Det finns en amerikansk term som brukar förkortas NIMBY, Not in My Backyard. I korthet innebär den att många anhängare av tekniska framsteg, mineralutvinning, kraftverk och jordbruk är för, så länge planerna inte förverkligas i den omedelbara närheten av det egna hemmet, den egna arbetsplatsen eller dylikt.
Men hela världen och hela Sverige kännetecknas av att det alltid är någons bakgård. Ska man ta hänsyn till allas personliga intressen går det aldrig att förverkliga någonting.
Nu finns det en ny grupp som ställer upp för alla NIMBY-invändningar. Så kallade miljövänner, de som hellre ser att vi stannar kvar i stenåldern än anpassar oss till det moderna samhället.
Visst är det rimligt att den som drabbas av en vattenkraftsdamm, ett vindkraftverk eller en fabrik alldeles inpå får en rejäl ersättning Och det går att ordna det på det sättet i de flesta fall. Men då kan man inte låta alla inbitna utvecklingsfiender få inflytande.
Vi fick berättat för oss om motorvägen mellan Örebro och Arboga (E18 och E20). Berättelsen fick vi av den utvecklingsfientlig bonde, som var inställd på att inte släppa en kvadratmeter av sin mark till motorvägen. Men under många år köpte Vägverket upp all jordbruksmark som var till salu i området. När det var dags att få en sammanhängande mark för att klara av motorvägsbygget hade Vägverket så mycket bra jordbruksmark att byta med, så att egentligen ingen kunde säga nej. Inte ens vår bonde som bestämt sig för att sätta sig på tvären. När han fick Vägverkets erbjudande kunde han inte säga nej. Hela motorvägsbygget klarades av utan en enda domstolsprocess om markförvärv.
Sverige har rika mineraltillgångar. Vid tiden för sekelskiftet 1899/1900 byggdes gruvanläggningarna i Norrbotten och tillhörande järnvägar ut. Idag är det andra mineraler som är intressanta, till exempel kisel, uran, alunskiffer och sällsynta jordartsmetaller. Staten har satt stopp för det mesta och till exempel är det fortfarande förbjudet att ens leta efter uran i Sverige. Trots att det finns mycket stora tillgångar i vårt land och att bränslet till landets kärnkraftverk importeras från Kanada, Kazachstan och (tidigare) Ryssland. Nu är förbudet mot uranbrytning på väg att avskaffas samtidigt som attityden till kärnkraft har blivit mer positiv. Men fortfarande finns det många hinder i vägen för brytning av sällsynta jordartsmetaller, något som behövs i modern elektronik (liksom i elbilar, vindkraftverk med mera).
För Sveriges största outnyttjade järnmalmsfyndighet, Kallak i Jokkmokks kommun, ansökte ägaren, Beowulf Mining, om så kallat bearbetningstillstånd år 2013. Det dröjde till 2022 innan ett sådant beviljades av regeringen och nu återstår hela processen med miljötillstånd. Den lokala samebyn, Jåhkågasska, protesterar mot att gruvområdet (som avses ligga på en ö i den redan reglerade Lilla Lule älv), skulle påverka renskötseln i området. Renskötsel är en synnerligen olönsam näring som helt och hållet drivs med hjälp av statliga subventioner. Gruvan skulle enligt ägarna ge bra lönsamhet och många arbetstillfällen.
Utvecklingens fiender försöker inte bara stoppa järnmalmsutvinningen i Kallak, utan också all utvinning av andra efterfrågade mineraler. Det finns all anledning att minska inflytandet från nimbyister.
Bild: Billingen. Foto Jan Ainali/Wikimedia.