Turkiet har nu börjat förhandla med EU om medlemskap.
Inom överskådlig tid har dock Turkiet inte i EU att göra.
Historiskt har många EU-länder (och blivande EU-länder) kollektiva minnen av turkisk ockupation och turkiska övergrepp. Turkarna har kontrollerat Bulgarien, Grekland, Albanien, Rumänien, Kosova, Serbien-Montenegro, Bosnien-Hercegovina, Moldavien och Ungern. De länderna har alla med vapenmakt fått slå sig lösa från en turkisk ockupation som varat i upp till 300 år.
1453 erövrade och ödelade turkarna både kristenhetens och den grekiska kulturens dåvarande centrum, Konstantinopel. Både 1529 och 1683 stod de utanför Wiens portar. Det kollektiva minnet av turkarnas härjning finns fortfarande kvar på hela Balkan-halvön. Av EUs medlemsländer är det i stort sett bara Sverige som haft nära och goda förbindelser med Turkiet, då landet var en av Karl XIIs främsta allierade under Stora Nordiska Kriget. Även den intima alliansen slutade i osämja när turkarna 1713 jagade iväg svenskarna från Bender, som ligger i nuvarande Moldavien.
Turkiet är till övervägande del ett muslimskt land, med de i många avseenden främmande kulturinslag som följer av detta i förhållande till det övriga Europa som, med vissa turkiskt skapade undantag, är kristet. Den turkiska staten är visserligen sedan Kemal Atatürks (1923-1938) dagar sekulär, men märk väl att det i dagens Turkiet är ett islamistiskt parti som bildat regering. Turkiet och Europa har inte den gemensamma kulturella bas som möjliggör en fullödig integration. Samarbete – visst. Integration nej.
Turkiets tänkta medlemskap är ett elitprojekt som ytterligare kommer att fjärma EU-politikerna från de europeiska folken. Bara 35 procent av européerna tycker att det är en bra idé (andra undersökningar säger 23 procent) att släppa in Turkiet i EU. I Österrike, som näst Ungern ligger närmast Turkiet, är siffran så låg som 10 procent. Förhoppningsvis är EU en demokratisk institution, som tar hänsyn till vad folket tycker – och då kan inte Turkiet bli medlem. Sverige avviker även här till Turkiets fördel, 50 procent av svenskarna tycker att ett turkiskt medlemskap i EU skulle vara bra.
I Turkiet bor inte bara turkar. I de europeiska delarna av Turkiet finns små rester av den grekiska befolkning som var dominerande i flera tusen år. Men framförallt bor i sydöstra Turkiet 20 miljoner kurder, som är utsatta för fortsatt etnisk diskriminering. Den har visserligen mildrats under Turkiets strävan att anpassa sig till EUs krav, men den har långtifrån asvkaffats. Kurderna skulle i ett utvidgat EU bli den näst tyskar, britter, fransmän, italienare, spanjorer och polacker största folkgruppen. Dock utan att deras intressen alls tagits upp av den turkiska sidan. Och EU spelar med. När EU redan idag producerar material på turkiska för den eventuellt blivande medlemmen lyser kurdiska med sin frånvaro, trots att det språket i ett utvidgat EU skulle vara dubbelt så vanligt som svenska.
Många miljoner kristna armenier bodde i Turkiet innan Första världskriget. 1,5 miljon mördades och resten flydde till Armenien, USA med flera länder. Turkiet förnekar än idag officiellt att händelsen inträffat, och så sent som för ett par veckor sedan försökte de turkiska myndigheterna stoppa ett akademiskt seminarium om händelserna – de hade inte inträffat och att diskutera dem var förtal av den turkiska staten. De som uttryckt kritiska åsikter mot regimen, militären och behandlingen av den kurdiska minoriteten kan fortfarande råka ut för åtal och fängelsestraff. De mänskliga rättigheterna sitter trångt i Turkiet. Även här ska dock medges att situationen var mycket sämre för tjugo år sedan.
EU enligt grundfördraget en organisation för demokratiska europeiska länder. Turkiets demokratiska sinnelag kan i hög grad ifrågasättas. 90 procent av Turkiet ligger i Asien. Och kulturellt har landet mycket lite gemensamt med Europa.
Förhandlingarna borde avbrytas snarast. Turkiet av idag har inte i EU att göra.