Mogens Carlsson är dansk med svenskt påbrå. Han var kommunist. Han trodde på Sovjetunionen. Han ville bege sig dit för att se hur ”arbetarnas eget land” fungerade. Men han fick inget inresevisum.

Han tog saken i egna händer, arbetade sig genom Sverige och Finland till den sovjetiska gränsen, som han tog sig över illegalt. Han anmälde sig vid första gränspostering.

Mogens Carlsson blev omgående fängslad. I två ”rättegångar” dömdes han till 28 års fångläger. Han berättar i boken ”Jag var fånge i Sovjet” om sitt liv i olika fängelser och fånglöäger i Sovjet och hur han till slut blev frisläppt och fick flytta hem till Danmark. Trots det dystra ämnet är det en lättläst och fascinerande bok.

Bland de många fångar Mogens Carlsson träffade fanns bland annat en fånge som en vecka delat cell med en svensk diplomat från Budapest, sannolikt Raoul Wallenberg.

190 sidor. Pris 70:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ boken från vår nätbutik eller betala 110:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.

Här följer avsnittet när Mogens Carlsson illegalt tar sig över gränsen. Det är i den tryckta boken knappt fyra av bokens 189 sidor.

Vi närmade oss hösten. Skörden var slut, och det var mina vänners ferier också. Rita och Margit reste tillbaka till Helsingfors för att fortsätta sina studier. Vädret blev kallare, men luften var hög och klar. Från mitt fönster på husgaveln kunde jag vid klart väder se de dystra ryska vakttornen, som stack upp över skogen i sydöst. Jag måste erkänna att dessa torn fyllde mig med en känsla av obehag. En av de finska gränsvakter som jag kände mycket väl, hade berättat för mig att den mycket omtalade kamelen kunde komma lättare genom nålsögat än en människa kunde komma osedd in i Sovjetunionen. Efter det jag redan sett tvivlade jag inte ett ögonblick på hans ord, men det ökade bara spänningen inom mig.

Här måste jag inskjuta att jag både i Köpenhamn och Stockholm liksom senare i Helsingfors hade sökt visum för legal inresa till Sovjetunionen. Det hade emellertid blivit avslag på alla tre ställena. Av samtalet med ryssarna fick jag den uppfattningen att de bara var intresserade av delegationer och inte av enskilda personer.

Förklaringen var enkel. De många fackförenings- och författardelegationer som besökt Sovjetunionen hade i utlandet gått i god för det stalinistiska tyranniet. Nästan alla hade de okritiskt accepterat den officiella ryska legenden om Sovjetunionens lyckliga folk. Lögnen hade satts i system som det följande exemplet visar. Sovjetregeringen drev under 30-talet ett idealfängelse i Bolsjevo i närheten av Moskva. Detta fängelse besöktes av tusentals utlänningar, som berättade om detta lägerkomplex i mycket positiva ordalag. Det gjorde också politikern Jerzy Gliksman, som jag tidigare berättat om. Som progressiv ledare för Warszawa stad besökte han Bolsjevo i mitten av 30-talet. När han kom hem till Polen gav han en entusiastisk skildring av de nya, humana metoder som man använde i Sovjetunionen vid behandlingen av förbrytare. Några år därefter, den 17 september 1939, trängde ryssarna in i Öst-Polen, och kort efteråt arresterades J. Gliksman och tusentals andra polacker. Han hamnade i ett ryskt koncentrationsläger i den öde och frusna tajgan i norr. Då erfor han att lägret i Sibirien var mera representativt för behandlingen av fångar i Sovjetunionen än det skämtläger han besökt på 30-talet.

