De ledande politikerna har mer eller mindre målat in sig i ett hörn. De går till val för att ge Alliansen eller det rödgröna blocket makten. Trots att det mycket väl kan bli så att inget av blocken når egen majoritet så vägrar man hårdnackat att tala med representanter för det som för närvarande är tredje största parti i opinionsundersökningarna. Utan att “tala” med Sverigedemokraterna har dock de rödgröna anpassat sina yrkanden i skattefrågan så att de tillsammans med Sverigedemokraterna skulle få majoritet i delfrågan om den “lägre skiktgränsen”. Längre än så gick inte “beröringsskräcken”. För att sedan vid den kritiska omröstningen se till att regeringen vann genom att låta två ledande Socialdemokrater “missa” själva omröstningen.
Stefan Löfven har framgångsrikt styrt tillbaka Socialdemokratiska Partiet till Göran Perssons modell, att gå till val på ett rent socialdemokratiskt program. Mona Sahlin försökte driva linjen om ett S-MP-block, men fick på bara några dagar efter det offentliga tillkännagivandet om samarbete i tjugo år (!) backa och släppa in kommunisterna i Vänsterpartiet i gemenskapen. Så gick det som det gick i valet 2010 och för Mona Sahlin. Det var framförallt rabiata socialister i LO som körde över Mona Sahlin och tvingade in Vänsterpartiet i samarbetet. Efter den överkörningen var Mona Sahlins ställning inom partiet och politiken pulveriserad. Hon skulle som partiledare försvara en position som hon inte själv trodde på. Håkan Juholt blev partiledare efter Mona Sahlins fall. Hans uppfattning låg nära den majoritetslinje som kört över Mona Sahlin. Väljarna gillade den inte. Och Håkan Juholts eget uppträdande gjorde att den inställningen cementerades. Opinionssiffrorna sjönk tills Juholt tvangs avgå.
Det är mot den bakgrunden som Stefan Löfven har positionerat sig inför valet 2014. Han väljer att S ska gå fram ensamma i valet, som på Göran Perssons tid. Han säger också att Miljöpartiet är en naturlig samarbetspartner för S, men öppnar för samarbete med alla partier utom Sverigedemokraterna. Kan sakligt sätt tyckas lite märkligt att utesluta dem, eftersom Sverigedemokraterna är det parti som brukar stå upp för de idéer som var Socialdemokraternas för tjugo-trettio år sedan. Förutsättningarna för samarbete borde finnas. Men det ska ju mer till än gemensamma åsikter för att det ska bli samarbete i praktiken.
Regeringen har en mycket stark ställning i den svenska modellen. Riksdagen har inflytande vid ett tillfälle. När en statsminister väljs eller avsätts. Från och med 2014 kommer en ny grundlag att tillämpas som ger Riksdagen ytterligare lite inflytande. Istället för att bara sitta kvar (som 2010) måste statsministern efter valet utsättas för en obligatorisk förtroendeomröstning. Då gäller det inte att få så många ja-röster som möjligt, utan så få nej-röster som möjligt. Reglerna om omröstning för statsminister har gällt länge, men de har inte aktualiserats efter varje val. 1973 kunde Olof Palme sitta kvar, trots att det stod 175-175 i Riksdagen (“lotteririksdagen”). Det blev aldrig någon omröstning om hans ställning som statsminister. Med dagens grundlag hade han kunnat få sparken av lotten – men dagens grundlag har också minskat antalet ledamöter från 350 till 349 för att undvika ett sådant dödläge som 1973-1976. År 1978 valdes Ola Ullsten till statsminister med 39 ja-röster, 66 nej-röster och 215 ledamöter som avstod. Bara folkpartisterna röstade ja, men eftersom socialdemokraterna och centern la ner sina röster blev Ullsten vald.
Stefan Löfven har genom ett utspel i veckan öppnat för samarbete över blockgränsen. Han är naturligtvis främst intresserad av att ge socialdemokraterna och sig själv så stort inflytande som möjligt. Vi ska inte förledas att tro att han har några ädla motiv för sin linje. Men han anpassar åtminstone sin linje till verkligheten. En verklighet som säger att det kan bli så att inget blocken har majoritet (så är det redan idag, men Sverigedemokraterna har inte ställt upp på att fälla regeringen). Helt klart är att Sverigedemokraterna 2010 skulle ha röstat nej till Mona Sahlin som statsminister, eftersom hon agerat på ett sätt som gjort henne till Sverigedemokraternas speciella hatobjekt inom socialdemokratin. Stefan Löfven har inte alls samma badwill inom Sverigedemokraterna, och det är fullt tänkbart att de skulle inta en mer tolerant hållning gentemot honom. I situationen att de rödgröna skulle bli större än Alliansen kommer Sverigedemokraterna att utöva ett reellt inflytande. Att rösta emot Stefan Löfven eller att lägga ner sina röster (eller rentav rösta för, men då måste Löfven ge dem några köttbitar som han säkert inte är beredd att släppa kort efter ett val när han i kampanjen lovat att inte prata med dem).
Alterantiven i svensk politik har varit två låsta alternativ. Som var för sig inte fått majoritet. Hur vore det att öppna för diskussion i olika frågor och låta Riksdagen få det inflytande de har i teorin också i praktiken? Det vill säga tvinga regeringen att jobba för att få majoritet i varje fråga istället för att räkna med “röstboskapen” i Riksdagen. Då ingår det att alla faktiskt måste tala med alla. Både Reinfeldt och Löfven måste lära sig att tala med Åkesson, men också med varandra. Det senare är nog så viktigt. Och en chans för svenska folket att via Riksdagen få inflytande på den politik som förs i landet. I varje fråga och inte bara i frågan vem som väljs till statsminister.