Det fanns enligt Statistiska Centralbyrån förra året 86 000 ungdomar i åldrarna 15-24 år som varken arbetade eller studerade.
Alliansregeringen tillsatte en utredning som lämnade ett betänkande SOU 2013:74, som knappast kom fram till vilka de här ungdomarna var. Följdriktigt var det också ett antal ganska tunna förslag som lades fram. Till exempel att arbetsförmedlingen skulle prioritera gruppen och att det skulle tillsättas en “nationell samordnare”. Någon nationell samordnare tillsattes aldrig och i sitt förstamajtal i år upprepade Stefan Löfven de gamla frågorna och lovade att tillsätta en nationell samordnare. Kommer Arbetsförmedlingen och den nationella samordnaren att lösa problemet? Arbetsförmedlingen är ju inte särskilt framgångsrik med andra prioriterade uppgifter, så det vore väl optimistiskt att tro att man därifrån skulle få lösningen. Enligt SCB betecknas redan 44 000 som arbetslösa, medan 42 000 anses stå utanför arbetskraften. SCB berättar vidare att av svenskfödda tillhör 6,8 procent kategorin utan arbete eller studier, medan det för utlandsfödda är 9,9 procent. Eftersom det finns många fler i Sverige födda är det räknat till antalet ungefär 4,5 gånger vanligare att det är en svenskfödd än en utlandsfödd som räknas till kategorin (men av de svenskfödda har naturligtvis en del dåligt integrerade invandrade föräldrar).
Trots att frågan har diskuterats länge kommer det från ansvarigt politiskt håll mest floskler om att man måste göra något åt gruppen. Ingen har ens brytt sig om att ta rätt på varför ungdomar varken arbetar eller studerar. SCB tar fram data som ålder, bostadsort, kön och om personen är född i Sverige eller ej. Men det egentliga bakomliggande skälet är tydligen för känsligt att ge sig in på.
Vad som kan göras är ju beroende av vilken orsak det finns till att någon varken arbetar eller studerar. Här några förklaringar:
En grupp är de som (oftast på föräldrarnas bekostnad) reser jorden runt. Inte så få av dem ordnar med tillfälliga påhugg i Australien och andra länder. Australiensarna i de stora städerna klagar på nordeuropeiska tiggare, ungdomar som drygar ut sin reskassa genom att tigga på gatorna i Sydney och Melbourne. Men hur många är de? Några tusen svenska ungdomar är säkert ute och ser sig om i världen. Den här kategorin kommer förhoppningsvis tillbaka till verkligheten och kravet att tjäna pengar när de återvänder till Sverige.
En annan grupp är de som jobbar i Norge, men aldrig brytt sig om att avregistrera sig i Sverige. Det kan för övrigt gälla andra länder också, främst kanske England, men även Tyskland och Sydeuropa är länder där svenska ungdomar ofta jobbar. De som är au pair utomlands har också ofta avstått från att avregistrera sig i Sverige. Inte heller den här gruppen är något att bekymra sig för. Om de kommer tillbaka till Sverige har de visat framfötterna i utlandet och ordnar säkert jobb ganska lätt.
En tredje grupp är de som har svåra handikapp, fysiskt eller mentalt. Det är en grupp som nog aldrig kommer in i varken studier eller arbete utan dessvärre kommer att få framleva sina liv i samhällets marginal, ofta på institutioner av olika slag när föräldrarna inte orkar längre. Varje årgång av gymnasiesärskolans individuella program omfattar ungefär tusen personer. Den skolan är på fyra år och det innebär att det rimligen är 6 000 ungdomar som slutat gymnasiesärskolans individuella program och som sannolikt hamnar i kategorin utan arbete eller studier för gott. Sorgligt, men inte mycket att göra något åt för Arbetsförmedlingen.
En fjärde grupp är de som lever på föräldrarna och där föräldrarna inte förmår att få barnen att ägna sig åt något annat än dataspel och umgänge med kompisarna. Det finns tyvärr en liten svans av dessa som fortsätter att leva på sina föräldrar i vuxen ålder och blir ett problem som samhället upptäcker först när föräldrarna avlider och pensionen upphör att trilla in.
En femte grupp är de som försörjer sig som medarbetare i föräldrarnas företag. För många lantbrukare och butiksägare är företaget i sann mening en familjeangelägenhet. Det är inte alltid så noga med löner och redovisning på olika personer, även om det borde vara nog så intressant av skattetekniska skäl att se till att ungdomarna har egen lön från företaget. Det är dock inte alltid så sker. Här har vi en grupp som nog kommer att bli företagare i framtiden utan att ligga samhället till last.
En sjätte grupp är de som försörjer sig på kriminell verksamhet. De brukar varken vara i arbete eller studier, men kan ibland tillhöra dem som fuskar med sociala förmåner. Här är det inte Arbetsförmedlingen utan Polisen som borde stå för samhällets insats.
Det är svårt att bedöma hur stora flertalet av de här sex kategorierna är, men vi kan troligen räkna bort minst hälften av de 86 000 som SCB redovisar i sina siffror. Då har vi kvar ett samhällsproblem på 40 000 personer. Säkert något att ta tag i för våra politiker, men ingen har visat upp några förslag som leder till en lösning av problemet. Hittills har det bara kommit tomma ord om att något måste göras, utan att man ens brytt sig om att ta rätt på orsaken till att 86 000 ungdomar varken arbetar eller studerar.