I finanskrisens spår föds allt yvigare förslag om att rädda det ena företaget efter det andra. Förslagen väcks i USA, i Frankrike, i Storbritannien och i Sverige.
Att ge stöd till misskötta företag är att uppmuntra fortsatt misskötsel. Och att underlätta osunda affärer.
Danske Bank får nu kreditstöd av danska staten på 37 miljarder kronor. Detta sedan man nyligen använt 40 miljarder för att köpa finska Sampo Bank av finska Sampo-koncernen, som i sin tur använde pengarna för att köpa in sig i Nordea och nu har pengar för att delta i Nordeas nyemission. En affär som saknade marknadsmässiga förutsättningar finansieras på detta sätt helt av danska staten. Och företagsledningen i den uppenbarligen misskötta Danske Bank kan sitta kvar.
Schweiziska staten möjliggör på samma sätt att företagsledningen i den allt för riskabelt satsande UBS (Union Bank of Switzerland) kan sitta kvar. Den schweiziska banken, som nyligen rapporterade förluster på 8 miljarder schweizerfrancs kan fortsätta att vara nummer ett i Schweiz, trots att konkurrenten Crédit Suisse alldeles uppenbart skött sitt företag mycket bättre. I dagens värld räcker det inte att vara bäst för att bli nummer ett. Är man redan nummer ett rycker staten ut för att cementera situationen, även i ett så kapitalistiskt land som Schweiz.
Tyska staten räddar på samma sätt flera tyska storbanker, som stärker sin konkurrenskraft mot övriga banker utan statsstöd (till exempel SEB som har en omfattande bankrörelse i Tyskland).
Vad fransmännen gör under Sarkozy ska vi inte tala om. Där ska bilindustrin räddas med statens pengar. Effektiva fabriker i Tjeckien och Slovakien ska stängas för att ineffektiva och ålderdomliga fabriker i Frankrike ska fortsätta driften. Det är franska staten som ställer kraven…
I Storbritannien kontrollerar nu staten stora banker som Northern Rock och Royal Bank of Scotland. Där har man åtminstone haft förstånd nog att sparka företagens ledningar. Så sker inte i de andra länderna.
George W Bush beslut att inte rädda Lehman Brothers har kritiserats av många för att det ledde till följdfallisemang. Men att sänka en av de sämre investmentbankerna på Wall Street var en signal om att man inte kan gör vilka affärer som helst och räkna med att bli räddad av staten. Tyvärr har nu stafettpinnen gått vidare till en person som är beredd att satsa skattebetalarnas pengar på att rädda fler företag som inte klarar sig. Nu gäller det inte bara finanssektorn utan även bilindustrin. Inte bara i USA utan även i Tyskland, Frankrike, Sverige med flera länder.
Ingen tycks vara beredd att tala om att nästa generation skattebetalare inte är beredda att betala för att rädda jobben åt dagens misslyckade företagsledare.