetunionens siste ledare, försökte få till nedrustning, och blev därför populär bland de som inte förstod bättre. USA upprustade dock under 1980-talet, varpå Sovjet när de försökte följa efter fick så dålig ekonomi, att politiska och ekonomiska reformer blev nödvändiga. Detta ledde til slut till imperiets upplösning.

Det finns många, många fler förgrundsgestalter, både "hjältar" och "skurkar". Om dem kan man läsa i Contras artikelserie om det kalla kriget.

Vad innebar kolonialismen? Vilka länder koloniserade och vilka länder koloniserades? Vad har kolonialismen inneburit för länderna idag?
Brianna Karlsson (16 september 2000)
brinna_karlsson[snabel-a]hotmail.com

Kolonialismen började i liten skala på 1500-talet. Då var det mestadels fråga om att bygga stödjepunkter för den internationella handeln. Ett fort där fartyg på långväga handelsresor kunde lägga till och räkna med stöd från en lokal garnison. Fortet var isolerat från den omgivande befolkningen, men det fanns naturligtvis ett visst handelsutbyte.

I Amerika innebar kolonialismen under 1600- och 1700-talen exploatering av i stort sett outnyttjade landområden. Den indianska ursprungsbefolkningen var mycket liten och naturresurserna utnyttjades knappt alls i Nordamerika. I Sydamerika och Centralamerika fanns en del statsbildningar som kuvades av spanjorer och portugiser. Men den koloniala närvaron bestod mest av att man rövade guld och skickade dit missionärer. Under början av 1800-talet frigjorde sig de spanska och portugisiska kolonierna från sina moderländer. USA hade frigjort sig redan i slutet av 1700-talet. Då hade kolonialiseringen konsoliderats genom att svenskar och holländare hade slängts ut och fransmän och spanjorer trängts tillbaka. Kvar var engelsmännen och de ville inte låta sig styras av kungen i London som lade på dem för höga skatter - utan att de själva fick något inflytande. Kolonialismen i Nordamerika (och senare Australien) var kolonialism i den bemärkelsen att det var kolonister som kom från moderländerna för att odla upp land och bygga upp ett nytt näringsliv.

En annan typ av kolonialism blev förhärskande i Afrika och Asien under 1700- och 1800-talen. Då var det europeiska länder som lade under sig befolkade områden och där byggde upp en administration som var ansvarig inför kolonialmaktens regering. Det var framförallt Storbritannien och Frankrike som engagerade sig i en kapplöpning om kolonier runt om i världen. Men även länder som Portugal, Spanien, Nederländerna och Belgien hade kolonier. Mot senare delen av 1800-talet följde Tyskland och Italien efter. Tyskland förlorade dock alla sina kolonier i Första världskriget - de erövrades huvudsakligen av Storbritannien.

Denna typ av kolonialism utgick från en filosofi om att den västerländska kulturen hade en skyldighet att sprida sin civilisation för att hjälpa de fattiga och efterblivna folken i avlägsna delar av världen. På många ställen betackade sig befolkningen och kämpade emot, men mot slutet av 1800-talet var större delen av Afrika och stora delar av Asien "koloniserade". En avkolonisering satte på allvar in efter Andra världskriget.

Vilken roll spelar idag det faktum att flertalet av tredje världens länder varit koloniserade? Kan vi verkligen fortfarande skylla på kolonisatörerna?
Kristina Frid (23 januari 2000)
kristina.frid[snabel-a]telia.com

Vi har aldrig kunnat skylla tredje världens underutveckling på kolonisatörerna! Tredje världens länder var mer underutvecklade före kolonialismen än efter den. I många kolonier - men inte alla - tillförde kolonialmakten betydande värden i form av kapital, utbildning och administrativ kapacitet. Utvecklingen tog därmed betydelsefulla steg i rätt riktning. I några länder förde dock kolonialmakten med sig socialistiskt tänkande och i de länderna ledde självständigheten till en ekonomisk och mänsklig katastrof. Som exempel på sådana länder kan nämnas Mozambique, Ghana och Indien. Indien håller dock för närvarande på att ta sig ur den socialistiska tvångströja som skapades av den brittiska "fabianismen".

Inte minst belysande är att länder som aldrig varit koloniserade, som Etiopien, Afghanistan och Nepal tillhör de minst utvecklade i sina respektive geografiska regioner.

Jag skulle vilja veta lite om nationalism i Sverige. Hur kommer det sig att vi inte firar nationaldagen på samma sätt som andra nationer? Varför har det blivit så att nazisterna använder den svenska flaggan som "sin symbol"?? Hur har det varit genom tiderna, har det alltid varit så här? Skulle gärna vilja veta hur det var under tidsperioden 1815-1914. Hur är Sveriges nationalism i förhållande till andra länder?
Jenny(20 oktober 1999)
bambi_J27[snabel-a]hotmail.com

Nationalism är ett förhållandevis nytt fenomen. Det var först på 1800-talet som nationalismen växte fram. Och det på två sätt. Dels försökte viss folkgrupper att ena sina folk, som var splittrade i många småstater (Tyskland, Italien). Dels försökte andra folk att bryta sig ur mångnationella imperier (länderna på Balkan, Tjeckoslovakien, Ungern osv).

Sverige hamnade lite mitt emellan dessa två trender och vi visste antagligen inte åt vilket håll vi skulle gå. Å ena sidan ville Norge bryta sig loss från Sverige, vilket var ett uttryck för norsk nationalism. Å andra sidan fanns det en skandinavistisk rörelse som gick i motsatt riktning, som ville ena Skandinavien på samma sätt som Italien och Tyskland enades. Det var självklart en dålig startpunkt för en stark nationalism - skulle nationalismen styra oss åt det ena eller det rakt motsatta hållet? Det var helt enkelt inte klart vart den rådande nationalistiska tidsandan skulle föra oss.

Mot slutet av 1800-talet genomfördes en del "storsvenska" projekt, som en anpassning till tidens rådande trender. Typ Vega-expeditionen för att finna Nordostpassagen och ingenjör Andrées misslyckade ballongfärd till Nordpolen. Till en del var väl detta ett svar på norrmännens än mer framgångsrika expeditioner. Och eftersom det kanske mest storvulna projektet (Nordpolsfärden) blev en så total katatstrof var det väl inte konstigt att nationalismen inte fick något extra uppsving.

De länder som har mer storslagna nationaldagar har vanligen något mer festligt att fira än Sverige. Norge firar den författning som gjorde att Norge i praktiken blev självstyrande, trots att landet erövrats av Sverige. USA firar frigörelsen från Storbritannien och det krig som måste slutföras för att uppnå den frigörelsen. Frankrikes 14 juli är kanske lite märkligt, där firar man rivandet av ett fängelse som hade mindre än fem fångar, de flesta mördare och sedlighetsförbrytare från samhällets översta skick. Men det verkar inte som om den sanningen gått hem hos fransmännen.

Man skulle ju kunna tänka sig att ett land som Finland skulle fira lika intensivt som Norge, men den 6 december är en ganska ordinär dag i Finland, trots att man firar frigörelsen från Ryssland.

Din fråga har som Du ser inget enkelt svar.

Vad gäller den konkreta frågan om nationalsocialisternas användning av den svenska flaggan så är den mycket märklig. Ingen behöver ju tvivla om att nationalsocialisterna, om de fått chansen för sextio år sedan, gärna draperat sig i en främmande röd flagga med hakkors på. Så gjorde ju deras meningsfrände i Norge Vidkun Quisling. Det svenska försvaret stod under hela kriget berett att slåss mot nationalsocialisterna under den blågula fanan. Och säkerhetspolisen hade ett register på 15.000 nationalsocialister, som man nogsamt såg till att de inte skulle få några poster eller någon information som kunde hota den svenska säkerheten. Vi tror att det är viktigt att riktiga svenskar (födda i eller utom landet) använder den svenska flaggan i olika sammanhang för att visa att det inte är en politisk symbol. Och till riktiga svenskar räknar vi inte nationalsocialister. De är ju fiender till allt genuint svenskt och anhängare av en ideologi som aldrig kunnat få fotfäste i vårt land, eftersom den är så främmande för folkflertalets sätt att tänka.

Jag skulle vilja ha en definition och/eller sammanfattning av ideologin nationalism. Skulle vara kul om ni visste något som jag ej kan hitta på "de vanliga" sidorna på internet, och/eller som min lärare ej vet om, jag håller på med ett arbete (går i 8an) om nationalism.
Olivia, Stockholm (9 februari 2004)
oya_sthlm[snabel-a]hotmail.com

Nationalismen är en ideologi som fokuserar på nationens betydelse för människor. Det finns olika inriktningar på nationalism. De värsta avarterna är nationalsocialismen (nazismen) och fascismen. Nazismen utgick dock mer från rasen än från nationen och var därför väldigt expansionistiskt, dvs. nazisterna ockuperade andra länder. Fascismen var mer inriktad på staten och nationen än vad nazismen var, men var ändå inte renodlade nationalister. Det är därmed fel att utgå från nazismen och fascismen när man ska förstå nationalismen.

Nationalism kan definieras väldigt brett och omfattande genom att räkna in alla som anser att gränser behövs av olika orsaker. Exempel på sådana är socialister som Vänsterpartiet som anser att internationella samarbeten är fel därför att nationen Sverige kan klara sig utan samarbeten och frihandel. Socialdemokrater kan exempelvis vilja skydda välfärdssystemet genom att bygga murar mot exempelvis öststaterna vilket är en ytlig form av nationalism. Pinochet (Chiles f.d. diktator) var nationalist som tillät viss marknadsliberalism. Kina är ännu ett exempel.

Men oftast utgår man från en specifik ideologi när man talar om nationalism. Den ideologin härstammar från konservatismen vilket inte behöver betyda att man måste vara nationalist för att man är konservativ. I Sverige är främst Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna nationalister. De har en konservativ syn på politiken i övrigt och ser folket som en organism som behöver en trygg gemenskap. Vissa nationalister kan rikta in sig på kulturen medan andra riktar in sig på etniciteten. Den nationella gemenskapen kan även bygga på religioner och på språket. Ideologin bygger alltså på folklig gemenskap där varje nation är självförsörjande. Därmed kan man säga att nationalismen är en väldigt kollektivistisk ideologi. Nationalister anser också att det är viktigt att finna de naturliga gränserna som kan vara floder och bergskedjor mm.

Nationalismens inriktning har betydelse av var man befinner sig någonstans geografiskt. I arabländer och/eller muslimska länder finns det nationalister som strävar efter att bevara en viss kultur och/eller en viss religion (islam). Nationalismen lägger stor vikt på ett lands kultur, traditioner och gemensamma värden vilket givetvis skiljer sig mellan olika länder.

Nationalism kan leda till främlingsfientlighet och rasism men behöver inte alltid leda till det. Nationalism kan vara för alla människors lika rättigheter utan att vilja ha öppna gränser. Nationalister vill oftast att andra kulturer och nationer ska få utveckla sina egna kulturer i fred från yttre inblandning. Vad som avgör om nationalismen är främlingsfientlig och revolutionär eller om den är fredlig och konservativ är om nationalismen bygger på idéer om nationell överlägsenhet eller inte.

Jag vet inte vad du har funnit på Internet men Kons-net Engelbrekt är en intressant sida där du kan läsa mer om nationalismens ansatser.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Hur vann Gandhi respekt bland människor i Indien, Sydafrika, Storbrittanien och övriga världen?
Emma, Dalarna (25 april 2007)
bara-emma[snabel-a]hotmail.com

Mahatma Gandhi (1869-1948) tillämpade ickevåldsprincipen, ahimsa, och passivt motstånd för att revoltera mot kolonialmakten Storbritannien. Konflikter och motsättningar skulle lösas genom fredliga metoder och inte via våld. På så sätt blev övergången från koloni till självständig stat 1947 relativt fredlig. Gandhis metoder inspirerade sedermera frihetskämpen Nelson Mandela (även om han använde våld under sitt liv som aktivist) som kämpade för att avskaffa apartheidsystemet samt införa demokrati i Sydafrika. Mandela blev till slut Sydafrikas första president vald under ett demokratiskt system. Gandhi fick, efter studier i Storbritannien samt ett försök att försörja sig på en juristfirma i Indien, ett jobb i Sydafrika där han stannade i 20 år. Därmed hade han hunnit bekanta sig med problemen i landet.

Det var där som han först konfronterades med rasdiskrimineringen och det var där han påbörjade sin stora kamp mot fördomar och orättvisor. Hans protester började med demonstrationer vilket ofta slutade med att han arresterades. När han återvände till Indien kom han att lägga till fasta och predikningar till sin repertoar. Han lyckades överskrida klassgränserna, geografiska gränser och andra gränser för att mobilisera massorna i Indien mot kolonialmakten. Storbritannien kände troligen att det var genant och skamligt att bekämpa personer som inte brukade våld för att uppnå sina mål. Det blev paradoxalt nog svårare att behålla kolonin i Indien än vad det hade varit om den dominerande strategin bland självständighetsanhängarna hade varit våld.

De negativa effekter som Gandhi lämnade efter sig till Indien var hans syn på uppoffringar, att asketism och materiella uppoffringar är viktigare än industrialisering och modernisering. Som tur var fick den mer industrialiserings- och moderniseringsvänliga Jawaharlal Nehru som Indiens första premiärminister mer inflytande på Indien än Gandhi vad gäller dessa frågor. (Tyvärr var Nehru också socialistiskt och kommunistiskt influerad, vilket har hållit nere det indiska välståndet.) Gandhi ska dock ha sagt att den västerländska civilisationen var bra som idé men att den inte levde upp till sina egna ideal när det gällde rasism och diskriminering.

Hans metoder kom också att ifrågasättas efter andra världskriget då Hitler tydligt visade att Gandhis idéer inte fungerade på honom. Idéerna kom heller inte att fungera i de kommunistiska länderna. Gandhi har i sitt senare liv själv sagt att hans metoder inte alltid fungerar, de fungerade mot britterna eftersom deras natur var av den arten att man inte brukar våld mot de som vägrar att försvara sig. Metoderna fungerar dock inte mot ren ondska, här personifierad i bland annat Adolf Hitler och Josef Stalin.

Det var heller inte enbart Gandhis metoder som gjorde Indien självständigt. Våld förekom mot kolonialmakten vilket Gandhi fördömde. Han bojkottade till och med självständighetsfesterna för att visa sitt avståndstagande. En ytterligare orsak till Indiens självständighet är att kolonialmaktens byråkrati i kolonierna blev alltför kostsamma och stelbenta. Det gick inte i längden att bevara kolonialväldet.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Skulle bara vilja veta lite allmänt om Rudolf Hess. Vem var han? Vad ville han?
Linus Berglund, Upplands Väsby (3 augusti 2005)
kibebe_4[snabel-a]hotmail.com

Rudolf Hess föddes 1894 i Egypten (dog 1987) och studerade historia, ekonomi och geopolitik vid Münchenuniversitet. Professor Karl Haushofer hade ett starkt inflytande över Hess och sedermera också ett starkt inflytande inom Nazistpartiet NSDAP (NationalSozialistiche Deutsche ArbeiterPartei). Han blev medlem i NSDAP i augusti 1923 och tre månader tidigare hade Hess varit med på Hitlers Bayerska statskupp, som slutade med ett misslyckande. Efter misslyckandet flydde Hess över gränsen till Österrike men återvände senare för att återförenas med Hitler på Landsbergsfängelset.

Professor Karl Haushofer som hade stort inflytande över Hess tänkande hade en fanatisk tilltro till att det tyska folket var ett Herrenvolk, dvs. en högre stående ras. Hess som tidigt blev en viktig rådgivare åt Hitler vidarebefordrade Haushofers geopolitiska teorier till Hitler. Geopolitik är, kort sammanfattat, en lära som förklarar nationers politiska utveckling med hjälp av geografiska faktorer. Haushofer talade även om att ett Tyskland som är på väg framåt behöver ett större Lebensraum (livsutrymme) och att detta utrymme skulle tas österut.

Hess fick en stor betydelse i partiet och det kan exemplifieras av att han påbörjade uppbyggnaden av ett hemligt arkiv över partiets fiender och medlemmar. Ett annat exempel är att han var mycket inblandad i utrikesaffärer och skrev bland annat under lagen om unionen mellan Tyskland och Österrike 13 mars 1938. Hess utsågs även till Hitlers sekreterare och ställföreträdare.

Till skillnad från den mer stele Hitler var Hess belevad och kunde föra sig i de finare salongerna. Andra viktiga egenskaper hos Hess var att han var välutbildad och disciplinerad. Han levde enkelt, gillade Wagner, var nykterist, icke-rökare samt intresserad av homeopati, astrologi och det ockulta. Det finns även de som anser att Rudolf Hess, tillsammans med arkitekten Albert Speer, var ensamma om att ha några goda egenskaper inom det nazistiska partiet.

Rudolf Hess kom efter hand att förlora status inom partihierarkin och kände sig besviken över det skrivbordsarbete som han tilldelats. Men trots det var Hess Hitlers förtrogna. Därför blev det en stor chock för Hitler när det visade sig att Hess ensam hade flugit till Skottland för att mäkla fred mellan Tyskland och England. Just denna episod visar att Hess var en idealist som blev partimedlem av rent ideologiska skäl. Hess hade länge önskat att komma överens med England, som enligt Hess borde förenas med Tyskland i den stora ödeskampen där Europa skulle räddas från det kommunistiska hotet. Hess ville egentligen inte ha krig med England. Hess äventyr slutade med ett fiasko då hans plan kraschade i närheten av Glasgow, varefter han tillfångatogs av engelsmännen. Efter fem år släpptes han för att ställas till svars i Nürnberg. Hess plan var att uppsöka Haushofers vän hertigen av Hamilton för att med honom som mellanhand förhandla med Churchills regering. Om det hela misslyckades kunde ju Hitler alltid skylla på att Hess led av sinnesförvirring. Detta kom också att ske.

Vid Nürnbergrättegången simulerade Hess minnesförlust för att försvåra rättegångsprocessen. Han dömdes dock till livstids fängelse.

För att läsa mer om Rudolf Hess och det sammanhang han verkade i rekommenderar jag starkt Tommy Hanssons bok ”Ondskans imperier – Tre ideologiska frestelser 1871-1991”.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Hur tog Hitler makten i Tyskland?
Elin, Jönköping (28 februari 2006)
babygiirl[snabel-a]hotmail.com

Bakgrunden till Hitlers maktövertagande var Versaillefreden som ingicks 1919. För Tyskland medförde Versaillefreden hårda krav på krigsskadestånd och begränsningar av Tysklands armé och territorium. Frankrike var väldigt hämndlystet gentemot Tyskland efter första världskriget medan USA:s president Woodrow Wilson försökte undvika en total förnedring av Tyskland. Trots att Tyskland enbart betalade en bråkdel av krigsskadeståndet kom Hitler att utnyttja den orättvisa Versaillefreden i sin propaganda. Hitler kunde även utnyttja dolkstötslegenden som gick ut på att Tyskland egentligen inte hade besegrats av västmakterna utan hade förråtts av de egna ledarna. Därför kan man säga att första världskrigets slut lade grunden för det andra världskriget.

Hitler utnyttjade dessutom sociala faktorer såsom fattigdom, inflation och arbetslöshet. Vidare utvecklade han en extrem antisemitism samt en dröm om det tusenåriga riket. Denna syn kombinerades med teorier om att arier var ett överlägset folk som hade rätt till ett livsutrymme. Detta livsutrymme skulle främst tas österut. För att grundlägga detta resonemang använde Hitler sig av de tyskar som fanns bosatta i andra länder såsom i Tjeckoslovakien. Dessa tyskar kom i kläm när första världskriget ledde till att nationer såsom det Habsburgska riket delades upp i flera nationer. Många av dessa tyskar blev illa behandlade av majoritetsbefolkningen.

1919 gick Hitler med i Tyska Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSDAP) och formade om partiet till ett verktyg för att nå makten. Den 8 november 1923 försökte Hitler genomföra en statskupp i en ölhall i München, vilket misslyckades. Dagen efter hölls en manifestation som samlade 3 000 människor. Denna demonstration avbröts av skottlossning från beväpnad polis. Två dagar efteråt fängslades Hitler som därefter sattes i arrest på slottet Landsberg. Det var där han skrev boken ”Mein Kampf”. Han fick också under sina månader i fångenskap ta emot många besökare, bland annat professor Karl Haushofer som kom att få ett stort inflytande i utvecklingen av den nationalsocialistiska ideologin.

