Svenska skattebetalare tvingas betala 8 miljarder kronor om året för att hålla igång tre så kallade public service-företag inom media.
Några effekter av detta är:
Utrymmet för privata företag på mediaområdet krymper. Särskilt märkbart har detta varit på den lokala och regionala tidningsmarknaden. Tidigare har lokaltidningarna levt gott på att nästan alla inom spridningsområdet har prenumererat på en dagstidning. Den har också varit dominerande annonsorgan på orten. Nu sprider public service på nätet gratis de lokala nyheter som invånarna på orten behöver. Inte sällan genom så kallade ”re-writes” av nyheter som de traditionella tidningarna grävt fram. Det kombinerat med att de tidigare så populära radannonserna har ersatts av Tradera och liknande fora gör att tidningarna tappar en stor del av sina inkomster. Kvar att leva på för lokaltidningarna är i stort sett annonser för lokala butiker och liknande. Staten reagerar inte genom att dra ner på public service-företagens gratistjänster, utan genom att dela ut nya bidrag till lokal journalistik. Ökad kontroll för staten och minskat inflytande för marknaden.
Stor övervikt för vänsteråsikter i public service. Enligt SOM-institutet vid Göteborgs Universitet sympatiserar 52 procent av journalisterna vid Sveriges Television med Miljöpartiet, vartill kommer 18 procent som sympatiserar med V och 13 procent med S. Enligt senaste opinionsundersökningen sympatiserar ungefär 3 procent av väljarna med Miljöpartiet. (Tyvärr är SOMs siffror gamla, från 2012, men de är de senast tillgängliga). Inte en enda journalist på Sveriges Television uppger sig sympatisera med Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna. På Sveriges Radio finns ännu flera miljöpartister, 54 procent, varefter följer 17 procent vänsterpartister och 11 procent socialdemokrater (på SR fanns det faktiskt 2 procent kristdemokrater, men naturligtvis inga sverigedemokrater). Bland storstädernas tidningar sympatiserar 40 procent av journalisterna med Miljöpartiet och 10 procent med Vänsterpartiet.
Styrningen av public service sköts av de tre bolagen var för sig (Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion). Bolagen förutsätts svara för en ”opartisk” bevakning, vilket naturligtvis är svårt att uppnå med den sammansättning som journalistkåren har. Styrelserna får inte lägga sig i programverksamheten som helt kontrolleras av den företagsledning som styrelserna utsett. Styrelserna för de tre bolagen utses av ”Förvaltningsstiftelsen”, vars styrelse i sin tur utses av Regeringen. Från och med i år får aktiva riksdagspolitiker inte ingå i styrelsen, men det har tidigare varit vanligt.
De tre bolagen har fått sändningstillstånd av regeringen till och med år 2025 och med sändningstillståndet följer en rejäl summa pengar. Sammanlagt 8 miljarder per år. Som en jämförelse, Dagens Nyheter har en omsättning på 1,7 miljarder, Aftonbladet på 2 miljarder och Expressen 1,5 miljarder.
Några partier har hävdat att public service bör smalnas av och vässas. Företagen bör inriktas på sådant som det inte finns kommersiella förutsättningar att driva. För att klara av det borde det mer än väl räcka med en TV-kanal. SVT2 skulle med fördel kunna säljas till högstbjudande. Men även i övrigt borde verksamheten kunna skäras ned. I Danmark har man föregått med gott exempel och skurit ner på Danmarks Radio (som även svarar för TV). Journalister protesterade men medborgarna blev glada. Bättre utbud till lägre kostnader.