Under de gångna veckorna har det skrikits i media om “vanvård” på “vinstdrivande vårdbolag”. Politikerna som är ansvariga har kommit med det ena dumma uttalandet efter det andra och med hull och hår köpt vad inte särskilt insatta journalister skrivit. Mindre välbetänkta beslut har fattats i mer eller mindre panik. Ta det här med att blöjor har vägts. Blöjor vägs enligt tillverkarens instruktioner under några dagar för att dels välja rätt sorts blöja, dels få en uppfattning om patientens vätskeintag. God medicinsk praxis alltså. Inget att förfasa sig över. Men det har både tidningar och politiker gjort. De har blivit förespråkare för sämre vård, fast de inte inser det. Enstaka klagomål från personalen eller anhöriga ges i dagens hysteriska tonläge gärna generella former och slutsatser dras från sådant som är avvikande, inte från sådant som är normalt. Det är livsfarligt för patienterna om politiker börjar reagera kortsiktigt på tidningsartiklar.
Tidningsartiklar och undersökande journalistik är utmärkta och viktiga inslag i politiken och i medborgarnas ansträngningar att få en bra (och kostnadseffektiv) offentlig sektor. Men bra beslut fattas inte i panik utan efter eftertanke och utredningar. Med hänsyn till “larmrapporterna”, men med dem bara som bakgrundsinformation och seriöst arbete som huvudsakligt beslutsunderlag.
I Sverige finns det omkring 2000 vårdboenden för åldringar. Dessa fungerar olika och drivs av en rad huvudmän. Många kommunala, men också många ideella institutioner som Röda Korset, Svenska Kyrkan (Ersta, Stora Sköndal med flera), Stiftelsen Pauvres Honteux osv, men också av vinstdrivande företag.
Vård är en verksamhet med typiska smådriftsfördelar. Leverans sker vid möte mellan personalen och patienten och behoven är individuella. Det löpande bandet och massproduktion är inte lämpliga. Kommunala jätteanläggningar som Råcksta Sjukhus (som numera går under namnet Koppargården och drivs av Carema) har det sällan gått att få ordning på. Vare sig för offentliga eller privata aktörer. En orsak är låg status och låga löner för personalen i branschen. Något som inneburit att det i stor utsträckning är anställda med lägre engagemang och mindre intresse att göra ett bra arbete som finns i branschen, jämfört med mer dynamiska områden där lönerna är bättre. En snabb löneökning skulle dock inte förbättra situationen. Fikarasterna skulle bli lika långa och engagemanget lika lågt, så länge man inte bytt ut hela personalkåren.
Visserligen kan friare utvecklingsmöjligheter i ett privat drivet vårdboende leda till att saker och ting fungerar bättre, men det är inte säkert, eftersom verksamheten dels är underkastade strikta kommunala regleringar, dels i den mån det handlar om kedjeföretag lämnar lika lite utrymme för individuella initiativ som kommunala anläggningar.
Ett bidragande problem är att kommunerna (och landstingen) är usla upphandlare. Det enda som är enkelt i en offentlig upphandling är priset. Allt annat blir svårt. En upphandling kan gå till så att priset kanske sätts till 50 procent av bedömningen och sedan ska annat, som utvecklingskapacitet, utbildningsnivå på personalen och (den senaste flugan) “värdegrund” tillmätas kanske 15 procent var. För att få en bra “värdegrund” hyr man in en konsult som skriver fina PM som imponerar på de kommunala upphandlarna. Den som verkligen skulle göra ett bra jobb, den lille empatiske företagaren som vigt sitt liv åt tjänande vård och omsorg är chanslös. Han/hon kommer aldrig att kunna författa det floskelinriktade PM som kollrar bort kommunala upphandlare. Carema, Attendo och de andra storföretagen gör det däremot enkelt. De har särskilt anställda för att sköta uppgiften.
De upphandlande organen har dessutom dålig koll på vad de gör. Aftonbladet började rota i Socialstyrelsens material och konstaterade raskt att de 20 sämsta vårdboendena i landet samtliga var kommunala. Och att av de 20 bästa var 3 privata, vilket ganska exakt svarade mot de 14 procent av vårdboendena i landet som drivs av privata företag. Det visade sig dock att Socialstyrelsens insamlade material mest innehöll snömos. Blanketterna var fel ifyllda och fel sammanställda, de gick inte att lita på. Ingen vet hur det egentligen fungerar. All information i media bygger på anekdotiska berättelser, inget på systematiskt sammanställda fakta.
Vi måste därför nöja oss med mer generella resonemang för att dra slutsatsen om de privata vårdföretagens roll i samhället.
Kommunala monopol är det sämsta tänkbara. Institutionerna blir raskt till en försörjningsinrättning för personalen. Det är att vända upp och ner på verkligheten. En vårdinrättning (lika lite som en livsmedelsbutik eller en bilfabrik) är INTE en försörjningsinrättning för de anställda. Det är organisation som ska tillgodose behov av vård (mat eller bilar). För att göra det behövs det personal som fungerar bra. Men det är inte det primära. Det primära är uppgiften som ska utföras. Det är också alltid svårt att göra sig av med dåligt fungerande organisationer inom den offentliga sektorn. Är det fråga om offentligt upphandlade tjänster så är situationen en helt annan. Den som inte sköter sig åker ut vid nästa upphandling. I kommunen skulle visserligen kommunalrådet kunna få sparken i nästa val, men det är sällan så smala verksamheter som vården blir avgörande för valutgången.
Det privata företag som vill vara med på marknaden måste sköta sig bättre än andra. Gör man inte det blir det ingen vinst. Låga kostnader är naturligtvis bra, men låga kostnader som går ut över kvalitén är katastrofala för ett privatägt företag. Det blir inga nya kontrakt. Och om det är ett riskkapitalbolag som ligger bakom är investeringshorisonten normalt 3-5 år. Det finns ingen möjlighet till “exit” (försäljning av verksamheten med vinst) om man kör ned verksamheten i botten och tappar förtroendet hos kunderna.
Det är säkert så att det finns dåligt skötta verksamheter i den privata sektorn, liksom det finns dåligt skötta verksamheter i den kommunala sektorn. För samhället är det en fördel att de dåligt skötta privata verksamheterna kommer att försvinna av sig själva. De dåligt skötta kommunala verksamheterna kan tyvärr överleva i decennier.
Slutligen: Det i särklass värsta som hänt inom åldringsvård i Sverige inträffade på Östra Sjukhuset i Malmö 1979. En vårdare mördade 27 patienter för att han tyckte att de hade levt färdigt. Östra Sjukhuset drevs i kommunal regi. Och utan konkurrensutsättning.