Många röstade säkert på Alliansen förra hösten för att de ville sänka skatten. Alliansen lovade skattesänkningar för alla som arbetade och därtill avskaffad förmögenhets- och fastighetsskatt. Det var säkert inte alla som läste det finstilta, att den avskaffade fastighetsskatten skulle finansieras inom bostadssektorn till exempel. Och att sänkta skatter inte skulle nås genom att sänka den glupande aptiten i den offentliga sektorn, utan enbart genom att fler medborgare betalade skatt.
Regeringen har nu lagt fram en lagrådsremiss (ett förstadium till en proposition) om fastighetsskatten och Lagrådets svar är klart. Regeringen föreslår inte ett avskaffande av fastighetsskatten, utan en ändring av den. Det är fel att kalla det som inte kan definieras som annat än en skatt för en avgift säger Lagrådet. Vi får se om den nya regeringen lyssnar på Lagrådet. Som opposition kritiserade den alltid den gamla regeringen när den körde över Lagrådet (som består av landets främsta domare).
Många av de som röstade på Alliansen räknade säkert med att skattegodtycket skulle minska. Det vill säga att de slumpmässiga svängningarna i skattesystemet som skapar nettovinster för somliga och ytterst betungande belastningar för andra, själva motorn för all skatteplanering, skulle försvinna och ersättas av långsiktigt stabila och genomtänkta förslag.
Turerna kring fastighetsskatten visar att så inte blev fallet. Skillnaden på den nya och gamla regeringens politik är inte inriktning och skattenivå, utan vilka grupper som ska drabbas av de hårdaste slagen.
Den gamla fastighetsskatten (i kombination med förmögenhetsskatten) drabbade framförallt personer med lågbelånade fastigheter och låga inkomster som råkade bo i områden som blivit populära för rika storstadsbors fritidsboende. Kanske mest tydligt belyst av bondefamiljen som flyttade ut i husvagnen över sommaren och hyrde ut huset till dåvarande skatteminister Thomas Östros, för att de annars inte skulle ha råd att betala fastighetsskatten. Antalet riktigt svårt drabbade av fastighetsskatten har dock blivit färre med åren. Till en liten del för att det införts spärrgränser, till en mycket större del för att de som hade små inkomster har gett upp, sålt och flyttat till lägenhet.
Innan uppskovsmöjligheter för reavinstskatten (som nu bytt namn till kapitalvinstskatt) infördes kallades den av kritiker föraktfullt för “flyttskatt”. Den som flyttade blev av med en stor del av sitt sparkapital vid flytten, även om detta sparkapital bestod av luft som skapats av inflationen. Det var en skatt på flytt och det var en skatt på inflationen. Naturligt nog bodde folk kvar och samhällets samlade bostadskapital utnyttjades allt sämre. Med uppskovsreglerna förvandlades reavinskatten till något som betalades av dödsbon och skilsmässopar, flyttströmmarna ökade och bostadsbeståndet började så sakteliga utnyttjas bättre.
Särskilt dödsbon är naturligtvis lätta att köra över i den politiska debatten, det finns inga röster att hämta hos dem som redan varit sistagångsväljare.
Men det blev trots allt protester mot det inför valet antydda sättet att finansiera det så kallade avskaffandet (i praktiken minskningen) av fastighetsskatten genom en höjning av kapitalvinstskatten. Sistagångsväljarna gjorde sin röst hörd. Och regeringen lyssnade. Kapitalvinstskatten höjdes inte som sagt med fem utan blott med två procentenheter. Men uppskoven ska istället beläggas med en särskild skatt, som motsvarar en ränta på 3,24%. Om man räknar med en bolåneränta på 4,86 procent så innebär de nya reglerna i praktiken att 2/3 av den gamla förhatliga flyttskatten är återinförd.
Det medverkar till att sänka effektiviteten i utnyttjandet av de bostäder vi har. Varför ska folk betala extra för att flytta till mindre och sämre lägenheter eller villor? Bostadsbristen kommer att ökas, eftersom folk som inte längre behöver stora bostäder kommer att bo kvar i dem.
Och vad godtycket anbelangar. De lågavlönade i skärgården kommer visserligen att slippa undan. Men nu blir det istället till exempel nyförälskade som flyttat ihop och skaffat nytt som drabbas. Ett nybildat par som säljer var sin etta och flyttar ihop i en trea (för att göra plats för tänkt tillökning kanske) kan mycket väl få mellan 1.000 och 2.000 i månaden i ökad skattekostnad. Det tar hela jobbskatteavdraget, om ett sådant nu finnes. Kalkylen är som följer: Var sin lägenhet köpt för fem år sedan ger var sin reavinst på 1,5 miljoner, eller en skattebelastning på sammanlagt 15.030 kronor per år – vilket ska betalas med beskattade pengar. Flytten i sig skapar inget mervärde utan det är bara fråga om en omflyttning till nya och för den nya familjen lämpligare bostad, vinsten är i praktiken noll, men likafullt ska familjen betala över en tusenlapp i månaden i skatt för nöjet att få bo tillsammans…