I förra veckan överlämnade utredaren Sören Öhman ett förslag om obligatorisk a-kassa till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.
Förslaget innebär att alla som tjänar mer än 110.700 kronor om året ska betala avgift till arbetslöshetsförsäkringen. Om personen inte är med i en a-kassa ska det utgå en avgift som är lika med den högsta a-kasseavgiften, vilken för närvarande är 433 kronor per månad. En del har uppfattat avgiften som en extra skatt på 5.196 kronor om året. Det är en av de punkter som utsatts för kritik av ledarskribenter och andra proffstyckare. Även statsminister Fredrik Reinfeldt har i stort distanserat sig från förslaget genom att säga att han måste lyssna noga på alla remissinstanser innan han kan ta ställning.
Obligatorisk a-kassa var en av punkterna i Aliiansens valprogram. Det goda i denna programpunkt håller nu på att fuskas bort genom arbetsmarknadsministerns stora intresse för att i allt underordna sig facket. A-kassorna i deras nuvarande skepnad är ett redskap i fackets medlemsvärvning. Ett redskap som till mer än 80 procent betalas av staten. Bara någon enstaka a-kassa tar ut tillräckligt höga avgifter för att bära sina egna kostnader. Sett över hela systemet står staten för 80 procent av arbetslöshetsersättningen. Men a-kassorna drivs av facket (med ett undantag, Alfa-kassan, som är statlig). Genom att höja avgiftsfinansieringen i a-kassorna från knappa 10 procent till cirka 20 procent ökade avgifterna 2007 markant, i många fall till det dubbla. Följden blev att många lämnade a-kassorna. Det var de med låg arbetslöshetsrisk som lämnade, eller de som hade så hög inkomst att a-kasseersättningen (som är maximalt cirka 15.000 kronor per månad) upplevdes som ointressant. För kassorna betydde det här att de fick en försäkringstekniskt något sämre medlemsstock. Alltså högre kostnader per betalande medlem.
Men i botten ligger ett kontant stöd till arbetslösa på 320 kronor per dag. Det får alla, oavsett om de är med i kassan eller ej. Den som är med och får maxersättning kan få 680 kronor per dag.
I de flesta andra länder i Europa finns en offentlig obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Det är bara i några nordiska länder som facket är inblandat i denna i grunden sociala grundtrygghetsförsäkring. Genom obligatoriskt medlemskap ser man till att även de som har låg risk för arbetslöshet är med och betalar, till båtnad för dem som har högre risk. Littorin har uttalat önskemålet att arbetslöshetsförsäkringen ska blir mer försäkringsmässig. Dvs branscher med kostsam struktur på arbetsmarknaden (till exempel i form av säsongarbeten, korta arbetsdagar etc) inte ska kunna finansiera detta med hjälp av statliga medel. Det är en rimlig inriktning. Men det behöver inte betyda att det sociala momentet försvinner. Försäkringar som bara tecknas av dem med hög risk blir dyra.
Det nu aktuella förslaget gör inte heller någon som helst översyn av reglerna för företagare. En halv miljon företagare ska tvingas in i systemet (ja kanske tvingas in i facket?) utan att de får bättre möjligheter att få ersättning från a-kassan. Idag är det nästan omöjligt för en företagare att få a-kasseersättning. Men nu ska de tvingas betala. Knappast en småföretagsvänlig politik!
Sören Öhmans utredningsförslag innebär att fackets orimliga position i den med offentliga medel finansierade a-kassan bibehålls och förstärks. Alla som vill komma undan billigare än 5.196 kronor per år har anledning att söka sig till de av facket kontrollerade kassorna. De kan kosta ner mot 1.800 kronor. Alliansens vallöfte var bra. Sören Öhmans förslag är dåligt. Men det är väl anpassat till Sven Otto Littorins fack-kramarpolitik.