De dyker alltid upp i valets slutskede. Oftast är det tunt innehåll, men genom ett selektivt urval av fakta och överrumpling av motståndaren lyckas den som driver kampanjen ofta få media att hugga ordentligt. Det blir skandalrubriker för helt oskyldiga saker. Eller skriverier om ena sidan av ett mynt med två sidor.
Ungefär två veckor innan valet är bästa tillfälle att slå till. Släpper man uppifterna senare når de inte fram så att de kan påverka väljarna, många måste få höra berättas om saken av någon bekant innan de blir påverkade. Slår man till tidigare får motståndaren tillfälle att desarmera frågan. Antingen genom att berätta hela sanningen eller genom att berätta om hur uppgifterna kom fram (det är inte alltid det är en snygg historia).
Erfarenhetsmässigt är det socialdemokraterna som är mest skrupelfria när det gäller att försöka dra motståndarna i smutsen. Men det är inte alltid det lyckas. Ibland är det svårt att förutspå hur väljarna reagerar. Även för experter på opinionsbildning. I något fall har det till och med slagit tillbaka på dem som legat bakom smutskastningen. Men ofta påverkas opinionen i avsedd riktning. Dock har det ibland blivit ganska klen utdelning på ett övergripande plan.
I samband med valet 2006 spreds uppgifter om att Folkpartiet gjort sig skyldigt till “dataintrång” hos Socialdemokraterna. Folkpartiet hade tillgång till socialdemokraternas interna datanät SAPnet, så de visste vilka utspel som planerades från (s) i förväg. Folkpartiet tappade stort de sista dagarna innan valet, men så gott som alla som tänkt rösta gick över till Moderaterna. För (s) blev det alltså mager utdelning. Efter valet dömdes en folkpartist, en SSU-are och en journalist på Expressen för dataintrång.
I samband med valet 2002 presenterade Sveriges Television ett valstugereportage där förespeglat rasistiska väljare gått och bett att få medhåll i valstugorna. För den som vill värva röster är det ganska lätt att hålla med den som kommer till valstugan, åtminstone inte säga ifrån på skarpen. Programmet visade ett antal moderater som gjorde klantiga uttalanden. Motsvarande uttalanden visade sig finnas också från socialdemokrater, men de togs inte mer än i något enstaka fall upp i programmet. Valresultatet påverkades i så måtto att det blev ett mycket dåligt val för Moderaterna, men desto bättre för Folkpartiet.
I samma val spred Socialdemokraterna uppgifterna att en medlem i Kristdemokraterna ringt (s)-kansliet och uppgett sig vara medlem. Det hela spelades upp som en “spionskandal”. Kanske något för tidigt inför valet, eftersom det redan innan valet kom fram vad det handlade om. Genom alla år hade SSU brutit mot den överenskommelse som gjorts mellan partierna om att valaffischeringen skulle börja vid ett visst klockslag. När klockslaget var kommet hade SSU redan lagt beslag på de bästa affischplatserna i Stockholms innerstad. Vad som hände 2002 var att en ung kristdemokrat föregivande att hon ville vara med och affischera kontaktade SSU för att fråga när det skulle sätta igång! Decennier av brutna överenskommelser föranledde en ung kristdemokrat att ägna sig åt lite “wallraffande”. Det spelades upp till en stor skandal om “spioneri”, men det tog någon vecka innan (s) tvingats lämna så mycket information att bubblan kunde spräckas.
I år kan man möjligen se affären med Sven-Otto Littorin som ett försök till en sedvanlig smutskastningskampanj. Men det gick över styr, eftersom Aftonbladet publicerade uppgifterna ett par månader innan valet, inte ett par veckor.
Men vänta, det finns säkert mer som kommer. Med eller utan substans. Saknas det något egentligt underlag till en “skandal” så kommer den säkert att skapas på samma sätt som knallen kokar soppa av en spik.