Under de senaste veckorna har frågan om utvidgning av NATO och EU diskuterats på högsta politiska nivå. Tre länder föreslås få bli medlemmar i bägge organisationerna: Polen, Ungern och Tjeckien. När det gäller NATO är det stopp där, även om många (främst Frankrike) arbetade för att även Slovenien och Rumänien skulle få bli medlemmar. När det gäller EU är det förutom de tre blivande NATO-medlemmarna Estland, Slovenien och Cypern som föreslås få ta upp förhandlingar om medlemskap. Helt utanför nästa diskussionsrunda står länder som Slovakien, Bulgarien, Albanien, Lettland och Litauen. Inget av dessa länder lär bli medlem i vare sig NATO eller EU under de kommande tio åren. Också när det gäller Cypern är ett framtida medlemskap i EU högst osäkert, så länge EUs relationer till Turkiet inte är uppklarade.
Förhandlingarna kommer att ta åtskilliga år och mycket kan hända under tiden. Inte minst finns det en betydande risk att opinionen i de ansökande länderna svänger. Så blev det på Malta, där en mycket EU-entusiastisk regering under Nationalistpartiets ledning förlorade valet, med största sannolikhet för att regeringen infört en rad impopulära åtgärder med hänvisning till EU. Viktigast var införandet av moms. Malta har dragit tillbaka sin medlemsansökan.
Vad betyder utvidgningen av NATO och EU för oss i Sverige?
Låt oss börja med NATO. Vårt strategiska läge försämras! Tidigare har Sverige räknat med stöd från västalliansen trots att vi inte formellt var medlemmar i NATO. En sovjetisk framstöt mot Finland-Sverige skulle försvaga västsidans strategiska läge så allvarligt att det fanns goda skäl att i ren självbevarelsedrift ställa upp för åtminstone Sverige. Därför har västalliansen på olika sätt lovat att ge Sverige militärt stöd i händelse av en kris. Neutralitetskommissionen har kunnat visa att den svenska statsledningen varit aktivt involverad i denna politik, trots svenska politikers lögnaktiga och ihärdiga påståenden om motsatsen.
Med ett utvidgat NATO blir den strategiska bilden en annan. Med såväl östra Tyskland som Polen fast förankrade i alliansen blir den strategiska betydelsen av Sverige mycket mindre för västalliansen. Ett Ryssland med ett starkt inflytande för det “reformerade” kommunistpartiet eller Vladimir Zjirinovskijs liberaldemokrater skulle mycket väl kunna få för sig att publikfriande utländska “äventyr”, skapade för att dölja de egna inhemska misslyckandena, ska gå ut över grannländer med svag militärstrategisk position. Med ett utvidgat NATO är de första uppenbara offren för en sådan politik de baltiska staterna, men därefter kommer säkert Finland och Sverige på listan. Skillnaden mellan Sverige och de övriga fyra länderna är att baltiska och finländska politiker har en helt annan erfarenhet av att hantera det ryska hotet. Sverige hamnar med sin historia som frivillig rövslickare av den kommunistiska diktaturen i det nya läget i en svagare position än de andra staterna utanför alliansen.
Låt oss sedan betrakta EU-utvidgningen. EU var från början en organisation som skulle samordna mellan medlemsstaterna för att underlätta handeln. Det innebar i mycket avreglering för många byråkratiskt styrda näringar, inte minst kol- och stålindustrin. EUs andliga fäder såg avregleringen av kol- och stålindustrin som ett viktigt steg i riktning mot en varaktig fred i Europa. Tyska stålverk beroende av franskt kol skulle inte kunna producera vapenstål lika lite som franska stålverk beroende av tyskt kol… Men för jordbruket blev det mera regleringar och mer subventioner. När Sverige blev medlem hade EU redan utvecklats till en organisation för reglering och statlig intervention. Så tvingades vid Sveriges inträde i EU den 1 januari 1995 det svenska jordbruket att åter ta på sig den regleringstvångströja, som avvecklats under början av 1990-talet. Och det naturligtvis på skattebetalarnas bekostnad. Saken har inte blivit bättre av att socialistiska partier har kommit till makten i länder som Frankrike, Italien och Storbritannien. EU har blivit en byråkratisk och halvsocialistisk kontrollorganisation, som lika mycket hindrar som utvecklar de fria marknadskrafterna.
För de ännu inte omstöpta ekonomierna i östra Europa kan dock EU bidra till att påskynda omvandlingsprocessen. Men den tjeckiske premiärministern Vaclav Klaus har påpekat att Tjeckien redan har en friare ekonomi än den som kommer att påtvingas landet efter ett EU-medlemskap. För övriga länder i centrala och östra Europa innebär medlemskapet däremot att marknadsekonomin konsolideras och att länderna integreras i ett Europa som har mycket högre produktionsförmåga än det skrotade socialistiska systemet i Öst. För Sverige innebär de nya medlemsländerna säkerligen högre kostnader för att hålla EUs reglerings- och bidragsapparat igång. Men också ett bidrag till ett stabilare “nära utland”. Det senare är helt visst ett positivt bidrag till Sveriges utveckling, men den riktiga och stabila åtgärden för att nå dithän vore naturligtvis ett medlemskap i NATO i första hand, EU är en andrahandslösning. Och när det gäller NATO avstår Sverige idag, likaväl som tidigare, från den demokratiska solidaritetshandling som ett medlemskap skulle innebära.