Den amerikanska nationen har världens mest dynamiska ekonomi. Entreprenörskap och innovationer är ledstjärnor för utvecklingen och de har gjort USA till världens största ekonomi. Och centrum för världens tekniska innovationer.
Men det som är så starkt i det amerikanska samhället är inte alltid lika starkt för den amerikanska staten.
USA har dubbla underskott – underskott i bytesbalansen och underskott i statsfinanserna (Sverige har överskott på bägge områdena). Underskottet i bytesbalansen innebär att USA inte behöver betala för allt landet importerar. Eftersom så många länder misskött sin egen valuta har världens befolkningar flytt till den under decennier enda trygga hamnen – amerikanska dollar. När valutorna i fattiga länder (det värsta exemplet av alla är Robert Mugabes Zimbabwe) missköts skaffar de som har några tillgångar dollar. USA trycker nya sedlar, som inget annat är än ett räntefritt lån. Också för länder med mer välskötta ekonomier har den amerikanska dollarn varit en säker tillflyktsort. Både Japan och Kina har stora överskott i sitt eget sparande. I Japan är räntan nära noll och därför har gigantiska belopp placerats i amerikanska statspapper. Kina har gjort liknande placeringar. Koncentrationen i Japans och Kinas placeringar till amerikanska statspapper är så stark att dollar-räntan hållits nere och varken Japan eller Kina har vågat företa sig några åtgärder som skulle påverka den amerikanska bytesbalansen. De skulle riskera att förlora stora delar av statens och de egna pensionärernas sparkapital om de vidtog drastiska åtgärder mot ett överspenderande USA.
Det finns dock vissa självreglerande mekanismer i USA. En av dessa är lånetaket. Den amerikanska federala regeringen är av Kongressen förhindrad att låna upp mer än ett visst belopp. Det taket skulle ha spräckts den 2 augusti, om inte politikerna i sista stund kommit fram till en överenskommelse. Genom åren har lånetaket höjts ett femtiotal gånger, så det är inget märkvärdigt att en höjning sker. Vad som är märkvärdigt denna gång är att höjningen skett först efter en uppslitande debatt och ett hot om att den amerikanska regeringen skulle sluta att fullgöra sina betalningsskyldigheter från och med den 3 augusti.
Vad som hänt är att Republikanerna krävt åtstramningar för att på sikt uppnå balans i budgeten. Demokraternas lösning är höjda skatter (enbart för “de rika”). Resultatet kan synas vara att Republikanerna vann – det blir nedskärningar, men inga skattehöjningar. Men nedskärningarna sker knappast alls förrän 2013, alltså efter nästa års presidentval. Dessutom höjs taket så att utgifterna ska klaras av till efter presidentvalet. Barack Obama har därmed stärkt sina utsikter att bli omvald.
Det fanns stora grupper i Kongressen som röstade nej. Dels den högerorienterade teaparty-rörelsen, som anser att nedskärningarna inte är tillräckliga. Dels alla vänsterinriktade demokrater som anser att nedskärningarna är alltför stora. De som ses som republikanska presidentkandidater har alla utom en (andraplanskandidaten Jon Huntsman) motsatt sig överenskommelsen. Men flertalet sitter inte i Kongressen och slipper därmed rösta. En som röstade mot var Tea Party-rörelsen nya stjärna Michele Bachmann.
Överenskommelsen är främst en seger för Republikanerna. I viss mån tar president Barack Obama en del poäng. Men inte många. Det blir inga skattehöjningar och Barack Obama har visat sig oförmögen att genomdriva de skattehöjningar han ansåg nödvändiga. Det blir skärningar i välfärdsprogrammen, något som Obama också motsatt sig. Men inte mycket händer innan 2013, så Obama kan möta presidentvalet 2012 utan att ha svikit sina varmaste anhängare alltför mycket.
En avslutande kommentar om hur budgetunderskottet uppkommit. En del skyller på president Ronald Reagans underskottsfinansiering. Det är fel, Reagans skattesänkningar (“Reagnomics”) ledde till en ekonomisk tillväxt som satte fart på ekonomin och ledde till en lång period av stark ekonomisk utveckling. Bill Clinton red vidare på vågen och lyckades under några år uppnå överskott. Sedan kom Georg W Bush, som påbörjade resan utför som sedan accelererats av Barack Obama. Vad många missar är att den faktor som bidragit mest till underskottet är president George W Bush mycket generösa reformer på välfärdsområdet – subventionerade mediciner för äldre amerikaner. Läkemedelsreformen är den enskilda faktor som påverkat underskottet mest.