Det finns åtskilliga socialförsäkringssystem med skilda regler och ersättningsnivåer. Det kan gälla hur många procent av inkomsten som ersätts, efter hur många dagar som ersättningen börjar betalas, hur länge ersättningen betalas ut och var taket för ersättningen ligger (de offentliga systemen har nästan alltid ett tak för ersättningen vid inkomster någonstans mellan 300 000 och 400 000 kronor per år).
Bland de aktuella systemen märks i första hand sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och ersättning får vård av sjuka barn. Men även de långsiktiga systemen sjukersättning och aktivitetsersättning samt en rad mindre omfattande system, som är aktuella i mer speciella fall.
Eftersom de olika systemen är olika generösa finns det ett incitament för de försäkrade att försöka komma över till de mer inkomstbringande systemen. Allra bäst är vård av sjukt barn, som saknar karensdag. Därnäst kommer sjukpenning. Sämst är arbetslöshetsersättning.
En arbetslös kan tjäna bra på att istället för arbetslöshetsersättning få sjukpenning. Det är då inte konstigt om många arbetslösa försöker lirka sig över till sjukpenningssystemet istället.
Det finns ingen samlad genomgång av de olika systemens samband. Och det finns veterligen inget genomtänkt motiv till varför systemen ska slå så olika. Det ena systemet har reviderats utan att hänsyn tagits till det andra. Ekonomisk forskning har visat att den nuvarande ordningen är samhällsekonomiskt ineffektiv. Vi (skattebetalarna) vet inte vilka de egentliga bakomliggande orsakerna är till att systemen utnyttjas. Och kostnaderna för systemen belastar fel kostnadsställe. Avgifterna tas ut på fel sätt. Därför åtgärdas brister i systemen på fel sätt.
Den nya regeringen omstöpning av delar av socialförsäkringssystemen har inte gjort saken bättre. Dock inte heller sämre, eftersom det fanns lika lite samlad tanke bakom systemen tidigare.
Det är dags att ta ett samlat grepp och se till att systemen hänger ihop och utformas på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt.