I söndags genomfördes val till tyska förbundsdagen. Resultatet blev 26 procent till socialdemokrtaerna, 24 procent till CDU/CSU, 15 procent till de gröna, 12 procent till FDP, 10 procent till AFD och (mindre än) 5 procent till Vänstern (resterna av kommunisterna i Östtyskland).
I Tyskland finns en femprocentsspärr till förbundsdagen, en spärr som Vänstern inte klarade. Genom det komplicerade valsystemet kommer de ändå att få hela 39 platser i Förbundsdagen. Socialdemokraterna får 206, CDU/CSU 196, De gröna 118, FDP 92 och AFD 83 platser. En sista plats går till Sydschleswigska partiet i Schleswig-Holstein, som företräder den danska minoriteten i Schleswig.
Ofta görs direkta översättningar av de tyska partierna till svenska förhållanden. Det är dock lite si och så med jämförbarheten. Socialdemokraterna i Tyskland står ordentligt till höger om de svenska socialdemokraterna. De gröna, som tidigare splittrades mellan realister och fundamentalister består idag nästan enbart av realister, kompromissvilliga realpolitiker som främst är intresserade av att förhandla sig till en maktposition. De har framgångsrikt styrt storstaden Stuttgart, hemstad för både Mercedes och Porsche. CDU/CSU bukar jämföras med Moderaterna men de har en betydligt mer social profil och är till exempel för en kärnkraftsavveckling, en politik som redan resulterat i att Tyskland har dubbelt så höga elpriser som Sverige (Sverige lär följa efter när överföringskapaciteten mellan Tyskland och Sverige ökar, då kommer svensk el att försvinna till den tyska marknaden och det kommer att driva upp de svenska elpriserna). CDU/CSU skulle mycket bättre kunna jämförs med kristdemokraterna innan partiet gjorde sin högersväng för nåra år sedan. FDP brukar ibland jämföras med Liberalerna men är nog det parti som står längst till höger i Förbundsdagen. Vänstern jämförs med svenska Vänsterpartiet, men den tyska Vänstern innehåller resterna av det östtyska kommunistpartiet. AFD brukar jämföras med Sverigedemokraterna, men i partiets begynnelse kallades det för ”professorspartiet” eftersom det huvudsakligen bestod av intellektuella som motsatte sig euron. Idag är det dock mer populistiskt till sin inriktning.
För närvarande pågår diskussioner om hur en ny regering ska bildas. Enklast vore naturligtvis att fortsätta med den ”stora koalitionen” (SPD+CDU/CSU) som skulle få 402 av 735 platser i Förbundsdagen. Men inget av de stora partierna är intresserade. När den nuvarande regeringen bildades var det en sistahandslösning sedan man misslyckats med alla andra möjligheter.
De två huvudalternativen är idag trafikljuset (rött för SPD, gult för FDP och grönt för De Gröna). Det skulle ge 416 platser. Den mer osannolika Jamaica-varianten skulle innehålla CDU/CSU (svart) istället för SPD och ge 406 platser. Eftersom SPD gick starkt framåt och CDU/CSU tappade rejält anses trafikljuset ha bäst förutsättningar att vinna stöd. Dessutom är SPDs kanslerskandidat Olaf Scholz mer populär än CDU/CSUs Armin Laschet.
Ibland har spekulerats om att Vänstern skulle komma in i en koalition med SPD i ledningen. Men det får nog anses borta ur diskussionen nu eftersom Vänstern missade femprocentsspärren och därmed tappade nästan hälften av sina platser i Förbundsdagen. Olaf Scholz, SPDs ledare, bedöms dessutom vara stark motståndare till att släppa in Vänstern. Vid förhandlingarna 2017 var FDPs ledare Christian Lindner inte särskilt kompromissvillig. Varför ska vi stödja en dålig regering istället för att sitta i opposition, menade han. Han var inte beredd att stödja någon koalition, eftersom han krävde skattesänkningar och mindre reglering av näringslivet. Det återstår att se hur det går denna gång, då alternativet förefaller att vara att släppa in de Gröna, regleringsanhängarna par preference.