Det nationalsocialistiska partiet lyckades väldigt bra i de demokratiska valen. 1928 fick de 12 mandat i riksdagen, 1930 fick de 107 och i juli 1932 fick de 230 och i november 1932 fick de 196 mandat. Som mest fick nationalsocialisterna ungefär 44 procent av rösterna. Åldermannen och rikspresidenten Paul von Hindenburg och andra aktörer underskattade Hitler och trodde att de kunde tämja honom genom att bjuda in honom i en regering tillsammans med den konservative Franz von Papen. Detta var en katastrofal felbedömning då Hitler och nationalsocialisterna lyckades manipulera Hindenburg m.fl. Den 30 januari 1933 utsågs Hitler till rikskansler. Bland det första han gjorde var att utlysa nyval. Det var då Nazistpartiet fick 44 procent av rösterna i nyvalet den 5 mars 1933, vilket gav 288 riksdagsplatser.

I den vevan kom en förvirrad kommunist att bränna upp riksdagshuset, vilket senare blev en förevändning för att förbjuda kommunistpartiet. Hitler lyckades få igenom ett förslag till en fullmaktslag som skulle ge regeringen diktatorisk makt i fyra år. Han gick sedan vidare med att avskaffa tryckfriheten samt sätta skräck i befolkningen via stormtruppernas (SA och SS) våld. Sedermera kom alla oppositionspartier att förbjudas och Tyskland blev en polisstat och enpartistat. En hemlig polis, Gestapo, inrättades, koncentrationsläger byggdes upp och rättssäkerheten sattes ur spel. Ett antal utrensningar genomfördes, bland annat inom det egna nationalsocialistiska partiet. Vidare reglerade Hitler lönerna, kontrollerade jordbruket och avskaffade strejkrätten.

För att läsa mer om Hitler och det sammanhang han verkade i rekommenderar jag starkt Tommy Hanssons bok ”Ondskans imperier – Tre ideologiska frestelser 1871-1991”. http://www.contra.nu/HanssonOndskan.html

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Hur påverkade Bertil Ohlin politiken?
Ajna Setkic, Sundbyberg, (7 december 2006)
miss_bosnien[snabel-a]hotmail.com

Bertil Ohlin (1899-1979) var politikern och nationalekonomen som främst gjorde sig känd för sina insatser i planhushållningdebatten, sitt deltagande i Stockholmsskolan samt utvecklingen av den socialliberala ideologin i Sverige. Han var professor i Stockholm 1929-1965, partiledare för Folkpartiet 1944-1967 samt handelsminister 1944-1945 i samlingsregeringen under andra världskriget. 1977 fick han Nobelpriset i ekonomi.

1934 skrev han boken ”Fri eller dirigerad ekonomi” där han lade upp riktlinjerna för den socialliberala ideologin som erkände fördelarna med en fri och mindre reglerad ekonomi men som pläderade för omfattande sociala reformer. Dessa statliga reformer skulle finansieras av de omfattande resurser som de fria företagen och andra marknadsaktörer skulle skapa. Detta tolkades som en medelväg mellan Högerpartiets (idag Moderaterna) och Eli Heckschers linje å ena sidan och Socialdemokraternas och Gunnar Myrdals linje å den andra. Den förstnämnda linjen pläderade för en fri marknad kombinerat med en tillbakadragen stat. Den senare linjen pläderade för socialisering av näringslivet samt en hårt reglerad marknad kombinerat med omfattande sociala reformer där staten tar ett stort ansvar för individens välfärd. Planhushållningsdebatten initierades av att Socialdemokraterna föreslog drastiska socialiseringsplaner för att "demokratisera" ekonomin. Några exempel som finns att hitta i Socialdemokraternas efterkrigsprogram är kraven på ett förstatligande av försäkringsväsendet och skoindustrin. Högerpartiet ville däremot ha en relativt oreglerad marknadsekonomi. Bertil Ohlins medelväg utgick från statlig konjunkturpolitik och ramhushållning som betyder att en ekonomi regleras av en ramlagstiftning. Inom denna ramlagstiftning har individerna utrymme för egna initiativ. Ohlin har därmed starkt bidragit till dagens blandekonomi där staten erkänner marknadens positiva effekter, men samtidigt strävar efter att finjustera ekonomin genom ingrepp på marknaden.

Hans främsta bidrag inom nationalekonomin är hans revolutionerande teorier om utrikeshandeln som presenterades i ”Interregional and international trade” (1933). Han utvecklade teorierna om relativa fördelar vilket kom att påverka den fortsatta forskningen inom internationell handel. Teorin som var inspirerad av hans läromästare Eli Heckscher går ut på att länder anpassar sig efter sina produktionsfaktorer. Har ett land rikligt med arbetskraft kommer arbetskraftsintensiva varor att bli billigare och därmed mer konkurrenskraftiga utomlands. Länder som har en bra tillgång på kapital kommer att specialisera sig på kapitalintensiva varor osv. Det var denna teori som Bertil Ohlin fick nobelpriset för.

Bertil Ohlin och Stockholmsskolan gjorde gemensam sak med John Maynard Keynes och kritiserade den tidigare nationalekonomin som utgick från att arbetslöshet och ekonomiska kriser inte blir långvariga i en fri marknadsekonomi. Stockholmsskolan och Keynes menade att det var naivt att tro att löner och priser är så flexibla att de anpassas nedåt vid konjunkturnedgångar. Men om lönerna mot all förmodan skulle anpassas efter sämre tider, dvs. lönerna sänkas, skulle den totala efterfrågan sjunka ännu mer och därmed skulle lågkonjunkturen förvärras. Mot bakgrund av 1930-talets ekonomiska kris och massarbetslöshet är den ståndpunkten förståelig även om staten redan då ingrep på marknaden i viss utsträckning. Ohlins bidrag till denna teoribildning är multiplikatoreffekten som handlar om hur en statlig åtgärd i en lågkonjunktur ger expansion i flera led vilket leder till att produktionsökningen blir större än den initiala stimulansen. Därför ansåg Bertil Ohlin och Stockholmsskolan att staten skulle ingripa för att balansera konjunkturer. När lågkonjunktur råder bör staten stimulera ekonomin genom att sänka skatterna, öka de statliga utgifterna genom höjda bidrag eller ökade offentliga investeringar. Vid högkonjunktur ska staten sänka aktiviteten i ekonomin genom att dra in pengar från marknaden via höjda skatter eller lägre offentliga utgifter via mindre bidrag eller mindre offentliga investeringar. Justeringar kan även ske med hjälp av höjda och sänkta räntor.

Bertil Ohlin-institutet är en tankesmedja som försöker föra vidare Ohlins anda till dagens samhälle: http://www.ohlininstitutet.org/

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Vilka var dom som hjälpte Stalin att komma till makten och att kunna hålla makten så lång tid?
Sharur, Stockholm (6 april 2006)
v_sharur[snabel-a]msn.com

Josef Stalin, eller Josef Vissarionovitj Dzjugasjvili, blev tidigt ateist och marxist. Bolsjevismen utgjorde en mycket grälsjuk subgrupp där personer med många nationaliteter och skilda sociala bakgrunder ingick. Inom den ryska revolutionsrörelsen uppstod det tidigt en splittring mellan välutbildade borgare i exil såsom Vladimir Lenin och de mer handlingskraftiga och mindre teoretiska tänkare som befann sig inom tsardömets gränser. Stalin började tidigt beundra Lenin, särskilt efter att Lenin skrivit boken ”Vad bör göras?”. Han hade också under denna tidiga period bra kontakt med kända marxister som Molotov.

Stalin blev för första gången förvisad till Sibirien 1902, vilket inte kan jämföras i grymhet med de koncentrationsläger som Stalin sedan byggde upp. Revolutionärerna var ganska fria att kommunicera med varandra trots landsförvisningarna.

1912 blev Stalin invald i kommunistpartiets centralkommitté. Redan på den tiden var Stalin grym och förslagen och tvekade inte att ange medrevolutionärer som hade andra idéer eller som motarbetade honom till tsarens hemliga polis. Trotskij har berättat att Stalin var en viktig länk i revolutionärernas kamp mot tsardömet då kontakterna med Lenin gick via Stalin eftersom Stalin var mindre bevakad än Lenin. Efter revolutionen 1917 och oktoberkuppen samma år visade Stalin tidigt sin förmåga till utrensningar vilket genomfördes på direkt order från Lenin. Bolsjevikerna var hårt ansatta 1917-1918 av bland annat Tyskland och den vita armén som opponerade sig mot den bolsjevikiska kuppen.

Trotskij och Stalin var de enda som hade tillåtelse att oanmälda komma in på Lenins kontor. De två ingick också i politbyrån, den beslutande och verkställande instansen i Sovjetunionen. Stalin kom tidigt att inse att Trotskij var det främsta hindret för Stalins politiska karriär.

Lenin och Kamenev såg till att Stalin blev utnämnd till generalsekreterare i centralkommittén 1922. Detta gav honom mycket makt då Stalin i praktiken fick inträde i dåvarande Sovjetunionens ”maskinrum”. Hans ställning som generalsekreterare hjälpte också Stalin att föra fram sina bundsförvanter. Några exempel på dessa var Molotov, Vorosjilov och Sergo.

Lenin insåg senare att Stalin var den mest troliga arvingen till Lenins maktpost. Därför skrev Lenin ett testamente där han tog avstånd från Stalin och där han begärde att han skulle avsättas. 1924 fick Lenin ett slaganfall och dog vilket utnyttjades av Stalin som förstärkte sin egen makt genom att skapa en avgudabild av Lenin samt lät balsamera Lenins kropp.

Lenins bundsförvanter Kamenev och Zinovjev betraktade Trotskij som ett hot och valde därför att ignorera Lenins vilja och lät Stalin behålla makten. Detta kom dock Kamenev och Zinovjev att ångra bittert då Stalin visade sig bli ett ännu större hot. Den stora skillnaden mellan Stalin och Trotskij var personligheten, Stalin var mer rättfram, brutal och burdus medan Trotskij var mer teoretisk och anlade ett mer arrogant drag (men Trotskij var inte långt efter Stalin i grymhet). Politiskt sett skilde de sig i synen på revolutionen, Trotskij talade om den permanenta revolutionen och revolution i Europa medan Stalin mer talade om ”Socialism i ett land”.

På sin väg till makten tog Stalin hjälp av både vänstermarxister och högermarxister för att slå ut sina motståndare. 1926 slog Stalin ut Kamenev och Zinovjev med hjälp av högermarxisterna Nikolaj Bucharin och Aleksej Rykov. Särskilt Stalin och Bucharin stödde Lenins NEP-politik, dvs. den nya ekonomiska politiken som gick ut på att tillåta en viss handel för att ge bönderna incitament att odla mer och därmed råda brist på livsmedelsbristen. NEP-politiken var dock misslyckad och det fanns en opinion inom partiet som ansåg att kommunistpartiet hade kompromissat för mycket med marxismen och därför intog Stalin den ståndpunkt som de vänstermarxister han tidigare besegrat. Stalin gick in på en mer militaristisk linje och beordrade militären att gå ut på landsbygden och med tvång och våld söka efter och rekvirera livsmedel. Stalin anklagade bönderna, vanligtvis kallade kulakerna, för att de hamstrade livsmedel i avvaktan på högre priser. Varken NEP eller Stalins våldsmetoder fungerade.

Att Stalin kunde behålla makten så länge (fr. 1924 till sin död 1953) som han gjorde beror främst på Stalins hårda metoder – utrensningar, tortyr, förföljelse, medvetet framkallad hungersnöd, deporteringar och terror mm. Inte ens Stalins närmaste medarbetare kunde känna sig säkra. Det gick till och med så långt att Stalin kunde ha förlorat mot Tyskland under andra världskriget på grund av de många utrensningarna som han genomförde inom militären.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Jag vill ha information om Claus von Stauffenberg
Olle, Skorped (27 september 2000)
ollson47[snabel-a]hotmail.com

Claus Philip Maria von Schenk Graf von Stauffenberg, född den 15 november 1907, var en sanna tysk patriot och krigshjälte. Han tillhörde en grevlig släkt från nuvarande delstaten Baden-Württemberg. Han tog, i enlighet med familjetraditionen, värvning i tyska armén 1926. Då var Tyskland ett demokratiskt land. Men Stauffenberg fortsatte sin tjänstgöring och steg i graderna även efter Adolf Hitlers maktövertagande. Troligen var han dock aldrig nationalsocialist. Helt klart är att han från 1940 var mycket kritisk mot vad han såg och ansåg att krigföringen stred mot de hedersbegrepp som en tysk soldat skulle hålla sig vid. 1942 var han trots den hänsynslösa diktaturen och sin tjänst i armén aktivt oppositionell. Vid ett tillfälle såg han till att en officer som uppfört sig oetiskt blev degraderad. Stauffenberg tjänstgjorde under Andra världskriget i arméstaben och var på fronten på en rad ställen. Han blev med tiden överste. I Nordafrika blev han svårt skadad vid ett brittiskt bombanfall, miste högra handen, vänster öga och två fingrar på vänstra handen. Han vårdades efter detta på sjukhus i München under 1943.Självklart kunde han efter detta inte tjänstgöra vid fronten. Han fick stabstjänst, som förde honom till Hitlers högkvarter i Ostpreussen.

Under sommaren 1943 kontaktades Stauffenberg av personer som ingick i en sammansvärjning mot Adolf Hitler. De sammansvurna, som innefattade flera av Tysklands ledande militärer, bland annat "ökenräven" Erwin Rommel, hade utarbetat en plan som gick ut på att Hitler skulle dödas och makten i landet därefter övertas av armén. Fred skulle slutas snabbt och världen hade då besparats ett års förödande krig och judeutrotningen hade stoppats i ett någorlunda tidigt skede. De sammansvurna var huvudsakligen högre officerare och adelsmän, de som stod för det gamla Tysklands dygder, i skarp kontrast till den vulgäre uppkomlingen Hitlers barbari. Tyvärr misslyckades flera planerade attentatstillfällen av slumpmässiga skäl. Vid två av tillfällena hade det varit Stauffenberg som skulle ha svarat för bomben som skulle spränga Hitler.

Ett tillfälle som kunde sättas i verket gavs först den 20 juli 1944 i Rastenburg i Ostpreussen. Stauffenberg kom flygande till Hitlers högkvarter och hade en portfölj med en kraftig bomb, som han placerade under ett bord i Hitlers närhet. Han lämnade byggnaden, men en av de närvarande vid sammanträdet knuffade undan portföljen så att ett kraftigt bordsben hamnade mellan Hitler och portföljen. När den sprängdes i luften dödades fyra personer (varav två generaler), men Hitler klarade sig. Stauffenberg var då på väg tillbaka till Berlin för att vara med om den planerade kuppen mot Hitler. Han såg explosionen på håll och var övertygad om att Hitler dödats. Kupplanerna började sättas i verket sedan Stauffenberg kommit till Berlin, men stoppades sedan genom kontraorder från Hitler. Då hade emellertid de ledande inom konspirationen framträtt och avslöjats. Inom ett dygn hade kuppen brutit samman och Stauffenberg och ytterligare tre officerare arkebuserats. Under de kommande månaderna vidgades gruppen avrättade till 5000 personer. Krigshjälten Erwin Rommel beviljades dock som en ynnest för sina tjänster mot Tyskland möjligheten att begå självmord istället för att avrättas. Han tog tillvara på den möjligheten.

Stauffenbergs sista ord, när exekutionsplutonen höjde sina gevär, var "Es lebe unser heiliges Deutschland" - Leve vårt heliga Tyskland. Stauffenberg gav sitt liv för Tyskland. Han var katolik och flertalet av de sammansvurna var aktiva kristna, katoliker eller protestanter.

Jag vill veta lite om Tito och Stalin. Hur de härskade, skillnader och likheter i deras sätt att styra.
Adis Arnautovic, Kalmar (26 april 2006)
adis__88[snabel-a]hotmail.com

Hej jag skulle vara tacksam om ni skulle kunna skriva allt om Lech Walesa, och den strejken som han ledde?
Andrijana Todorovic, Påarp (10 maj 2006)
AndrijanaTodorovic[snabel-a]hotmail.com

Varför valde Nazisterna att berätta om Stalingrad för tyska folket? Vilken var risken med att vara tyst? Vilken var risken med att ljuga?

Elin Bruerberg, Söderhamn (7 maj 2019)

elinbruerberg [snabel-a] live.se

 

Det var säkert inte så att nationalsocialisterna skulle haft några betänkligheter inför att ljuga om utvecklingen i Stalingrad om det tjänat deras syften. Men med nästan en halv miljon döda och lika många överlevande som på plats upplevt vad som hänt var det praktiskt omöjligt att dölja vad som hänt för det tyska folket. Inte ens i ett totalitärt land kan så gigantiska händelser mörkas. Miljoner tyskar på hemmaplan måste ha fått personlig information från fronten att det gick dåligt och sedan stopp i brevväxlingen när soldaterna dödades eller hamnade i sovjetiska fångläger. Det var ju dessutom så att det inte enbart var tyskar som slogs i Stalingrad, andra kom från Rumänien, så det fanns ytterligare en kanal där privat information kom ut. Även om tyskarna önskat det hade de inte kunnat hemlighålla vad som hänt, eftersom alltför många visste om saken.

Jan Guillou skrev i Aftonbladet 030219: "Förra gången dog mycket riktigt ungefär en kvarts miljon irakier, de flesta civila, under själva krigsinsatserna. Men under de följande åren dog över en halv miljon barn i följderna av den biologiska och kemiska krigföringen, de utslagna reningsverken och förbudet att importera reservdelar. "Ja, det var det värt", förklarade ju USA:s dåvarande utrikesminister Madeleine Albright. Så låt oss räkna med en andra miljon döda irakier om USA går till anfall på nytt." Stämmer det han säger att nästan en kvarts miljon civila dog under Gulfkriget? Hur pass tillförlitliga är de s k smarta bomberna?
Gabriel, Solna (19 februari 2003)
gabma[snabel-a]kth.se

Påståendet om hundratusentals dödade civila är det en klar överdrift och förmodligen baserade på vänsteraktivisters "fakta". Var Guillou fått sina siffror ifrån går det bara att sia om, vilket vi inte ägnar oss åt speciellt ofta här på Contra. Dock har flera "människorättsorganisationer" framhävt att de Irakier som dött på grund av Saddams ovilja att importera mat ska läggas på USAs samvete. Av någon anledning har dessa organisationer glömt att FN var tvungna att tvinga Irak att över huvud taget importera mat och medicin till folket. Saddam hade hellre sett dem svälta, vilket på något sätt är USAs fel. De som hävdar detta förmodar vi ha någonting genetiskt emot USA.

Operation Desert Storm bedrevs i just öknen och bara i begränsad utsträckning i byar eller mindre städer. De civila som omkom gjorde inte detta för att någon medvetet riktade vapen mot dem, utan för att de helt enkelt kom i skottlinjen. Dock bedrev Saddam-regimen medvetet militär verksamhet i bostadsområden, samt tvingade civila att uppehålla sig bland vapenupplag och dylikt. Detta var fruktansvärt cyniskt och visar också på det angelägna i att avlägsna honom och hans kumpaner från makten. Dessutom dolde de militära förluster under rubriken "civila offer", och har upprättat en minnesplats för påstådda civila förluster vid ett missilanfall (trots att vittnen intygat att det otvivelaktligen var en politisk och militär anläggning) - det finns fler exempel på detta.

Som tur var förfogade de allierade styrkorna över precisionsvapen med utomordentlig träffsäkerhet, och lyckades genom dem och sin taktiska doktrin nästintill lamslå hela den Irakiska ledningen. Om Irakiernas ledning fungerat bättre kunde operationen blivit betydligt blodigare.