Under den tid som gått hade jag sett mig omkring ordentligt och hade också fått tag på en gammal karta över den del av Karelen som nu blivit ockuperad av ryssarna. Jag hade fått den uppfattningen att en gränspassering kunde ske bäst sjövägen. Jag är en mycket god och uthållig simmare. Skulle jag upptäckas av finska eller ryska patrullbåtar, kunde jag kanske undkomma genom att hoppa i vattnet

Äntligen kom dagen. Det var söndagen den 10 september 1950. Jag skrev ett sista brev till en vän i Danmark och antydde att jag illegalt tänkte ta mig över den finsk-ryska gränsen nattetid. Tärningen var kastad. Jag tog avsked av vänner och bekanta. Alla räknade med att jag skulle resa till baka till Helsingfors. Sent på kvällen när mörkret skyddade mig gick jag ned till den lilla båthamnen och valde ut en gammal jolle med åror. Mycket försiktigt rodde jag ut ur den lilla kanalen. Byns ungdomar hade samlats till dans i skogen i närheten. Den friska brisen gjorde att jag hörde skratten och musiken. När jag äntligen nådde öppen sjö, hade vinden tilltagit i styrka och båten rullade starkt. Jag satte upp benen på bänken och tog i med årorna, så att det knakade. Det var motvind och vågorna gick höga. Efter några timmar rann svetten om mig, och jag svor oupphörligt. Båten läckte som en fisksump och var svår att driva framåt. Det var fortfarande långt till gränsstolparna, som markerade den finsk-ryska gränsen. Det var mycket mörkt och omöjligt att orientera sig. Då och då såg jag ett Ijussken från en fyr, men till sist försvann skenet. Bortsett från vågornas plaskande mot båten var allt stilla.

Underliga tankar genomkorsade oupphörligt mitt huvud. Jag är inte vidskeplig men jag känner varsel, och det har jag gjort sedan jag var barn. Jag är inte heller särskilt religiös. Det som folk söker i kyrkan finner jag i naturen. Men mina sinnen var spända till bristningsgränsen, och det måste vara förklaringen till att jag hörde en egendomlig röst, som upprepade gånger sade till mig: Vänd om! Samtidigt vällde en sådan känsla av ängslan över mig att jag inte kan minnas att jag upplevt något liknande. Bara min inrotade envishet och detta att jag inte kunde tolka varningen gjorde att jag fortsatte den ödesdigra resan. Då och då passerade jag öar och holmar i skärgården. Under natten tyckte jag mig flera gånger se silhuetten av ett vakttorn, men jag var inte säker. Det var en usel dödsseglare jag valt. Vattnet stod högt på botten av jollen, och när jag i mörkret stötte mot en sten hände någonting mycket obehagligt. Vid sammanstötningen lade sig båten på sidan, och när jag sprang upp för att rädda min ryggsäck och mina papper rullade den om helt och hållet.

Jag hade råkat i en svår situation. Här låg jag och bökade i det kalla vattnet någonstans mellan Finland och Sovjetunionen utan att veta i vilken riktning jag skulle simma. Efter att ha simmat i vad jag tyckte vara en evighet, gled jag plötsligt in mellan något slags säv. Snart kände jag fast mark under fötterna och kravlade mig i land. Med alla sinnen på spänn stod jag och lyssnade till vågornas skvalp. Inte ett ljud hördes i närheten men långt borta kunde jag höra några hundar skälla. Efter att ha vilat en stund fortsatte jag. Skogen stod tät som en mur, men snart fann jag några väl upptrampade stigar. Jag tvivlade inte ett ögonblick på att dessa stigar användes av de ryska vakterna och att jag när som helst kunde gå rakt i armarna på någon av dem. Eftersom det var mycket troligt att vederbörande i en sådan situation skulle skjuta först och fråga sedan, var jag mycket uppmärksam. Efter en stund stötte jag på ruinerna av en bondgård. En del av gaveln stod fortfarande kvar. Där övernattade jag.

På morgonen vaknade jag i mina våta kläder och hackade tänder. Jag stack ut huvudet och fick omedelbart en obehaglig upplevelse. Bara några hundratals meter längre bort såg jag ett av de ryska vakttornen sticka upp ovanför trädtopparna. Jag kunde tydligt se vakten i tornet som hela tiden vandrade omkring där uppe. Då och då stannade han och såg bort mot den fjärran horisonten med en stor kikare. För att kunna komma till tornet utan att bli sedd var jag tvungen att åla på magen som en indian på krigsstigen. Till all lycka för mig stod skogen tät överallt, men plötsligt stötte jag på ett cirka 30 meter brett vattendrag. På den andra sidan kunde jag se en lång manskapsbarack, som låg alldeles under tornet. Jag kände mig som Moses när han blickade in i det förlovade landet. Jag var vid målet för min långa resa. När vakten tog en paus i sin vandring uppe i tornet, tog jag av mig kläderna, och klädd i endast ett par röda badbyxor sam jag raskt över till den andra sidan. Det som för ögonblicket betydde någonting var att inte bli sedd. När jag sedan skulle ge mig till känna hade ryssarna större anledning att tro på min berättelse. När jag till sist stod framför dörren till baracken bultade mitt hjärta så starkt att jag trodde man kunde höra det där inne.

