EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso (som under sin studenttid var maoist) har lanserat tanken att EU ska dra in direkta skatter. Det är ett avgörande steg i federal riktning som Barroso vill ta. EU har nämligen idag ingen rätt att ta ut skatter av medborgarna i EU-länderna, det är medlemsländerna som tar ut skatter som sedan bland annat används som medlemsavgifter i EU. Dock går tullar och en del andra avgifter in direkt i EU-kassan. Tanken har varit att EUs törst efter egna resurser ska hållas under kontroll genom att det är medlemsländernas parlament som kontrollerar pengaflödet till EU. I den gamla svenska grundlagen från 1809 hette det kärnfullt: “Svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta utövas av Riksens ständer allena vid allmän riksdag”. Sakinnehållet är liknande i 1974 års regeringsform, men formuleringarna är så klanglösa att de knappast förtjänar att citeras här.
Barroso och kommissionen tänker sig nu att EU ska skaffa sig egna muskler i form av beskattningsrätt. Som första steg har han tänkt sig något riktigt populistiskt i dagens läge, en skatt på finansiella transaktioner, en så kallad Tobin-skatt på 0,1 procent på aktier och obligationer (och 0,01 procent på derivat). Skatten skulle sätta käppar i hjulen på de finansiella marknaderna. Och raskt driva aktiehandeln ut ur EU. Nu lär Barroso knappast få som han vill, eftersom det krävs enhällighet om beslutet och Storbritannien, som i London har Europas finansiella centrum, är inte intresserat av att sänka en av landets mest lukrativa branscher. Barrosos alternativ tycks då vara att skatten bara ska omfatta euro-länderna. Ett säkert sätt att driva ut aktiehandel från Frankfurt, Amsterdam, Paris och Milano till London (och från Helsingfors och Tallinn till Stockholm).
På finansmarknaderna varnar man för det avskräckande svenska exemplet. Den så kallade valpskatten, som också var en skatt på finansiella transaktioner, infördes 1983. I Sverige var skatten 0,5 procent och regeringen hade multiplicerat 0,5 procent med börsomsättningen och tänkte sig skatteintäkter på 1,5 miljarder kronor per år. Handeln försvann raskt utomlands och de faktiska skatteintäkterna blev 80 miljoner! Statens förluster i minskade kapitalvinstskatter var mycket större än intäkterna på transaktionsskatten. Obligationshandeln gick på en vecka från skattens införande ned med 85 procent (och det blev svårt för staten att låna pengar), terminshandeln gick ner med 98 procent och optionshandeln upphörde. Skatten sänktes successivt av de socialdemokratiska regeringarna och avskaffades helt som en av de första åtgärderna av Carl Bildts regering 1991.
Barroso har tänkt sig att EU från 2014 skulle ta in 57 miljarder euro på skatten. Låter inte troligt, eftersom handeln kommer att söka sig till andra platser. Enkelheten med vilket detta sker är så mycket större än den var i Sverige för 25 år sedan, då den elektroniska revolutionen på finansmarknaderna fortfarande var i sin linda.
Men det är inte konsekvenserna för finansmarknaderna som är det verkligt allvarliga med EU-kommissionens förslag. Det allvarliga är att kontrollen över skatterna förs längre bort från medborgarna. En Tobin-skatt kontrollerad av EU är ett principiellt genombrott som skulle innebära en uppenbar risk för att andra skatter skulle följa efter och svenskarna skulle snart vara utsatta för fyra hungriga skattegluffsare: kommuner, landsting, stat och EU.
För att ge Nobelpristagaren James Tobin rättvisa bör det sägas att hans förslag enbart handlade om en skatt på valutatransaktioner och han har tagit avstånd från dem som försökt vidga tanken till att omfatta andra finansiella transaktioner. Han har heller aldrig sett transaktionsskatten som en intäktskälla av betydelse. Skattens funktion skulle enligt Tobin vara att dämpa de våldsamma svängningarna i valutakurser som kan uppstå på grund av spekulationer.