Avtalsrörelsen är genomförd under anmärkningsvärt liten uppmärksamhet. Men utfallet var inte bra och ger anledning till eftertanke.
Inom en rad avtalsområden hotade facken med strejk för att få igenom krav som avsåg mindre grupper anställda. Och i en högkonjunktur med stor efterfrågan på arbetskraft gav arbetsgivarsidan efter. Det hindrade strejker i ett läge när företagen har fullt upp och kan sälja det mesta som kan tillverkas.
Men på område efter område ställde facket krav på extra lönehöjningar inte för de personalgrupper som arbetsgivarna skriker efter, utan för lågavlönade som det finns utbud i överflöd av på arbetsmarknaden. Istället för en utspridning av världens mest sammanpressade lönestruktur blev resultatet i avtalen en ytterligare sammanpressning.
Det blir därmed ännu svårare att hitta jobb för dem som ligger långt från arbetsmarknaden, främst invandrare med låg utbildning. De som får betala är som vanligt skattebetalarna. Men det handlar inte bara om att betala försörjningsstöd åt dem som inte får något jobb (olika stödprogram för att få dem i arbete har hittills misslyckats på grund av en förlamande byråkrati där dessutom facket i många fall har stort inflytande och kan förhindra anställningar).
Samhällets kostnader består utom försörjningsstöd i att betala för en lägre dynamik i näringslivet. Om nu fackförbundens ambitioner blir verklighet. Det finns istället en betydande risk att fenomenet “löneglidning” kommer tillbaka. Det innebar att högt efterfrågad arbetskraft lyckades få lönehöjningar utöver avtalen, något som förr var drivande för den kraftiga löneinflation som fanns i Sverige för tjugofem år sedan.
Utfallet av årets avtalsrörelse var därför olycklig. Men när solen skiner har inte arbetsgivarna kraft nog att stå upp för det som är långsiktigt nödvändigt.
Det finns ett klart samband mellan att Sverige har världens mest sammanpressade lönestruktur och att vi också har EUs sämsta förmåga att integrera invandrare på arbetsmarknaden.