Zimbabwe lyckades genomföra en oblodig övergång från den vita minoritetsregeringen under Ian Smith via Abel Muzorewa till Robert Mugabe. Med Mugabes socialistiska retorik var det förvånande att det inte blev en större katastrof när hans parti 1980 kom till makten. Förklaringen var att Mugabe trots sin socialistiska ideologi lät kapitalismen råda inom den för landet viktiga jordbrukssektorn. Zimbabwes jordbruk har – till skillnad från situationen i många andra afrikanska länder – varit utomordentligt effektivt. Det har varit organiserat i ett begränsat antal “farmer”, där de tidigare ägarna har kunnat fortsätta sin verksamhet, trots att de haft vit hudfärg. Det rationella, exportorienterade, storjordbruket har på ett fördelaktigt sätt kompletterats med ett för den lokala marknaden inriktat småjordbruk, där det huvudsakligen varit svarta självägande bönder som svarat för driften. Deras inkomster har dock av naturliga skäl legat på en annan och mycket lägre nivå jämfört med de vita storgodsägarna, vars förfäder fyra-fem generationer tillbaka byggde upp verksamheten.
Robert Mugabe insåg den moderna jordbruksdriftens nationalekonomiska betydelse och höll fingrarna borta i mer än femton år. Ända till 1997.
Den politiska situationen i Zimbabwe ger inte utrymme för någon politisk opposition, kort sagt, landet är numera en diktatur. De avvikande rösterna från den svarta befolkningsmajoriteten, Abel Muzorewa, Ndabadinge Sithole och Joshua Nkomo, är de mest kända namnen, har pacificerats. Genom knep i samband med valen eller genom att de har fängslats för kortare eller längre tid. Den vita minoritetens rätt till tjugo av parlamentets hundra platser upphörde efter en övergångstid och sedan dess har det i praktiken rått en enpartistat, med Robert Mugabe som enväldig härskare.
Robert Mugabe förklarade 1997 att 1500 storjordbruk skulle konfiskeras av staten utan att de nuvarande ägarna skulle få någon som helst ersättning. Stöld brukar sådant kallas i klartext. Statens inkomster av denna stöldoperation skulle användas för att betala förhöjda pensioner till före detta gerillasoldater, som anser att de slutfört sitt livsverk i och med att Mugabe kom till makten och nu, utan att behöva arbeta ska kunna lyfta en generös pension. Konfiskationen handlade om en tredjedel av de jordbruk som drivs för exportmarknaderna. Ägarna var huvudsakligen de personer som valde att stanna kvar och driva sin företag istället för att sälja och flytta när Mugabe kom till makten för 17 år sedan. (Det kan noteras att Zimbabwes en gång ganska stora vita befolkning har halverats sedan Mugabe tog över).
Inte ens Zimbabwe, vars ekonomi på grund av Mugabes socialistiska inställning har gått kräftgång som få, klarade dock av att obemärkt genomföra sådana skamgrepp som Mugabe föreslog. Förtroendet för Zimbabwe sjönk drastiskt på den internationella marknaden. På två månader har Zimbabwes dollar fallit med 46 procent. Och nu behöver Mugabe stöd från såväl Världsbanken som EU. Det stödet kommer bara om Mugabe ger upp planerna på att stjäla marken från de mest effektiva jordbrukarna i landet.
Den eftergiften har han ännu inte gjort. Men de ekonomiska realiteterna kan tvinga honom till det.