I dagarna pågår ordkriget om BP. Barack Obama sa länge “British Petroleum” för att understryka att det var utlänningar som låg bakom oljekatastrofen i Mexikanska Golfen. Det tog många dagar för honom att lära sig att “BP” numera bara ska uttydas “BP”. Han ville gärna hitta en syndabock. En som han dessutom skulle försöka plocka av så mycket pengar som möjligt.
Det fanns en annan politisk ledare som blev orolig över Obamas angreppsvinkel. David Cameron, Storbritanniens nye premiärminister. Här försökte en utländsk statschef plocka av landets största skattebetalare förmågan att betala skatt. Och därtill är förhållandet det att BP är största investeringen för flertalet brittiska pensionsfonder. BPs generösa utdelningar betalar i praktiken de brittiska pensionärernas pensioner! Skulle BP dra ner sin utdelning skulle många pensionsfonder inte klara av att hålla vad de lovat till sina pensionärer.
David Cameron och Barack Obama har talats vid per telefon. Meningarna var delade. Obama vill för väljarna i Louisiana och Alabama visa att han får den utländske skurken att betala för vad han ställt till med. Cameron vill rädda den brittiska statens (med underskott som nästan bara överträffas av Grekland och USA) skatteintäkter och dessutom se till att de väljare som är pensionärer inte drabbas av ekonomiska svårigheter. BP betalar varje kvartal ut 21 miljarder kronor i utdelning. Mycket går till just brittiska pensionärer.
Visst ska BP betala för vad de (och deras underleverantörer) ställt till med). Men det är märkligt när Obama kräver en fond kontrollerad av amerikanska staten. BP är en rättskapabel juridisk person som borde kunna stå direkt för alla skadestånd som betalas. Annat var det den 11 september. Osama bin Ladin, som är den som egentligen borde betala allt, har ju hittills lyckats hålla sig undan. BP kommer aldrig att lyckas hålla sig undan, för då tjänar de inga pengar.
Vad vi lär oss av BPs affärer är att investeringar i aktier är riskfyllda. En trygg och säker investering i Storbritanniens största företag, sällsynt välskött och med en generös utdelningspolitik förvandlas från 19 till 20 april till en osäker lott, som i värsta fall skulle kunna bli helt värdelös. För den risken ska investeraren naturligtvis ha bra betalt. Men investeraren måste vara medveten om att det är en risk han tar.
I USA har det sedan länge pågått en politisk diskussion om det är rimligt att satsa pensionärernas pengar i något så riskfyllt som aktier. När förre presidenten George W Bush föreslog detta för att höja avkastningen på pensionsmedlen klagade demokraterna på de höga riskerna och än har inget sådant skett i USA. Premiepensionen enligt närmast svensk modell var ett mål för Bush, denna “högerpolitik” stoppades av oppositionen! I Sverige har det rått största enighet kring politiken (alla utom Vänsterpartiet har varit med).
Men nu tar Sverige ytterligare ett steg. I slutet av maj la svenska staten om placeringspolitiken för Sjunde AP-fonden som sköter om pengarna som placeras i premiepensionen. Omläggningen har skett i det tysta och under största politisk enighet. Det är som tidigare fritt fram för den som vill att själv välja var pensionspengarna ska placeras. För den som inte väljer sköter staten placeringarna. Det har hittills gått till så att staten placerat ungefär som den genomsnittlige premiepensionsspararen – 80-90 procent i aktier och 10-20 procent i obligationer. Nu är det andra regler som gäller. Den sparare som inte själv bestämmer kommer att placera i 150 procent aktier! Just det 150 procent. Den som väljer själv har inte möjlighet att placera mer än 100 procent i aktier, men för de sparare som inte engagerar sig ska alltså risknivån drivas upp till 150 procent, vilket sker genom placeringar i olika “derivatinstrument”, dvs de högriskinvesteringar som Du vanligen hör talas om när företag i den finansiella sektorn havererar. De instrument som var centrala i den senaste finanskrisen och som många vill belägga med extra skatter eller reglera särskilt hårt. Det är sedan den 24 maj 2010 standardinvesteringen för den vanlige oengagerade svenske småspararens pensioner!
Hittills har det varit den typiska investeringen för extremt riskvilliga och förmögna personer. Nu är det sedan några veckor standardmodellen för alla* svenskar som inte engagerar sig tillräckligt för att bestämma själv. Politikerna tar en hög risk. På Din bekostnad.
*Den här modellen gäller bara för personer under 55 år. Sedan trappas risken successivt ner, så vid 65 år är risken nere på 100 procent aktier och när Du är 75 år eller mer är risken nere på 52,5 procent aktier.