Svenska media upprepade i anslutning till terrordåden i USA i stort sett skandalen från Göteborg i juni. Först en snabb och i huvudsak korrekt nyhetsrapportering och nyhetsvärdering – dock försedd med ett antal detaljfel som är oundvikliga i sådana sammanhang, men som korrigerades efterhand. Efter ett par dagar har dock mediavänstern mobiliserat sina krafter och går till enad attack mot demokratins och frihetens principer och försöker vända upp och ned på händelseförloppet. Det blir denna gång nästan USA som själv skapat attacken genom att vara alltför framgångsrikt ekonomiskt. Som om det inte vore fritt fram för andra länder att slå in på samma kapitalistiska väg som USA.
Faktum är ju dessutom denna gång att det är en av världens rikaste män från ett av världens rikaste länder som ligger bakom attentaten. Dessutom bosatt i ett av världens fattigaste länder där hundratusentals människor flytt landet för att få uppleva ett minimum av mänskliga rättigheter eller för att få mat för dagen.
Två framträdande journalister visade i Aftonbladet hur långt krypandet för terrorismen kan gå. Jan Guillou, som under 1970-talet bodde i Baghdad under många år och skrev ett antal artiklar som lovprisade Saddam Husseins då nya regim, hävdade i Aftonbladet bland annat:
USA är den stora massmördaren i vår tid. Enbart krigen mot Vietnam och de angränsande sydostasiatiska länderna krävde fyra miljoner liv. Utan en enda tyst minut i Sverige.
Contras kommentar: Nej Sverige, med statsminister Olof Palme i spetsen, stödde kommunisterna som svarade för de flesta dödsoffren, och när de väl lyckats ta makten förorsakade att ytterligare fyra miljoner människor flydde landet. Visst borde vi haft många tysta minuter för kommunismens offer i Vietnam! Jan Guillou vägrade att delta i den tysta minut som hölls på Bokmässan i Göteborg. Ett motbjudande och flagrant stöd för terrorister och mördare!
Aftonbladets politiska chefredaktör Helle Klein (som med 120.000 kronor i månadslön brukar skriva ledare som slår ett slag för de fattigas svåra situation) skriver liknande i sin krönika. Hon talar om hetsjakt på oskyldiga och rasistiska glåpord. Men de oskyldiga är inte offren för terrorattacken utan de som eventuellt kan ha utsatts för glåpord för att de stött attacken. Och de rasistiska glåporden är inte Osama bin Ladins uttalande om amerikanerna utan okända människors påstådda glåpord om dem som stöder terrorn. Försoning talar Helle Klein för, man kan ana att hon i prakitken gärna ser ytterligare en attack mot oskyldiga amerikaner – för det blir naturligtvis den självklara följden av uteblivna reaktioner från Väst.
Guillou och Klein är de två mest namnkunniga av terrorismens försvarare i svensk press, men i den diskussion som förs journalister emellan är det en skrämmande stor grupp som intar liknande och ännu värre ståndpunkter.
Bland de som deltagit i journalisternas förstuckna stöd för terroristerna (ingen har öppet uttalat sig för dåden i USA, men väl kommit med kommentarer som visar att de i själva verket anser att USA och amerikanerna har sig själva att skylla) finns personer som arbetar på stora fackförbundstidningar och veckotidningar, liksom de mer förväntade bolsjevikerna på olika vänstermedia.
Ett vanligt knep i debatten är att skylla problemen i Irak på USA! Inte på Saddam Hussein som 1991 anföll grannlandet Kuwait, som 1988 giftbombade byn Halabja i irakiska Kurdistan (det näst World Trade Center värsta terrordådet räknat i dödsoffer efter Andra världskriget) och som vägrar att använda de pengar Irak tjänar på olja för att köpa mediciner och livsmedel till Irak. Istället skylls svält och elände i Irak på USA! Samma med händelserna på Balkan, där USA, NATO och EU medverkat till att dämpa de tragiska konflikterna. De USA-hatande journalisterna verkar hellre ha sett fortsatt krig och etnisk rensning än de militära insatser som åtminstone har begränsat antalet offer.
Några exempel från debatten:
Kenny Stolpe på webb-sajten “Förnyelsebutiken” skriver:
Det talas om att det växer ett hat, starka känslor, när man tänker på dessa (sjuka?) människor som kunnat planera ett så fruktansvärt dåd. Hade det ansetts politiskt korrekt att lyfta fram samma känslor mot USA till försvar för de drabbade i Kosovo, i Irak?
