Plast är ett relativt nytt påfund. Celluloid skapades 1862 och bakelit 1905. Först på 1930-och 1940-talen kom de moderna plaster som revolutionerat människans liv. Inte minst i form av livsmedelsförpackningar, där plasterna har haft en avgörande betydelse för modern distribution av hållbara livsmedel. Och därmed varit ett verksamt vapen mot världssvälten.
Men plast förekommer nu snart sagt överallt. I möbler, bilar, kläder…
Och naturligtvis går bakåtsträvare till storms mot plasten som sådan. Det senaste är märkliga kampanjer mot ”mikroplaster” i haven, som ska motarbetas med diverse förbud. Särskilt aktuellt är förbud mot plast i sugrör och restriktioner från EU om hur många plastpåsar medborgarna ska få använda varje år.
Som var och en förstår är sugrör en försvinnande liten del av plastavfallen i världen. I haven beräknas sugrörens andel av plastavfallet uppgå till 0,03 procent. Ett förbud mot plastsugrör är ett minimalt slag i luften. USA står för 1,4 procent av plastavfallet i haven. Sveriges har en trettiondel av USAs befolkning och borde därför stå för mindre än 0,05 procent av plastföroreningarna i haven. Troligen mindre, eftersom vi har ett förhållandevis effektivt återvinningssystem.
Alla insatser som vi kan göra i Väst har nästan inget inflytande alls på mängden plast i haven. 93 procent av all plast kommer från tio stora floder. Den som ligger närmast Sverige är Nilen och den som ligger näst närmast är Niger. Ytterligare åtta floder, samtliga i Asien, står för plastavfallet: Yangtse (i särklass störst), Gula floden, Hai He, Pärlfloden, Amur, Mekong, Indus och Ganges.
Tappade eller övergivna fiskeredskap svarar annars för 46 procent av plasten i haven.
Flera amerikanska städer har förbjudit plastsugrör. Till ingen nytta alls. I Sverige vill bland annat Miljöpartiet följa efter. Patetiskt blir det när ett företag som Starbucks säger sig vilja avskaffa plastsugrören, men ersätter dem med ett sugvänligt lock, som använder mer plast än ett sugrör.