Så småningom gav mitt bankande på dörren resultat. Jag hörde raska steg, och dörren öppnades av en ung soldat i den ryska armens sommaruniform. Jag tror inte att Stanley och Livingstone kan ha sett mer förvånat på varandra än vi gjorde denna septembermorgon. Ryssen stirrade på min nästan nakna uppenbarelse, till synes utan att förstå vad han såg. Han svalde ett par gånger och ville säga något, men det kom inte fram ett Ijud. Jag försökte rädda situationen genom att presentera mig på ryska. I ryggsäcken hade jag en dansk-rysk parlör, och i den hade jag lärt mig några ryska ord. När ryssen hörde min röst, vaknade han upp och tog ett gevär. Han gjorde en laddningsrörelse och riktade geväret mot mitt underliv samtidigt som han ropade: Ruka na verk. Mina inälvor kravlade sig ett etage högre upp, medan jag långsamt Iyfte mina händer. Soldaten visslade skarpt, och ett ögonblick senare var vi omringade av soldater, som skrek i munnen på varandra: Skolko tjelovek? De ville veta hur många som hade passerat gränsen. Med hjälp av gester Iyckades jag göra klart för dem att jag var ensam.

Det var vild uppståndelse i det ryska lägret, det kunde jag både se och höra. Jag hade, om jag så får säga, tagit dem på sängen, och jag tror det var det som plågade dem. Mitt bagage hämtades och undersöktes. Medan detta pågick fördes jag till ett annat rum, och två vakter ställdes upp utanför dörren. Det rum där jag befann mig var något slags vaktstuga. Soldater kom och gick hela tiden. På väggarna i rummet hängde flera bilder av partiets ledande män. Jag kände igen A. Zjdanov, medlem av politbyrån och under Leningrads belägring chef för ett frontavsnitt. Efter mordet på S. M. Kirov, den 1 december 1934, blev Zjdanov dennes efterträdare som partisekreterare i Leningrad. 1946 blev han sekreterare för Centralkommittén i Moskva. Han dog under mystiska omständigheter den 31 augusti 1948.

De unga soldaterna från gränskommandot betraktade mig lika nyfiket som jag såg på dem. De var vänliga och ville gärna tala med mig. De titulerade mig tovaritj, kamrat, och det var jag mycket stolt över. En officer med barskt utseende kom litet senare för att ställa i ordning en rapport, men eftersom han kunde lika litet engelska som jag kunde ryska blev inte samtalet så lyckat.

Plötsligt kom en ung soldat. Han bar en hög, vit hatt och hade en hammare i handen. Det var lägerkocken. Genom att slå på en järnstång med hammaren gjorde han oss uppmärksamma på att frukosten var serverad. Redan vid detta tillfälle började jag förvåna mig. Jag fick sätta mig ned vid ett stort ohyvlat träbord ute i det fria och fick samma mat som soldaterna. Jag var hungrig som en varg efter nattens ansträngningar och slukade de tre stora brödstycken som kocken hade lagt framför mig. När jag kom till gröten var jag tvungen ge upp. Den bestod av otröskad havre och var kall. Den serverades utan socker eller marmelad. Då visste jag inte att jag skulle få äta denna förbannade gröt varje dag i ungefär fem år. När kocken på nytt visade sig förklarade han på tyska att jag hade gjort någonting mycket fult. Min brödranson, som jag redan hade ätit upp, var beräknad för 24 timmar- ett stycke morgon, middag och kväll. Jag hade mycket att lära.