I förra utgåvan av Veckans Contra diskuterade vi förutsättningarna att bilda ett “grundlagsparti”, när partierna på allvar diskuterade möjligheterna att manipulera Riksdagsordningen (en “halv” grundlag, som inte kan ändras hur som helst). Nu backade partierna på den punkten. Men resultatet blev inte mycket bättre.
Går man ut och begär väljarnas röster på ett visst program är det minsta man kan begära att de valda sedan åtminstone försöker arbeta för det program de blivit valda på. Nu har Alliansens fyra partier förklarat att de inte ens tänker rösta på sina egna förslag. De har dessutom gett regeringen och dess kommunistiska stödparti carte blanche att komma med vilka dåraktiga förslag som helst. Alliansen kommer att lägga ner sina röster, så länge det handlar om en budgetfråga.
Vad som är en budgetfråga kan alltid diskuteras. Givet är att Löfven och hans gäng framöver kommer att lägga in så mycket som möjligt i budgeten för att få det behandlat som en budgetfråga. Ta skolpolitiken som ett exempel, en ändring i läroplanen eller betygssystemet kan alltid kamoufleras som en budgetfråga, eftersom det krävs pengar för att trycka nya läroplaner och kanske lönejusteringar för att få lärarna att sätta fler betyg. Men så länge det definieras som en budgetfråga har Alliansen lovat att lägga sig platt. Har väljarna valt 141 riksdagsledamöter med löner i 60 000-kronorsklassen för att de inte ens ska rösta på sina egna förslag? Så är det naturligtvis inte. De valda har en självklar skyldighet att arbeta för det de gått till val på. Decemberöverenskommelsen innebär att de valda ska svika väljarna. På det har man svårt att bli omvald. Vem vill rösta på någon som inte ens röstar på sitt eget program när det blir skarpt läge?
Många inom Alliansen, framförallt moderater, har insett detta och protesterar högljutt. Men de enda som säger något är de som är borta från den svenska partipolitiken. Förre partiledaren Ulf Adelsohn, moderaternas affischnamn i Europaparlamentet Gunnar Hökmark, förra kulturministern Cecilia Stegö Chiló, förre försvarsministern Mikael Odenberg. Ingen på en central position i Sverige vågar sig på ett enda knyst.
Sverigedemokraterna bryr sig i praktiken bara om en fråga. Detta, kombinerat med Alliansens kapitulation, innebär att Sverige under de kommande fyra åren kommer att sakna en riktig opposition. Det är ett svårt slag mot grunderna för vårt demokratiska system.