Donald Trump har gjort en rivstart som ger honom många pluspoäng bland contraiter. Men det finns också två viktiga punkter där Trumps vallöften är sådana att de snarare borde hyllas av vänstern än av Contras läsare. Dels gäller det den svajiga inställningen till Putin-regimen i Ryssland och NATO. Dels inställning till globalisering och frihandel.
Ryssland var på väg mot ett demokratiskt styrelseskick för tjugo år sedan. Men under Putins tid vid makten har det successivt varit fråga om en återgång till gamla onda tider. Ockupation och annektering av delar av Ukraina och Georgien talar sitt tydliga språk. Militär återuppbyggnad och en alltmer aggressiv utrikespolitik understryker saken. Ronald Reagans framgångar i politiken mot Sovjetunionen borde ha lärt oss att det bara finns ett språk som ryssarna förstår. Att sätta hårt mot hårt och att utnyttja Västerlandets överlägsna ekonomi för att förklara för dem var skåpet ska stå. Trump har också uttalat sin svajande tilltro till NATO, den organisationen som sedan 1949 garanterat Västerlandet en bestående fred och frihet även under tider av sovjetisk och rysk aggression. Även om Storbritanniens premiärminister Theresa May efter sitt besök i Vita huset lät tillkännage att hon fått hundraprocentiga garantier från Trump om stöd för NATO, så känner vi oss osäkra på om man verkligen kan lita på det.
När det gäller inställningen till globalisering och frihandel är Trumps uttalade politik däremot väl i linje med vad den vänsterextrema organisationen Attac förespråkat. Isolationism, tullar, handelsregleringar. Trump har redan sagt att USA inte ska gå vidare med frihandelsförhandlingarna i TTIP (Europa) och det redan färdiga (men inte ratificerade) frihandelsavtalet TTP (Stillahavsländerna). Det är logiskt sett märkligt att Trump inte hyllas som en hjälte av Attac, eftersom organisationen länge drivit samma åsikter som de som förfäktas av Trump. Trumps invändningar mot frihandelsavtalen är att de skulle kosta amerikanska arbetare jobb. Men i själva verket kostar uteblivna frihandelsavtal amerikanska arbetare annat än jobb, nämligen högre priser på många viktiga konsumtionsvaror. För enstaka personer kan det vara annorlunda, men för genomsnittet amerikaner kommer Trumps politik att kosta i förlorat välstånd. Den tull mot Mexiko som han föreslagit leder också till högre priser. Tullen är för närvarande noll procent (enligt NAFTA-avtalet), många företag har byggt upp leveranskedjor med vissa produktionsmoment i USA, andra i Mexiko. Med ett tjugoprocentigt påslag på mexikanska varor är det utan tvekan så att många amerikaner, särskilt då mindre välbeställda amerikaner, skulle få det avsevärt sämre ställt ekonomiskt om Trump förverkligar sina avsikter.
Även om många av Trumps åsikter stämmer väl överens med vänsterns finns det andra där han gör bra ifrån sig. Han är beredd att ta itu med klimathysterin. Han släpper loss för utbyggnad av viktiga olje- och gasledningar. Han lovar att avskaffa Dodd-Frank Act som infördes 2010 efter finanskrisen. Lagstiftningen innehåller 2300 sidor med detaljerade regler för banker och finansföretag och beräknades kosta bankerna (och därmed deras kunder) 36 miljarder dollar 2016. Han ska riva upp de värsta galenskaperna i Obamacare (som drivit upp sjukvårdskostnaderna i USA markant), men han tänker märk väl behålla någon form av brett sjukförsäkringsskydd. Han stoppade utbetalningen av 221 miljoner dollar till Palestinska myndigheten, ett beslut som Barack Obama fattade sin sista förmiddag som president, den 20 januari. Han har nominerat en utmärkt kandidat till den vakanta posten i Högsta Domstolen (som när han fick sin nuvarande höga domarpost i Denver godkändes av Senaten utan votering – både Demokrater och Republikaner tyckte att det var en utmärkt domare). Dock verkar det nu som om Demokraterna tänker ge igen för att Republikanerna förhalade prövningen av den domare som föreslagits av Barack Obama, Merick Garland, till efter valet.
Många av besluten som Donald Trump fattat har varit så kallade Executive Orders, beslut som inte förankrats i Kongressen. Med republikansk majoritet i Kongressens bägge kamrar borde det vara läge att låta Kongressen fatta besluten. Men dels har det handlat om att göra en del av Obamas sista Executive Orders ogjorda (och det sker genom en ny Executive Order, dels är det just sådana beslut som kan fattas med kort varsel och genomföras snabbt, dels har Obama under senare år tagit till Executive Orders i övermått. När Trump använder sig av den metoden har vägen beretts av Barack Obama.