Ett av de verkliga lågvattenmärkena i svensk journalistik var när Aftonbladet häromveckan publicerade en dåligt underbyggd insinuation om att Israel skulle plundra dödade palestinier på organ. Artikelförfattaren Donald Boström skrev om saken 1992 och fick in det i en miserabel bok som publicerades på ett vänsterextremistiskt förlag 2001 (utgivningen fick för övrigt generöst statligt stöd om 50.000 kronor). Det fanns inget som talade för att han hade rätt då och det finns ännu mindre som talar för att han har rätt idag (han påstår i kalabaliken efter artikeln i Aftonbladet att det inte finns några bevis för hans påstående, men att det finns bevis för att palestinier till honom framfört misstanken i ett konkret fall – när man går till botten med det påståendet förnekar den påstådda källan helt saken). Att Aftonbladet publicerar usla artiklar är inget nytt. Men att uselheten är så låg kan nog väcka viss uppmärksamhet. Men knappast för att skapa den debatt som nu kommit igång.
Den handlar mycket om Israels reaktion, den svenska Israel-ambassadörens reaktion och den svenska regeringens brist på reaktion.
Undermåliga artiklar i boulevardpressen förtjänar normalt inga kommentarer av regeringen. Men skulle den ha något att säga så är det regeringen, alla dess medlemmar, liksom alla svenska medborgare helt fritt att säga att en artikel är usel. Och att den inte borde ha publicerats (till exempel med tanke på artikelförfattarens och ansvarige utgivarens anseende). Det är också fritt fram för regeringen att på en förfrågan från en främmande makt säga att en artikel är äcklig och motbjudande och att den inte borde ha publicerats. Den frågan utvecklas förtjänstfullt av juristen Mårten Schultz på Newsmill
Det är en helt annan sak att regeringen (eller andra organ för statsmakten, undantagandes domstolar i tryckfrihetsmål) inte har rätt att försöka ingripa i Aftonbladets rätt och möjligheter att publicera. Det var bara ett par år sedan justitieminister Laila Freivalds fick sparken för att hon försökt stoppa Sverigedemokraternas publicering av en karikatyr rörande “profeten” Muhammed.
Men att säga vad den tycker är det regeringens fulla frihet att göra. När Fredrik Reinfeldt vägrar att uttala sig med hänvisning till att det skulle vara i brott mot den svenska tryckfrihetslagstiftningen är det han som gör ett angrepp på grundvalen för vår yttrandefrihet i Sverige. Att ett sådant uttalande kommer från Sveriges statsminister är anmärkningsvärt och beklämmande. Han om någon borde stå upp för yttrandefriheten. Sin egen och andra svenskars (inklusive Donald Boströms).
En sak är att regeringen självklart inte ska behöva uttala sig om sinnesförvirrade artiklar av vad slag det vara må. Men att säga att den inte kan göra det om den skulle vilja är helt fel. Självklart ska den göra det om det är påkallat, till exempel om en främmande makt klagar. Då kan föreläsningen om den svenska tryckfriheten vara på sin plats, att tala om att Aftonbladets ansvarige utgivare och inte den svenska staten är ansvarig för det som publiceras i Aftonbladet. Och att den svenska regeringen är förbjuden att ingripa. Men att samtidigt säga att den inte kan uttala sig om artikeln är ynkligt och felaktigt och ger en helt missvisande bild av den svenska yttrandefriheten. I det här fallet hade det varit på sin plats att säga några sanningens ord.