Det behövs välutbildad arbetskraft i Sverige. Men universiteten inriktas på flummiga kurser i sociologi, sexologi (!!), nybörjarkurser i språk som tidigare var obligatoriska för alla på gymnasiet med mera. Inte oväntat får alltfler akademiker det svårt att hitta jobb. Storstockholms Lokaltrafik och Taxi Stockholm lär vara de organisationer i landet som har flest personer med doktorsexamen på sina lönelistor.
De riktigt kvalificerade akademiska yrkesutbildningarna sköts dock mycket halvhjärtat i Sverige. När det gäller läkarutbildning och veterinärutbildning räcker nu de svenska utbildningsplatserna bara till ungefär hälften av det svenska behovet. Trots att det finns stora mängder svenska ungdomar som vill genomgå utbildningarna och som sorteras bort trots toppbetyg.
En del av problemet löses genom att importera utländsk kompetens – med åtföljande effektivitetsförlust när personer med främmande modersmål ska lära sig svenska för att kunna genomföra arbetet. En annan del av problemet löses genom att svenskar studerar utomlands. Det är utmärkt att många ungdomar skaffar sig utlandserfarenhet, men det är inte tillbörligt att Sverige ska sko sig på danska, tyska och polska skattebetalare (tre länder som utbildar svenska ungdomar i medicin och veterinärmedicin gratis enligt EU-reglerna) utan att ge skäligt utbyte. Danskarna har nu så många svenska studenter att deras egen försörjning med läkare och veterinärer hotas, trots att de betalar för utbildningsplatser långt över det egna behovet. Svenska statens snylteri tränger undan danskarna från de egna universiteten och man funderar nu som bäst på hur man ska ändra antagningsreglerna för att stänga ute svenskarna.
Det gör de rätt i.