Fallet med Torsten Leander handlar om åsiktsregistrering, som förbjöds 1969. Det visade sig dock att SÄPO tagit lätt på förbudet, och att uppgifter i de otillåtna registren använts på ett lättvindigt sätt. Saken blev inte bättre av att svenska statens representanter i processen Hans Corell (nu vid FN i New York) och Klas Bergenstrand (numera Riksåklagare) ljög om sakförhållandet inför Europadomstolen i Strasbourg, vilket medförde att Leander förlorade målet med fyra röster mot tre.
Men det var inte bara vänsterextremister som Leander som hamnade i de olagliga åsiktsregistren, även så kallade högerextremister som förekom i registren. Det var naturligtvis lika förbjudet att registrera höger- som vänsterextremister.
Trots förbudet mot åsiktsregistrering kunde DN den 9 maj 1987 publicera en artikel av Rolf Stensgård med den braskande rubriken “Högerextrema poliserna. SÄPO spanade i 15 år”. Det handlade om så kallade högerextrema poliser, om vilka det enligt dåvarande SÄPO-chefen Sven-Åke Hjälmroth, fanns noteringar från 1970, 1972, 19751979, 1982 och 1984. Bland annat påstods det att det hade spelats tysk marschmusik i Norrmalmspolisens garage. En sak som drogs fram var att en polisinspektör vid Norrmalmspolisen regelbundet anordnat föredrag i en källarlokal i Gamla Stan i Stockholm, van der Lindeska valven. I radions “Kanalen” hölls en debatt om saken den 10 april 1987, vilket var fyra år efter det att mötena upphört. Polisstyrelsens ordförande Roland Öhrn (s) och andre vice ordförande Carl Cederschiöld (m) gick till våldsamt angrepp mot mötena, medan polisfackets representant i debatten, Kaj Jonsson, förgäves försökte föra en mer sansad diskussion.
Biträdande länspolismästare Gösta Welander arbetade med utredningen av de “högerextremistiska poliserna”, vilket var vad de som deltog i föredragsserien kallades.
SÄPO spanade på politiska föredrag
SÄPO spanade på de politiska mötena och hade en observationslokal för att granska vad som hände och vilka som deltog. Det förekom bland annat listor över vilka som deltagit (med namn och personnummer) och anteckningar om mötena. Den sista noteringen var från den 27 april 1983. Bland talarna kan nämnas författaren Dragan Jovius, som skrivit böcker om Sovjets verksamhet i Sverige och förre föreståndaren för Arbetarrörelsens arkiv, Tage Lindbom.
När en SÄPO-polis som deltagit i utredningen ifrågasatte om namnlistan stämde överens med det kungliga brevet om vad som fick registreras gallrades det ordentligt i registren vid subversionsroteln. Bevismaterial om SÄPOs olagliga verksamhet förstördes.
Uppgifterna om mötena släpptes senare ut till media och det fick långtgående konsekvenser för flera inblandade. Bland annat kom polismännen Leif Tell och Thomas Piltz att utpekas som synnerligen våldsbenägna och “högerextrema”, bland annat i TV-program av Lars Borgnäs. De har dock så småningom fått upprättelse genom att de har tilldömts skadestånd på tiotusentals kronor när liknande uppgifter om dem spritts i bokform. Polisinspektören som ordnade mötena visades i media i bild och påstods bland annat ha hotat kungafamiljen. Han har fortfarande tio år senare en chefsposition vid Stockholmspolisen, men fick under många år löpa gatlopp i media.
När ska de som drabbades av 1987 års förlöpningar få upprättelse? Efter arton år har nu snickaren Torsten Leander fått upprättelse för vad som drabbade honom. Det kommer säkert att dröja arton år också innan de som drabbades av SÄPOs förlöpningar 1987 kommer att få upprättelse. Ingen ska tro att en socialdemokratiskt styrd säkerhetspolis eller regering kommer att röra ett finger för att ge upprättelse åt “högerextremister” som drabbats av SÄPOs olagliga verksamhet.