Ivan Garcia på invandrartidningen Sesam (tråkigt att invandrare som kan ha svårt att tillgodogöra sig andra media ska drabbas av sådant):
samma terror som har drabbat civila i andra delar av världen tidigare, t ex i Irak och Serbien (obs, utan att ursäkta varken Slobodan eller Saddam) – då var det bla a amerikanska soldater som släppte ner de dödande bomberna … nu är det osynliga och lika fega soldater som har slagit till … det var väl nån filosof som sa att nu har vi kommit till historiens ände … jaha! Det verkar som att vi inte ens har gått in i den ännu … det finns mycket kvar att göra i världen … såna här terrordåd stoppar man inte genom nya terrordåd – man ska gripa de skyldiga så att de inte kan göra det igen… men det viktiga är att utrota grunden till terrorismen – orättvisorna i världen, fattigdomen, förtrycket …
[stackars Osama bin Ladin äger visst bara 3,5 miljarder kronor…]
Johan Nirfalk på Hemmets Veckotidning (!):
det är faktiskt skillnad på att se att USA faktiskt har hjälpt till med att skapa en situation som tvingar (???) fram en sån här händelse och att för den skull försvara vad som hänt. Det är klart att det är fasansväckande bilder, men så är också mycket annat. Nu pratas det mycket om att den “civiliserade” världen måste sluta sig samman mot terroristerna… jag skulle gärna vilja ha en definition på vilken den “ociviliserade världen ” är…
Marcin de Kaminski på vänster-sajten Yelah:
Varför ska man, på grund av att USA – den västerländska demokratins högborg – blivit attackerat, bortse från det faktum att USA i tid och otid varit inblandat (såväl direkt som indirekt) i att bidra till lidande, fattigdom, svält, död och terror runt om i världen? Varje år dör 1,4 miljoner irakier och 12 miljoner barn i svält och svältrelaterade (botbara) sjukdomar. Jag anser att faktumet att detta så effektivt sopats under mattan av västvärldens regimer är total skandal, och exempel på grymmare terror än mångdubbla WTC-rivningar!
[rivningar var ordet!)
Andreas Rosenlund, tidigare redaktör för vänsterbladet Expo, nu anställd vid Konsum Stockholm:
Etnocentrismen härjar fritt och hämningslöst… Precis som i det mesta som sägs just nu om terrodåden i USA. Om man vill förstå det som sker måste man söka motiven och historien i de länder/folk/grupper som anses vara anstiftarna till dåden. Det är ju först när vi anstränger oss för att se deras perspektiv som vi verkligen förstå varför det som skedde i USA skedde. En enögd bild som bara säger att terroristerna är sådana är ytlig och förkastlig.
Och inte lär det bli bättre framöver. Journaliststuderanden Mats Runvall vid Bona Folkkhögskola (till för ett par sedan Vänsterpartiets folkhögskola, men den gick i konkurs och reorganiserades i samma anda):
Jag vet inte om jag skulle kalla Carl Bildt en “expert” på terrorism, och det skulle jag inte vilja påstå att många av de andra som hittills intervjuats skulle vara heller. TV4 hade dock besök av en “terroristexpert” som någorlunda tydligt klargjorde att han helst inte ville spekulera, och inte kände att han kunde göra det heller. Det var utmärkt. Det han kunde förklara däremot, var olika kännetecken för internationell terrorism i allmänna ordalag, vilket bygger på fakta som finns att tillgå. Det vore trevligt att kanske belysa den mångåriga amerikanska statsterrorismen som möjligen på sitt sätt bidragit till gårdagens händelser.
Vi tror inte att läsarna av ”Veckans Contra” behöver läsa mer av dessa skrämmande exempel på hur en svensk journalistkår kan resonera i september 2001.
Vi ska avslutningsvis notera att på vänstersajten indymedia raskt spreds uppgiften att de bilder på jublande palestinier som sändes på dagen efter attentatet mot World Trade Center var en gammal arkivfilm från 1991. Trots att en intervjuad person talade om Osama bin Laden på filmen… Myten spreds under flera dagar tills det kunde noggrant redovisas att filmen tagits i östra Jerusalem av Reuters film-team den 12 september 2001. Vad som däremot inte har noterats i svenska media är att det fanns många fler liknande filmer tagna i de av Yassir Arafats palestinska myndighet administrerade områdena. Men de filmerna beslagtogs av de palestinska myndigheterna eller drogs i något fall in av filmteamet sedan det fått veta att bolaget de jobbade för aldrig mer skulle få arbeta i de palestinska områdena om filmen sändes.
Yassir Arafat har tydligen själv insett hur hopplöst det är att försvara terroristerna. Svenska journalister har det inte.