Med jämna mellanrum dyker det upp en kampanj som handlar om att politiker utsätts för hot. En sådan är på gång just nu. Det skrivs i tidningar och talas i radio om att det politiska klimatet blivit råare och att politikerna känner sig hotade. Till hot räknas att medborgarna tar kontakt med politikerna och kanske i mindre väl valda ordalag ger uttryck för sina åsikter. En del av vårt lands medborgare har tagit till sig av den svenska skolundervisningen och är inte alltför sofistikerade i sina uttryckssätt. Då känns hoten för politikerna extra svåra.
Man kan tycka att alla borde kunna uttrycka sig verserat och föra fram sina åsikter på byråkratisk ämbetsmannaprosa. Men så är inte alla människor funtade.
Och en del ser tvärtom sitt eget liv hotat av just politikerna. De provoceras av politikernas sätt att behandla dem. Och agerar därefter. Den dagliga verksamheten i kommunfullmäktige och riksdag uppfattas av alltfler medborgare som ett direkt hot mot den egna existensen. Många människor är helt beroende av offentliga bidrag – eftersom skatterna tar så mycket av det de själva tjänar in. Varje liten skruvning på bidragskranen kan få förödande konsekvenser för en individ som inget kan göra för att själv påverka sin situation. Många människor drabbas också av konsekvenserna av en socialiserad sjukvård eller ett regleringssamhälle som gör att de inte kan bygga ett hus på egen mark. Dagligen och stundligen utsätts vi alla för politiska övergrepp, eftersom politikerna reglerar sådant som bättre skulle klaras av marknaden och säger åt medborgaren i detalj vad som ska göras. När så medborgaren drabbas av brottslingar och för en gångs skull själv vänder sig till samhällsapparaten för att få hjälp upptäcker han/hon snart att föga skydd och stöd var att hämta från samhället.
Politikernas – och det gäller nästan alla politiker – hot mot medborgarna är ett betydligt allvarligare problem än att några få medborgare tar överdrivet intryck av politikernas värld och uttrycker sig negativt mot politiker.