I Sverige finns det en lång tradition att staten lägger sig i stora investeringar i infrastrukturen. Det är inte bra. Se på järnvägarna, som av regionalpolitiska skäl byggdes vid sidan av de stora städerna. Stambanorna, som byggdes i statlig regi undvek avsiktligt städer som Eskilstuna, Västerås, Örebro, Jönköping, Växjö och hela raden av kuststäder i övre Norrland. Istället skapades orter som byggde på järnvägen och saknade naturliga förutsättningar för utveckling. Hallsberg, Alvesta, Tillberga, Kornsjö, Nässjö, Vännäs, Bastuträsk etc. Sveriges järnvägsnät är därför sämre som transportnät än det hade varit om marknaden fått avgöra var järnvägslinjerna skulle gå. Då hade de naturligtvis byggts där folk redan från början hade anledning att resa.
När det gäller telenätets utbyggnad skedde det även i Sverige i huvudsak i privat regi och utvecklingen var explosiv. Alexander Graham Bell lämnade in sin patentansökan 1876 (han gjorde det på förmiddagen den 14 februari, på eftermiddagen samma dag lämnade Elisha P. Gray en ansökan som underkändes, eftersom Gray var efter Bell). Redan 1877 byggdes de första telefonförbindelserna i Stockholm och 1885 fanns 5000 abonnenter i Stockholm. Telefonen kunde utvecklas med bara begränsad statlig inbladning fram till 1910-talet då Telegrafverket skaffade sig monopol som bestod till 1980-talets slut. Det var först då som utvecklingen började ta fart igen. Priserna är idag en bråkdel av vad de var på 1980-talet och utbudet av tjänster mycket brett.
Nu finns det åtskilliga politiker – och en del entreprenörer – som vill att staten ska satsa på utbyggnad av ett landsomfattande bredbandsnät. Längst går Jonas Birgersson, grundare av Framfab och Bredbandsbolaget som vill att staten ska satsa 60 miljarder på bredbandsutbyggnad. Man kan tänka sig att Bredbandsbolaget gärna ställer upp och levererar så att Birgersson kan tjäna några miljarder till. Det är ju enklare att göra det om staten står för pengarna och man inte behöver bry sig om att ta de tekniska risker och marknadsrisker som en stor investering innebär. Det finns ett parti på randen till utplåning som tror att lite socialistisk bredbandspolitik ska bli räddningen. Centern vill satsa åtskilliga miljarder på bredbandsutbyggnad i framförallt glesbygden.
Men behövs det verkligen att någon satsar på ytterligare bredbandsutbyggnad med skattebetalarnas pengar? Redan idag finns tre stora bredbandsnät som täcker in större delen av Sverige. Telia, Tele2 och Utfors har var sitt nät. Vattenfall är berett att bygga ett i sina kraftledningsstolpar dessutom. Vad som saknas är distributionen ut till mindre företag och hushåll (alla stora företag är redan uppkopplade). Inte heller där behövs det några stora statliga insatser. Det finns flera tekniska lösningar som tillgodoser olika behov och förutsättningar. Just nu är det stor fart på utbyggnaden i städernas kabel-TV-nät, som är en mycket billig väg att skapa bredbandsuppkoppling – där det finns nät tillgängliga. I startgroparna finns en ny teknik som gör det möjligt med bredband genom de redan utlagda kopparkablarna för det vanliga telefonnätet. Utbyggnaden sätter fart i slutet av det här året. Och i Härjedalen har HerjeNet på gång en lösning som innbebär en kombination av olika tekniker och där radiolänk utnyttjas på avsides belägna platser där det inte lönar sig att lägga ut kabel. I botten ligger användning av de fiberkablar som Telia redan har i hela landet (fram till telefonstationerna är det fiber, från stationerna till hushållen är det koppar). I Härjedalen räknar man med att till och med alla fritidshus ska kunna ha tillgång till bredband inom något år. Investeringen är på 10 miljoner kronor och den är privat och räcker för att täcka samtliga företag, bofasta och fritidshus i hela Härjedalen. Skattebetalarna slipper betala.
Regeringen ska i veckan lägga fram en IT-proposition, där bredbandsfrågan kommer upp.
Det är föga troligt att politiker är de som fattar bäst beslut om vilka tekniska lösningar som är riktiga – allra minst på tjugo års sikt. Det var politiker som byggde Concorde, som var “morgondagens teknik”, men som i själva verket blev en kuriositet för flyget – men skattebetalarna i Frankrike och Storbritannien fick betala dyrt. Boeing, som hade aktieägarna att tänka på, lade tidigt ner sitt motsvarande projekt.
Redan idag har talet om stora statliga satsningar på bredband verkat återhållande på privata initiativ, eftersom det kommer att bli svårt att konkurrera med lösningar där stora statliga pengar ligger i botten.
Om bredbandsutbyggnaden överlåts åt marknaden kommer vi dels att få olika tekniska lösningar, som i praktisk drift kommer att konkurrera med varandra. Det blir då marknaden som utifrån tekniska och kostnadsmässiga överväganden avgör vilken struktur vi ska ha på bredbandsnätet. Många kommer att satsa fel. Bolag kommer att gå i konkurs eller säljas för en billig penning med stora förluster som följd. Men det är så det ska fungera. Så länge det är privata pengar som tar riskerna,råkar vi inte in i en situation där en operatör kan framhärda i en dålig lösning för att staten i bakgrunden ställer upp med skattebetalarnas pengar.
Marknaden kommer säkert att säga ja till bredband. Men vi behöver bredband på marknadens villkor, inte bredbandssocialism.