Dagens Nyheter har under den senaste dryga månaden haft ett flertal intressanta artiklar om ödet för de svenskar som emigrerade till Sovjet-Karelen på 1930-talet. Vi är medvetna om att flera av våra läsare säkert sett artiklarna i DN, men eftersom saken i övrigt inte uppmärksammats i media ska vi ändå denna vecka kort återge den väsentliga informationen. Artiklarna finns i DN 20/9, 4/10, 9/10 och 3/11.
Ungefär 200 svenska kommunister från Kiruna-området emigrerade till Sovjet-Karelen under 1930-talet. Av kommunistiska agitatörer utlovades de en lysande framtid i “arbetarstaten”. Minst ett trettiotal fick resebidrag av den vänsterstyrda Kiruna kommun, som såg bidraget som en insats mot arbetslösheten. Situationen i Karelen var lika usel som i resten av Sovjetunionen och alla svenskarna utsattes för svåra umbäranden. Mot slutet av 1930-talet började avrättningarna även av de som sökt sig till Sovjetstaten bara några år tidigare. Den före detta riksdags- (duma-)ledamoten Jurij Dimitrijev från Petrozavodsk har tagit till sin uppgift att forska om stalinismens offer. Han har privat byggt upp ett dataregister på 15.000 personer som avrättats i området under Stalin-tiden. Dimitrijev har haft tillgång till NKVDs arkiv, där man bokfört vilka som avrättats. Åtminstone 12 av de avrättade var svenskar. Vilket ska sättas i relation till att den svenska invandringen var på sammanlagt 200 personer och att samtliga var troende kommunister bara några år innan avrättningarna. Därutöver försvann åtskilliga svenskar spårlöst i lägersystemet.
En av dem som försvann var Otto Fors, som var partiombudsman för SKP (nuvarande Vänsterpartiet) i Malmberget och själv aktiv värvare av Karelen-resenärer. Han dömdes 1938 till tio års läger och har inte hörts av sedan dess. Också hans hustru försvann spårlöst.
En av de avrättade, Ernest Eriksson, skulle enligt officiella ryska uppgifter till familjen i Sverige så sent som 1993, ha avlidit av “hjärtslag” efter två års fängelse (Ernest var då en ung man). Nu vet man bättre Ernest Eriksson arkebuserades. Dottersonen Leo bor numer i Stockholm, sedan mamman Astrid hämtats hem från Sovjet i samband med ett besök av Tage Erlander 1956 och senare gift sig i Sverige. Astrid (som nu är död) visste vem som angivit föräldrarna i Karelen för NKVD (organisationen som senare skulle kallas KGB). En person som senare blev lokalpolitiker för Sveriges Kommunistiska Parti (numera Vänsterpartiet) i Kiruna…
Karelen-svenskarnas öde är en het potatis i Kiruna. Några få av utvandrarna återvände till Kiruna, men de kunde aldrig berätta om vad de upplevt, inte ens för sina närmaste. Trycket från kvarvarande kommunister i det röda Kiruna var för stort.
Idag har ett antal mycket gamla svenskar fått veta vilket öde som drabbat nära släktingar. Breven slutade bara att komma 1937 eller 1938. Och ingen har tidigare fått fram några uppgifter om vad som hänt.
Förre vpk-ledaren Lars Werner säger till DN att Karelen-svenskarnas sak aldrig var något stort inom partiet. Werners efterträdare Gudrun Schyman hävdar att hon aldrig hört talas om saken. ”Ingen har berättat det” för henne. Skulle någon nationalsocialist kunna hävda samma sak om Förintelsen och sedan gå och förhandla om budgeten med Göran Persson?
Veckans SÄPO-nyhet
Nu har vi fått in ytterligare ett avslag från kammarrätten på begäran att få ta del av handlingar ur SÄPOs register. Det anmärkningsvärda är att saken egentligen inte har prövats alls av Kammarrätten. Första sidan i avslaget består av ett referat av den överklagandes ståndpunkt. Andra sidan består sedan av Kammarrättens motiv för att avslå överklagandet. Denna andra sida är skriven med ett annat typsnitt och en annan utformning än första sidan och dessutom saknas fullständigt koppling till innehållet på första sidan. Istället är avslaget ordagrant identiskt med andra avslag från Kammarrätten, formulerat på ett sätt som inte har det minsta med överklagandet att göra. Det är alltså vad som skulle kunna kallas för ”stenciljustis”.