I nutid har det cirkulerat rykten om en kommande massaker av civila vid ett ingripande i Irak. Detta är lögner eller kraftfulla överdrifter. Modern krigföring, och framförallt sådan man vill skapa hemma-good-will på, försöker in i det längsta minimera alla civila förluster. Ett bevis på att USA vill spela med alla korten på bordet är att de tillåter cirka 500 journalister från olika media att delta som observatörer vid en eventuell operation i Irak.

Förluster
Irak: 100 000 soldater
Allierade: 148 (varav 1/3 till 2/3 p g a vådabeskjutning)

Krigsfångar
Irak: okänt
Allierade: 50 000

Träffsäkerhet Tomahawk: 20 m

Magnus Hammar

Jag vill veta allt om gulfkriget
Lisa, Karlskrona (11 oktober 1999)
lisa_a72[snabel-a]hotmail.com

Bakgrunden till Gulfkriget är att söka hos Saddam Hussein i Irak. Kungadömet störtades i Irak 1958 och landet drabbades senare av flera militärkupper. 1968 tog Saddam Hussein makten i en militärkupp (även om han inte blev president förrän 1979). Saddam Hussein var med i det socialistiska Baath-partiet som stått bakom kuppen mot kungen redan 1958. Alla senare politiska förvecklingar i Irak har varit interna förvecklingar inom Baath-partiet.

I september 1980 gick Saddam till angrepp mot Iran. Han hoppades kunna utnyttja det kaos som uppstått i Iran för egen vinning. Iran visade sig dock vara bättre rustat än man kunnat tro och kriget mellan Irak och Iran pågick under åtta år, utan nämnvärda vinningar för någondera sidan, men till kostnaden av stora materiella och mänskliga förluster.

Saddam var angriparen och resultatet av hans angrepp var noll och intet. Men det hade kostat det irakiska folket stora umbäranden. För att vända bort blicken från detta ockuperade Saddam det lilla rika oljelandet Kuwait och förklarade att det skulle bli Iraks trettonde provins. Attacken mot Kuwait genomfördes den 2 augusti. Kuwait är ett litet land och det har inte haft någon nämnvärd armé, så ockupationen kunde genomföras på några dagar.

FNs säkerhetsråd fördömde omgående ockupationen. Man fick stöd flertalet länder i området och en koalition bildades mellan bland annat USA, Storbritannien, Frankrike, Saudiarabien, Egypten och Syrien (sammanlagt 29 länder deltog i koalitionen). Målet var att återge Kuwait landets självständighet.

FNs säkerhetsråd fastställde senare den 15 januari 1991 som sista dag för Saddam Hussein att dra sig tillbaka från Kuwait. Den 17 januari satte koalitionen igång en luftoffensiv mot Irak. Målet var dels att slå ut Iraks flygvapen (Saddam genomförde den märkliga operationen att utan strid flyga en stor del av flygvapnet till den tidigare fienden Iran), dels luftvärnsinstallationer. Saddam svarade med att avlossa en rad sovjetiska Scud-missiler mot mål i Saudiarabien och Israel, i ett försök att dra in Israel i konflikten på ett sätt som skulle bryta upp anti-Saddam-koalitionen där olika arabländer hade nyckelroller. Saddams avsikter misslyckades.

Koalitionens överlägsenhet i luften tog ut sin rätt. Den 24 februari kunde därför markstyrkor gå in i Kuwait. Efter 100 timmars offensiv var Kuwait återtaget och en stor del av södra Irak ockuperat. De irakiska markstyrkorna var i fullständig upplösning. Under reträtten satte irakierna de kuwaitiska oljekällorna i brand, bränder som det tog månader att släcka. Saddam Hussein förklarade att han accepterade alla FN-resolutioner. Han lyckades med sin sedvanliga hänsynslöshet hålla sig kvar vid makten och har senare avrättat en stor mängd politiska motståndare.

Efter Saddams två misslyckade krig är Irak, som en gång var ett ganska välmående oljeland, mycket fattigt. Landet är internationellt isolerat och den internationella handeln är föremål för sanktioner. Olja kan bara exporteras i begränsad mängd och då för av FN godkänd import av livsmedel och mediciner. I norr är irakiska Kurdistan i praktiken självständigt och centralregeringen i Baghdad har ingen kontroll över området.

Det var USAs president George Bush som framstod som koalitionens ledare. Den amerikanske överbefälhavaren general Colin Powell förde från Washington en ganska försiktig politik, medan koalitionens man på platsen, generalen Norman Schwarzkopf genast blev mycket populär.

Jag vill veta allt om krigen i Israel 1948, 1967 och 1973
Caroline (19 oktober 1999)
caroline_tilda[snabel-a]hotmail.com

Palestina är en uråldrig beteckning på området där flertalet av Bibelns händelser utspelade sig. Genom åren har det varit olika lokala härskare och stormakter som kontrollerat området, som ligger strategiskt längs den enda landvägen mellan Afrika och Asien. Ja, redan den bibliska historien berättar om Assyrien, Babylon, Egypten och Romarriket som kontrollerade området vid olika tidpunkter. Därefter har araber, korsriddare, turkar och britter haft makten.

Området har under långa tider varit glesbefolkat och nästan öde. Under slutet av 1800-talet uppstod den sionistiska rörelsen, som ville ge judarna ett hemland i det gamla Palestina. Invandring till det av turkarna kontrollerade Palestina påbörjades. Ungefär samtidigt började den arabiska lokalbefolkningen opponera sig mot det turkiska styret och en arabisk självständighetsrörelse växte också fram.

Efter Första världskriget tog britterna över kontrollen över Palestina - formellt i form av ett så kallat mandat från Nationernas Förbund (NF) - och lovade att judarna skulle kunna upprätta ett "nationalhem" i Palestina (Balfour-deklarationen 1917). Det gillades inte av den arabiska lokalbefolkningen. De försökte med våld hindra den judiska invandringen, som skedde med lagliga medel och i ordnade former. Judar runt om i världen samlade till exempel in pengar för att köpa mark. Den judiska invandringen - i stor utsträckning välutbildade och ibland förmögna judar från Europa och Nordamerika - satte snabb fart på den ekonomiska utvecklingen i området. Den ekonomiska tillväxten skapade också arabisk invandring till området. Flertalet av dem som idag kallas för "palestinier" har alltså inte förfäder som bott i området, utan förfäder som kommit från andra delar av arabvärlden.

Före Andra världskriget försökte araberna med våld motarbeta det brittiska styret. Efter Andra världskrigets slut började även judarna tillgripa våldsmetoder mot britterna, delvis i form av rena terroristgrupper (det var en sådan terrorist-grupp, Stern-ligan, som mördade den svenske FN-diplomaten och greven Folke Bernadotte).

1947 antog FN ett förslag om att området skulle delas. FN hade ju tagit över det övergripande ansvaret för mandatet från NF. Delningsplanen var dock föga realistisk. FN ville dela området i ett lapptäcke där bägge delarna skulle vara både ekonomiskt och militärt ohållbara. Dagen innan FNs mandat skulle upphöra utropades staten Israel. Krig utbröt omedelbart, eftersom den arabiska befolkningen motsatte sig bildandet av Israel. Resultatet blev att det nyutropade Israel ökade kontrollen även till områden som enligt FNs lapptäcke skulle ha tillförts den arabiska staten. Från de arabiska grannländerna Egypten och Jordanien blev det militära operationer och ockupation av andra områden som tillhört FN-mandatet. Det blev därmed aldrig någon arabisk stat av det slag som FN tänkt sig, även om större delen av det avsatta markområdet kom att tillhöra två andra arabiska stater.

Under det krig som utbröt lyckades Israel konsolidera sin ställning och tillfoga motsidan svåra förluster. Men arabsidan hade bland annat lyckats ta kontrollen över östra Jerusalem och inga judar släpptes därefter in till de heliga platserna i östra Jerusalem (främst Klagomuren).

Efter Israels bildande ökade invandringen av judar markant. Och nu var det inte främst européer och nordamerikaner utan judar som jagades på flykten från arabländerna. Över hela arabvärlden fanns nämligen judiska minoriteter som utsattes för ett allt hårdare tryck. I Marocko fanns innan Palestinakriget 1948-49 300.000 judar, i Algeriet 190.000, i Libyen 40.000, i Egypten 75.000, i Irak 125.000 osv. Större delen av dessa flydde till Israel och integrerades i det nya israeliska samhället. Ett betydligt mindre antal araber flydde från Israel till Jordan-flodens västbank och till Gaza. Där placerades de i flyktingläger och inga försök gjordes att integrera dem i samhället. Med stöd från bland annat FN satsades dock ordentligt på utbildning och de palestinska flyktingarna har i hela arabvärlden blivit en tekniskt välutbildad elit som stått för många av de mer avancerade industriprojekten i olika länder, dock ej i det egna landet.

När Israel bildades var landet i stort sett obrukat ödeland och den marken har idag förvandlats till bördiga jordbruksbygder.

Vid upprepade tillfällen har det återigen utbrutit krig i området. Under 1956 nationaliserade Egypten Suez-kanalen och en brittisk-fransk expeditionsstyrka försökte hindra detta. USA ingrepp och ställde sig på egyptiernas sida. Israel tvingades dra sig tillbaka från de områden man erövrat på Sinai-halvön.

Under 1967 begärde Egypten att FN-trupperna skulle lämna Sinai-halvön och Israels sjöfart i Aqaba-viken blockerades. Egypten marscherade upp mot Israel och gjorde detta i samförstånd med Syrien och Jordanien. Israelerna kunde i tur och ordning slå till mot fienden. Resultatet blev att Israel ockuperade och införlivade östra Jerusalem med landet. Och i östra Jerusalem ligger alla de heliga platserna. Israel ockuperade också Gaza, västbanken av Jordan-floden och Sinai-öknen, samt Golan-höjderna i Syrien. Dessa områden införlivades aldrig med Israel utan ställdes under ockupationsadministration. Judarna fick för första gången sedan den brittiska tiden tillgång till sina heliga religiösa platser, utan att araberna för den skulle förnekades tillgång till sina heliga platser (bland annat klippmoskén i Jerusalem).

Under den judiska helgen yom kippur i oktober 1973 anföll de tre arabstaterna helt överraskande återigen Israel och lyckades inledningsvis återta en del av de ockuperade områdena. Liksom förra kriget slutade även kriget 1973 med israelisk seger. De av Israel ockuperade områdena utvidgades något på Golan-höjderna, som tidigare använts som bas för syrisk artilleribeskjutning av jordbruk i norra Israel.

Jordanien och Egypten har senare slutit fred med Israel. Egypten fick då tillbaka Sinai-halvön (även om en del närmast Israel ska vara demilitariserad). Jordanien, som erövrade områden på Västbanken av Jordan-floden 1948, förlorade dem till Israel 1967. Jordanien har numer gett upp alla anspråk på Västbanken. Istället har Israel accepterat upprättandet av en "palestinsk myndighet", som svarar för den civila administrationen på Västbanken och i Gaza.

Jag undrar hur det kommer sig att när man talar om folkmorden under andra världskriget så nämner inte USA eller Storbritannien slakten på över 100 000 kroater vid staden Bleiburg i Österike. När dom försökte ta sig till Tyskland, och varför böcker som rör temat är förbjudna i Storbritannien och USA?
vito belamaric, Göteborg (14 juni 2004)
vitobelamaric[snabel-a]hotmail.com

Under andra världskriget var de allierade tvungna att offra människor för att undvika en större katastrof. Tyskland och Italien gav tyvärr inte upp frivilligt utan strid. De allierade gjorde sig skyldiga till vissa överdrifter, särskilt Sovjetunionen som gav igen med ränta för den massaker och terror som Tyskland ådagalade den sovjetiska befolkningen. Det är lätt att vara efterklok och säga att USA, Storbritannien och de andra borde ha gjort på något annat sätt. Det kan också vara svårt för USA och Storbritannien att erkänna sina misstag, precis som det är för alla människor att erkänna sina egna misstag. Men de misstag USA gjorde går inte att ens mäta med det lidande som Tyskland, Italien och Japan åsamkat människor.

Den 1 oktober 1943 anföll de allierade Österrike genom att bomba Wien. Kroatien stödde och fick stöd av Hitler-Tyskland. 2 maj 1945 lyckades brittiska trupper efter ett vapenstillestånd i Italien avancera gränsen till Österrike. Dagen efter gick amerikanska trupper in i Österrike. 15 maj utropades ett självständigt Österrike, som det var före Anschluss.

Enligt Arvid Fredborg som skrivit boken ”Serber & kroater i historien” är slakten på 100 000 kroater en myt, som Tito och hans kommunistparti spred för att få ut så mycket skadestånd från Tyskland och Italien som möjligt. Titos Jugoslavien kunde även få en viss goodwill om man spred dessa uppgifter. Det är, enligt Arvid Fredborg, inte särskilt troligt att fler än 50 000 kroater dog vid Bleiburg och dess närhet. Men även denna siffra är hög. Att det ändå var många kroater som dog vid Bleiburg var dock en följd av den brutalitet som uppgörelserna under krigets slutskede kännetecknades av.

I Slavenka Drakulic bok ”Inte en fluga förnär – krigsförbrytare inför rätta” får man veta att det var Tito och hans partisaner (antifascistisk motståndsrörelse som bekämpade den kroatiska staten 1943-1945) som till största delen bar ansvaret för att tiotusentals kroatiska soldater dog. Titos obarmhärtiga framfart genomfördes trots att de kroatiska soldaterna var beredda att kapitulera inför de allierade.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Jag vill veta allt om Koreakriget
Jonna, Karlskrona (17 maj 1999)
bergjonna[snabel-a]hotmail.com

USA förde i huvudsak ensamt kriget mot Japan i Fjärran Östern under Andra världskriget. I krigets slutskede - bara några dagar innan den japanska kapitulationen - kom emellertid även Sovjetunionen med.

Korea var redan före Andra världskrigets början ockuperat av Japan (sedan 1910) och kampen mot Japan fördes därför också i Korea.

Landet delades längs den 38:e breddgraden efter den japanska kapitulationen mellan en amerikansk och en sovjetisk ockupationszon. I norr satsade Sovjet på stalinistisk planekonomi under kommunisten Kim Il-sung, i söder satsade USA på marknadsekonomi och demokrati. Vid fria val (under FNs överinseende) som hölls 1948 valdes Sygman Rhee till den nybildade koreanska republikens förste president.

Koreakriget bröt ut den 25 juni 1950. För sydsidan kom det som en blixt från klar himmel. Även om den nordkoreanska propagandan hävdade att det var Sydkorea som gått till anfall mot Nordkorea. Fakta talar emellertid sitt tydliga språk - att det var nordkoreanerna som gick till angrepp. De enligt nordkoreanerna "anfallande sydkoreanerna" nådde aldrig längre än 1 à 3 km norr om 38:e breddgraden. Däremot hade de "överraskade och försvarsgrupperade" nordkoreanerna redan efter en dags strid nått mellan 15 och 25 km söder om den 38:e breddgraden längs hela frontlinjen. Den ryske diktatorn Nikita Krusjtjev (som satt vid makten 1953-1964) säger öppet i sina memoarer att nordkoreanerna anföll Sydkorea i samarbete med ryssarna. Beslagtagna dokument med dagorder om anfall på koreanska med typiska översättningsfel - som görs vid översättning från ryska - antyder ju också varifrån angreppen kom.

Dagen efter krigsutbrottet förklarade Kim Il-sung att målet för kriget var Koreas enande under "Demokratiska" Republiken Koreas (Nordkoreas) banér.

FN utpekade i en rapport 1950 Nordkorea som angripare, och FNs säkerhetsråd beslöt att bistå Sydkorea mot angriparna. FNs vädjan hörsammades av en rad nationer, främst USA, men även Turkiet m fl länder. Även Sverige sände en ambulansstyrka, som sattes in på sydsidan. Sammanlagt bistod att femtontal länder sydkoreanerna.

Ungefär halva den nordkoreanska armén Sydkorea angrep på morgonen den 25 juni längs hela den 38:e breddgraden. Redan efter tre dagar var den sydkoreanska huvudstaden Söul (bara 4 mil från gränsen) intagen av nordkoreanerna och först efter det att sydkoreanerna samlat sina styrkor i Pusan-området (längst i söder) förmådde man gå till motoffensiv, den snabba och överraskande nordkoreanska offensiven hejdades av sydkoreanerna innan FN-trupperna hade satts in, men efter insatsen av FN-trupper kunde en motoffensiv inledas och de av kommunisterna ockuperade delarna av landet återigen befrias. Överbefälhavare för FN-trupperna var den amerikanske generalen Douglas MacArthur. MacArthurs motoffensiv fortsatte in i Nordkorea och huvudstaden Pyongyang föll i slutet av oktober. FN-trupperna närmade sig Korea gräns med Kina. MacArthur fruktade ett kinesiskt ingripande och bad om tillstånd att få bomba broarna över floden Yalu, men politikerna i Washington sa nej.

Kinas armé gick i det läget in i Korea och tvingade FN-trupperna till reträtt och kineserna marscherade vidare söderut och intog återigen Söul. MacArthur lyckades emellertid stabilisera läger och återta Söul. Då sparkades MacArthur av den amerikanske presidenten Harry S Truman i april 1951, sedan det uppstått meningsskiljaktigheter om krigsmålen ch krigets genomförande..

En ny överbefälhavare, Matthew Ridgway, fortsatte kriget, men fronten fastnade dock ungefär längs den 38:e breddgraden. Det dröjde dock ytterligare två år, till 1953, innan ett avtal om vapenstillestånd träffades. Det gäller än idag, eftersom något fredsavtal aldrig har slutits.

Idag är Sydkorea en välmående och demokratisk marknadsekonomi, medlem i industriländernas organisation OECD och ett av världens 30 rikaste länder. Nordkorea är ett kommunistiskt fattighus där befolkningen svälter och där de resurser som trots allt finns används för att hålla krigsmakten topprustad. Innan Koreakrigets utbrott fanns så gott som all koreansk industri och alla naturtillgångar i Nordkorea. Landet är ett mycket åskådligt exempel på hur kommunismen kan föröda ett lands ekonomi.

Vad var det Sovjet ville åstadkomma med kalla kriget?? Vad var Sovjets största mål med kriget?!
Manoz, Malmö (16 maj 2001)
mag_nr1[snabel-a]hotmail.com

Sovjet - inledningsvis under ledning av Josef Stalin - försökte genom det Kalla Kriget skapa förutsättningar för sina allierade inom de demokratiska staterna att underminera samhället och med sovjetisk hjälp med våld ta över makten.

I samband med Andra världskrigets slut marscherade sovjetiska trupper in i tidigare av Tyskland ockuperade områden. Så gjorde även amerikanska och brittiska trupper i andra av Tyskland ockuperade länder. Skillnaden var att de amerikanska och brittiska trupperna inom kort gav plats för ett demokratiskt styre genom folkets egna valda företrädare, medan de sovjetiska trupperna hade en helt annan målsättning. De skulle skapa förutsättningar för lokala kommunister att ta makten. I land efter land - som ockuperats av Sovjetunionen - arrangerades också "val" under sovjetisk kontroll. Det var inte fritt för den som ville att kandidera och det var inte fritt att propagera för den kandidat som hade fel åsikter. Och när rösterna skulle räknas var de sovjetiska ockupationstrupperna inblandade. På det sättet tog kommunister makten i Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Och i Tjeckoslovakien genomfördes några år senare (1948) en regelrätt statskupp, där kommunisterna, stödda på den sovjetiska ockupationsmakten, tog över kontrollen av regeringen.

Den politik som Sovjet förde under de sista åren av 1940-talet ledde först några år senare till ett medvetet organiserat motstånd från Västs sida. Men när det motståndet väl organiserats stöddes de demokratiska krafterna i de länder som hotades av kommunistisk underminerande verksamhet. Dock var stödet till de demokratiska krafterna i de redan kommunistkontrollerade länderna begränsat, och inget land lyckades under de första decennierna befria sig från kommunismen. Begränsningen av Västs insatser märktes särskilt tydligt under upproren mot kommunisterna i Östtyskland 1953 och Polen och Ungern 1956. Väst var inte berett att satsa fullt ut på att krossa diktaturen.

