Det statliga bolaget Teracom svarar för distribution av TV-signaler i landet. Sedan den 1 april 1999 erbjuder bolaget två olika distributionsvägar, det analoga och det digitala TV-nätet. (Nästan) alla svenska hushåll kan med en enkel antenn och en vanlig TV-mottagare ta emot de analoga sändningarna. Den som vill ta emot de digitala sändningarna får skaffa sig en digital-TV-box. Ett av de största fiaskona för ny teknik någonsin. Efter sex månaders drift hade bara 500 hushåll köpt en digital-TV-box, och idag, två och ett halvt år efter starten har 85.000 hushåll skaffat en box, men först sedan det statliga bolaget Boxer börjat subventionera boxarna. De TV-bolag som i början fick tillstånd att distribuera program via det digitala marknätet utnyttjar inte tillstånden idag – eftersom det finns för få tittare.
Hittills har staten satsat en miljard kronor på det digitala marknätet. Det innebär en kostnad på över 10.000 kronor per användare. Pengarna är slut och Teracom räknar med att begära ytterligare 800 miljoner från aktieägarna (främst staten) i en nyemission.
Utöver kostnaden för att bygga ut nätet finns kostnader för driften av distributionsnätet. Den uppskattas till 40 miljoner kronor per år för ett program som distribueras via marknätet, till 4 miljoner kronor per år för ett program som distribueras via satellit.
Nu har en statlig utredning lagt fram ett förslag om Teracom och det digitala nätets framtid. Istället för att lägga ner ett kommersiellt fiasko vill man satsa ytterligare hundratals miljoner på utbyggnaden av det digitala nätet. En utökning från 98 procent av hushållen till 99,8 procent av hushållen beräknas kosta 300 miljoner kronor. Och de här sista 1,8 procenten (cirka 80.000 hushåll) kan redan idag alla ta emot digitala sändningar vi satellit. Där kostnaden för en parabol är ungefär densamma som för en digitalbox, men där parabolen ger frihet att välja utan att staten lägger sig i, medan det digitala marknätet enbart förmedlar de program som staten godkänt.
Tanken är alltså att staten ska behålla kontrollen över etermedia, trots att tekniken framöver kommer att medge att TV-program kan drivas som tidningar, dvs den som vill och kan få lönsamhet i projektet kan få tillstånd att sända, utan att det krävs några begränsningar på grund av frekvensutrymmet. Med den digitala teknik som används i satelliter och kabelnät blir det möjligt att distribuera hundratals TV-kanaler. Med det digitala marknätet är möjligheterna mycket mer begränsade. Och staten kan fortsätta att ha total kontroll över vad som sänds.
Förutom möjligheten att sända fler TV-kanaler, skapar de digitala distributionsformerna möjlighet till interaktivitet och därmed en rad nya tjänster (i Storbritannien har digital-TV blivit ett konkurrenskraftigt alternativ till internet när det gäller till exempel banktjänster). Men full flexibilitet når man via satellit eller kabel. Det digitala marknätet kan inte ge utrymme för alla dessa nya tjänster.
Idag har ungefär två tredjedelar av tittarna tillgång till kabel-TV eller satellit-TV. En tredjedel har enbart analog TV. Det är främst de som inte har något större intresse för ett bredare TV-utbud. Den som satsar på en parabol kan få in hundratals kanaler även i de mest avlägsna delarna av landet.
För att tvinga in tittarna i det digitala marknätet planeras två åtgärder: Att stänga de analoga sändningarna helt år 2007, samt att under tiden fram till 2007 höja licensavgiften med 268 kronor – inte för dem som använder det nya digitala nätet, men väl för dem som använder det gamla analoga nätet.
Digital-TV skulle kunnat bli en dödsstöt för den statliga styrningen av etermedia. Om digital-TV-kommitténs förslag bblir verklighet kommer den politiska styrning att förstärkas, vi får bara se politiskt korrekta program.