En man vid namn Skoglund dömdes 1990 till villkorlig dom och dagsböter på 4.000 kronor för sexuellt utnyttjande och sexuellt ofredande. Skoglund hade under ett par års tid utnyttjat två utvecklingsstörda flickor, stuckit in fingrarna i deras slidor och smekt deras bröstvårtor. Vi kan inte här av juridiska skäl berätta vem Skoglund är, det är ett vanligt namn med nästan tre sidor i Stockholms telefonkatalog, där han för övrigt inte längre finns med. Den som vill veta vem det är kan ringa till Ingegerd Östman på avdelning 8 vid Stockholms tingsrätt, telefon 08-657 50 00 och hon är då enligt lagen skyldig att berätta vem som var kärande i mål B 8-53-97. Du kommer förutom namn och adress även att få fullständigt personnummer. För 58 kronor får Du en 14 sidor lång beskrivning av detaljerna. Om vi i Veckans Contra skulle identifiera Skoglund eller återge de 14 offentliga sidorna skulle Skoglund enligt domen i Stockholms tingsrätt kunna stämma oss och kräva skadestånd. Men Stockholms tingsrätt kan alltså fritt syssla med det som den vill förbjuda alla andra, ja de är till och med enligt lag skyldiga att stå till tjänst med det som är förbjudet.
Bakgrunden är följande. 1995 publicerade tidningen Flashback en lista på dem som i Stockholm dömts för sexualbrott under 1990/91. Namn, foto och adress samt kort beskrivning av brottet och straff. Endast lagakraftvunna domar publicerades. Bra upplysning för den som ville skydda sig mot sexbrottslingar i sin närhet. Det finns i delar av USA lagstiftning om att grannarna ska varnas om dömda sexbrottslingar flyttar in i området. I Sverige är alla domar offentliga handlingar. Flashback hjälpte till att fylla luckan mellan de offentliga handlingarna och medborgarna som vill skydda sig mot brottslingar. Flashback tog också på ett mycket konkret sätt upp frågan om brott och straff. Skoglund dömdes till villkorlig dom och 4.000 kronor i dagsböter, ett enligt mångas uppfattning löjligt lågt straff för att ge sig på utvecklingsstörda flickor.
Skoglund gillade inte att hans brottslighet fick publicitet. Han påstår sig ha blivit utsatt för trakasserier och blivit tvungen att söka psykisk läkarvård (det borde han ju ha gjort långt innan han gav sig på utvecklingsstörda flickor). Han stämde Flashbacks utgivare Jan Axelsson och krävde skadestånd på en halv miljon.
Domarna Hans Björkegren, Ann-Britt Jansson och Annika Folkesson tycker att det är tolv gånger värre att nämna namnet på en brottsling än att sexuellt antasta utvecklingsstörda flickor. Det står att läsa svart på vitt i domen. En dom som för övrigt som juridiskt aktstycke är precis så undermålig som man fått börja vänja sig vid i det svenska “rätts”väsendet.
Å ena sidan frikänns Jan Axelsson från ansvar för misstanke om brott. (Domen innehåller inte ens en precisering av hur käromålets brottsrubricering är utformad, utan bara en allmän beskrivning av att det skulle röra sig om förtal som skulle vara grovt, själva yrkandet finns inte med).
Å andra sidan döms Jan Axelsson att betala skadestånd för just det brott som han i samma dom frikänts från.
Här skulle det nu möjligen kunna resoneras om att det ställs större beviskrav på brottsmålsdelen av målet och lägre på civildelen (skadestånd). Ett sådant resonemang skulle kräva juridiskt skarpsinne och domarna väljer därför att fullständigt strunta i denna centrala fråga. Det finns också andra alternativa förklaringar till hur domstolen skulle kunna resonera sig fram till slutsatserna. Om detta står dock inte ett ord i domen.
Sverige är landet där det är förbjudet att återge innehållet i offentliga handlingar, som domstolarna är skyldiga att tillhandahålla alla som frågar efter dem. Sverige är landet där det är tolv gånger värre att namnge en sexbrottsling än att begå själva sexbrottet. Sverige är landet där domstolarnas resonemang (om något resonemang alls förts) om straff och skadestånd är en väl förborgad hemlighet.
Domen kan överklagas fram till den 26 november.