Vi har polis och rättsväsende för att upprätthålla de lagar som Riksdagen antagit. Även om Riksdagens ledamöter i första hand tänker sig att medborgarna ska vara så laglydiga att polisen aldrig ska behöva ingripa.
Understundom ansluter sig dock inte det allmänna rättsmedvetandet till vad Riksdagen beslutar. Åtminstone inte förrän polisen under en längre tid ägnat sig åt att bura in dem som bryter mot de lagar som allmänheten knappast ser som beskrivningar av moraliskt förkastliga handlingar.
Förra året ändrades lagen så att det skulle bli olagligt att ladda ner copyright-skyddade filer från nätet. Tidigare förbud gällde enbart uppladdning. Den föga insiktsfulle justitieministern Thomas Bodström förklarade att den nya lagen inte innebar att polisen skulle jaga tonåringar som laddade ner filer, den skulle användas för att komma åt dem som tjänade miljoner på nedladdning. Några sådana finns dock inte i Sverige, inte heller i andra länder. Vad det handlar om är att hundratusentals personer (främst ungdomar) laddar ner copyright-skyddade filer utan att betala. De sparar några tior, några hundralappar eller som mest några tusenlappar per år. Ingen tjänar miljoner. Däremot blir förlusterna lätt mångmiljonbelopp för skiv- och filmbolag när hundratusentals personer laddar ner för några tusenlappar var. Lagen var just riktad mot tonåringar som laddade ner filer utan att tjäna några pengar. Och till fördel för dem som INTE tjänade miljoner på grund av tonåringarnas nerladdningar.
Det är branschen själv som har satt sig i situationen med en gigantisk fildelningskultur, genom att vägra ta fram en teknik som kunnat användas för laglig nedladdning. Det var först för när Apple 2003 lanserade iTunes Music Store som det över huvud taget blev möjligt att ladda ner copyright-skyddat material lagligt. På de tre år som gått har Apple förmedlat över en miljard nedladdningar, mot betalning. Musikindustrin ville först inte ta i saken. Och när iTunes kom hade diverse andra metoder för gratis och olaglig nedladdning redan etablerat sig fast på marknaden.
När polisen och åklagarna så äntligen beslutar sig för att göra något åt ett brott som de flesta brottslingarna inte anser vara något brott, sköts operationen på ett sätt som får även de som är anhängare av ett reglerat copyright-skydd att resa ragg. Polisen stövlar in och beslagtar servrar som tillhör små IT-företag som inte har det minsta med fildelning att göra. Signifikativt var svaren på “Veckans Contra-fråga” för två veckor sedan. Några ansåg att polisen gjorde rätt i sina razzior. Många fler ansåg att fildelarna skulle få hållas. Men det vanligaste svaret var att polisen väl borde jaga fildelare, men inte ge sig på oskyldiga företagare som inte har något med saken att göra. Polisen gör som musikindustrin. Hanterar saken klantigt och gör den breda folkopinionen till sin fiende.
Centrum för Rättvisa har lämnat in en stämningsansökan för att framtvinga skadestånd till de företagare som drabbats av Polisens övergrepp. Tyvärr är det nog små utsikter att de får något skadestånd. När Polisen för några år sedan stormade och förstörde en sommarstuga där de trodde att det fanns en yrkesförbrytare fick den helt oskyldige sommarstugeägaren inte någon ersättning alls. För polisen var i god tro att skurken verkligen fanns i den aktuella stugan och hade alltså skälig anledning att storma den. Må så vara. Men det är orimligt att en sommarstugeägare ska drabbas av kostnader för tio- eller hundratusentals kronor för att Polisen jagar skurkar på fel ställe, lika orimligt som att företagare ska få sin affärsverksamhet saboterad av polis som jagar helt andra brottslingar.
Polisen måste ta de fulla ekonomiska konsekvenserna av sin verksamhet när den drabbar tredje man. Samhället har gett Polisen extraordinära rättigheter att tillgripa tvångsmedel, våld och skjutvapen. De tvångsmedlen måste ibland användas för att skydda medborgarna. Men den som har rätten att använda tvångsmedlen måste också utsättas för sådana begränsningar att oskyldiga inte utsätts för övergrepp i oträngt läge. Skadar Polisens verksamhet oförvitliga medborgare ska kostnaderna ersättas ur Polisens budget, så att aktioner av den typen beslutas och genomförs med erforderlig eftertanke. Lönesänkningar för någon polischef, inskränkningar på Polisens personalfest och några färre tekniska leksaker till polisbilarna kan vara något som får Polisen att tänka efter och ta sitt ansvar. För att inte oförvitliga medborgare ska drabbas otillbörligt av Polisens verksamhet.