Den svenska skolan har misslyckats. Sverige trillar allt längre ner i internationella jämförelser. Vilket inte kan skyllas på Jan Björklund. Han har haft sju år på sig, men de elever som visar dåligt resultat (15-åringar) har gått i skolan i nio år. Reformer genomförs vanligen löpande genom att börja ”längst ner”. Vi vet alltså inte vad som händer framöver med dem som gått i Björklunds skola. Även om inget talar för att det blir några underverk.
De sjunkande resultaten föder desperation i åtgärdsprogrammen. Socialdemokraterna ser möjligheten att knycka Folkpartiets paradfråga skolan och satsar hårt på den åtgärd som är mest populär hos svenska folket – enligt Sifo. Mindre klasser. Alliansen hakar i sin desperation på och kommer med samma förslag. Om de stora partierna är överens borde saken vara biff. Vi får mindre klasser. Till stora kostnader, men föga nytta. För mindre än två månader sedan var en av de huvudansvariga för OECDs stora skoljämförelse PISA på besök i Sverige. Han heter Andreas Schleicher och kan alla analyser som kan göras av PISA-undersökningarna på sina fem fingrar. Han hade två saker att framföra. Klassernas storlek spelar ingen roll. De allra bästa resultaten inom OECD nås av Sydkorea, där klasserna är stora. Att mindre klasser skulle ge bättre resultat är fel, enligt Andreas Schleicher. Och då är det inte bara Sydkoreas resultat han lutar sig mot. Det finns inget samband mellan klasstorlek och skolresultat. I Luxemburg är klasserna små och resultatet dåligt. Sydkorea satsar lika mycket på skolan som Luxemburg. I Luxemburg går pengarna till små klasser. I Sydkorea går pengarna till många undervisningstimmar och höga lärarlöner. I Sverige har vi små klasser (mindre än OECDs genomsnitt redan idag), få undervisningstimmar och låga lärarlöner. I alla de här tre variablerna har Sverige valt fel väg. För att folk tror annorlunda i opinionsundersökningarna än vad den internationella expertisen funnit i vetenskapliga studier.
Nu är vi på väg att i enighet satsa ytterligare miljarder på skolan utan att nå någon förbättring av resultatet. Hur vore det att lyssna till sakkunskapen istället för till Sifo? Är det inte för det vi väljer ledare, för att hitta personer som sätter sig in i saker och talar om vad som är bästa vägen framåt, istället för sådana som sticker ett vått finger upp i luften.