I söndags (6 februari 2011) var det 100 år sedan Ronald Reagan föddes i en småstad (Tampico) i Illinois. Han kallades “the Great Communicator” och blev omåttligt populär som president. När han ställde upp för en andra presidentperiod 1984 vann han 49 av 50 delstater! Han förlorade bara i notoriskt vänstervridna Massachusetts.
När vi summerar förra seklet lär det inte behövas så mycket diskussion innan vi kommer fram till att USAs störste president under det seklet var just Ronald Reagan.
Så låter det inte i svenska media, där republikaner alltid ses med misstänksamhet. Och Ronald Reagan har fått mer än sin beskärda del av den misstänksamheten. Alla svenskar tycks tro att Ronald Reagan var B-skådis, att han inte var särskilt klyftig och att det inte var han som egentligen styrde USA.
Ronald Reagan, skohandlarsonen, var visserligen skådespelare i sin ungdom och som sådan började han som sig bör med filmer som inte tillhörde de allra största. Men Ronald Reagans skådespelarkarriär blev kortvarig. Han upptäckte att det fanns ett nytt medium på uppgång: TV. Han gick över dit och ledde under tio år USAs mest populära TV-program som på bästa sändningstid under lördagarna blandade underhållning och samhällsfrågor. Reagan skilde sig radikalt från sina företrädare som presidenter. Han organiserade arbetet på ett helt annat sätt än tidigare. Han fattade de avgörande besluten, men grävde inte ner sig i detaljerna. Han litade på medarbetarna och gav dem förtroende. Han var de stora linjernas man. Och till de stora linjerna hörde “Reaganomics” som genom skattesänkningar skapade ordentlig fart på USAs ekonomi, med en högkonjunktur som varade under hela hans period som president. Det var också Ronald Reagan som såg till att USA (och därmed vi i Sverige) vann slutsegern i Kalla kriget. Efter decennier av gullande med och eftergifter för kommunisterna sa Reagan att nu fick det vara nog. USA skulle ställa upp för friheten. USA hade det mest effektiva ekonomiska systemet. Och det skulle man inte skämmas för. Ronald Reagan satsade på rymdförsvarsprogrammet och militär upprustning. USA spenderade då cirka 5 procent av BNP på försvaret. När den siffran ökades rejält kunde Sovjetunionen, som redan spenderade 30 procent av BNP på militären, inte hänga med. Reagans upprustning ledde till att ryssarna kastade in handduken. Och slutresultatet blev “the peace dividend”. Reagans efterträdare kunde dra ner på försvarsanslagen, eftersom fienden i stort sett hade försvunnit.
Och det är Ronald Reagans största insats. Han krossade kommunismen och hundratals miljoner människor befriades från förtryckets bojor. Det var Ronald Reagan, Margaret Thatcher och påven Johannes Paulus II som stod upp för friheten och vägrade att följa den anpassningens väg som under decennier varit så misslyckad. Men även Reagans medarbetare var ofta av den gamla skolan. Men Reagan visade vem som bestämde. När han var på väg till Berlin för att hålla sitt mest berömda tal skickades nya versioner från Air Force One gång på gång till Utrikesdepartementet för granskning. Varje gång talet kom tillbaka hade man strukit de ord som skulle gå till historien: “Mr Gorbachov, tear down this wall”. Varje gång satte Ronald Reagan tillbaka orden. Det var vad som vi idag kommer ihåg av talet (som hölls den 12 juni 1987 i Berlin, alldeles vid Brandenburger Tor). Det som är än mer fantastiskt än de väl valda orden, var att de blev verklighet bara två och ett halvt år senare. Muren revs och folken i östra Europa tillhör nu nya fria och demokratiska länder. Något som föreföll otänkbart innan Ronald Reagan blev president.