Finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Peter Norman brukar vid olika tillfällen hävda att det är bankernas aktieägare och inte skattebetalarna som ska betala om bankerna hamnar på obestånd. Detta kan vid en första anblick låta rimligt. Men tittar man på saken närmare så finns det en hel del luckor i resonemanget. Herrarna Borg och Norman är i högsta grad inblandade i ett spel där det gäller att flytta Svarte Petter någon annanstans. De tycks få medias uppbackning i att det inte är skattebetalarna som ska betala. Och då ska naturligtvis bankernas ägare stå för notan. Eller?
Grundprincipen för den moderna nationens finansiella system är att det finns en fungerande stat. Och en fungerande stat har en fungerande valuta. Den fungerande staten betalar räntor och amorteringar på sina skulder och därför har man sedan gammalt haft statslåneräntan som måttet på en riskfri ränta. Alla annan utlåning är mer riskfylld och kräver alltså högre ränta.
Det här gäller naturligtvis bara om staten är välordnad och modern. Att låna ut till länder som Argentina eller Zimbabwe har stått många långivare (ofta pensionsfonder) dyrt. Men i den “civiliserade” världen har definitionen på en riskfri placering varit statsobligationer och återbetalning har alltid skett.
Sjutton europeiska länder har avstått från ett av de kännetecken som traditionellt gällt för en väl fungerande stat. De har delegerat utgivningen av betalningsmedel och penningpolitiken till Europeiska Centralbanken (ECB). Men länderna har själva stått för upplåningen och de har gett ut egna statsobliagationer. Under tiden sedan eurons införande 1999 (då var tio länder med) har marknaden betraktat de deltagande ländernas upplåning som säker. Räntan har varit densamma, oavsett vilket land som lånat. Grekland, Spanien och Portugal har utnyttjat detta för att fortsätta att driva sina länder med stora ekonomiska underskott. Lånen har varit billiga och istället för att rätta munnen efter matsäcken har man lånat. Så sent som i början av 2011 försäkrade företrädare för EU att det gick att lita på alla sjutton ländernas upplåning. Det var Anders Borgs och riksbankschefen Stefan Ingves europeiska kollegor som stod för uttalandena, liksom en rad statsministrar och EU-kommissionens ordförande Manuel Barroso. Marknaden började dock alltmer misstro försäkringarna och det uppstod ränteskillnader mellan euroländernas statsobligationer. Marknaden litade inte på politikernas uttalanden. De gjorde nya uttalanden och kom med nya försäkringar. Tills de plötsligt vände 180 grader. Nu skulle de privatägda bankerna tvingas att skriva ner värdet på grekiska statsobligationer med 50 procent. Trots att de bara någon månad tidigare garanterat att man kunde lita på alla euroländerna. Anmärkningsvärt nog skulle inte samma nedskrivning göras för de statsobligationer som innehades av ECB. Ja, egentligen var det inte så märkligt, ECB hade använts som redskap för att rädda regeringar och banker som haft grekiska statsobligationer och skulle de skrivas ned med 50 procent skulle själva ECB hamna på obestånd och därmed skulle hela euro-systemet rasa. Men bankerna skulle tvingas acceptera nedskrivningar, trots att Europas politiker mangrant och unisont bara några månader tidigare försäkrat att ECB och EU gemensamt garanterade återbetalningarna på grekiska statsobligationer. Av svenska finansiella institutioner var det bara en som litade på politikernas uttalanden, den statliga Tredje AP-fonden som glatt placerade nästan 3 miljarder av svenska pensionssparares pengar i grekiska statsobligationer. Räntan var ju bra och risken noll! De svenska bankerna gick däremot inte på bluffen. Men en del har lånat ut till andra europeiska banker, som kanske i sin tur har lånat ut till grekiska staten. I de flesta fallen har man dock varit försiktiga och köpt CDS-er, Credit Default Switches, ett slags försäkring som betalar skulden om låntagaren inte kan betala. Men då uppstår två problem, dels om den som gett den här garantin kan betala (under finanskrisen 2008 kunde det amerikanska försäkringsbolaget AIG, som var störst på CDS-marknaden inte betala och gick i konkurs), dels när det är fråga om en betalningsinställelse. De manipulerande politikerna försöker nu få det till att grekiska staten inte ska göra en default, bara förhandla till sig 50 procents rabatt på sina återbetalningar och den rabatten ska de få med hänvisning till hotet att går ni inte med på 50 procent blir det inga pengar alls (och då skulle CDS-en träda in, men det skulle bli en så stor ansträngning för systemet att CDS-utgivarna troligen inte skulle klara sina åtaganden). Nästa steg är att när ett antal banker på kontinenten fallit på grund av grekiska statens ansvarslösa politik så ska berörda stater rycka in med kapitaltillskott och ta över bankerna.
Vi kan sammanfatta det som att staterna i samråd utlovar att de ska betala och att de garanterar varandra. En del banker tror på detta. Euro-länderna kryper ur garantin, varefter de banker som litat på politikerna havererar, därefter tar politikerna skattebetalarnas pengar och använder dem för att ta över banker som tidigare ägts av numera ruinerade privata aktieägare.
Med den här lite djupare bakgrunden blir det i alla fall inte moraliskt rimligt att det är aktieägare i privatägda banker som ska stå för notan när det är grekiska (portugisiska, spanska, irländska och italienska) politiker som är skurkarna och som fått uppbackning av sina kollegor i övriga euroländer. Än mindre rimligt är det att Sverige ska vara med ens på ett litet hörn när svenska folket genom folkomröstningen 2003 räddat de svenska politikerna från att hamna i euroträsket. Visserligen var flertalet ledande svenska bankmän förespråkare för euron, men aktieägarna var det knappast. Och politikerna ska rimligen rätta sig efter klara order från folket i en folkomröstning. Och av de ledande bankmän som var uttalat emot euron har staten redan tagit banken ifrån Sven Hagströmer (HQ Bank) i en annan och tveksam historia.