Svenska folket har under de senaste decennierna låtit sig kastas som nickedockor mellan journalistiska nycker och ovidkommande händelser.
Lagom till riksdagsvalet 1988 drabbades sälarna, framförallt i Västerhavet (Kattegatt och Skagerack), av en virussjukdom. Då visste man inte att det var en sjukdom. Miljöpartiet hakade på och hävdade att det var en följd av miljögifter. Idag vet vi att det var en virussjukdom som finns hos grönlandssälar. Grönlandssälarna blir dock inte särskilt sjuka. Under vintern 1987-1988 var ovanligt många grönlandssälar ute på vandring och kom via gråsälar (som inte heller drabbas särskilt svårt av viruset) i kontakt med knubbsälar på ön Anholt. Snart började knubbsälarna dö i lunginflammation. Hälften av sälarna i Västerhavet dog. Idag finns det ungefär dubbelt så många knubbsälar i Västerhavet som innan 1988 års säldöd! Men svenska folket röstade in Miljöpartiet i Riksdagen efter en valrörelse som mycket präglats av säldöden. Först i oktober – månaden efter valet – var epidemin över. Och först långt senare blev det klart att säldöden inte hade något med miljögifter att göra. Miljöpartiet åkte ur Riksdagen vid nästa val – 1991.
Vid årsskiftet 1990/1991 sammanförde TV Bert Karlsson och Ian Wachtmeister och beställde en opinionsundersökning som visade att herrarna skulle komma in i Riksdagen om de ställde upp med ett nytt parti. De verkställde beställningen, fick drag under galoscherna och massor med TV-tid. Ny Demokrati kom in i Riksdagen 1991. Ett halvår efter partiets grundande. Samma år kom Kristdemokraterna in i Riksdagen. Det var i motsats till de andra partierna som vi talar om här ett parti som gått den långa vägen med idogt organisationsarbete sedan 1964.
Ny Demokrati åkte liksom Miljöpartiet ut ur Riksdagen efter en period, 1994, då Miljöpartiet dessvärre tog sig tillbaka till Riksdagen. Ny Demokrati stod i medias fokus 1991, men var inte lika skoj att bevaka 1994.
Inför EU-parlamentsvalet 2004 dök det upp ett nytt parti, Junilistan. Den kände ekonomen Nils Lundgren (känd som ekonomikommentator i TV) var frontfigur och partiet fick tre platser i parlamentet. Under valkampanjen riktades medias intresse kraftigt mot Junilistan, vilket gav respons i väljarkåren. Vid nästa EU-val, 2009 var det knappast någon som brydde sig om Junilistan i media, istället var det det nya fenomenet Piratpartiet som tog redaktörernas intresse. De lyckades dock inte ens pressa ur Piratpartiet vilken grupp i parlamentet som partiet skulle söka medlemskap i, svaren var så divergerande som den liberala gruppen och den gröna gruppen. Två grupper som står mycket långt från varandra. Det blev (efter valet) den gröna gruppen, som driver en mycket centralistisk politik med tanken att de flesta besluten bör centraliseras till Bryssel.
Vid riksdagsvalet 2006 försökte en del journalister göra om spektaklet med Feministiskt Initiativ i huvudrollen. men Sverige förskonades den gången.
Vid riksdagsvalet 2010 hade en trägen lokalorganisatör i form av Sverigedemokraterna nått en position där det var troligt att de skulle kunna ta sig in i Riksdagen. Det blev naturligtvis stor uppmärksamhet – dock mest kritisk sådan. Men partiet lyckades ta sig in i Riksdagen. Precis som Kristdemokraterna en gång mer på egna meriter än på en mediavåg.
Mediavågen slog dock till igen i Europavalet 2014. Piratpartiet som faktiskt uträttat en del i EU-parlamentet fick ingen uppmärksamhet alls, medan det i slutet av valkampanjen mest kom att handla om Feministiskt Initiativ. En hoper komplett skvatt galna käringar, som i media inte behövde stå till svars för ens sina galnaste åsikter. Och en av dem ska nu representera Sverige i Bryssel och Strasbourg.
Svenska folket har gång på gång visat svaghet inför mediadreven. Man har gett sina röster åt partier som vid närmare eftertanke inte var det man ville ha. Journalisterna har slängt omkring med väljarna som med nickedockor. Det är dags för svenska folket att ta tillbaka kontrollen och säga ifrån! Ett lämpligt tillfälle att börja med det är höstens riksdagsval.
Journalisterna är ett släkte som kraftigt avviker från väljarkåren. Så här såg det ut i en undersökning 2010:
(Första siffran avser väljarkåren, andra siffran journalistkåren)
Vänsterpartiet 4,8/13,5
Socialdemokraterna 34,6/22,5
Miljöpartiet 7,8/27,3
Centerpartiet 5,0/6,4
Folkpartiet 7,8/12,0
Kristdemokraterna 4,7/1,3
Moderaterna 29,0/9,7
Sverigedemokraterna 3,9/0,2
Övriga 2,4/7,1
“Övriga” kan väl till stor del antas vara Feministiskt initiativ.
Idag är bilden ännu mer extrem med 42 procent miljöpartister i journalistkåren. Och större delen av återstoden sympatiserande med V och FI.
Svenska folk! Sätt ner foten och sätt journalistkåren på plats. Visa var skåpet ska stå i höstens val. Utan att låta er förföras av mediakampanjer.