Utbildning till folket var en fin gammal socialdemokratisk tradition.
Även om en förkrossande majoritet av det tidiga 1900-talets medlemmar i det socialdemokratiska partiet hade enbart folkskoleutbildning (6 år), så var många av de ledande partimedlemmarna högt meriterade akademiker.
Utbildning var en nyckel till framgång under en stor del av 1900-talet. Föräldrar satsade stenhårt på sina barns utbildning. Och inom socialdemokratin byggde man upp en omfattande folkbildningsverksamhet. ABF ordnade studiecirklar, föreläsningsföreningar ordnade föreläsningar på lokala Folkets Hus och på arbetsplatserna spred ombud kvalificerad litteratur inom ramen för exempelvis Folket i Bilds Bokklubb (som inte har något gemensamt med dagens politiska extremister inom FiB/Kulturfront).
Med tiden byggdes det allmänna utbildningsväsendet ut, så att alltfler fick allt länge utbildning. Så har det varit i hela Västvärlden. För dem som inte varit med från början skapades rika möjligheter till vuxenutbildning.
Men i Sverge har utbildningssamhällets tillväxt vänts i en tillbakagång. Kraven sänks. Utbildning blir en förvaringsinstitution och en alternativ sysselsättning för dem som inte är motiverade (!) att ta ett jobb. Eller inte får ett jobb, eftersom arbetsgivarna vet att de som inte har någon utbildning är svåra att få att arbeta effektivt. Inte för att de behöver mer utbildning, utan för att arbetsgivarna vet att de struliga typerna är de som saknar utbildning.
Kraven på resultat inom utbildningen försvinner. Och inom dagens socialdemokrati har det på allvar diskuterats om eftertraktade gymnasie- och högskoleplatser ska fördelas med lottning. Även om förslaget i Stockholm avvisades bara häromveckan med motivet att det var bra om det åtminstone fanns något som stimulerade till flit och arbetsinsatser i skolan.
Åtta år kan dagens elever gå i skolan utan att ha fått en ordentlig utvärdering av om de gör bra eller dåligt ifrån sig. “Kvartssamtal” i all ära, de är bra på att förmedla kvalitativ information om specifika frågor. Men de tränger inte igenom elevers och deras föräldrars föreställning att just de (deras barn) presterar ett bra resultat. Alltför ofta blir det ett sent och ovälkommet uppvaknande när betyg för första gången utdelas i åttonde klass.
De få (privata och i ett enstaka fall – Nacka kommun – kommunala) skolor som ger ordentliga omdömen tidigare hotas inte sällan med ingripande från Skolverket.
De som tagit sig igenom hela grundskolan utan att varken kunna skriva, räkna eller läsa ordentligt ska likafullt gå i gymnasiet. Hittills har det skett i det “individuella programmet”. Men det har funnits förslag på att ta bort den minimala kvalitetskontroll som funnits i att man till det vanliga gymnasiet inte tar in dem som misslyckats att tillgodogöra sig det som ska inhämtas i grundskolan.
Samhället betalar hundratusentals kronor för att ungdomar ska lära sig färdigheter som är nödvändiga i ett modernt samhälle. Men misslyckas och kontrollerar inte under resans gång att satsade pengar ger resultat.
Under de senaste två hundra åren har den genomsnittliga utbildningsnivån hela tiden stigit. Mycket talar för att den nu uppväxande generationen kommer att ha lägre utbildning än sina föräldrar. Trots att de går längre tid i skolan och alltså börjar arbeta vid betydligt högre ålder än tidigare.
17 procent av de som är mellan 20-24 år idag saknar grundskoleutbildning (som normalt ska vara avslutad vid 16 år). För äldre åldersgrupper är det 11 procent (25-34 år) och 14 procent (35-44 år) som befinner sig i samma situation. Bilden är liknande om man tittar på andra utbildningsnivåer. Vi lär oss mindre, men tar mer tid att lära oss det lilla vi lär. Och den som betalar bryr sig inte utan ordnar en ny tombola för jämlik fördelning av tillgängliga köttgrytor i den politiska världen.
Är det någon som tror att köttgrytorna kommer att vara välförsedda i framtiden med den politik som förs?