I en alltmer internationell värld blir rättskipning över gränserna en alltmer central fråga. Terrordåden i USA ställer problemet i blixtbelysning. Det måste finnas ett internationellt system för att jaga internationella brottslingar. Det måste också finnas ett system som avgör var lagföring ska ske och vilka lagar som ska tillämpas.
Det finns en rad konventioner som behandlar delar av den problematiken, men i många länder ställer man upp egna regler, som om de är fördelaktiga naturligtvis utnyttjas av internationellt verksamma skurkar.
För de värsta brotten, ”folkmord” och ”brott mot mänskligheten” finns början till en internationell rättsordning med domstolar i Arusha som behandlar vad som hände i Rwanda och i Haag som behandlar det som hände i före detta Jugoslavien. Det finns också ett internationellt fördrag om upprättandet av en internationell krigsförbrytardomstol som skulle ha jurisdiktion i hela världen (alltså inte bara Rwanda och Jugoslavien), men detta fördrag har ännu inte trätt ikraft och frågan är om det någonsin kommer att göra det eftersom USA bestämt har motsatt sig en anslutning till fördraget. Och utan USAs aktiva stöd skulle det nog bli en ganska tandlös institution.
I en del länder har lokala rättsvårdande myndigheter ansett sig kunna vidga sina befogenheter högst avsevärt. Den spanske domaren Baltasar Garzón lyckades således få Chiles förre president satt i husarrest i London med en begäran om utlämning för brott som begåtts i Chile mot chilenska medborgare. Kopplingen till Spanien var helt obefintlig för flertalet av de påstådda brotten, i något enstaka fall var det fråga om en spansk medborgare bosatt eller på besök i Chile. Pinochet släpptes efter över ett års processande i London och skickades tillbaka till Chile, där han senare har åtalats (men inte dömts).
Också svenska rättsinstanser försöker nu på olika sätt vidga svensk jurisdiktion på ett sätt som för mycket långt och som definitivt får en obehaglig bismak om man tänker på vad som skulle hända om andra länder försökte tillämpa motsvarande principer för Sverige.
Ett av de senaste exemplen var den svenska medborgaren Dagmar Hagelins försvinnande i Argentina under militärdiktaturen 1977, som föranledde åklagaren i Stockholm att i december 2001 begära den argentinske officeren Alfredo Astiz utlämnad för ett brott som begicks i Argentina för snart 25 år sedan. Argentina är idag en demokrati med ett fungerande rättsväsen och landet har på olika sätt försökt hantera det som hände under militärdiktaturen rättsligt. Det gällde även kidnappningar som den av Dagmar Hagelin (som var svensk medborgare, men bosatt i Argentina och inte ens talade svenska).
Åklagarmyndigheten i Stockholm beslöt också att ta upp förundersökning mot dem som mördade TV4s fotograf Ulf Strömberg i Afghanistan för några veckor sedan. Afghanistan är förvisso ingen demokrati och landet saknar helt ett anständigt fungerande rättsväsen. Men ärligt talat, vad kan en svensk åklagarmyndighet göra mot beväpnade gangsterligor i ett i stort sett laglöst land hundratals mil bort?
I somras dömdes ett par i Sverige bosatta kurder för ett “hedersmord” begått i Irak, där gärningsmännen redan straffats för brottet (med ett löjligt lågt straff).
Det här är tre exempel på när svenskt rättsväsende försöker sträcka sina tentakler så långt att det bör ifrågasättas. Inte så att brotten som begåtts inte är avskyvärda och bör föranleda en rejäl straffreaktion. Men kopplingen till Sverige är så tunn att vi gör bättre i att avstå från rättsliga åtgärder i Sverige.
För hur skulle det bli om andra länder valde att behandla det som hände i Sverige på samma sätt. Om en åklagare i Iran skulle åtala för homosexuella handlingar i Stockholm eller åklagarmyndigheten i Dublin för en abort genomförd i Göteborg? Eller om USA skulle begära att få utdöma dödsstraff för en svensk som mördat en amerikan i Malmö (vilket skulle vara en parallell tillämpning av åklagarens häktningsansökan mot Alfredo Astiz)?