Sovjets klart uttalade mål var att först konsolidera sin maktposition i de länder som ockuperats efter Andra världskrigets slut, samt därefter att ytterligare utnyttja de tillfällen som gavs att skaffa kontroll över fler länder (till exempel Kuba 1959). I förlängningen var målet världsherravälde.

Inlägget kompletterades med följande brev till Contra:

Tack för översikten om det Kalla Kriget, men där fattas enligt min uppfattning den stora strategiska bilden och Lenins och Stalins skiftande planer på krig.

1. Redan 1918 träffades ett hemligt avtal mellan den tyske kommunistledaren Karl Liebknecht och Moskva att Röda Armén skulle marschera mot Berlin till stöd för ett kommunistiskt uppror där.

2. Komintern lät publicera instruktionsböcker för väpnat uppror på 1920-talet (Lange: Vägen till seger och Neuberg, Väpnat uppror).

3. Sovjet stödde nationalsocialismen. Den berömde sinologen Karl Wittfogel, fd, kommunist, vittnade inför USA:s kongress på 1950-talet om att den övergripande planen var att Hitler måste komma till makten i Tyskland. Han skulle sedan starta ett krig som skulle leda till sovjetiskt maktövertagande i Väst-europa. Detta hade han förstått vid diskussioner med Kominternledare under sin tid i Moskva.

4. Stalin hoppades att hans pakt med Hitler skulle leda till revolution och att sedan Sovjetarmén skulle komma till undsättning, när de "imperialistiska" makterna tröttat ut sig i ett långt krig. Stalin var mycket besviken över Hitlers snabba framgångar i väst 1940-1941. När de kapitalistiska makterna kollapsade efter ett långt krig, skulle annars Stalin ta över. Han hoppades på samma modell som 1914-18.

5. Efter seger i Korea 1950 planerade Stalin att överfalla Jugoslavien. Efter framgång där var tanken att marschera vidare mot Västeuropa. Sovjet

hade då stridsvagnar och pansarfordon för 250 dåtida divisioner. Samtidigt byggdes Sovjetarmén upp från 2,8 miljoner man till 6 miljoner. Vi måste vänta på de fullständiga uppgifterna ur de sovjetiska arkiven. Stalin hade också givit order om att man skulle påskynda arbetet med att tillverka atombomber. Han hade 1952 inte atomvapen, därför måste han först ha dessa innan han kunde angripa Västeuropa och bli den störste tsaren av alla.

Som tur var stod amerikanska armén, Strategic Air Command och USA:s atomvapen i vägen för Stalins planer, som inte kunde förverkligas på grund av hans död 1953. Men det betydde inte att Sovjet gav upp planerna på krig. Nyligen avslöjades

ett dokument från 1964, som visade att Warszawapakten hade planer på att kunna nå Lyon i Frankrike på nio dagar. I planerna ingick massiv användning av taktiska kärnvapen i Europas mitt.

Om Stalins order om angrepp i Korea och jugoslaviska planer se William T. Lee, The Korean War Was Stalin's Show (1999).

Bertil Häggman

Vilka strategier och vilken krigföring använde sig USA av i Vietnamkriget?
Gunilla Lindh (8 april 1999)
guli[snabel-a]swipnet.se

Eftersom Vietnamkriget pågick under lång tid - mellan 1960 och 1975 - hann strategin ändras många gånger. USAs engagemang pågick ju dessutom under flera presidenter, som hade olika synpunkter på hur kriget skulle föras. John F. Kennedy var den som först engagerade USA militärt i Vietnam. Lyndon B. Johnson var den som ansvarade för uppbyggnaden av reguljära stridskrafter i Vietnam och Richard M. Nixon var den som svarade för avvecklingen av det amerikanska engagemanget och överlåtandet av huvudansvaret för krigföringen på den sydvietnamesiska armén. Att detta misslyckades kan förklaras med att avvecklingen av de amerikanska truppinsatserna i Vietnam enligt Nixon skulle vara kombinerat med ett massivt stöd med militärmateriel till Sydvietnam, men successivt kringskar Kongressen presidentens befogenheter och i slutänden stod Sydvietnam med en stor krigsmakt, men med begränsad tillgång på moderna vapen.

USAs engagemang genomgick som nämnts ett antal faser som kännetecknades av olika strategier.

Enligt stilleståndsavtalet från 1954 hade USA rätt att ha högst 685 militära rådgivare i Sydvietnam. När kommunisterna - i strid mot stilleståndsavtalet - påbörjade den militära aktiviteten i Sydvietnam byggde USA ut rådgivarstyrkan över den fastställda gränsen och i slutet av 1961 hade USA 4 000 militära rådgivare i Sydvietnam. Det var fråga om just rådgivare, som gav de lokala sydvietnamesiska befälhavarna råd om hur militära operationer mot kommunistgerilla skulle läggas upp.

Den sydvietnamesiske presidenten Ngo Dinh Diem skrev i december 1961 till president Kennedy och bad om stöd. Han fick omgående ett positivt svar. Och följande år hade USA 11 000 rådgivare i Sydvietnam. Några stridande förband hade USA däremot inte. Kommunistgerillan utökade successivt sina militära operationer och det blev alltmer uppenbart att nordvietnamesiska trupper var direkt inblandade.

Den 2 augusti 1964 skedde en ny vändpunkt i strategin. Den amerikanska jagaren USS Maddox anfölls på internationellt vatten. Två dagar blev det en ny konfrontation med Maddox och två nordvietnamesiska motortorpedbåtar sänktes. USAs president - vid det här laget Lyndon B. Johnson - vände sig till Kongressen för att få stöd för militära insatser mot Nordvietnam och genom den så kallade Tongking-resolutionen (efter Tongking-bukten, där Maddox angripits) fick presidenten rätt att "vidta erforderliga åtgärder för att slå tillbaka varje väpnad attack mot Förenta Staternas trupper och för att förhindra vidare aggression". Resolutionen gav presidenten rätt att vidta de åtgärder han fann lämpliga och successivt byggdes engagemanget ut. Den 8 juni 1965 fanns det för första gången amerikanska stridande förband i Sydvietnam.

Kommunisterna byggde också upp sina styrkor och USA ökade instasen. När den amerikanska insatsen var som störst fanns 550.000 amerikaner i Sydvietnam, vartill kom 50 000 sydkoreaner, 12 000 thailändare, 8 400 australiensare samt dessutom mindre styrkor från Filippinerna, Nya Zeeland och Taiwan.

När den militära insatsen var som störst var strategin främst att med militära medel förhindra infiltrationen av nordvietnamesiska trupper till Sydvietnam samt förhindra vapentransporter. För att åstadkomma detta användes i ganska stor omfattning strategiskt bombflyg mot transportlederna i de glesbefolkade djungelområdena på gränsen mot Laos och Kambodja.

Under 1968 genomförde den nordvietnamesiska armén under det vietnamesiska nyåret Tét en våldsam offensiv mot flera stora städer i Sydvietnam. Under en kort tid kontrollerade kommunisterna Sydvietnams tredje största stad, Hué. Offensiven fick stor uppmärksamhet och påverkade opinionen i USA, eftersom man där började anse att kravet på resurser och manskap från USA var för stort. Rent militärt blev Tét-offensiven ett förkrossande nederlag för kommunisterna. Alla de erövrade städerna återtogs och gerillan slogs tillbaka så att den behövde år på sig för att återhämta sig. USA ansåg sig kunna trappa ner sitt engagemang och överlåta mer på den successivt uppbyggda sydvietnamesiska armén. Det var president Nixons vietnamiseringspolitik som inledningsvis var mycket framgångsrik. Från 1969 skars den amerikanska insatsen ner och 1972 hade USA mindre än 50 000 man i Sydvietnam och nästan inga stridande förband.

De viktigaste militära insatserna under den här perioden var faktiskt civila, att bygga upp den lokala administrationen för att skydda jordbruk och kommunikationer från kommunistiska angrepp.

Fram till 1972 konsoliderade alltså Sydvietnams regering den militära positionen, men då, i april, var nordvietnameserna åter redo att gå till offensiv. Det blev början till slutet för det demokratiska Sydvietnam.

USA hade som nämnt inga styrkor att tala om kvar i Vietnam och tyvärr kringskars den amerikanske presidentens möjligheter att ge Sydvietnam erforderligt stöd i form av vapen och förnödenheter genom olika beslut i kongressen. När kommunisterna i form av reguljära nordvietnamesiska arméförband under 1975 marscherade in i Saigon hade den sydvietnamesiska armén sedan länge lidit svår brist på ammunition och andra förnödenheter.

Jag skulle vilja veta mer om Vietnamkriget.
Johanna, Borensberg (29 mars 1999)
johannaxyz[snabel-a]hotmail.com

Vietnamkriget går det att skriva böcker om. Och många böcker har skrivits. På svenska finns det inte många böcker som är värda att läsa. Men på norska finns Frank Bjerkholts: Vietnam - Det store bedraget på Gyldendal Norsk Forlag 1980.

Här ska förhistorien beskrivas, det vill säga det som ledde fram till det fullskaliga kriget mellan Syd- och Nordvietnam.

Enligt kinesisk historieskrivning bodde vietnameserna i södra Kina, men flydde undan kinesernas försök att assimilera dem på 300-talet före Kristus. Kineserna följde efter och nådde full kontroll över vietnameserna i nuvarande Vietnam 258 före Kristus. Sedan dess har tider av självständighet och främmande kontroll växlat. För det mesta har det varit kineserna som varit de främmande herrarna. Under de perioder då Vietnam var självständigt rådde ofta inre konflikter och landet var tidvis delat på flera stater. Den hårdföre Nguyen Anh lyckades ena Vietnam och utropade sig själv till kejsare under namnet Gia Long. Hans efterträdare Minh Mang införde 1833 dödsstraff på kristendom, vilket fick fransmännen att ingripa. Under de kommande decennierna förvandlades Vietnam successivt till en fransk koloni. Det franska kolonialstyret kom till under en period av snabba ekonomiska och tekniska förändringar, vilket naturligtvis även påverkade Vietnam. På det hela taget måste dock kolonialtiden från vietnamesernas utgångspunkt ha upplevts som misslyckad.

En rad oppositionella rörelser uppstod. Främst var Förbundet för Återupprättandet av Vietnam, en nationalistisk organisation under Phan Boi Chau. Organisationen var framgångsrik och för första gången kom kommunisten Ho Chi Minh in på den politiska arenan. Han angav 1925 Phan för fransmännen i utbyte mot en stor summa pengar. Ho fick genom detta inte bara en stor summa pengar, han fick även kontroll över Phans organisation, som var inriktad på politisk utbildning av vietnameserna. Ho angav konsekvent alla icke-kommunister som genomgick utbildningsprogrammet och såg samtidigt till att kommunister genomgick programmet.

Nästa större oppositionsorganisation var nationalistpartiet VNQDD. Också här samarbetade Ho med fransmännen för att minska organisationens inflytande. 30 av 50 medlemmar i nationalförsamlingen som representerade VNQDD försvann på några år.

Under andra världskriget fick Vietnam först en fransk kolonialregering utsedd av den tyskkontrollerade Vichy-regimen. Under 1940 ockuperades Vietnam av japanerna, men eftersom kolonialregeringen var utsedd av den med japanerna lierade Vichy-regeringen fick den sitta kvar.

En nationalistisk antijapansk samlingsorganisation bildades i Kina (den del som inte var ockuperad av japanerna) under namnet Dong Minh Hoi. I den ingick VNQDD, men också Ho Chi Minhs organisation Viet Minh. Under 1944 bildade Dong Minh Hoi en exilregering. De nationalister som ingick i regeringen mördades eller utmanövrerades av Ho Chi Minh som genom Dong Minh Hoi fick insyn i den nationalistiska rörelsen. Det fanns snart inga nationalister kvar.

När Frankrike befriats av de allierade tog japanerna själva över kontrollen av regeringen i Vietnam. Japanerna utsåg dock vietnameser till regeringen och behöll den tidigare franske lydkejsaren Bao Dai som galjonsfigur.

Sedan japanerna kapitulerat, efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, passade Ho Chi Minh på att utropa ett självständigt Vietnam i Hanoi.

De allierade hade bestämt att kineserna (Chiang Kai-sheks regering) skulle ockupera norra Vietnam och britterna södra Vietnam. I söder återlämnade britterna efter ett halvår administrationen till fransmännen. I norr lät kineserna regeringen med Ho Chi Minh i spetsen sköta administrationen, under kinesisk kontroll. Under 1946 kom fransmännen och Ho Chi Minh överens om att hela Vietnam skulle ingå i franska unionen och att de franska trupperna skulle ta över även i norr. Nationalisterna motsatte sig kraftfullt denna överenskommelse, men kommunisterna var alltså med om den. De samarbetade dessutom med fransmännen för att militärt rensa de områden som kontrollerades av nationalisterna.

I slutet av 1946 gick dock också Ho till angrepp mot fransmännen. Hos offensiv misslyckades och 1948 inrättades en gemensam regering för hela Vietnam, under fransk kontroll. Bao Dai återkom som kejsare och 1950 erkändes det enade Vietnam som självständig stat. Bao Dai satte igång att bygga upp administrationen och 1953 genomfördes lokalval. Som bekant har kommunister aldrig vunnit några fria val och kommunisterna var därför motståndare till valen. Grupper som var fientliga till både fransmännen och kommunisterna vann en jordskredsseger och fick till exempel 23 av 24 platser i Hanois stadsfullmäktige.

Från 1946 byggde Ho Chi Minh och hans militäre ledare Vo Nguyen Giap upp en egen armé. Fram till 1954 hade den nått 375.000 man. Fransmännen - och det självständiga Vietnam - svarade med egen militär uppbyggnad och de styrkorna var 470.000 man 1954 (varav 170.000 fransmän och resten i huvudsak vietnameser). I och med kommunisternas maktövertagande i Kina den 1 oktober 1949 fick kommunisterna basområden och försörjningsvägar. Det utnyttjades för att bygga upp den militära kapaciteten. Redan året därpå engagerade sig USA för att delta i finansieringen av Frankrikes allt högre militära kostnader.

I maj 1954 förlorade fransmännen slaget om Dien Bien Phu, en isolerad bergspostering i nordvästra Vietnam. Slaget blev avgörande för utgången av den konferens om Vietnam som samtidigt pågick i Genève. I Genève deltog sammanlagt nio parter, däribland de kommunistiska vietnameserna under Ho chi Minh och de nationalistiska vietnameserna under Bao Dai. Konferensen slutade med en överenskommelse om eldupphör och en temporär delning av Vietnam, samt att fria val skulle hållas 1956.

Inom 30 dagar skulle alla krigsfångar friges. Kommunisterna visade snart sitt rätta jag. Bara 30 procent av fångarna från Dien Bien Phu återsändes. Resten gick under i fånglägren. På jordbruksområdet genomfördes en förödande skattereform som gick ut över "godsägarna". Därefter genomfördes en "jordreform" som kollektiviserade marken till kostnaden av hundratusentals bönders liv. Listor över förrädare upprättades och förrädarna ställdes "inför rätta" (utan rätt till försvarsadvokat). "Det är bättre att döda tio oskyldiga än att låta en fiende slippa undan" sa Nguyen Manh Truong på en kongress 1956. I provins efter provins reste sig bönderna, men resningarna slogs ner av kommunistisk militär.

I samband med den temporära delningen av landet var det fritt fram för dem som så ville att flytta till den andra delen av landet. Ungefär en miljon människor flyttade från norr till söder. Cirka 50.000 flyttade åt andra hållet. Ungefär 10.000 organiserade kommunister stannade dock kvar i söder och kom att utgöra basen för kommunisternas offensiv senare.

Ekonomin i södra Vietnam utvecklades efter delningen positivt, medan det i norr, under kommunisterna blev svåra ekonomiska bakslag och hungersnöd.

Enligt Genève-avtalet skulle val hållas 1956, men när detta var tänkt att genomföras hade kommunisterna under de gångna två åren byggt upp ett totalitärt kommunistiskt samhälle. Valen skulle ha genomförts med 99,9 procent av rösterna på kommunisterna, som fallet var i Sovjet och dess satellitstater. Sydvietnams regering krävde därför val under internationell kontroll, men det gick naturligtvis inte kommunisterna med på. Det blev inga val alls.

Med början 1955 började kommunisterna bygga upp en rörelse även i söder. Någon nämnvärd aktivitet blev det inte förrän 1959, sedan kommunistpartiets kongress kommit fram till att tillgripa militära medel i söder. 1960 bildades formellt Sydvietnams Nationella Befrielsefront (FNL efter den franskspråkiga förkortningen Front National de Libération), som skulle försvinna spårlöst efter de nordvietnamesiska stridsvagnarnas inmarsch i Saigon 1975. Rörelsen brukade vanligen kallas Viet Cong, vietnamesiska kommunister och var i själva verket ett skal till en rent nordvietnamesisk militär organisation. Organisationen genomförde med tiden ett par tusen mord per år, främst riktade mot den lokala administrationen i söder.

Kejsaren Bao Dais premiärminister Ngo Dinh Diem ville i söder stärka sin position. Han genomförde en folkomröstning om republik (5,7 miljoner röster mot 63.000) och blev själv president 1955. Diem hade en bakgrund som principfast nationalist och han hade skapat ett omfattande kontaktnät i USA. Det var bra för Vietnam som fick amerikanskt bistånd.

I och med att kommunisterna 1959 påbörjade militära aktiviteter vidtog Diem åtgärder i centraliserande riktning. Regimen hårdnade och Diems katolska tro blev ett växande problem i det huvudsakligen buddhistiska Vietnam. Vid en kupp dödades Diem. Generalen Duong Van Minh tog över makten. USA och dåvarande president Kennedy var uppenbarligen positivt införstådda med kuppen. Efter kuppen mjuknade Sydvietnams politik mot Viet Cong, vilket ledde till nya inrikespolitiska problem och ny kupp. Under flera år rådde en våldsam turbulens i sydvietnamesisk inrikespolitik och utvecklingen i riktning mot demokrati bröts. Först 1965 påbörjades en återgång till demokrati, men då hade kommunisterna under den inre oron skaffat sig en allt starkare militär position. USA svarade genom att skicka militära rådgivare till Vietnam och från 1965 stridande förband.

Under 1964 hade den amerikanska kongressen, på förslag av den nye presidenten Lyndon Johnson, godkänt direkta militära insatser i Vietnam. Och successivt byggdes de amerikanska styrkorna upp till att omfatta flera hundra tusen soldater. Kommunisterna i norr hade dock full uppbackning av både Sovjetunionen och Kina, vilket gjorde att även kommunistsidan kunde stärka sin militära position. Under president Nixon genomfördes en "vietnamisering" av kriget, dvs vietnameserna skulle själva ta över ansvaret för sitt eget försvar. När amerikanerna samtidigt drog ner det materiella stödet till Sydvietnam kunde inte sydvietnameserna hålla stånd mot de reguljära nordvietnamesiska förbanden. Under 1975 marscherade nordvietnamesiska styrkor in i Saigon, de demokratiska krafterna kastades i miljontal i politiska omskolningsläger och ytterligare miljoner vietnameser flydde från sitt land som våldtagits av kommunistiska barbarer.

Än idag är Vietnam en kommunistisk diktatur av värsta slag.

Bör Sverige gå med i ett framtida europeiskt försvar? Skulle gärna vilja veta lite för och nackdelar!
Zaga, Växjö (6 mars 2007)
zagalilja[snabel-a]hotmail.com

VEU står för VästEuropeiska Unionen och är ett försvars- och säkerhetssamarbete i Europa där 28 medlemmar ingår. Inom samarbetet finns det fyra typer av status; 1. medlemsstater, 2. associerade medlemmar, 3. observatörer och 4. associerade partner. Av de 15 EU-länder som var medlemmar före östutvidgningen 1 maj 2004 var 10 medlemmar i VEU. De övriga fem, Danmark, Finland, Irland, Sverige och Österrike har observatörsstatus. Sverige ingår inte som medlem på grund av att det bryter mot neutralitetspolitiken och alliansfriheten. VEU har för övrigt sex associerade medlemmar och sju associerade partner. Unionens bildades 1954 och har sin grund i Brysselpakten 1948. Medlemmar från början var Frankrike, Nederländerna, Luxemburg, Belgien och Storbritannien.

