Ingen har väl undgått att i Ukraina har Krim – en halvö motsvarande Smålands storlek – ockuperats av ryska styrkor. Putins mål är, om man tolkar honom själv, att återupprätta ett nytt av ryssarna styrt imperium. Under förevändning att skydda ryssar i grannländer har han först rustat krigsmakten, därefter invaderat Georgien och nu Ukraina. Ett mönster vi känner igen från Hitler och Stalin i början på 2. Världskriget. Putin lever i sin KGB-värld liksom stora delar av ryska folket. Massmedia i Ryssland har övergått till att bli en desinformationsapparat som basunerar ut att Ryssland åter är den stora räddaren för alla ryssar utomlands och att Ukraina styrs av banditer och fascister och Krim måste skyddas.
Alltsedan det lilla furstendömet Moskva på 1500-talet, så har moskovitisk politik gått ut på att de är hotade utifrån och därför måste erövra omkringliggande länder. Och ryssarna har lyckats, vilket även Sverige fått erfara (Novgorod, Baltikum, senast Finland år 1809). Genomgående för Rysslands ledare är att de bara respekterar styrka. Europa betraktar de idag som ett viljelöst och dekadent område. USA har man dock ännu respekt för och ryssar vill också bli respekterade i nivå med amerikaner.
Ryssland håller inte avtal och skall västvärlden överhuvudtaget få Ryssland att lyssna, så måste vi göra kraftiga konkreta markeringar. Inte bara hota – det hjälper inte.
Rysslands ekonomi är i dåligt skick men räddas av gasexporten till främst Tyskland. Tyskland är det land som i praktiken finansierar den ryska upprustningen. Nu bör Tyskland för Europas säkerhet fatta beslut om att fortsätta med sin kärnkraft och därmed minska gasimporten från Ryssland.
Sverige å sin sida, som ganska snart kan bli berört på grund av läget i Baltikum, bör i samråd med Finland, ansöka om anslutning till NATO.
Eller kommer Europas demokratier än en gång reagera för långsamt och vi litar på att Finland löser våra problem? Visst är vi besvikna över situationen, men låt oss bli beslutsamma och försöka avstyra ytterligare ett storkrig.