Ukraina har under ett par månaders tid framgångsrikt återtagit en del mark som Ryssland erövrade i början av kriget. Men än är man inte tillbaka vid stilleståndslinjen från kriget 2014 (om det nu kn kalla det stilleståndslinje, strider har hela tiden pågått i mindre skala). Det innebär alltså att Ryssland erövrat ytterligare mark från Ukraina under innevarande år. Rysslands armé har skött sig dåligt, men det är inte fråga om någon katastrof. Fortfarande drivs offensiva operationer i Donetsk och de ryska styrkorna har kontroll över större delen av Cherson oblast [län] (öster om floden Dnjepr) och en mindre del av Zaporizje oblast (inklusive Europas största kärnkraftverk), huvudorten Zporizie hålls dock fortfarande av Ukraina.
Ukraina arbetar offensivt på att återta delar av Luhansk oblast, medan ryssarna satsar på att erövra återstoden av Donetsk oblast, men det framstår som tveksamt om någondera sidan kommer att göra några avgörande framsteg under den annalkande vintern.
Sverige har levererat en del vapen och särskilt granatgeväret Carl Gustaf har blivit uppskattat i den ukrainska armén. Även om Carl Gustaf är ett bra vapen så kom det i bruk redan på 1940-talet (men framförallt siktet har förbättrats sedan dess). Ukraina behöver mer och modernare vapen. Sverige utlovade i veckan ett ”vinterpaket” till Ukraina, men det innehöll inte det som ukrainarna helst av allt vill ha från Sverige, artillerisystemet Archer.
Inledningsvis framstod det som om alla Archer i Sverige behövdes i det svenska försvaret. Så småningom har det krupit fram att det finns ett visst överskott i den svenska armén. Det kan nog i normala fall vara värdefullt att ha system i reserv. Men när ett land i vårt närområde är i behov av vapnen kan det finnas anledning att se mer generöst på saken.
Sverige har gett Ukraina ett visst stöd, men det behövs mer. Till exempel Archer.
Foto: Archer. Ibril, Wikimedia Commons.