I Amsterdamfördraget 1999 skrev EU in VEU som en integrerad del i EU-samarbetet, men det togs bort i Nicefördraget 2001. VEU spelade en betydelsefull roll i de första Petersbergsuppdragen såsom uppdraget i Mostar och i Albanien. Men många av VEU:s uppgifter har i stor utsträckning överförts till EU inom ramen för Europeiska Säkerhets- och Försvarspolitiken ESFP. Vidare har stora delar av det gemensamma försvaret inom VEU överförts till NATO.

Fördelar med VEU:
1. Västeuropa tar ansvar för sitt geografiska område istället för att hela tiden förlita sig på att USA ska komma till undsättning.
2. Kan bli ett gemensamt europeiskt försvar mot islamismen.
3. Om VEU slås samman med EU:s säkerhetspolitiska strukturer som Frankrike och Tyskland föreslår kan det gemensamma säkerhetsarbetet underlättas.
4. VEU och NATO kan bli bra samarbetspartners som tillsammans blir en starkare kraft mot islamism, terrorism, Ryssland och andra hot mot den västerländska demokratin.
5. VEU kan få en viktig betydelse för humanitära insatser samt fredsbevarande och fredsframtvingande insatser.

Nackdelar med VEU:
1. Risken är stor att VEU-samarbetet utvecklas till ett försök att konkurrera med NATO.
2. Länder såsom Storbritannien anser att VEU är onödigt, det räcker med NATO-samarbetet. Risk för dubbelarbete existerar.
3. VEU innebär en ömsesidig försvarsgaranti där varje medlemsstat garanterar att försvara en medlemsstat som attackeras. Är Sverige berett att offra svenskars liv för att rädda ett annat VEU-land?
4. Hur mycket av beslutsmakten är Sverige berett att överlämna till ett försvars- och säkerhetsarbete? Risken finns att Sverige förlorar kontrollen över viktiga delar av sitt försvar.
5. Humanitära insatser samt fredsbevarande och fredsframtvingande insatser ska utföras i FN:s regi och inte via allianser.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Är neutralitet ett relativt begrepp? Vart går gränsen vid neutralitet ? Vilken roll hade de schweiziska bankerna under andra världskriget? Kan man jämföra Sverige och Schweiz i sin neurala position?
Henrik, Göteborg (12 september 2006)
slash_usa[snabel-a]hotmail.com

Neutralitetsbegreppet är något urvattnat då det är svårt att inte ta ställning i konflikter. Tar man ställning i en enda konflikt är man inte neutral. Så neutralitet är ett absolut begrepp. Antingen är man neutral eller också är man det inte. Antingen är man gravid eller också är man inte gravid. Att inta en mellanposition är omöjligt. Nu används dock neutralitet i en mer relativ betydelse. Sverige är med i FN, var inte med i EU förrän 1995 och är inte med i NATO. Schweiz har däremot varit mer konsekvent och valt att vara mycket restriktiv med att söka medlemskap i internationella organisationer eftersom det annars kan hota landets neutralitetslinje. Men 2002 blev landet medlem i FN och frångick då den extrema neutralitetspositionen. Även tidigare har Schweiz frångått positionen då landet varit medlem i organisationer som är kopplade till FN såsom Världshälsoorganisationen (WHO). Landet har också skrivit på FN-avtal samt Romstadgan (Internationella Brottsmålsdomstolen).

Schweiz neutralitetslinje har ställt till problem exempelvis när nazistiska tyskar använde landets banksystem med dess sekretessregler för att gömma undan stöldgods från bland annat judar. (Schweiziska banker har gått med på att betala ett skadestånd till förintelsens offer på grund av detta. De har också betalat ut pengar till anhöriga till judiska kontohavare som dött under förintelsen.). Är det verkligen så vettigt att vara neutral när det betyder att man hjälper nazister? Samma problem hade Sverige under andra världskriget då Norge var ockuperat. Skulle Sverige bistå norrmännen? Skulle Sverige tillåta transittrafik, dvs. låta tyska soldater förflytta sig via svensk järnväg? Sverige valde att vika ned sig för nazisterna. (Samtidigt får man inte glömma de enskilda svenskar och schweizare som med stort mod hjälpte judar att undkomma nazisternas judeutrotning.)

Men frågan är dock vad Sveriges insats skulle ha betytt förutom att det är principiellt riktigt att motarbeta nazismen. Om Sverige officiellt och aktivt hjälpt Norge mot nazisterna eller hjälpt Finland mot Sovjetunionen, vad hade hänt med Sverige? Hade inte landet då blivit ockuperat? Vad hade det gagnat Norge och Finland? Indirekt stödde många svenskar Norge och Finland ändå, det kanske räcker? Ett annat moraliskt dilemma var att Sverige hade en mycket strategisk betydelse för Nazityskland som var beroende av Sveriges järnmalm. Vad hade hänt om Sverige vägrat att leverera järnmalmen? Hade kriget förkortats eller hade Sverige blivit ockuperat av nazisterna innan kriget tog slut? Troligen gjorde Sverige rätt, men det var föga neutralt då Sverige i praktiken hjälpte Nazityskland men inte de allierade i lika stor utsträckning.

Samma sak skedde under kalla kriget då retoriken var sovjet- och kommunistvänlig, främst från statsminister Olof Palmes sida, men där Sverige i hemlighet samarbetade med och hjälpte USA och Storbritannien med underrättelser. Inte särskilt neutralt.

Numera används begreppet alliansfrihet, vilket sätter stopp för ett NATO-medlemskap men som tillåter att Sverige bidrar med trupper till FN-insatser då FN inte tar ställning i konflikter.

Vad man egentligen borde benämna svensk utrikespolitik är egenintressets politik. Det låg i Sveriges intresse att hålla sig utanför andra världskriget och att undvika en ockupation. Det låg i Sveriges intresse att undvika att reta upp Sovjetunionen i onödan. Det låg i Sveriges intresse att i hemlighet samarbeta med USA mot den egentliga faran, dvs. kommunismen. Det låg inte i Sveriges intresse att i retoriken försvara kommunistdiktaturer, vilket många statsmän i Sverige har gjort, utan egenintresset borde ha lett till en mer neutral retorik eller möjligtvis en försiktig västvänlig retorik.

Tidigare kunde man jämföra Sveriges och Schweiz neutralitetspositioner även om Schweiz alltid har varit mer konsekvent än Sverige. Schweiz har också haft en längre tradition av neutralitet än vad Sverige har haft – Schweiz hållning har sitt ursprung 500 år tillbaka i tiden. Nu har Sverige i princip övergett neutralitetsprincipen, mycket tack vare Carl Bildts statsministerperiod då han gjorde en viktig insats för Baltikums självständighetssträvanden 1991 som kunde kombineras med Sveriges intresse av att få bort sovjetiska trupper från vårt närområde, och övergått till en mer alliansfri hållning. Schweiz politik har dock inte förändrats nämnvärt även om Schweiz har blivit något öppnare mot omvärlden efter kalla krigets slut.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Vad är Scud-missiler för något?
Diana Arabii (15 augusti 2006)
diana_arabii[snabel-a]hotmail.com

En Scudmissil är en taktisk ballistisk missil som utvecklats av Sovjetunionen under beteckningen R-11. Den är utvecklad ur tyskarnas V-2-raket och kan beväpnas med bland annat kemiska och nukleära stridsmedel, 40 st landningsbaneförstörande granater och 100 femkilos antipersonbomber. Räckvidden varierar mellan de olika versionerna. A-versionen har 130 km:s räckvidd, medan D-versionen har 700 km:s räckvidd.

Scudmissilerna är framför allt kända i och med Irakkrigen, men användes också av kommunistblocket.

Beteckningen "Scud" kommer från NATO-beteckningen SS-1 Scud.

Med vänlig hälsning
Tomas Ibsen

Dominoteorin varför kom den till? När kom den till? Hur skulle den tillämpas?
Suada, Stenungsund (7 december 2005)
suada_15[snabel-a]hotmail.com

Dominoeffekten är teorin som utgår från att en förändring, liten i sig själv, orsakar en likvärdig förändring hos en närstående faktor, som i sin tur påverkar ännu en närstående faktor. När man ställer upp flera dominobrickor efter varandra kommer alla dominobrickor att falla om en dominobricka faller. Faller en faller alla är den enkla principen.

Inom politiken började teorin användas av USA inför Vietnamkriget (1961-1975). Den amerikanska presidenten 1953-1961, republikanen Dwight, D. Eisenhower, myntade begreppet när han oroade sig för att Vietnams grannländer skulle falla under kommunismens ok om USA lät kommunisterna segra i Vietnam. Efter kommunismens seger i Vietnam skulle Kambodja falla under kommunismen, sedan Laos och eventuellt alla sydostasiatiska länder. Till viss del kom detta att besannas då Laos, Burma och Kambodja gav efter för kommunismen.

Även då USA misslyckades i Vietnamkriget och förlorade mot kommunisterna visade USA, enligt författaren Michael Lind som skrivit boken ”Det nödvändiga kriget i Vietnam”, att de var beredda att sätta hårt mot kommunismen och kan därför ha kunnat fördröja utvecklingen och kommunismens utbredning.

Demokraten John F. Kennedy, president 1961-1963, utgick också från dominoteorin då han garanterade att försvara Västtyskland mot sovjetiska angrepp eftersom det annars skulle uppmuntra de sovjetiska ledarna att attackera övriga europeiska länder. Därför var det viktigt att undvika en amerikansk invasion av Kuba eftersom det annars skulle kunna leda till att Sovjet attackerade Västtyskland. Hitlers expansionspolitik hade lärt USA att totalitära stater måste stoppas i tid.

Med vänliga hälsningar
Fredrik Runebert

Varför demonstrerade alla mot Bush när han skulle ta bort Saddam? Jag har aldrig hört talas om demonstrationer mot Saddam. Eller kanske små men inga stora! Är hela Sverige kommunister eller? Förstår inte heller hur man kan vara emot en sån förståndig person!
Fredrik Öang, Ystad (8 juni 2005)
com2[snabel-a]email.com

Det troligaste svaret på den frågan är nog anti-amerikanismen. Många inom vänstern är beredda att stödja vilka regimer som helst bara de får kritisera USA på något sätt. Det USA gör är, enligt deras tankesätt, alltid fel. Därmed inte sagt att det inte kan finnas sakliga skäl till att inte ingripa. Ett sådant skäl kan ju vara att man misstänker att fler irakier dör i krig, oroligheter och terroristattacker om USA ockuperar ett land än om USA låter en diktator fortsätta förtrycka sitt folk. Att göra sådana här uppskattningar är väldigt svårt, men det mesta tyder på att dödsoffren kommer att vara färre nu jämfört med hur det skulle ha sett ut om Saddam Hussein fått fortsätta förtrycka irakier. Dessutom ökar USA:s agerande i Irak möjligheten att sprida demokrati och frihet i mellanöstern vilket är ett viktigt steg för att minska terrorismen i världen. Se bara på det som händer i Libanon som ett exempel.

Lite förenklat kan man se sprickan mellan USA och Europa på så sätt att George Bush´ och USA:s mål är att sprida demokrati och frihet i världen medan Europas mål är att bevara stabiliteten i världen. Mycket av det sistnämnda tänket dominerar dagens vänster.

Om du är intresserad av hur många av vänsterns förespråkare tänker angående USA och skillnaden mellan demokratier och diktaturer rekommenderar jag Per Ahlmarks böcker i ämnet, främst ”Vänstern och tyranniet”, ”Det öppna såret” och ”Det är demokratin, dumbom”. Där ges många exempel på hur vänsterdebattörer har försvarat diverse diktaturer och mördarregimer.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Jag undrar om ni kunde skriva lite om vad det finns för terrorist  grupper i världen. Jag håller på med ett skolarbete och har inte hittat  det någonstans (som vanligt har jag väl letat för lite) men om ni kunde  vara snälla och hjälpa mig i denna fråga.
Fredrik, Göteborg (8 december 2004)
xs_Reck[snabel-a]hotmail.com

En av de mest kända terroristorganisationer efter 11:e september 2001  är Al-qaida som började byggas upp under Sovjetunionens krig mot  Afghanistan 1979. Många muslimer såg ett hot mot den muslimska världen,  då de materialistiskt inriktade kommunisterna attackerade ett muslimskt  land. 1989 grundades Al-qaida för att bekämpa de otrogna från väst som  finns och fanns stationerade i muslimska länder.

Bland de mest kända av Al-Qaidas terroristattacker hör bland annat  dessa; 1993 lyckades Al-qaida döda fem och skada flera hundra i ett  attentat mot World Trade Center och 1998 utfördes attentat mot de  amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania där 231 människor dog.  Ett annat attentat utfördes mot den amerikanska jagaren USS Cole i  Yemen 2000 där 17 människor miste sina liv. Den 11:e september 2001  genomfördes fyra flygplanskapningar varav två flygplan kraschades in i  de två tornen på World Trade Center och en mot försvarshögkvarteret  Pentagon. (Det fjärde planet störtades ned i Pennsylvania, troligen på  grund av att modiga passagerare övermannade terroristerna). Ungefär 3  000 människor förlorade sina liv denna dag. Genomförda attentat efter  11:e september är bland annat attentatet på semesterparadiset Bali den  12 oktober 2002 där cirka 200 människor dog och i Madrid 11 mars 2004  där fler än 200 dog. Det sistnämnda attentatet fick den sittande  konservativa regeringen att förlora makten i Spanien till  socialisterna, som lovade ett tillbakadragande av trupper från Irak.

I Spanien finns den baskiska terrororganisationen ETA som kräver  självständighet för regionen Baskien. Ungefär 1 miljon människor i  Baskien talar baskiska och 2,5 miljoner räknar sig som basker. De utgör  en stor minoritet (en tredjedel) i området Baskien. De flesta av dessa  bor i Spanien, men en minoritet på 12-13 % bor i Frankrike. Under  kortare perioder har Baskien haft en statsbildning, men under de  senaste 500 åren har Baskien inte varit självständigt. Under general  Francisco Francos tid som statschef i Spanien trycktes baskerna  tillbaka. Under den perioden växte en motståndsrörelse, ETA, fram. ETA,  som grundades 1959, är en förkortning för EUZKADI TA AZKATASUNA  (baskiska för "Baskiska Hemlandet och Friheten"). ETA växte fram ur det  baskiska nationalistpartiet (Partido Nacionalista Vasco; PNV) som  grundades 1894. 1973 sprängde ETA Francos utnämnde efterträdare, Luis  Carrero Blanco, i Madrid. Efter Francos död, 1975, fortsatte ETA sina  attacker, som om det inte skulle finnas några större skillnader mellan  Francos diktatur och Spaniens nuvarande demokrati. Den stora skillnaden  blir dock tydlig när man ser till ETA:s offer. Under Francos tid var  ETA så hårt attackerat att de närapå var krossat. Under den spanska  demokratin fr.o.m. 1975 fick ETA mer utrymme för sina attacker och fler  blev offer för ETA under denna tid än under Francos tid. Det räckte  inte ens med att Baskien (1979) och Katalonien (1977) och andra  regioner fick mer självbestämmande. Under 1980-talet sjönk stödet för  ETA i takt med att de spanska myndigheterna lyckats gripa flertalet  ledande terrorister. Hösten 1998 inledde ETA en vapenvila och i oktober  samma år kunde regionala val hållas i Baskien. I november 1999 avlyste  ETA vapenvilan och under år 2000 begick ETA en lång rad attentat och  mord. ETA riktar främst in sig på att mörda demokratiskt valda  politiker i Spanien som inte tycker som ETA.

Hamas är en palestinsk terroristorganisation, nära förbunden med PLO,  som inriktar sig på självmordsbombare och har målet att utplåna Israel.  Organisationen startades i december 1987 och har sitt ursprung i  muslimska brödraskapet. Hizbollah är en shia-muslimsk  terrororganisation som verkar i Libanon. Hizbollah är arabiska för Guds  parti och organisationen är känt för att ha genomfört attacker mot  Israel. De vanligaste terroraktionerna är självmordsbombning,  flygkapning och kidnappningar. Organisationen bildades 1982 som en  reaktion på Israels ockupation av Libanon 1982 och som en följd av  revolutionen i Iran 1979. Hizbollah styr i södra delen av Libanon med  stöd av Syrien och Iran.

IRA (Irish Republican Army) är en katolsk terrororganisation på  Nordirland som motsätter sig att Nordirland tillhör Storbritannien. IRA  bildades 1918-1919 för att med våld göra Irland självständigt. IRA  upphörde officiellt 1920, då Irland blev självständigt, men återuppstod  på 1960-talet. Organisationen har beräknats ha dödat 3 000 människor  och skadat 35 000.

Givetvis finns det fler terroristorganisationer i världen, men de mest kända är just Al-Qaeda, ETA Hamas, Hizbollah och IRA. Om du är intresserad av andra organisationer så finns här en lista från den brittiska regeringen över terroristorganisationer: http://sv.wikipedia.org/wiki/ Lista_%F6ver_organisationer_som_terrorismst%E4mplats_av_Storbritannien
Och här en amerikansk lista: http://www.lista_oever_organisationer_som_terrorismstaemplats_av_usa.exsudo.se/

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Jag vill veta när och hur och varför NATO bildades
Linda Malmberg, Varberg (2 juli 2004)
linda.malmberg[snabel-a]skola.varberg.se

NATO bildades av västmakterna 1949 och står för North Atlantic Treaty Organization.
NATO bildades, med USA som dominerande part, för att agera motvikt till Sovjetunionen som bredde ut sina tentakler främst inom Östeuropa, men även i Asien, Sydamerika och Afrika. Om något land attackerade ett NATO-land innebar det automatiskt en krigsförklaring mot hela NATO. NATO fungerade därmed avskräckande och Sovjetunionen drog ned sina militära interventioner.

Redan 1947 ingicks ett avtal, Dunkerqueavtalet, mellan Storbritannien och Frankrike med udden riktad mot Tyskland. Dock kände båda parter, främst Storbritannien, det sovjetiska hotet i bakgrunden. Redan vid årsskiftet 1947-1948 pläderade Storbritannien med stöd från Frankrike, Belgien och Holland för ett mer direkt bidrag från USA för att bevara freden och stabiliteten i Europa. Europas iver att knyta till sig USA i uppbyggandet och utvecklandet av Europa spelade en stor roll för den amerikanska hållningen. Främst britterna ansåg att det behövdes en organisation för militärt samarbete. USA var till en början något skeptisk till att engagera sig alltför mycket i Europa mycket på grund av att USA inte ville binda alltför mycket resurser utomlands. USA ville också se hur Europa utvecklades på egen hand innan USA skulle ingripa.

Men på grund av ett antal incidenter i Europa, främst kuppen i Tjeckoslovakien 1948 och rädslan för en kommunistisk valseger i Italien, blev USA mer intresserad av att öka sitt engagemang i Europa. Det florerade även rykten om att Sovjet försökte få Finland att ingå en pakt med Norge vilket hade betydelse för USA:s intresse för Europa. USA, Kanada och Storbritannien hade överläggningar om att skapa en atlantpakt och ett år senare, 1949, bildades således NATO.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Hur skulle Saddam ha avlägsnats utan krig? Är det över huvud  taget en möjlig tanke? Alltså, skulle situationen ha kunnat lösas utan  USAs ockupation/intervention?
Markus Danielson (26 februari 2004)
mackan71[snabel-a]hotmail.com

Om Saddam Hussein skulle ha kunnat avlägsnas utan krig blir mest en teoretisk exercis. Det är möjligt att Hussein teoretiskt sett skulle ha kunnat bli avsatt av folket, men det hade tagit väldigt lång tid. Inte ens i teorin borde folket ha kunnat avsätta Saddam inom en snar framtid. Praktiskt och erfarenhetsmässigt har det visat sig vara svårt att avsätta diktatorer. Det har antingen skett efter mycket blodigheter eller efter att folket fått vänta ut sina ledare. Exempel på det sistnämnda är kommunistdiktaturerna i Östeuropa och Sovjetunionen. Systemet brakade samman utan några egentliga stridigheter bland annat tack vare Reagans militära upprustning, som Sovjetunionen inte klarade av att matcha. Problemet med detta var bara att folket fick lida nöd under alla dessa år. Femtio år av förtryck var priset för den fredliga vägen. Nu var det ändå rätt att avvakta, eftersom Sovjetunionen och andra kommunistländer hade kärnvapen, vilket i praktiken uteslöt en direkt intervention.

