I dagarna går diskussionsvågorna höga kring förändringarna i sjukförsäkringen. Mediernas framfart är ganska typisk. Man letar upp “fall” som oemotsagda får framföra hur drabbade de är. Ingen tar upp de övergripande synpunkter som bör styra så viktiga saker som sjukförsäkringen. Ingen tar skattebetalarnas parti.
Alliansregeringen som står bakom reformerna förmår inte heller förklara vad det handlar om, och har för övrigt klantat till det genom att stifta lagar som måste justeras innan de trätt ikraft.
Försäkringskassan drivs dessutom som den sosse-institution den alltid varit. Nu passar man på att “tillämpa” lagen på ett sätt som uppfattas som uppenbart orimligt, även när den tillämpningen är i strid mot den lag som faktiskt stiftats. Försäkringskassan blir därmed ett redskap för Socialdemokraterna i 2010 års valrörelse. Personalen på kassan torde för övrigt med förkrossande majoritet rösta på (s).
Bakgrunden till de nu aktuella justeringarna i sjukförsäkringsreglerna var de starkt stigande sjuktalen i början av 2000-talet. Från 2001 till 2003 gick “ohälsotalet” upp från 33,5 till 38,4 dagar (räknat som genomsnittligt antal dagar per år för personer i arbetsför ålder). Ohälsotalet är summan av betalda frånvarodagar för personer som får sjukpenning, sjukersättning och aktivitetsersättning (förtidspension kallades de två sistnämnda förr). Det var de högsta talen i världen, trots att svenska folket lever länge och objektivt sett bör vara ganska friska, trots att arbetsvillkoren varit synnerligen generösa och förlåtande mot dem som haft problem och trots att miljön (både i naturen och i företagen) är så pass bra i vårt glesbefolkade land att knappast någon drabbas av skador på grund av miljöföroreningar, något som är väl så vanligt i mer tätbefolkade länder.
Den dåvarande socialdemokratiska regeringen konstaterade att ohälsotalet steg ohejdat och att en halv miljon människor placerats i kategorin “sjukersättning” (förtidspension), utan att någon gjorde en ansträngning att få tillbaka dem till arbetslivet. Sjuktalen var särskilt höga i kommuner med hög arbetslöshet och ett sällsynt sunt liv (till exempel fjällkommunerna i Jämtland och Lappland). Det var något som inte stämde. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen vidtog en del åtgärder för att få ner sjuktalen och den nuvarande regeringen har fortsatt. Ohälsotalet har gått ned till 31,7 (oktober 2009). En hel del sjuka har börjat arbeta igen, trots att konjunkturen har varit sällsynt ogynnsam.
I det gamla systemet kunde man vara sjuk hur länge som helst. Och det räckte i praktiken med att man inte klarade av sitt gamla jobb (eller att det skulle vara ont om jobb på trakten) för att sjukersättning skulle betalas ut. Visserligen skulle den sjukskrivne prövas mot “hela arbetsmarknadens vanligen förekommande arbeten”. Men detta gjordes inledningsvis knappast alls. Den första åtgärden från (s)-regeringen var att denna paragraf faktiskt började användas i viss utsträckning. Det fick till en början till följd att den (högre) sjukpenningen ersattes med den (lägre) sjukersättningen för de som varit sjuka länge. I praktiken tvingades fler till “förtidspension”, men ohälsotalet låg kvar. Men från 2004 började faktiskt ohälsotalet sjunka.
I det nya systemet, som introducerats av Alliansregeringen, ska åtgärder vidtas för att få de sjukskrivna att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Det har konstaterats att den som blir sjuk ofta saknar tillräcklig initiativkraft för att utan en kick utifrån ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden. Det blir lätt att sjukdomen och hjälplösheten permanentas. Sedan träffar man likasinnade och det förstärker effekten. Det har inte funnits några incitament för den sjuke att söka sig till ett annat arbete om han inte klarat av sitt gamla.
Ta ett praktiskt fall som visar det gamla systemets konsekvenser. En murare blir dålig i ryggen. Han kan inte fortsätta och blir vid 50 års ålder förtidspensionär. Han kunde säkerligen ha utfört massor med samhällsnyttiga arbeten, men han behövde inte göra det. Som förtidspensionär fick han mindre betalt än vad han fick som murare, men eftersom det var ett höglönejobb fick han inte så mycket sämre än vad han fått på ett annat arbete. Den här fullt arbetsföre personen låg samhället till last i femton år, innan han fick ålderspension.
En välavlönad hockey- eller fotbollsspelare (70.000-80.000 i månaden är inget ovanligt i elitserien eller allsvenskan) kan få sjukpenning efter en skada. Han kan inte fortsätta med sitt gamla arbete, men kunde förut dra ut på historien i åratal på skattebetalarnas och försäkringsbolagens bekostnad (den allmänna sjukförsäkringen täcker bara inkomster upp till 26.500 kronor i månaden, men flertalet anställda har av arbetsgivaren betalda försäkringar som täcker högre inkomster).
Sjukförsäkringen kan inte bli en decennielång försörjningsinrättning för den som inte klarar av de fysiska kraven i ett krävande arbete. Det är dåligt att Alliansregeringen inte kan förklara denna enkla sanning för väljarna.