Våra yngre läsare var inte ens födda när vår tids mest betydelsefulla förändring ägde rum. På lördag är det trettio år sedan Berlinmuren föll. Sedan 1961 hade Berlinmuren delat staden Berlin. Muren byggdes av den östtyska kommunistregimen sedan flyktingströmmen från öst till väst tagit enorma proportioner. Vissa dagar flydde 5000 människor över gränsen mellan öst och väst i Berlin.
I samband med Tysklands (och Berlins) fall i slutet av Andra världskriget delades staden i fyra ockupationszoner, en brittisk, en fransk, en amerikansk och en sovjetisk. De tre västliga ockupationszonerna var i stort sett en enhet, men det var fritt fram att åka mellan den östra (kommunistiska) och den västra (fria) zonen. Tunnelbanan var gemensam, även om den drevs av östtyskarna. Mellan de tre västliga ockupationszonerna i själva Tyskland (som 1949 bildade Förbundsrepubliken Tyskland) och den sovjetiska ockupationszonen i öster (som likaledes från 1949 kallades Tyska ”Demokratiska” Republiken – på tyska ”die sogenannte DDR”) byggdes en i stort sett ogenomtränglig gräns. Östtyskarna sköt på allt som rörde sig. Men i Berlin åkte invånarna mellan öst och väst med tunnelbanan. Många bodde i den ena halvan av staden och arbetade i den andra. Östra Berlin blev officiellt ”DDR”s huvudstad och det var fritt fram för östtyskar att åka till östra Berlin, där de kunde ta tunnelbanan till Väst. När den trafiken hösten 1961 vissa dagar nådde 5 000 personer (som stannade i Väst) byggdes muren, där gränsen snart blev ännu mer ogenomtränglig än landgränsen mellan Öst- och Västtyskland. Flera hundra personer sköts till döds när de försökte fly från Öst till Väst.
Hösten 1989 började det röra på sig i hela det sovjetkontrollerade Östblocket. I Polen hölls nästan fria val i juni 1989 och kommunistregimen fick året därpå ge plats för en regering med fackföreningsrörelsen Solidaritet i spetsen. Under sommaren 1989 åkte många östtyskar på semester till Tjeckoslovakien och Ungern, där de hoppades att de skulle kunna ta sig vidare till Väst. Trädgården till den västtyska ambassaden i Prag fylldes snart av östtyskar som ville ta sig till Väst. Längs den ungersk-österrikiska gränsen samlades också östtyskar som hoppades på ett liv i frihet.
Gränsen mellan Österrike och Ungern öppnades sommaren 1989. Och i Östtyskland pågick ständiga och allt större demonstrationer under parollen ”Wir sind das Volk” (”Det är vi som är folket”) som anspelade på att den östtyska diktaturen använde ”das Volk” som kuliss för allt från parlamentet (”Volkskammer”) till diktaturens poliskår (”Volkspolizei”). Till slut såg sig regimen i Öst-Berlin, som bara några veckor tidigare firat sitt fyrtioårsjubileum, med hyllningar från bland andra det svenska Vänsterpartiet, tvungen att ge efter och införa möjligheter för östtyskar att besöka Västtyskland. Beslutet fattades den 9 november 1989 och skulle träda ikraft dagen efter och gälla efter en särskild ansökan. Vid en presskonferens ställdes Günter Schabowski, regimens talesman, inför frågan när de nya bestämmelserna skulle träda ikraft. Han visste inte svaret, eftersom han inte suttit med vid mötet, han bläddrade i sina papper och svarade efter viss tvekan ”sofort” (genast). Inom en kvart krävde östtyskarna att få passera gränsen i Berlin, folkmassorna vid gränsen växte och innan midnatt hade regimen tvingats ge order till soldaterna vid gränsen att inte skjuta ner dem som ville passera utan tvärtom höja upp gränsbommarna.
Inom 26 månader hade det varit fria val i de flesta diktaturerna i Öst och själva Sovjetunionen hade upplösts.