Då Irak saknade eller inte hade tillräckligt utvecklade kärnvapen för tillfället var det rätt av USA att agera. Särskilt då mycket pekade på att Saddam Hussein var på väg att skaffa sig kärnvapen. Hur det än ligger till med innehavet av kärnvapen med mera, så hade Hussein utan tvekan ambitionen att skaffa sig kärnvapen och en sådan ledare kan man inte låta hållas.

Jag har svårt att föreställa mig några troliga alternativa scenarion där Saddam Hussein hade kunnat avsättas utan USAs ingripande. Saddam Hussein höll ett hårt grepp om sin befolkning och avvikare straffades hårt. Hans behandling av kurderna och hans politiska motståndare främst efter gulfkriget 1991 visade tydligt på det. Det var inte för inte som Husseins stora idol var Stalin.

Alternativet till ett militärt ingripande, förutom att ingenting göra, var att bojkotta Irak. Detta hade redan prövats i ungefär tolv år. De som drabbades värst av sanktionerna var inte Saddam Hussein utan vanligt folk. Vissa vänsterdebattörer kritiserade USA, trots att sanktionerna var ett FN-beslut, för att medvetet svälta ut Iraks befolkning. Så varken sanktioner eller ingripanden dög hos vänstern. När det gäller sanktioner kan man nog ge vänstern halvt rätt. Det är inte ett effektivt medel att störta diktatorer på.

Några andra länder än USA som har både viljan och förmågan att avlägsna diktatorer såsom Saddam Hussein existerar inte idag. Om USA hade gått via FN hade aktionen fått internationell legitimitet, men i praktiken hade det ändå varit USA som ingripit och avlägsnat Saddam Hussein.

Så svaret är nej. Det finns inte mycket som tyder på att Saddam Hussein skulle ha kunnat avsättas utan USAs ingripande.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Har några frågor som jag skulle vilja ha era synpunkter på:
1/Sverige har tidigare satsat förhållandevis mycket på ett starkt militärt
försvar. Hur skall detta förklaras? (vi är ju en fredsälskande nation...)
2/Idag lägger vi ned mängder med regementen. Är det dags att skrota det
svenska försvaret? Om man nu skulle utgå från hotbilden.
Skulle NATO vara ett säkerhetspolitisk alternativ för Sverige? Varför?
Varför inte?
Malek Amovesi (5 februari 2002)
malek_amovesi[snabel-a]ijustdontcare.com

Sverige har starkt skurit ned på sitt försvar en gång tidigare. Det var när de då mer eller mindre pacifistiska socialdemokraterna fick inflytande på försvarspolitiken under 1920-talet. 1936 upptäckte den socialdemokratiske statsministern Per-Albin Hansson att det alldeles intill Sverige byggts upp en stark och hotfull militärmakt (Tyskland) som utgjorde ett direkt hot mot Sveriges självständighet. Socialdemokraterna omprövade drastiskt sin inställning och Sverige satsade på en närmast panikartad upprustning från 1937. När Andra världskriget bröt ut 1939 var dock Sveriges försvar fortfarande ålderdomligt och svagt. Per-Albin Hanssons meddelande till svenska folket att "vår beredskap är god" var en medveten lögn för att lugna svenska folket. Först mot slutet av Andra världskriget hade Sverige byggt upp ett försvar som skulle ha kunnat försvara vårt land. Eftersom vi inte hade ett effektivt försvar tvingades vi gång efter gång att ge efter för tyska påtryckningar, till exempel om transporter av tyska trupper genom landet (både permittenter och en hel krigsutrustad division tvärs genom norra Sverige).

Insikten att Sverige inte hade någon faktisk självständighet utan ett starkt försvar levde kvar hos partierna långt efter Andra världskrigets slut. Därför satsades på ett starkt försvar. För försvaret är ju vår viktigaste fredsrörelse ("ett land har alltid en armé, den egna eller någon annans" yttrade den kinesiske militärstrategen Sun Tsu 500 år före Kristi födelse i sin berömda skrift "Krigskonsten").

Det starka svenska försvaret behövdes för att vi inte i allt skulle vara tvungna att följa Sovjetunionens krav. Tyvärr dansade svenska politiker trots detta ofta efter Sovjets pipa. Utrikesministrar som Östen Undén, Sten Andersson och Karin Söder var alla avskräckande exempel på hur det kunde gå. Alternativet till ett starkt eget försvar hade självklart varit ett medlemskap i NATO, men detta tog regeringen avstånd från. Trots att man under decennier bakom kulisserna och utan svenska folkets vetskap, satsade på ett nära militärt samarbete med NATO.

När Sovjetunionen föll samman 1991 bortföll det enda akuta militära hotet mot Sveriges självständighet. Visst var det rätt att ta tillvara det som amerikanarna kallade "the peace dividend" - den ekonomiska vinsten på segern i det kalla kriget. Men de besparingar som vi nu gör genom försvarsnedskärningarna går så långt att vi åter hamnar i 1936 års situation. När vi ser ett nytt hot i vårt närområde kommer vi inte att ha tid att bygga upp det som vi försummat idag.

Att vi klarade oss undan krig på svensk mark under Andra världskriget var förvisso inte vår egen förtjänst. Det var gynnsamma strategiska förutsättningar och ständiga eftergifter till tyskarna. De vid krigets utbrott neutrala Danmark, Norge, Nederländerna, Estland, Lettland, Litauen och Finland blev alla brutalt överfallna av Tyskland respektive Sovjetunionen. Bara Finland hade förmåga att försvara sig.

Varför är det sällan att demokratiska länder är i krig?
Hampus Hult Gustavsson, Barnarp
stg2huha[snabel-a]st.edu.jonkoping.se

Det är faktiskt så att det inte går att hitta några krig alls mellan demokratiska länder - åtminstone inte i modern tid.

Inte för att det inte går att mobilisera folk för krig med demokratiska metoder. Framgångsrika krigsinsatser från demokratiska länder i krig mot diktaturer finns det många exempel på. Storbritannien och USA mot Tyskland i Andra världskriget inte minst.

Och visst kan demokratiska ledare försöka rycka till sig opinionsstöd genom att utnyttja konflikter med andra länder. Men detta blir allt svårare i öppna samhällen och täta kontakter med andra länder och folk. Men det finns ju i demokratiska samhällen alltid någon som kan ge sig ikast med att försöka övertyga väljarna om en mer fredlig modell.

Diktatorer har ibland försökt rädda sin egen position genom att samla nationen mot en yttre fiende. Den argentinska militärjuntans försök att erövra Falklandsöarna från Storbritannien 1982 är ett klassiskt exempel. Resultatet blev inte det av militärjuntan önskade. Efter att ha förlorat kriget föll juntan och Argentina började en mödosam och långsam återgång till demokrati.
En viktig förklaring till att det inte blir några krig mellan demokratiska länder är att man i ett demokratiskt samhälle är van vid samarbete och kompromisser. I diktaturer är det istället så att den som sitter i makten behåller makten genom att köra över sina motståndare. När diktatorn möter problem på den internationella arenan försöker han lösa de problemen på samma sätt som han är van vid hemma. Och då är risken för krig överhängande. Den demokratiske ledaren försöker komma fram med kompromisser och förhandlingar. Är motståndaren en demokrati finns det stora utsikter att de förhandlingarna och kompromissena ger resultat. Medan det däremot om motståndaren är en diktatur mycket väl kan leda till att inga vettiga kompromisser kan uppnås.

På senaste tiden har det talats mycket om att EU ska skaffa sig en egen försvarsmakt VEU, och jag har försökt att finna svaret på, vad har EU för syfte med VEU? Förutom i fredsbevarande syfte, eller att behöva ringa till Clinton så fort det krisar till sig! Tack på förhand.
Lotta Forsberg, Sigtuna (20 oktober 2000)
lottahp[snabel-a]hotmail.com

VEU är inget nytt påfund! VEU bildades redan 1954! Medlemmar då var Frankrike, Nederländerna, Luxemburg, Belgien och Storbritannien. VEU var ett försvarssamarbete, som emellertid också syftade till att ta upp ekonomiska och sociala frågor. Snabbt hamnade emellertid VEU i skuggan av NATO, EU (dåvarande EEC) och Europarådet. Idag är också Grekland, Italien, Portugal, Spanien och Tyskland medlemmar i VEU. Noterbart är att Danmark (NATO-medlem) inte är med i EU. Inte heller är EUs "neutrala" medlemmar Irland, Sverige, Österrike och Finland medlemmar i VEU - men de har observatörsstatus.

I samband med diskussionerna om det framtida europeiska samarbetet har VEU ansetts kunna spela en roll som det europeiska samarbetets militära organisation. Det är dock inte identiskt med EU och har delvis andra medlemmar. När det gäller gemensamma europeiska militära operationer har dessa hittills genomförts inom NATOs ram. VEU är mycket av en skuggorganisation. Det är möjligt att det blir annorlunda i framtiden. Det skulle i så fall vara ett sätt för Europa att frigöra sig från den nära kopplingen till USA inom NATO. Inget konkret talar dock idag för att en sådan frikoppling kommer att ske i praktiken.

Jag undrar vad ni vet om bakgrunden till SDI (Star Wars) och det politiska spelet bakom projektet. Varför drivs frågan än idag och hur går den politiska processen om det?. Jag undrar också hur det skulle finansieras? Skulle uppskatta ett utförligt svar, jag gör nämligen ett projektarbete om detta.
Michael Mattsson, Vellinge (7 november 2000)
michael.p.mattsson[snabel-a]vellinge.vellinge.se

SDI - Strategic Defense Initiative - var ett projekt som ursprungligen lanserades av den pensionerade generalen Daniel O. Graham. Han skrev boken "High Frontier - A New National Strategy" som gavs ut 1982 och byggde på lång forskning och många människors bidrag. Den 23 mars 1983 hade Ronald Reagan tagit till sig tankarna och lanserade dem som ett nationellt vetenskapligt och tekniskt program av gigantiska dimensioner - en utmaning lika stor som Apollo-projektet, som gick ut på att landsätta en människa på månen.

Bakgrunden till Grahams och Reagans initiativ var att världen vid den här tiden - Det Kalla Krigets höjdpunkt - levde med en strategisk doktrin som kallades MAD - Mutually Assured Destruction. Det vill säga, det som fick supermakterna att avstå från att använda kärnvapen var att de visste att den andra supermakten skulle förinta också den supermakt som använde kärnvapnen först. Reagan ansåg att detta var en i grunden otrygg strategi. Den byggde på skräck och vissheten att det inte gick att försvara sig mot ett sovjetiskt kärnvapenanfall med interkontinentala robotar. Varför inte helt vända upp och ner på den strategin? Varför inte skapa en rymdförsvarssköld som skulle se till att de sovjetiska kärnvapnen inte skulle kunna nå USA? Det var grundtanken bakom SDI.

Eftersom robotarna skickas genom rymden skulle ett effektivt försvar stoppa dem i rymden. Det var tanken bakom SDI-programmet. Det förutsatte för det första en effektiv övervakningsapparat, som skulle ske genom satellitövervakning. Vidare skulle satellitbaserade vapen vara beredda att slå till mot fientliga robotar redan under uppskjutningen och slutligen skulle landbaserade robotar eller andra vapen slå till mot robotar som var under inflygning i samband med återinträdet i atmosfären. Om ett sådant projekt skulle vara framgångsrikt skulle människorna i USA kunna känna sig betydligt tryggare än under MAD-doktrinen.

Hela skeendet från avfyrandet av en robot i Sovjetunionen till dess att ett kärnvapen kan detonera i USA är på cirka 30 minuter, så allt måste ske med stor snabbhet och stor precision. Misslyckas man med en nedskjutning får man aldrig någon andra chans.

Reagan insåg att Sovjet inte skulle ha den tekniska kapaciteten att utveckla ett motsvarande försvar, men han ansåg att även människorna i Sovjet borde få komma i åtnjutande av den trygghet som var tänkt för amerikanerna och var därför beredd att dela med sig av de tekniska genombrott som krävdes för att projektet skulle kunna förverkligas.

Finansieringen av hela projektet sker med statliga medel och det tog flera år innan Kongressen anslagit medel. Sedan satsades stora resurser på avancerad teknikutveckling. Arbetet pågår fortfarande. Man har genomfört ett par tester med antirobotrobotar, som har använts för att skjuta ned amerikanska robotar som avfyrats i testsyfte. Hittills har inget av proverna varit en fullständig framgång, men har åtminstone kunnat visa att alla komponenterna i kedjan fungerar också i praktiken. Även om det varit svårt att få alla delarna att fungera samtidigt i samma praktiska test. Flera prov ska genomföras.

Kongressen har anslagit medel till projektet, men Kongressen är delvis splittrad efter partilinjerna, där Demokraterna har en mer njugg inställning när det gäller anslag och en mer kritisk inställning när det gäller utvärdering av testerna. Men bägge partierna är än så länge införstådda med att projektet fortskrider, om än i betydligt långsammare takt än vad som ursprungligen var tänkt. Nu inriktar man sig inte längre på en heltäckande sköld mot ett massivt ryskt kärnvapenangrepp. På nuvarande utvecklingsstadium förefaller det osannolikt att alla sådana robotar skulle kunna stoppas. Däremot vill man uppnå trygghet mot angrepp från så kallade "rogue states", till exempel Nordkorea och Irak, auktoritära länder som styrs av en svårbedömd diktator, som mycket väl kan utveckla kärnvapenrobotar som skulle kunna nå USA.

Vad är jihad?
Sofie Sandberg (23 oktober 2000)
sofies_85[snabel-a]hotmail.com

Jihad är en islamsk term (på arabiska) som betyder "det heliga kriget" eller ordagrant "ansträngning". Att sprida islam är varje muslims plikt och detta skedde genom jihad, krig mot icke-muslimer. Även idag kan muslimska ledare förklara jihad och lovar därmed dem som offrar sig en plats i paradiset, vilket Muhammed gör i Koranen. Termen används med förkärlek av de värsta extremisterna inom Islam, som då lägger in mycket hänsynslöst våld i termen. Det finns också mer moderata uttolkare av termen inom islam, som anser att den är det enda tillåtna kriget inom islam, och att termen endast avser försvar. Muslimska länders praktiska politik visar dock att detta knappast är en tolkning som uppskattas av makthavarna.

Hur många sovjetiska anfall begicks utanför Warszawa-paktsområdet mellan år 1945-78?
Micke, Rimbo (24 maj 2000)
hatetuesdays[snabel-a]hotmail.com

De mest spektakulära sovjetiska militära offensiverna skedde INOM Warsazawa-pakten. Östtyskland 1953, Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968 var de mest brutala. Det fanns också en färdig sovjetisk invasionsplan för Polen 1981 (och soldater marschberedda), men den polske generalen Wojciech Jaruzelski föregrep den sovjetiska invasionen genom en militärkupp den 13 december 1981, som återförde Polen i strikta sovjetiska ledband.

Den mest omfattande operationen utanför Warszawa-pakten påbörjades först 1979 genom invasionen av Afghanistan. Även om 1979 ligger utanför det tidsintervall Du anger, så är det viktigt att komma ihåg att den regelrätta invasionen av Afghanistan föregicks av flera års sovjetiska aktiviteter i Afghanistan, bland annat i form av militära styrkor som fanns på plats. Afghanistan blev i praktiken sovjetstyrt redan 1978.

Sovjet hade genom åren truppstyrkor på många platser runt om i världen. Stora styrkor backade upp den kommunistiska regimen under Agostinho Neto i Angola på 1970-talet. År 1953 ingrep sovjetiska styrkor på Mossadeqs sida i konflikten i Iran. Och redan innan Andra världskrigets slut invaderade sovjetiska styrkor norra Korea. Trots att Sovjet inte alls deltagit i kriget i Fjärran Östern förklarade man Japan krig den 9 augusti 1945 när Japan redan var besegrat av USA som släppt 2 atombomber över landet. Sovjet lyckades genom detta ockupera norra Korea, som än idag plågas av kommunistiskt förtryck och den svält som följer i det kommunistiska ekonomiska systemets spår.

Sovjet har i övrigt främst verkat genom militära rådgivare och genom ombud. Så har till exempel kubanska soldater spelat en betydelsefull roll för att upprätthålla kommunismen i Angola. Sovjetiska militärer har vid olika tillfällen haft avgörande inflytande i länder som Kongo (Zaire), Ghana, Egypten, Etiopien och Nicaragua.

En viktig orsak till att det inte blev fler sovjetiska angrepp under den här perioden var naturligtvis också NATOs avskräckande funktion. Ett angrepp på ett NATO-land skulle med nödvändighet innebära en konflikt med hela NATO och den risken var inte ens de sovjetiska kommunistledarna beredda att ta.

Vad är Warszawapakten?
Fia och Mia, Vasa (6 maj 2000)
zoffi14[snabel-a]hotmail.com

Warszawa-pakten finns inte mer.

De västerländska demokratierna bildade försvarsalliansen NATO (North Atlantic Treaty Organization) 1949 med udden riktad mot Sovjetunionens offensiv mot Europa. Senast manifesterad av den kommunistiska kuppen som störtade de sista resterna av demokrati i Tjeckoslovakien 1948. Den kuppen möjliggjordes genom aktiv ledning och planering från Sovjetunionen. Till en början var inte Västtyskland med i NATO, men landet vann inträde 1955. Sovjet, som kontrollerade ett stort antal länder i Central- och Östeuropa, som var "marionetter" omvandlade, kanske som ett svar på Västtysklands inträde i NATO, sina bilaterala "försvarsavtal" med länderna i Central- och Östeuropa till en "pakt", som brukar kallas Warszawa-pakten, eftersom avtalet undertecknades i Warszawa den 14 maj 1955.

Warszawa-pakten var aldrig en pakt mellan likvärdiga parter utan mera ett redskap för att formalisera den sovjetiska kontrollen över Central- och Östeuropa. I pakten ingick Albanien (som dock lämnade "samarbetet" 1961 och 1968 formellt utträdde ur pakten), Bulgarien, Polen, Rumänien, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland och Ungern.

När den nya ungerska regeringen hösten 1956 förklarade att landet skulle lämna Warszawa-pakten svarade Sovjetunionen med invasion. När Tjeckoslovakien började lätta på tyglarna 1968 (Prag-våren) blev det en ny invasion, denna gång av trupper från flera länder i Warszawa-pakten, även om de sovjetiska styrkorna var de helt dominerande.

Warszawa-pakten var främst en organisation för samordning av de militära resurserna i Sovjetunionen och dess satellitstater. Frånsett invasionen av paktbrodern Tjeckoslovakien 1968 genomförde pakten aldrig några gemensamma militära operationer.

Efter demokratiseringen i Östeuropa upplöstes Warszawa-pakten 1991. Två och en halv av de forna Warszawa-paktsländerna är numer anslutna till paktens fiende NATO: Polen, Ungern och Tjeckien blev alla medlemmar i NATO under 1999.

Jag undrar vad det finns för kända terroristledare och var man kan få tag på information om dem.
Jenny Ekstrand (12 maj 2000)
jenny_ekstrand[snabel-a]swipnet.se

Genom tiderna har det funnits många terroristledare. Möjligen skulle en del vilja räkna redan vikingarna dit....

Under det här seklet kan naturligtvis nämnas Lenin och Stalin. Lenin tvekade aldrig att gripa till terror för att få sin vilja igenom och Stalin började sin bana som bankrånare i kommunistpartiets tjänst.

I mer moderna tider har det funnits nationalistiska terrorister som Yassir Arafat, PLOs ledare, men också Israels förre premiärminister Menachem Begin, som hade ett förflutet i den så kallade Stern-ligan, som bland annat låg bakom mordet på den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte.

