Sverige ligger – näst Finland – i täten i världen när det gäller spridningen av mobiltelefoner. Helt klart är det Ericsson och Nokia som bidragit till denna framskjutna position, men också mobiletelefonbolagen Telia, Europolitan, Comviq, Sonera och Telelinja (de två sistnämnda i Finland). Mobiltelefonbolagen har konkurrerat om att erbjuda bästa täckning och utbyggnaden har skett snabbt. Under år efter år har bolagens ägare pumpat in hundratals miljoner, några år till och med miljarder, i de förlustbringande mobiltelebolagens utbyggnad av näten. Investeringarna har skett i medvetande om att när nätet väl var på plats skulle det vara möjligt att serva många kunder med förhållandevis begränsade rörliga kostnader. Den tiden är här nu och sedan 1998 går mobiltelefonbolagen med vinst. Allteftersom antalet användare ökar kommer vinsterna också att öka. Bolagen kommer äntligen att få avkastning på de investeringar på många miljarder som de gjort i nätutbyggnad.
Åtminstone trodde de det, tills en socialistisk tvångströja i form av Mona Sahlin hotar med annat. Enligt Mona Sahlin ska regeringen lägga fram ett förslag om att andra bolag enligt lag ska ges rätt att utnyttja de tre svenska bolagens redan utbyggda nät. Hon har nämligen funnit att priserna på mobiltelefonsamtal inte sjunkit i Sverige lika mycket som i utlandet. Mobilbolagen har nämligen haft samma prisfilosofi som Telia under decennier berömt sig av för det fasta nätet. Låga inträdeskostnader för att öka täckningen, men höga rörliga kostnader när kunderna väl blivit abonnenter.
Det finns ett mobiltelebolag som heter Tele8 och som har licens för ett fjärde landsomfattande mobiltelenät. Det har inte varit lönsamt att bygga ut det nätet och trots stora finansiella resurser har Tele8 inte kommit igång med någon utbyggnad att tala om. Det visar att marknaden bara räcker till tre nät – för närvarande.
Om Mona Sahlins förslag går igenom kommer det att visa att den som tar stora ekonomiska och tekniska risker inte kan räkna med att få skälig avkastning på sina investeringar. Så fort investeringen börjar generera skaplig avkastning kan staten gå in och reglera bort vinsten genom att låta andra utan risktagande eller miljardinvesteringar utnyttja vad andra skapat.
Det är ingen tvekan om att andra framtidssatsningar kommer att lida av en sådan politik. Vad kommer till exempel att hända med bredbandssatsningarna? Vem vill investera i bredbandsutbyggnad om det står klart att dessa jätteinvesteringars avkastning kan exproprieras av statsmakterna helt godtyckligt, när riskerna och kostnaderna väl är avklarade?
Mobilteleutbyggnaden förde fram Sverige i den tekniska frontlinjen. Framsynta beställare som tog jätterisker samverkade inom ett av de mest expansiva och avancerade teknikområdena. Ericsson är idag värt 1000 miljarder kronor på börsen, Sveriges i särklass mest värdefulla bolag. I slutet av 1980-talet låg Ericsson på nionde plats på den svenska börsen,..
Sverige kunde fortsätta att ligga i den tekniska frontlinjen genom en framsynt satsning på bredbandsteknik (naturligtvis i privat regi, så att inkompetenta aktörer försvinner från marknaden istället för att få överlevnadshjälp med hjälp av en outsinlig statskassa). Men genom förslag som Mona Sahlins kan vi vara förvissade om att Sverige tappar mycket av den drivkraft som hade kunnat föra upp vårt land från vår nuvarande nittondeplats i industrinationernas välfärdsliga till en något bättre nivå.
Veckans SÄPO-nyhet
För en gångs skull tycks SÄPO ha gjort något nyttigt. Eller var det möjligen IB som stod för insatserna? Det berättade TV-producenten Göran Elwin i ett program härförleden. Det refererades kort i förra utgåvan av Veckans Contra. Medarbetare vid Sveriegs Radio klassades så att den för samhällets säkerhet livsviktiga krigsorganisationen av etermedia INTE skulle styras av personer som gick fiendens ärenden. Elwin berättar också att det numera inte alls går till på det sättet. Idag finns det väl knappt några som inte är beredda att gå fiendens ärenden. Än mindre någon som försöker registrera dem som skulle göra det. Det är dock fullt möjligt att ett gäng bolsjeviker på statstelevisionen kontrollerar vilka som eventuellt inte är beredda att gå fiendens ärenden…
När Elwin arbetade med sina senaste program sökte han få tillgång till uppgifter om sig själv. Först fanns inga, men sedan kom det fram dokument både från regeringen och SÄPO. Det fanns 139 tidningsklipp om Elwin samt uppgifter om vilka som besökt honom och konstateranden att somliga av dessa besökare uppträdde konspiratoriskt. Elwin blev med tiden faktachef på TV1, så de uppgifter som samlats in missade helt sitt syfte.