På söndag och måndag är det Stortingsval i Norge. Det mesta tyder på att den nuvarande vänsterregeringen får sparken och ersätts av en regering där Høyre och Fremskrittspartiet utgör de tyngsta delarna.
Fremskrittspartiet var länge Norges näst största parti, tidvis det största. Under senare år har Høyre tagit över den positionen och Fremskrittspartiet har tappat rejält. Man kommer att förlora många stortingsplatser, men likafullt troligen för första gången ingå i en norsk regering.
I Sverige får vi genom media den felaktiga bilden att Fremskrittspartiet är en motsvarighet till Dansk Folkeparti i Danmark eller Sverigedemokraterna i Sverige. Det är en missuppfattning. Fremskrittspartiet har sin bakgrund som skatteprotestparti och motståndare till hårda regleringar. Alltså raka motsatsen till Sverigedemokraterna i Sverige, som drömmer sig tillbaka till 1950-talets S-politik med höga skatter och mycket inflytande för staten. När det gäller att föra en restriktiv invandringspolitik är dock ståndpunkten gemensam. Men för Fremskrittspartiet för att politiken är för dyr och för att det är fel invandrare som släpps in. För Sverigedemokraterna är det iställlet kulturella skäl som motiverar invandringskritiken.
Fremskrittspartiet grundades som Anders Langes parti for stark nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige ingrep 1973 och fick samma år fyra platser i Stortinget. 1977 åkte partiet ur Stortinget, men kom tillbaka med 4 platser 1981 och har sedan dess ökat till 41 av Stortingets 169 platser 2009 (22,9 procent av rösterna). I år lär det dock inte bli så många, sedan Høyre ryckt upp sig markant. När Fremskrittspartiet växte fram som ett av de stora partierna var det mycket på grund av att Høyre utvecklades till en norsk version av “Nya Moderaterna” långt innan tanken var påtänkt i Sverige. Fremskrittspartiet var det enda partiet som krävde lägre skatter. Och framförallt Fremskrittspartiet var det enda partiet som var motståndare till den gigantiska norska oljefonden, som gör att norrmännen knappt alls får ta del av de norska oljetillgångarnas ekonomiska avkastning. De fonderas för framtida användning, samtidigt som Norge har höga skatter och bland världens högsta livsmedelspriser på grund av drakoniska livsmedelsregleringar och astronomiska importtullar för livsmedel. I Sverige uppskattas gränshandeln med Norge omsätta 10 miljarder kronor och sysselsätta 10 000 personer. Gränshandeln i Norge (för svenskar) var förr en lukrativ verksamhet men är sedan decennier icke-existerande (den som åker bil över norska gränsen kan på många ställen på norska sidan se övergivna ruckel som en gång var gränshandel för svenskar på jakt efter billiga norska varor, sådana finns inte längre). Oljefonden anses vara världens största “sovereign investment fund” och den förhindrar dagens norrmän från att leva ett bra liv. Till dess att barnbarnen eventuellt ska få del av fonden kan den mycket möjligt ha spelat bort en del av kapitalet. Tidvis har fonden gått back!
Høyre vägrade länge att samarbeta med Fremskrittspartiet och det nådde en höjdpunkt i maj 1986 när en självmordsbenägen borgerlig regering under Høyres ledning la fram ett förslag till höjd bensinskatt. Vänsteroppositionen var emot och regeringen räknade med att Fremskrittspartiet skulle lägga sig platt i sin främsta profilfråga – sänkta skatter. Det gjorde man naturligtvis inte och Kåre Willochs regering föll och ersattes av en vänsterregering för resten av mandatperioden. I Norge är det omöjligt att utlysa nyval mellan de ordinarie valen vart fjärde år. Under senare år har Høyre och Fremskrittspartiet framgångsrikt samarbetat i flera kommuner, exempelvis Oslo.
I årets valkampanj har Fremskrittspartiet fått uppbackning av danska Venstre. Inte Dansk Folkeparti. Inget svenskt parti har lierat sig med Fremskrittspartiet. Ny Demokrati låg ideologiskt nära, men Ian Wachtmeister tyckte att han hade nog med meningsmotståndare i det svenska partiet och valde därför att inte samarbeta med några utländska partier.
I Norge är Centerpartiets motsvarighet Senterpartiet sedan länge väl förankrat i vänsterblocket och ingår i vänsterregeringen. Däremot brukar Kristelig Folkeparti (svensk motsvarighet Kristdemokraterna) och Venstre (svensk motsvarighet Folkpartiet) räknas till det borgerliga blocket. Bägge balanserar på fyraprocentsspärren. Och bägge har tidigare vägrat att ingå regeringssamarbete om Fremskrittspartiet (som är mer än dubbelt så stort som de två partierna tillsammans) ska vara med. Hur det blir i år är oklart.
När Du i nästa vecka kommer att höra svenska media förfasa sig över att Fremskrittspartiet troligen kommer att ingå i den nya norska regeringen finns det ingen anledning att sätta tilltro till vad media säger. De vet inte vad de talar om. Fremskrittspartiet är ett starkt frihetsvänligt och skattefientligt parti. Man kallar sig liberalistiskt (nyliberalt på svenska) och det finns tyvärr ingen motsvarighet i Sverige.
Genomsnittet av de senaste tio opinionsundersökningarna ger Arbejderpartiet 29,6% (-5,2) Høyre 27,1% (+10,2), Fremskrittspartiet 15,9% (-6,6) Kristelig Folkeparti 6,6% (+0,8), Venstre 5,5 (+1,7), Senterpartiet 5,0% (-1,1) och Sosialistisk Venstre 4,8% (-1,3). Det skulle ge 54,8% till de borgerliga och 39,4% till de nuvarande regeringspartierna. Men Høyre och Fremskrittspartiet behöver stöd från åtminstone det ena av de två små borgerliga partierna för att skapa en majoritet.