Under 1970-talet blev det ett stort uppsving för den internationella terrorismen genom Brigate Rossi i Italien, Röda Armén i Japan och Baader-Meinhof-ligan i Tyskland. De som namngav Baader-Meinhof-ligan, Andreas Baader och Ulrike Meinhof var naturligtvis avskräckande exempel på terrorister. I Sverige fanns terrorister som drev Kroatiens sak, men den jugoslaviska säkerhetstjänsten tvekade inte ens att tillgripa mord i Sverige för driva sin anti-kroatiska linje.

Den marxistiska terrorgruppen PKK - Kurdiska Arbetarpartiet - har blivit känd genom sin ledare Abdullah Öcalan, som dessbättre nu sitter bakom lås och bom. I Baskien driver gruppen ETA linjen om ett självständigt Baskien och tvekar inte att tillgripa terrordåd för sin sak. Bland annat mördades Spaniens premiärminister Luis Carrero Blanco 1973. På Nordirland försöker vissa företrädare för den katolska minoriteten göra om sig till majoritet (för att förtrycka den protestantiska majoriteten i Nordirland, som skulle bli minoritet om man lade till södra Irland, men naturligtvis skulle förbli majoritet om man räknade bägge de stora brittiska öarna... Terroristledaren heter Gary Adams.

Material om terroristgrupper hittar Du på ett bra bibliotek. Du kan också söka i uppslags- och referensverk om de länder som vi har nämnt här. För Contra-prenumeranter finns också möjlighet att botanisera i Contras politiska bibliotek, som har en särskild sektion om terrorism.

Ge fakta om SALT-avtalet
Virpi (18 oktober 1999)
coool_16xx[snabel-a]hotmail.com

SALT-avtalen träffades mellan USA och Sovjetunionen för att begränsa kärnvapenupprustningen. SALT betyder Strategic Arms Limitation Talks. SALT I, som slöts 1972, innebar begränsningar för antalet kärnvapen och kärnvapenbärare som stormakterna tilläts ha. SALT II skulle begränsa utvecklingen av kärnvapen. Avtalet träffades 1979, men den amerikanska kongressen vägrade att godkänna (ratificera) avtalet, mot bakgrund av Sovjetunionens invasion av Afghanistan. De amerikanska presidenterna lovade emellertid under hand att följa avtalet, trots att det formellt aldrig blev giltigt. Kritiker mot SALT II (till vilka tidskriften Contra hörde) menade att det innebar alltför stora eftergifter till Sovjetunionens fördel.

Jag skulle vilja veta så mycket som möjligt om civilt motstånd. Vad går det ut på och har det någon effekt på samhället?
Lena (13 oktober 1999)
happy1981[snabel-a]hotmail.com

"Civilt motstånd" är ursprungligen det motstånd som civilbefolkningen kan göra för att göra det besvärligt för en ockupationsmakt att uppnå sina mål. I Tjeckoslovakien 1968 tog till exempel befolkningen ner vägskyltar eller vred dem åt fel håll. De sovjetiska ockupationstrupperna körde vilse och de fick svårare att genomföra sin ockupation. Men det var fråga om marginella nålstick, när den militära övermakten var så total att militärt motstånd var lönlöst. Liknande åtgärder vidtogs mot den nationalsocialistiska ockupationen i olika länder. När tyskarna föreskrev att judar i Danmark skulle bära en gul stjärna på kläderna tog kungen själv på sig en stjärna och snart hade massor med icke-judiska danskar också en gul stjärna, varmed just denna åtgärd från ockupanternas sida blev misslyckad. Men precis som i Tjeckoslovakien var det ju inte på något sätt något som fick betydelse för att bli av med ockupanterna. I Tjeckoslovakien var det först efter decennier som ockupationsregimen föll. I Danmark var det amerikanska militära insatser som befriade landet.

Men civilmotståndet kan naturligtvis ha en moralhöjande effekt för den drabbade befolkningen och en moralsänkande effekt för ockupanternas soldater. I Tjeckoslovakien trodde ockupationssoldaterna att de hade befolkningens stöd, eftersom de inbillats att den politiska kursändringen i Tjeckoslovakien innan ockupationen var genomförd av en liten klick utan folkets stöd. De blev snart varse att förändringarna hade en djup folklig förankring.

Civilmotstånd har ibland framställts som ett gångbart alternativ till militärt motstånd. Men det har aldrig fungerat som sådant i praktiken. Endast handfasta militära åtgärder har skapat framgång, men civilmotståndet har kunnat komplettera det militära motståndet.

Ibland används så kallat civilmotstånd även under fredliga och demokratiska förhållanden. Men det är ett misbruk av ordet. Det är då fråga om personer som vill ta lagen i egna händer, när majoritetens beslut går dem emot. Det kan vara fråga om protester mot i demokratisk ordning fattade beslut om till exempel byggande av vägar, kraftverk eller liknande. Det kan också vara rena sabotageåtgärder mot privat egendom (till exempel veganers attacker mot korvkiosker), förföljelse av etniska minoriteter (nationalsocialisters attacker mot invandrare eller judar) eller sabotage riktat mot militära installationer. Det är naturligtvis i de fallen inte fråga om något civilt motstånd i egentlig mening, utan om brottslingar som vägrar att acceptera det demokratiska samhällssystemets spelregler. Då har samhället all rätt att reagera med stränga straff mot brottslingarna, samtidigt som det är viktigt att de som med demokratiska medel vill arbeta för de mål som i civilmotståndets form är ren och skär brottslighet, ska ha alla möjligheter att agera för sin sak.

Jag vill veta allt om Warszawapakten!
Jonna, Karlskrona (17 maj 1991)
bergjonna[snabel-a]htomail.com

Allt kan vi inte bjuda på, men en liten introduktion.

Warszawa-pakten var kommunistländernas svar på Västländernas NATO. NATO bildades 1949, men det var först när Västtyskland blivit medlem i NATO 1955 som Warszawa-pakten bildades. Då bestod den av Albanien, Bulgarien, Polen, Rumänien, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland och Ungern. Men det var egentliger en sovjetisk organistaion, eftersom alla de övriga länderna indirekt var kontrollerade av Sovjetunionen och dess kommunistiska parti.

Enligt pakten skulle den militära ledningen samordnas (med staber i Moskva) och det fanns också avtal om samordnad utveckling och tillverkning av krigsmateriel. Dessutom stationerades sovjetiska trupper under vissa tider i Polen, Rumänien, Östtyskland, Ungern och Tjeckoslovakien.

När Ungern, som fick en demokratisk regering på hösten 1956, förklarade att landet lämnade Warszawa-pakten för att bli neutrala marscherade sovjetiska trupper in, krossade revolten och satte in en ny kommunistisk regering. Utvecklingen var motsvarande 1968 då Tjeckoslovakien genomgick en demokratisering. Inte heller denna kunde tålas av Warszawa-pakten som marscherade in även i Tjeckoslovakien och krossade landets strävanden efter frihet. Den inmarschen var en samordnad Warszawa-paktsoperation där inte bara sovjetiska utan även östtyska, polska, ungerska, bulgariska och östtyska trupper deltog. Den tjecoslovakiska ledningen med Alexander Dubcek i spetsen fördes till Moskva, där den hölls fången tills den skrivit under ett dokument om att ge upp sin politik. Dubcek-regeringen i Tjeckoslovakien ersattes av en Moskva-trogen regering under Gustav Husak. 1980 var det snubblande nära att Warszawa-pakten för tredje gången skulle ha gått in och krossat demokratiseringssträvanden i ett östland, den gången i Polen. Styrkorna var uppställda för en invasion av Polen, men denna inställdes i sista stund. Den polska miliären genomförde en militärkupp den 13 december 1981, införde krigstillstånd och satte slut för demokratiseringssträvandena - Warszawa-pakten behövde aldrig ingripa.

Albanien och Rumänien upphörde med tiden i praktiken att vara medlemmar i Warszawa-pakten på grund av meningsskiljaktigheter inom östblocket. Och när demokratiseringen fällt de kommunistiska regeringarna i flertalet länder (1989) upplöstes pakten formellt den 1 april 1991.

Under tiden 1955-1989 var Warszawa-pakten en symbol för politiskt förtryck och kommunisterna beredvillighet att med militära medel krossa alla ansträngningar att införa demokrati i medlemsländerna.

Idag har två och ett halvt före detta medlemsländer i Warszawa-pakten blivit medlemmar i NATO: Polen, Ungern och Tjeckien (dvs halva Tjeckoslovakien). Flera andra före detta Warszawa-paktsmedlemmar strävar efter att också få bli medlemmar i NATO.

Vad handlade Darfurkontlikten egentligen om?
Markus, Lund (12 maj 2005)
newlaz_84[snabel-a]hotmail.com

Darfur är ett område i västra Sudan där en konflikt uppstått mellan afrikanska bosättare och arabiska nomadstammar, där den arabiska janjawid-milisen plundrar, mördar och våldtar de afrikanska bosättarna. Konflikten har pågått i två år och ungefär tusen byar och mer än två miljoner människor har flytt från sina hem. Enligt FN:s beräkningar har 180 000 människor dött på grund av undernäring och sjukdomar. Till detta tillkommer alla dödsfall som beror på våldet. Det råder oenighet om det som sker i Sudan är ett folkmord eller inte. USA betraktar det som ett folkmord, medan FN inte gör det. Sveriges utrikesminister Laila Freivalds påstår att Darfurkonflikten ”ligger på gränsen” till ett folkmord. Enligt folkmordskonventionen från 1948 är folkmord en handling som är ”förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämt eller religiös grupp som sådan”. Att FN väljer att inte betrakta Darfurkonflikten som ett folkmord är att gruppen som utsätts för mord och förföljelse är svår att definiera. Folkrättsjuristen Gustaf Linde som jobbar på Försvarshögskolan menar i sin tur att Sudan är ett Rwanda i slow motion.

Bakgrunden till konflikten är tillgången på mark. I takt med en ökad utbredning av öken och en hög befolkningstillväxt har den tidigare sämjan mellan de afrikanska odlarfolken och de arabiska nomaderna brutits. De afrikanska odlarna har känt sig konsekvent missgynnade av den sudanesiska ledningen i Khartoum (Sudans huvudstad) som har favoriserat sin egen befolkningsgrupp. Missnöjet ledde till ett uppror bland afrikanerna i februari 2003. Khartoum var inte beredd på detta och landets militär gjorde till en början stora förluster. Av den anledningen gav Khartoum janjawid-milisen i princip fria händer att slå ned upproret. Det finns uppgifter om att de arabiska nomaderna fick löfte om mark som tack för hjälpen. Men detta förklarar, enligt vissa, inte det hat som döljer sig bakom janjawid-milisens brutala agerande. Det finns teorier om att Sudans förflutna som slavnation spelar roll. De arabiska nomaderna har detta nedärvt i sitt kollektiva medvetande att afrikaner är slavar och att de därmed saknar människovärde.

Förhandlingarna mellan parterna verkar inte komma någonstans och risken är stor för att ytterligare upptrappningar kommer att ske. Afrikanska unionen är på plats med 2 200 soldater för att bevaka vad som händer på en yta som är lika stor som Frankrike. Totalt finns 9 000 hjälparbetare utsända.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Jag undrar om förändringen av energiförbrukning genom tiderna , från ca 1000 år sedan tills nu?
Ellinor, Töreboda (20 september 2007)
Elli92_J[snabel-a]hotmail.com

Det är en väldigt stor fråga du ställt, men kort sagt kan man säga att från och med år 1000 till och med cirka 1800/1850 användes väldigt mycket muskelenergi, bland annat till att skörda, ta sig till olika ställen och över huvud taget för att leva. Från och med den industriella revolutionen på 1800-talet började annan sorts energi användas, energi som kom från först ånga och sedan elektricitet. Denna energi ersatte i mångt och mycket den energi som tillhandahölls från människornas och djurens muskler och i många fall effektiviserades en rad processer, till exempel industriell tillverkning av saker som stål, tyg och mat.

Elektriciteten genererades och genereras i elkraftverk, i början drivna av ånga och kol, för att sedan kunna ersättas av vatten-, vind- och kärnkraft. Vissa skulle kunna argumentera för att vattenkraft användes även under perioden 1000-1800/1850, men eftersom den kraften som utvanns från vattenhjulet bara räckte för att driva till exempel en slaghammare för myntprägling vill inte jag sluta mig till den kategorin. Men den lilla industri som fanns lades vid vattenfall och forsar just för att få kraft ur vattnet.

Värme har självklart varit en viktig energianvändning i ett kallt land som Sverige och då har det nästan uteslutande rört sig om ved.

Kort sagt, förut användes mycket muskelkraft (och ved för värme), idag används elkraft genererat av olika sorters kraftverk.

Med vänlig hälsning
Tomas Ibsen Göransson

Kan ni inte ge mej en bra sida om Aralsjön!
Mathilda (18 oktober 2000)
malla_nr_1[snabel-a]hotmail.com

Aralsjön var en gång jordens fjärde största sjö. Ytan var 66000 kvadratkilometer, vilket kan jämföras med Vänerns 5700 kvadratkilometer. Sovjetunionen beslöt att använda Aralsjöns tillflöden för konstbevattning av planerade bomullsodlingar i Aralsjöns närhet, främst i Kazachstan (Aralsjön ligger på gränsen mellan Kazachstan och Uzbekistan). Genom bevattningen och de usla kanalerna som ingick i bevattningssystemet försvann en stor del av tillflödet av vatten från floderna Amu-Darja och Syr-Darja. Idag når floderna inte ens fram till Aralsjön, trots att de tidigare var sjöns viktigaste tillflöden!

Mellan 1960 och 1990 sjönk Aralsjöns yta med 15 meter!!! 27.000 kvadratkilometer sjöbotten blev saltöken. Och efter 1990 har utvecklingen fortsatt. Idag är Aralsjöns yta mindre än hälften av vad den var 1960! På sina ställen ligger stranden 100 kilometer från den gamla stranden, fartyg ligger utspridda i saltöknen. I praktiken är Aralsjön idag två sjöar.

Genom att tillflödena försvinner ut i åkermarken koncentreras skadliga ämnen i kvarvarande vatten och vattnet är klart hälsovådligt. Dödligheten har ökat markant och många nyfödda är drabbade av fosterskador. Aralsjön är en av jordens största ekologiska katastrofer.

Varför vill inte USA skriva på Kyotoavtalet och hur ser avtalet egentligen ut. Har det fler nackdelar än fördelar?
Gustaf Molin, Örebro (19 april 2006)
adis__88[snabel-a]hotmail.com

Jag ska skriva en vetenskaplig uppsats i historia och skulle bli glad om ni ville svara på min fråga! Vad var anledningen till att nobelpristagerskan Aung San Suu Kyi sattes i
husarrest/fängelse?

Emelie Arnbro, Lidingö (19 april 2004)
emeliearnbro[snabel-a]hotmail.com

Aung San Suu Kyi (f. 1944) är en burmanska som har kämpat och kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter. Hon var och är ledare för Nationella förbundet för demokrati (NLD) som med stor majoritet vann valet 1990 i Burma trots att hon försattes i husarrest 1989. Den sittande militärregimen vägrade dock att lämna ifrån sig makten och fortsatte att hålla Aung San Suu Kyi i husarrest. Så har situationen sett under den större delen av 1990-talet. 1995 frigavs hon från husarresten men försattes återigen år 2000 i husarrest. Från och med 2002 är hon återigen frigiven men hårt bevakad av den militära regimen. 1991 fick hon Nobels fredspris.

Under 1930-talet fördes en befrielsekamp i Burma mot den brittiska ockupationen. Denna kamp stöddes av Japan som ockuperade landet 1942-1945. Nationalisterna i Burma välkomnade först japanerna på grund av antibrittiska stämningar, men i slutet av Andra världskriget gick nationalisterna över till den brittiska sidan. Efter att Japan förlorat i Andra världskriget blev Burma kvar i brittisk ägo, även då Burma i praktiken styrdes av Aung San - den obestridde ledaren för Burmas självständighetsrörelse. Aung San var Aung San Suu Kyis far och han mördades 1947 av rivaler till makten. Burma fick sin självständighet 1948. Men då Burma består av ett antal minoriteter vars intressekonflikter inte löstes på ett tillfredsställande sätt blev landet regionalt splittrat.

Aung San Suu Kyi växte upp i Indien och Storbritannien och studerade på Oxfords universitet. Hon bodde inte i sitt hemland på 23 år. Men trots denna långa tid hade hon hela tiden varit säker på sina prioriteringar. Hon ville gå i sin pappas fotspår och förvalta hans arv. Innan hon gifte sig med Michael Aris skrev hon i ett brev till honom att om hennes folk skulle behöva henne skulle hon inte tveka att fullfölja sina plikter mot sitt folk. Hon bad sin kommande man om stöd vilket hon också fick. 1988 insjuknade Aung San Suu Kyis moder vilket gjorde att hon bestämde sig för att besöka sitt gamla hemland igen vilket blev startskottet för hennes kamp för demokrati i Burma. När Michael Aris insjuknade i en dödlig form av cancer 1999 vägrade Burma släppa in honom i landet så att han kunde träffa sin fru innan döden inföll. De burmesiska ledarna ansåg att Aung San Suu Kyi skulle åka till sin man istället. Men av rädsla för att inte få inresetillstånd i Burma åkte aldrig Aung San Suu Kyi till sin man som låg på dödsbädden.

Efter Burmas självständighet infördes en socialistisk planhushållning. Men trots att utländska bolag nationaliserades fortsatte den privata sektorn dominera i Burma. Yttrandefriheten och rättssäkerheten bedömdes också vara någorlunda okey. Demokratiska val hölls men situationen i landet var osäker. 1962 gjorde Ne Win, och några officerare som upprörts av den förda politiken, en statskupp. Burmas socialistiska programparti (BSPP) blev det enda tillåtna. Regimen förstatligade de flesta av företagen i landet. 1987 tvingades landets ledare att ansöka om status som det minst utvecklade landet hos FN. Burmeserna såg detta som förödmjukande och började betrakta tiden före militärkuppen som bättre. Protester började uppstå men slogs ned brutalt. 1988 tog Saw Maung över makten. Han bildade partiet Statliga rådet för återställande av lag och ordning (SLORC).

Samtidigt som Ne Win drog sig tillbaka återvände Aung San Suu Kyi till Burma. Tillsammans med två militärer bildade hon Nationella förenade fronten för demokrati (NUFD) som senare bytte namn till Nationella förbundet för demokrati (NLD). 1989 lovade partiet Statliga rådet för återställande av lag och ordning (SLORC) att utlysa fria val. Aung San Suu Kyi fängslades dock och sattes i husarrest. Därmed hindrades hon från att delta i det ”demokratiska” valet. 1990 vann Nationella förbundet för demokrati (NLD) en stor seger och fick 392 av de 485 mandaten i parlamentet. När NLD gjorde anspråk på makten började militären att tveka och förhalade maktövertagandet. Efter ett tag fängslades tusentals oppositionella.

Trakasserierna mot oppositionella fortsätter än idag. USA, som är Burmas största kritiker, och EU har infört sanktioner mot landet. När Aung San Suu Kyi försökt för tredje gången att träffa partivänner i andra delar av landet försattes hon åter i husarrest  september 2000. Maj 2002 släpptes hon igen, men är ännu inte fri att resa vart hon vill.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Vilka var dom som hjälpte Stalin att komma till makten och att kunna hålla makten så lång tid?
Sharur, Stockholm (6 april 2006)
v_sharur[snabel-a]msn.com

Josef Stalin, eller Josef Vissarionovitj Dzjugasjvili, blev tidigt ateist och marxist. Bolsjevismen utgjorde en mycket grälsjuk subgrupp där personer med många nationaliteter och skilda sociala bakgrunder ingick. Inom den ryska revolutionsrörelsen uppstod det tidigt en splittring mellan välutbildade borgare i exil såsom Vladimir Lenin och de mer handlingskraftiga och mindre teoretiska tänkare som befann sig inom tsardömets gränser. Stalin började tidigt beundra Lenin, särskilt efter att Lenin skrivit boken ”Vad bör göras?”. Han hade också under denna tidiga period bra kontakt med kända marxister som Molotov.

Stalin blev för första gången förvisad till Sibirien 1902, vilket inte kan jämföras i grymhet med de koncentrationsläger som Stalin sedan byggde upp. Revolutionärerna var ganska fria att kommunicera med varandra trots landsförvisningarna.

