Liberalerna lyckades i Jöken genomdriva att ”värnskatten” ska avskaffas från nästkommande årsskifte. I år innebär ”värnskatten” att på inkomster över 689.300 kronor/år (57.400 kronor/månad) kan marginalskatten se ut att vara 57 procent, men räknas sociala avgifter och konsumtionsskatter med blir den faktiska marginalskatten 75 procent.
Det är inte särskilt många som tjänar över 689.300 kronor och därför ger inte värnskatten särskilt mycket pengar. Enligt budgetpropositionen ska den för 2019 ge 4,4 miljarder kronor, men då har inte hänsyn tagits till de dynamiska effekterna (med lägre skatter skulle folk se till att tjäna mer). Chefsekonomen på Timbro Jacob Lundberg hävdar att Sverige ligger över toppen på den så kallade Laffer-kurvan, det vill säga att en sänkning av de nominella skattesatserna faktiskt skulle ge större skatteintäkter. Värnskatten svarar för 0,3 procent av skatteintäkterna. Sedan 2009 har Sverige världens högsta marginalskatter (ett kortvarigt försök med höga marginalskatter i Frankrike övergavs redan efter ett år på grund av protester).
Det kan tyckas att värnskatten inte är särskilt betungande. För den som tjänar 700.000 kronor kostar den 550 kronor per år och för den som tjänar 800.000 kronor 5.550 kronor. Men värnskattens själva existens gör att det blir lönsammare att skatteplanera och att inte jobba det där lilla extra som är så viktigt för samhällsekonomins utveckling. Och dessa effekter är viktigare för de med låga inkomster än för de med höga. Med högre nettoinkomster kan de välbeställda efterfråga mer tjänster från lågbetalda tjänstearbetare och satsa mer på de företag som kommer att vara spjutspetsar och stora arbetsgivare imorgon. De som ligger illa till ekonomiskt kommer att få bättre möjligheter att skaffa ett arbete istället för att leta efter ett arbete. För en högavlönad läkare kan värnskatten innebära att det är lönsamt att måla om huset själv istället för att låta en duktig yrkesman sköta jobbet, något som läkaren skulle kunna tjäna ihop till genom några extra vändor i operationssalen, något som skulle förkorta vårdköerna. Ett sämre målat hus, fortsatta vårdköer och ökad arbetslöshet (för målarna) blir konsekvensen av detta exempel.
Det är inte bara värnskattens avskaffande som diskuteras bland de som vänder sig mot socialdemokraternas eftergifter i Jöken. Kritikerna vill gärna se hårdare beskattning av kapital. Det gäller både den rena kapitalbeskattningen (som under senare år sänkts avsevärt vilket fått att fler välbeställda faktiskt håller sina pengar i Sverige och beskatta dem här). Men också skatteformer som arvsskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. Arvsskatten avskaffades av en socialdemokratisk regering, delvis efter populistisk kritik om att många änkor tvingades flytta efter makens död för att kunna betala arvsskatten (arvsskatten för äkta makar avskaffade av Göran Perssons regering från och med den 1 januari 2004, övrig arvsskatt ett år senare, fortfarande av Göran Perssons regering). Signifikativt för den svenska arvsskatten var att den slog till redan vid låga belopp, vid 70.000 kronor. För andra länder med arvsskatt brukar ”normala arv” vara helt skattefria.
Förmögenhetsskatten avskaffades av Fredrik Reinfeldts regering från 1 januari 2007. Den svenska förmögenhetsskatten kunde se låg ut med 1,5 procent (sista året den fanns) men det innebar att den som ägde en förmögenhet måste ha hög avkastning på förmögenheten för att kunna betala dels kapitalvinstskatt, dels kompensera sig för inflationen, dels betala förmögenhetsskatt. Beroende på hur hög kapitalvinstskatten var (det varierade mycket mellan åren) kunde det behövas en avkastning på mellan 6 och 10 procent bara för att hålla förmögenheten kvar på samma värde (räknat med 2 procents inflation). Det var för den som var ordentligt förmögen inga svårigheter att ”trolla bort” förmögenhetsskatten, de som betalade förmögenhetsskatt var huvudsakligen äldre villaägare med nedamorterade huslån. De hade inte råd att göra de dispositioner som de riktigt förmögna enkelt kunde göra. Trots att det stått på socialdemokraternas dagordning att återinföra förmögenhetsskatten skedde det inte, troligen för att man varit medvetna om vilka skadeverkningar den fick för företagsamheten. Förmögenhetsskatten storlek varierade kraftigt från år till år, bland annat beroende på börskurserna, år med låga börskurser kunde den ge 0,3 procent av skatteintäkterna, år med höga börskurser mer än det dubbla.
Fortfarande finns det dock de som vill återinföra förmögenhetsskatten, främst inom den nybildade socialdemokratiska föreningen Reformisterna. Där är man heller inte främmande för ett återinförande av den höga fastighetsskatten, trots att det var löftet om avskaffande av den statliga fastighetsskatten som var avgörande för den borgerliga valsegern 2006 (väljarna blev – som vanligt – lurade, visserligen ersattes den statliga fastighetsskatten med en mycket lägre kommunal fastighetsskatt, men flyttskatterna höjdes samtidigt, så att det gav en ungefärligt oförändrad skatteintäkt för staten från boendet).