Den budget som nyligen lades fram av Regeringen är ordentligt genomdiskuterad med Vänsterpartiet som fått igenom en rad förslag, främst bidragsökningar som är nästan lika kostsamma att administrera som de ger nytta för dem som får bidragen. Sammanfattningsvis innebär de att samhällets resurser slösas bort. Mer går till administration medan bara ett fåtal får någon glädje av de pengar som den stora massan av löntagare betalar in i skatt.
Att det blivit så här är Alliansens fel. Alliansens företrädare har förklarat att de kommer att vika sig för ett budgetförslag som har mer stöd än Alliansen i Riksdagen. Regeringens budget kan få mer stöd än Alliansen bara om den fått uppbackning av Vänsterpartiet (Alliansen har fler röster än S+MP). Alliansen skulle kunna chansa på att deras budgetförslag skulle få stöd av Sverigedemokraterna (som fallet var för budgeten för 2015), men för att vara riktigt säker på att så inte blir fallet lägger Alliansen inte fram något gemensamt budgetförslag. Då röstas de enskilda partiernas förslag successivt ner och i slutänden står ett förslag från S+MP+V mot ett förslag från Moderaterna (näst största partiet i Riksdagen). Enligt Riksdagens röstningspraxis är Moderaternas förslag chanslöst eftersom Liberalerna, Centern och Kristdemokraterna (och kanske Sverigedemokraterna) lägger ner sina röster, eftersom deras egna förslag röstats ner i de förberedande voteringarna.
Tanken bakom Alliansens upplägg tycks vara att de många vänsterförslagen ska leda till så stort missnöje med Regeringen att den förlorar valet 2018. Men man struntar i alla de dumheter som kommer till stånd fram till dess. Man struntar i risken att några av dumheterna blir bestående, eftersom det inte är säkert att de bidrag som införts en gång kan avskaffas utan onödiga problem för väljare som blivit bidragsberoende. Och man struntar i att väljarna faktiskt inte reagerar på det sätt som man trott. Om Alliansen inte ens försöker genomdriva sin politik, vad ska väljaren tro om intresset för nästa mandatperiod?