1912 blev Stalin invald i kommunistpartiets centralkommitté. Redan på den tiden var Stalin grym och förslagen och tvekade inte att ange medrevolutionärer som hade andra idéer eller som motarbetade honom till tsarens hemliga polis. Trotskij har berättat att Stalin var en viktig länk i revolutionärernas kamp mot tsardömet då kontakterna med Lenin gick via Stalin eftersom Stalin var mindre bevakad än Lenin. Efter revolutionen 1917 och oktoberkuppen samma år visade Stalin tidigt sin förmåga till utrensningar vilket genomfördes på direkt order från Lenin. Bolsjevikerna var hårt ansatta 1917-1918 av bland annat Tyskland och den vita armén som opponerade sig mot den bolsjevikiska kuppen.

Trotskij och Stalin var de enda som hade tillåtelse att oanmälda komma in på Lenins kontor. De två ingick också i politbyrån, den beslutande och verkställande instansen i Sovjetunionen. Stalin kom tidigt att inse att Trotskij var det främsta hindret för Stalins politiska karriär.

Lenin och Kamenev såg till att Stalin blev utnämnd till generalsekreterare i centralkommittén 1922. Detta gav honom mycket makt då Stalin i praktiken fick inträde i dåvarande Sovjetunionens ”maskinrum”. Hans ställning som generalsekreterare hjälpte också Stalin att föra fram sina bundsförvanter. Några exempel på dessa var Molotov, Vorosjilov och Sergo.

Lenin insåg senare att Stalin var den mest troliga arvingen till Lenins maktpost. Därför skrev Lenin ett testamente där han tog avstånd från Stalin och där han begärde att han skulle avsättas. 1924 fick Lenin ett slaganfall och dog vilket utnyttjades av Stalin som förstärkte sin egen makt genom att skapa en avgudabild av Lenin samt lät balsamera Lenins kropp.

Lenins bundsförvanter Kamenev och Zinovjev betraktade Trotskij som ett hot och valde därför att ignorera Lenins vilja och lät Stalin behålla makten. Detta kom dock Kamenev och Zinovjev att ångra bittert då Stalin visade sig bli ett ännu större hot. Den stora skillnaden mellan Stalin och Trotskij var personligheten, Stalin var mer rättfram, brutal och burdus medan Trotskij var mer teoretisk och anlade ett mer arrogant drag (men Trotskij var inte långt efter Stalin i grymhet). Politiskt sett skilde de sig i synen på revolutionen, Trotskij talade om den permanenta revolutionen och revolution i Europa medan Stalin mer talade om ”Socialism i ett land”.

På sin väg till makten tog Stalin hjälp av både vänstermarxister och högermarxister för att slå ut sina motståndare. 1926 slog Stalin ut Kamenev och Zinovjev med hjälp av högermarxisterna Nikolaj Bucharin och Aleksej Rykov. Särskilt Stalin och Bucharin stödde Lenins NEP-politik, dvs. den nya ekonomiska politiken som gick ut på att tillåta en viss handel för att ge bönderna incitament att odla mer och därmed råda brist på livsmedelsbristen. NEP-politiken var dock misslyckad och det fanns en opinion inom partiet som ansåg att kommunistpartiet hade kompromissat för mycket med marxismen och därför intog Stalin den ståndpunkt som de vänstermarxister han tidigare besegrat. Stalin gick in på en mer militaristisk linje och beordrade militären att gå ut på landsbygden och med tvång och våld söka efter och rekvirera livsmedel. Stalin anklagade bönderna, vanligtvis kallade kulakerna, för att de hamstrade livsmedel i avvaktan på högre priser. Varken NEP eller Stalins våldsmetoder fungerade.

Att Stalin kunde behålla makten så länge (fr. 1924 till sin död 1953) som han gjorde beror främst på Stalins hårda metoder – utrensningar, tortyr, förföljelse, medvetet framkallad hungersnöd, deporteringar och terror mm. Inte ens Stalins närmaste medarbetare kunde känna sig säkra. Det gick till och med så långt att Stalin kunde ha förlorat mot Tyskland under andra världskriget på grund av de många utrensningarna som han genomförde inom militären.

Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert

Information om Carl Bildt (CV, biografi...)
Linda Maxwell, Bryssel (21 november 2000)
linda.maxwell[snabel-a]cec.eu.int

Carl Bildt är född i Halmstad 1949 och flyttade som tonåring med sina föräldrar till Stockholm, där han 1968 tog studenten på Östra Real. Han ägnade sig sedan åt statsvetenskapliga studier vid Stockholms universitet, men avlade aldrig någon examen.

Redan under gymnasietiden var han aktiv i olika organisationer, till exempel elevrådet och SECO (Sveriges Elevers Centralorganisation). Parallellt med sina studier vid Stockholms universitet blev han bland annat ordförande i Fria Moderata Studentförbundet. När Sverige 1976 fick en borgerlig regering engagerades Carl Bildt som medarbetare i kanslihuset och blev med tiden närmaste medarbetare till moderaternas ordförande Gösta Bohman (vars dotter Mia han också gifte sig med - de är numera skilda). 1979 valdes han till riksdagsledamot, men blev samma år utsedd till statssekreterare i det så kallade samordningskansliet, där de tre koalitionspartiernas politik samordnades. 1986 valdes han till ordförande i Moderata Samlingspartiet och var vid valet 1991 given borgerlig statsministerkandidat. Han var statsminister 1991-1994 och har sedan haft flera internationella uppdrag, bland annat som FNs höga representant i Bosnien.

Han har framförallt ägnat sig åt utrikespolitik och överlät under sin statsministertid ekonomin åt den folkpartistiska finansministern Anne Wibble (dotter till Nobelpristagaren i ekonomi Bertil Ohlin).

Vad anser Contra om Noam Chomsky?
Johan Uusitalo, Lund (26 januari 2000)
johan.uusitalo[snabel-a]smalands.lu.se

Låt oss först konstatera att Chomsky främst är språkforskare och att vi saknar kompetens att kommentera hans insatser inom den disciplinen.

När det gäller Chomskys verksamhet som samhällsdebattör är sammanfattningen rak och kort: Chomsky är en skam för det amerikanska samhället

Chomsky är tveklöst en av vänsterns största favoriter, vilket framgår med all önskvärd tydlighet av att han nämns otaliga gånger i mycket uppskattande ordalag i boken "Utran heder" som nyligen publicerats på Röd Press Förlag. I boken öser ett antal vänsterxtremister sin vredes skålar över opinionsbildningen mot kommunismens brott mot mänskligheten.

Chomsky har ända sedan 1960-talet gått kommunismens ärenden. Han har understött diktaturer och massmord varhelst de har förekommit, förutsatt att de har haft kommunistiska förtecken.

Ekonomiprofessorn J Bradford DeLong, vid University of California i Berkeley, har sammanfattat sin kritik av Chomsky på några få sidor på nätet (http://econ161.berkeley.edu/Politics/Chomsky.html).

Bradford DeLong konstaterar att Chomsky tillämpar djupt ohederliga debattmetoder och att han är ytterst selektiv när han presenterar fakta. Hans resonemang om amerikansk politik under efterkrigstiden bygger i stort sett på förvanskningar och snedvridna beskrivningar av vad som inträffat. Chomsky är däremot inställsam till en rad kommunistiska mördare som Fidel Castro, Kim Il-sung och Josef Stalin. Till och med när det gäller de amerikanska insatserna för att störta Hitler bortser Chomsky från verkligheten.

Chomsky må vara en god språkforskare - men vi tillåter oss att tvivla. Som en politisk "tänkare" är han en skam för Amerika.

Jag vill vet lite bra och kort fakta om Winston Churchill. Vem var han och vad gjorde han?
Boel, Höganäs (1 februari 2001)
boel_a_85[snabel-a]hotmail.com

Winston S. Churchill kom från en av Englands ädlaste adelsfamiljer. Han föddes 1874 och fick officersutbildning. Som officer under det brittiska imperiets glansdagar deltog han i operationer på så vitt skilda ställen som Indien och Sudan. Han var också på Kuba som journalist och i Sydafrika under Boerkriget. I Sydafrika blev tillfångatagen av boerna. Han lyckades rymma och blev därmed hjälte hos britterna och kom med den bakgrunden in i parlamentet. Han valdes in som konservativ, men tröttnade snart på de konservativas tullpolitik. Churchill var frihandelsvän och anhängare till "globalisering" och gick därför över till det liberala partiet. Han blev minister redan som 33-åring och avancerade med tiden till marinminister, vilket han var när Första Världskriget bröt ut. Efter en misslyckad operation mot Dardanellerna tvingades han avgå och han tjänstgjorde som stridande officer på Västfronten. Han kom tillbaka in i regeringen, men liberalerna förlorade majoriteten 1922, Churchill tappade både sin ministerpost och sin plats i parlamentet.

Snart var han tillbaka i politiken igen - denna gång som konservativ. Han blev både parlamentsledamot och minister, men åkte ut ur regeringen än en gång.

Under sin tid som "menig" parlamentsledamot började han kritisera regeringens mjuka politik gentemot de framväxande europeiska diktaturerna (Tyskland och Italien i första hand). Inte minst var han kritisk mot premiärminister Neville Chamberlains uppgörelse med Hitler i München 1938, då Chamberlain lovade "fred i vår tid". När det bara ett år senare visade sig att Churchill haft rätt och Chamberlain fel blev Churchill återigen regeringsmedlem - marinminister som vid Första världskrigets utbrott, för att 1940 efterträda Chamberlain som premiärminister.

Winston Churchill blev sedan den store krigsledaren som förde Storbritannien till seger över nationalsocialismen. Hans berömda tal i radio bidrog helt visst till att mobilisera britterna i kampen - "blod, svett och tårar". Segern i kriget belönade britterna med att rösta bort honom från makten 1945. Krigsslutet (men väl Tysklands kapitulation) fick han därför inte uppleva som premiärminister. Han kom dock tillbaka som premiärminister 1951, en post som han behöll till 1955, då han drog sig tillbaka 80 år gammal. Han levde ytterligare tio år.

Winston Churchill var stenhård antikommunist och mycket skeptisk mot Stalin. När de viktigaste förhandlingarna fördes i krigets slutskede (i Potsdam) efterträddes dock Churchill av Clement Attlee och USAs president Franklin Roosevelt hade avlidit. Bordet dukades för Stalin som kunde skapa förutsättningar för fyrtio års diktatur i Öst- och Centraleuropa. Churchill tog sitt ansvar för att försöka driva politiken i en annan riktning och i ett berömt tal i Fulton, Missouri myntade han uttrycket "Järnridån", den som drogs ner från Stettin (Szczecin) vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska Havet. Det var en mycket slagkraftig symbolbild.

När Churchill tvingades sluta som premiärminister gav han sig på att skriva det monumentala historieverket "The Second World War". För det och andra litterära verk fick han Nobelpriset i litteratur (1953). Nobelkommittéerna ville väl hylla denne en av de största européerna, men tyckte säkert att det var lite magstarkt att ge en krigsledare fredspriset. Det blev litteraturpriset istället.

Privat var Winston Churchill storkonsument av både whisky, konjak och cigarrer och levde ett annat än asketiskt liv. Hans vådliga ungdomsäventyr har han skildrat i flera böcker.

Vem var Francisco Franco?
Tomas Vesik Lindell, Storebro (9 februari 2001)
gustavgustav14[snabel-a]hotmail.com

Francisco Franco y Bahamonde var militär och senare politiker. Han föddes 1892 och avancerade redan vid 34 års ålder till generalmajor (då Europas yngste general). När republikanerna (en koalition mellan kommunister, socialister och andra radikala krafter) tog makten i Spanien 1931 berövades Franco sitt militära befäl, trots att han aldrig varit engagerad i politiken. När högern återtog makten 1933 kom Franco tillbaka i aktiv tjänst. Republikanerna kom än en gång till makten 1936 och Franco förflyttades till Kanarieöarna för att vara på avstånd. När olika högergrupper tog till vapen för att stoppa vänsterregeringens revolutionära politik engagerade de snart Franco som från Kanarieöarna flyttade till spanska Marocko och senare tog sig över till det egentliga Spanien i spetsen för de antirepublikanska trupperna.

Mot slutet av 1936 blev Franco överbefälhavare och statschef för det nationalistiska Spanien, men hans maktposition konsoliderades inte förrän de revolutionära krafterna var krossade i det spanska inbördeskriget 1939.

Francos maktposition i Spanien byggde på en koalition mellan fascistiska krafter å ena sidan och katolsk konservatism å andra sidan. Det var en koalition som enbart kunde hållas ihop av det gemensamma motståndet mot vänsterpartierna. Fascisterna arbetade ju i princip för en starkt centraliserad stats- och fackföreningskontrollerad ekonomi, medan den katolska konservatismen lade tyngdpunkten på immateriella värden. Under de första femton åren efter Francos maktövertagande styrdes Spanien av en kombination av fascistinspirerad ekonomisk politik och konservativ politik i övriga frågor. Franco personligen var mer åt det katolska än det fascistiska hållet och mot slutet av 1950-talet luckrade han upp den statskontrollerade ekonomin och genomförde en rad liberala ekonomiska reformer, som blev grunden för stora ekonomiska framsteg. Det var först då Franco på allvar tog kommandot över Spanien. Tidigare hade han mest varit sammanjämkande i en koalition av krafter som mer hade en gemensam motståndare än en gemensam politik.

Franco hade trots detta nästintill oinskränkt makt över Spanien från 1930-talets slut till början av 1970-talet. Men det var mer makt för maktens och stabilitetens skull än för att genomdriva ett visst politiskt program.

En viktig symbolfråga var återinförandet av monarkin, vilket i princip skedde redan 1947. Men eftersom Franco var statschef saknade monarkin Spanien kung. Först efter Francos död 1975 tillträdde Juan Carlos som spansk kung - men det var Franco som valt ut Juan Carlos bland flera tronpretendenter.

Efter tio års snabbt ekonomiskt uppsving under 1960-talet började en alltmer åldrad Franco tappa sinnet för tidens utveckling. Han slog ned den framväxande oppositionen hänsynslöst, men lyckades sitta kvar vid makten ända till sin död i november 1975. Efter Francos död upprättades snabbt en spansk demokrati och de ekonomiska framstegen som avstannat under Francos sista år vid makten tog ny fart.

Jag skulle vilja veta litegran om Bertrand de La Grange. Vad han står för o.s.v.
Hanna (3 januari 2000)
hanna_d[snabel-a]hotmail.com

Bertrand de La Grange är Centralamerika-korrespondent för den stora franska vänstertidningen Le Monde. Han är stationerad i El Salvador, men har bland annat Kuba och Mexiko inom sitt område.

Han är mest känd för sin kritiska bok Marcos: La Genial Impostura (Den geniale bedragaren Marcos) som behandlar de mexikanska zapatisternas (revolutionärer) organisation EZLN och deras ledare. Marcos är inte den "gode revolutionär" som en del andra franska skribenter velat göra honom till utan en lögnhals som genom sin politik skapat en onödig och plågsam konflikt. De La Grange visar att inte ens Marcos biografi är äkta utan att det är fråga om en alltigenom skapad figur. Han hävdar också att Marcos aktivt motarbetar en seger i de mexikanska lokalvalen för vänsterpartiet PRD, eftersom det skulle vara ett svårt slag mot Marcos egna maktambitioner, som förvisso inte ryms inom den demokratiska sfären.

De La Grange gjorde sig under konflikten i Nicaragua så känd hos sandinisterna att han vägrades ackreditering som journalist. När han häromåret besökte Kuba blev han - som alla utländska journalister - skuggad. Men till skillnad från andra så blev han överfallen och misshandlad av säkerhetstjänsten när han besökte en informell presskonferens hos den kubanske dissidenten Vladimiro Roca. När han vid ett tidigare tillfälle besökte Kuba på turistvisum blev han fängslad redan av passpolisen och fick sitta i fängelse två dagar innan han utvisades.

Var Ernesto Che Guevara terrorist eller frihetskämpe? Vilket svaret nu än blir, vill jag gärna ha en förklaring till varför?
Christian Madsén (23 april 2000)
madsen_christ81[snabel-a]hotmail.com

Det entydiga svaret är att han var terrorist.

Ernesto "Che" Guevara tillhörde från ungdomen överklassen i Argentina. Han utbildades till läkare och kunde ha haft en framtid som en människa som gör mänskligheten stora tjänster. Genom hans marxistiska drömmerier blev han istället en plåga för många i Latinamerika. Che reste mycket i Latinamerika och sökte sig gärna till oroshärdar. Som 25-åring (1953) deltog han i oroligheterna i Guatemala, naturligtvis på marxisternas sida. Han var också i Bolivia och Mexiko, där han 1955 anslöt sig till Fidel Castro. Che gjorde Castro sällskap på resan till Kuba 1956 för att där starta ett inbördeskrig. Che blev "commandante", ledare för en "kolonn" och utmärkte sig för sin hårdhet. Han sköt till exempel utan vidare - och naturligtvis utan rättegång - ihjäl en ung gerillasoldat som stulit lite mat.

Förutsättningarna för att genomföra en förändring av regimen på Kuba var goda. Folket var efter latinamerikanska mått mätt välutbildat och diktatorn Fulgencio Batista var sällsynt korrupt. Fidel Castro framställde sig som liberal och vann på det sättet stöd från breda kretsar. Men i Castros omgivning fanns alltså marxister som Che. Han deltog framgångsrikt i maktövertagandet på nyårsdagen 1959 och blev sedan både Riksbankschef och industriminister. Eftersom han saknade ekonomiska kunskaper blev dock resultatet katastrofalt.

Che var starkt sovjetvänlig och var även anhängare av Mao Tse-tungs kulturrevolution. Han inspirerades i sin politik på punkt efter punkt av hur Sovjet gått till väga.

Att vara byråkrat låg dock inte för den rastlöse Che. Han utvecklade tanken att det skulle vara mycket lätt att sätta igång och sedan vinna en marxistisk revolution i Latinamerika. Samla ihop några män med vapen så kommer folket att ansluta sig...

Med den tanken i bagaget reste han 1965 först för att kriga för socialismen i Zaire (Kongo) i Afrika. Med några få förtrogna kom han till Bolivia 1966. Han etablerade en djungelbas och försökte starta ett gerilalkrig. I sin dagbok skrev han dock ärligt att bönderna var helt ointresserade av hans projekt och att det var omöjligt att få lokalbefolkningen att resa sig. Ingen bolivian anslöt sig till de främmande revolutionärerna.

Bolivianska trupper lyckades omringa den lilla gruppen banditer och ta Che och hans kumpaner tillfånga 1967. Che avrättades den 9 oktober 1967. Hans lik begravdes och placerades under asfalt. Dock kom det fram var liket var 1997 och hans lik kunde därefter återföras till Kuba.

Che fick kultstatus på vänsterhåll, där alla marxistiska tankegångar anammades kritiklöst. Av svårförståelig anledning framställdes han som oberoende marxist, fri från sovjetiskt inflytande. Men oberoendet var ju bara ytligt. Han var inte klädd i för stora sovjetiska kostymer. Men hans tankar var mycket sovjetiska. Kuba blev en idealstat, till en del för att diktaturen var så hård att det var svårt att få ut sanningen om vad som hände. Till en del för att den hårda kärnan vänsterextremister i Västvärlden var anhängare av enpartistat, diktatur och våld mot oliktänkande. En inte oväsentlig detalj var säkert de konstnärligt slagkraftiga och karaktäristiska che-bilder som såldes som affischer över hela världen.

Ho Chi Minh?
Diep Trinh, Perstorp (11 februari 2002)
diep.trinh[snabel-a]swipnet.se

Ho Chi Minh var vietnamesisk kommunistledare och med tiden Nordvietnams diktator. Han levde mellan 1890 och 1969. Det är en av många pseudonymer som användes av en man som ursprunmgligen hette Nguyen That Thanh. Ho Chi Minh betyder "Ho som vill ha upplysning". Tidigare använde han ofta pseudonymen Nguyen Ai Quoc (Nguyen Patrioten).

Ho kom från en