Den stora finalföreställningen i Lausanne inför omröstningen om OS 2004 visar att det finns ett litet udda land som gärna visar att man tillhör B-laget. Argentina hade plockat fram den karismatiske presidenten Carlos Menem till presentationen, Sydafrika den lika karismatiske Nelson Mandela och Italien operasångaren Luciano Pavarotti. Sveriges svar: en statsminister som talar engelska med en brytning som man kan förvänta sig efter tre år i en byskola i Amazonas eller det inre av Sibirien. Helt klart är att visionen om den svenska skolan som Europas bästa är bortglömd sedan länge. Sveriges OS-general Olof Stenhammar är en erkänt duktig entreprenör som byggt upp ett av Sveriges mest framgångsrika företag från grunden. Men han trodde inte mer på OS-projektet än att det skulle drivas med skattebetalarnas pengar. Han satsade inte de pengar han själv skapat – något som hade varit ett bevis för att han verkligen trodde på också OS-projektet lika mycket som på sitt företag OM.
Däremot ville den svenska delegationen gärna spegla sig i glansen av att den svenska polisen gripit en man för att ha burit med sig en bomb till Milles-gården. Det var dock inte polisen som tänkt ut var bomben skulle kunna placeras utan en privatperson som tagit kontakt med polisen och lämnat förslaget, utan nämnvärd respons hos polisen och sedan även kontaktat borgarrådet Mats Hulth i samma ärende. Hulth kontaktade också polisen som tydligen då äntligen fick ändan ur vagnen.
IOK-delegaterna lät sig inte imponeras av gripandet. De visste att svensk polis gärna sätter in oskyldiga i finkan vid känsliga tillfällen. Victor Gunnarsson fick erfara det i samband med Olof Palmes begravning. Han frisläpptes någon dag efter begravningen, men det såg ju snyggt ut att ha en misstänkt sitta gripen när det kom begravningsgäster till Stockholm. Det gripandet kostade Victor Gunnarsson livet, han kunde inte längre leva i Sverige och blev senare mördad i USA. Många IOK-delegater drog parallellen med den svenska polisens tidigare lägliga gripanden i ett känsligt politiskt läge och skrattade överseende åt saken.
Den här gången verkar det dock kunna vara en person som verkligen har gjort (eller åtminstone planerat) något fuffens som har gripits. Dock knappast den person som legat bakom elva bränder i idrottsanläggningar i Stockholms-trakten. Men möjligen de två andra bombattentaten – på Stockholms Stadion och Ullevi. Den tekniska utredningen bör kunna ge svaret på de frågorna.
Det har i vänsterkretsar varit vanligt att skylla på samhället när någon begår brott. Brottslingen – inte brottsoffret – är den som man ska tycka synd om. Det där tror Contra normalt inte ett dugg på. Men i just det här fallet finns det ett visst fog för påståendet. Den gripne har varit en av de ledande bakom rave-klubben Docklands, där polisen konsekvent har överskridit sina befogenheter och vidtagit alla tänkbara skamgrepp mot både arrangörer och publik. Under ett års trakasserier har polisen få fatt på lika mycket narkotika som de skulle få på en enda razzia på Operabaren. Men den razzian skulle drabba vänsterorienterade kändisar och journalister och inte liberaler med små ekonomiska omständigheter. Tidigare har den gripne medverkat i klubben Tritnaha på Sankt Eriksgatan, som stängdes av polisen i strid mot grundlagen. Polisen fick betala skadestånd till Tritnaha på cirka 100 000 kronor för att de använt olgaliga metoder. Men trakasserierna och olagligheterna från polisens sida fortsatte. Det är inte konstigt att det skapat en känsla av att man kan ge igen med samma mynt. Det är inte försvarligt att göra det. Men det går att förstå att det finns människor som reagerar på det sättet.
Men istället för att visa reson och återgå till lagliga metoder kommer nu säkert polis och myndigheter att sola sig i glansen av sin framgång och återigen tänja ut gränserna för sin redan stora makt. Ett oroväckande tecken är att såväl moderater som folkpartister på sina stämmor godkänt förslag om att buggning ska bli tillåtet. 1984 är snart här – om än några år försenat.