Många har under det senaste halvåret fått intrycket att socialdemokraternas tid i Sverige är över. Valresultatet förstärkte naturligtvis den uppfattningen.
Men så bra är det inte. För mindre än ett år sedan låg Alliansen dåligt till i opinionsmätningarna.
Vi bör också komma ihåg att “Nya moderaterna” i grunden är en anpassning till socialdemokraternas politik. “Nya moderaterna” kramar facket och slår vakt om “den svenska modellen”. Satsar på arbetslinjen och har inga skattesänkningar planerade för den innevarande mandatperioden (men en hel del genomfördes faktiskt under förra mandatperioden). Allt politiskt nytänkande verkar som bortblåst, det som finns står Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna för. Märkligt nog har de moderata partimedlemmarna funnit sig i nyordningen. Platser i Riksdagen och de kommunala församlingarna tycks vara nog för att medlemmarna ska ställa upp på den politik som partiet har motarbetat sedan urminnes tider.
Om “Nya moderaterna” är en rörelse för att gå tillbaka till 1980-talets socialdemokrati så är Sverigedemokraterna en rörelse för att gå tillbaka till 1960-talets socialdemokrati med folkhem och oinskränkta socialförsäkringar som viktigaste slagnummer.
Både moderaterna och sverigedemokraterna har plockat röster direkt från socialdemokraterna. Vad gäller moderaterna var det förut nästan inget väljarflöde alls till eller från socialdemokraterna. Eventuella “vinster” från socialdemokraterna togs av andra borgerliga partier och flödet till och från moderaterna avsåg dessa partiers sympatisörer.
Valfiaskot för socialdemokraterna kan förklaras med i huvudsak två faktorer.
Den första förklaringen är alliansen med Vänsterpartiet. Opinionsundersökningarna visar entydigt att det fanns två tillfällen då sympatierna rasade för socialdemokraterna. Det första var när den rödgröna alliansens bildande tillkännagavs i slutet av 2008. Den andra var när den första gemensamma budgetmotionen presenterades i maj 2010. Så sent som i april 2010 pekade opinionsundersökningarna på en knapp seger för de rödgröna (före oktober 2008 pekade undersökningarna på en stor seger för de rödgröna). Den bakgrunden motsäger tanken att socialdemokratins tid skulle vara över.
Den andra förklaringen till socialdemokraternas debacle är Mona Sahlin som person. Hennes personliga framtoning har underminerat svenska folkets förtroende. De flesta vill ha en statsminister som man kan se upp till, någon som man kan anförtro viktiga beslut till. Få har kunnat ha den inställningen till Mona Sahlin. Hon valdes för att kontrastera mot Göran Persson, han som pekade med hela handen och som kunde tillkännage en helomvändning i partiets politik utan att fråga partiet först – det klassiska exemplet var maxtaxa på dagis 1998, ett förslag som är specialinriktat för att gynna rika föräldrar (fattiga föräldrar hade redan låga taxor). Knappast klassisk socialdemokratisk politik, men Göran Persson bestämde och det kunde han vinna valet på. Mona Sahlin skulle “lyssna” inte “peka”. Men hon lyssnade så intensivt på olika röster att det som skulle vara en tjugoårig allians mellan S och MP, med V utanför, på tre dagar förvandlades till en rödgrön allians med alla tre partierna med. Mona Sahlin visade att hon inte var en ledare utan en vindflöjel. Ju mer Mona Sahlin framträdde inför valet desto mer sjönk förtroendet och desto större blev kontrasten mellan den “trovärdige” Fredrik Reinfeldt och den svajiga Mona Sahlin.
Politiken hade inte mycket med utfallet att göra. Valet var en förtroendeomröstning. Den var en folkomröstning om vem som var bäst på att föra en socialdemokratisk politik, Fredrik Reinfeldt vann över originalet.
Men i längden låter det troligt att originalversionen av socialdemokrater skulle vinna en förtroendeomröstning om vem som är bäst på att vara socialdemokrater. Det som har hänt nu säger inte att socialdemokratin är ute som idéprojekt. Den har bara haft usla företrädare. Med rätt ledning skulle partiet kunna göra comeback igen. Särskilt som regeringen Reinfeldt lutar sig tillbaka och nu bara tycks vilja fila lite på småbrister i det program som genomfördes under förra mandatperioden.
För att en sådan comeback ska bli möjlig måste partiet dels välja någon som kan vinna som trovärdig ledare. Det finns några gamla företrädare för partiet som vunnit en viss respekt hos svenska folket, åtminstone bland de grupper som nu har övergivit partiet. Tre av dem stod före Mona Sahlin på turordningslistan inför valet av efterträdare till Göran Persson, de tackade alla nej. Margot Wallström, Thomas Bodström och Ulrica Messing. Även Anders Sundström är någon som troligen redan har förtroende hos svenska folket. Det finns andra som skulle kunna bygga upp ett förtroende, som Sven-Erik Österberg och Mikael Damberg. Och så finns det de som redan har visat att de inte går hem i stugorna: Thomas Östros och Pär Nuder. Kvar finns det sedan ett vänsterradikalt gäng som skulle kunna köra partiet politiskt i botten genom att ta ut en rejäl vänstersväng och återgå till förlorarkonceptet med den rödgröna alliansen: Morgan Johansson, Veronica Palm och Ylva Johansson.
Men partiet har haft en viss förmåga att välja nya namn som med tiden visat sig vara lyckokast. Mest tydligt var väl valet av Tage Erlander till partiledare efter Per Albin Hanssons död 1946. Han var okänd när han valdes och det fanns åtskilliga som sågs som troligare innan valet skett (de flesta förväntade sig att Gustav Möller skulle väljas). Men Erlander förblev partiordförande i 23 år och han kunde behålla statsministerposten lika länge.
Idag är det för tidigt att säga var partiet landar. Mona Sahlin var svag, bara ett svagt parti väljer en sådan ledare. De starka krafterna har försvunnit ut i periferin och sitter inte ens i Riksdagen. De som finns kvar i partipolitikens centrum är oprövade kort. Framgångsalternativen är att locka tillbaka någon av dem som försvunnit eller satsa allt på ett osäkert kort – och hoppas att det bär. Vänsterfalangen vill säkert hellre se någon av de egna på ordförandeposten. För oss som vill se ett litet socialdemokratiskt parti vore det kanske det bästa valet. Men om olyckan skulle vara framme och ett sådant parti trots allt skulle komma till makten vore det ett svårt bakslag för hela landet.