Försvaret ska skäras ned med ytterligare tre miljarder kronor, trots att nu nästan hela försvarsbudgeten går till fasta kostnader, det vill säga grundkostnaderna för att upprätthålla vapensystem, anläggningar och personal. Utan att egentligen använda dem.
Vi får mycket lite försvar för de 40 miljarder som satsas. För tjugo år sedan var armén mobiliserad på 850.000 man. Nu blir det en tiondel så många. Plus ett hemvärn som är en femtedel av vad det var för tio år sedan. Det talas om ytterligare reduktioner av de mobiliseringsbara enheternas storlek. Snart är de inte mer än dubbelt så många som poliserna, som inte ens klarar av att hålla efter de inre fienderna eller att hålla järnvägslinjen mellan Stockholm och Nynäshamn öppen.
Det må vara att krig idag förs på ett annat sätt, som gör att antalet soldater inte behöver vara så många som förut. Men ska man minska på manskapet måste man istället öka på tekniken. Och det görs inte. Avancerade och förhållandevis nyinköpta stridsvagnar står oanvända och snart obrukbara på grund av att det inte finns manskap att sköta dem. Flygplanen och ubåtarna utnyttjas inte. Fasta anläggningar i bergrum fylls med betong, istället för att underhållas på miniminivå för att kunna tas i bruk när de kan behövas. De miljarder och åter miljarder som svenska folket genom åren satsat på att skapa ett starkt försvar för att skydda vår demokrati och vårt oberoende kastas i sjön.
De beslut som fattas nu leder i expressfart till att den enda lösningen på försvarets problem blir att ansluta Sverige till NATO. Det är ett förnuftigt beslut, men det bör fattas för att det är ett strategiskt val, inte för att landet saknar försvar. Villkoren blir rimligen bättre om vi har något att tillföra.
Nu blir det istället en anslutning på NATOs villkor.